Känslosamt ...
%20(5).jpg)
Att ha sin syster på ett sjukhus i Australien, är ingen höjdare.
(Tänker osökt på dig annannan som bor långt ifrån din pappa och vilket krångel det måste bli!)
Då menar jag inte att det är något fel på den australiensiska sjukvården, tvärtom, men detta att inte kunna besöka henne, inte ha möjlighet att ge henne en kram ., inte kunna komma med korsord eller annat som hon önskar sig eller visa henne hur det är att lyssna till ljudböcker (men då måste hon ju först få en bättre mobil) .., ååå, det är så frustrerande.
Bilden: här någonstans, i det stora komplexet ligger hon alltså.
Så jag skriver till hennes son Fredrik och frågar om han möjligen har telefonnumret till sjukhuset där hon ligger. Det heter Flinders Medical Centre och jo, det har han.
Innan jag ringer upp till hennes avdelning, förbereder jag mig. Det gäller att fatta sig kort och förklara på ett vettigt sätt. En rar kvinna svarar; kanske är hon undersköterska och när jag har förklarat och säger att jag är lillasyster till Birgitta , svarar kvinnan och säger att "det ska hon ordna, no problem",
Då börjar jag gråta. Jag förstår inte vad som händer med mig!
Så dröjer det en stund; nu kommer en annan kvinna och tar luren .,. hon säger att hon är Birgittas sjuksköterska och tyvärr är Birgitta inte i "condition" för att prata, tyvärr och jag blir alldeles paff. Jag säger tack ändå och ber henne att hälsa att vi tänker på henne, där hon ligger i sin säng och stirrar upp i taket eller på tv:n framför sängen.
Efteråt letar jag fram adressen till sjukhuset .., skriver ett postens vykort med den här bilden av vitsipporna på framsidan och klickar iväg det. Det kostar tjugosju kronor och det tycker jag inte är farligt.
Måtte det komma fram.
.jpg)
10 kommentarer:
Åh, det måste vara förfärligt jobbigt att hon är så ”otillgänglig” dessutom. Nu vi när vi har så mycket teknik och är vana att lätta få kontakt. Jag förstår att du blir orolig och ledsen! ellem
Så tråkigt att du inte fick kontakt med din syster. Det skulle säkert kännas mycket bättre för er båda. Hoppas du kan få kontakt senare.
Minns när mamma låg på.lasarettet i Piteå ,hon hade fått hjärtstillestånd .Det var gräsligt att inte få,sitta vid hennes sida.
Hoppas du får kontakt med henne vid ett nytt försök🥰
ellem, Gunnel och Babsan: ja, det är ett elände det här, att vara så långt ifrån varandra! Och kanske än värre för vår äldsta syster; dom står nog varandra ännu närmare .., det skiljer bara tre år mellan dem och dom förlorade sin mamma i unga år och har varit med om sådant jag inte varit med om. Det är tio år mellan mig och Birgitta.
Babsan: överlevde din mamma? Själv hade jag bett personalen på Ejdern att inte ringa om det hände mamma nånting mitt i natten, eller om dom hittade henne död då. Nu ringde dom klockan sju, precis när jag satt mig för att räkna kassorna på Supermarket och jag lämnade allt och cyklade som en galning, men det var för sent. Men hon var ännu varm. Varm och fin. Men bara ett tomt s k a l.
Rörd. ♥ ♥ ♥
Båda mina föräldrar dog såsom din mamma Elisabet. Jag kom fram några minuter efter, och då var de fortfarande varma.
Men tack gode Gud - båda slapp att drabbas av demens.
Hon blev liggandes 3 månader med sondmatning etc.Så svårt det var att inte vara nära.Min ena bror var där när hon somnade in❤️
Ja - det är svårt. Man kan inte hjälpa alls, och så vill man hålla kontakt, och det blir nästan som att man ställer krav i stället när man inte kan hjälpa praktiskt. Den gång som jag verkligen upplevde det med pappa var när han hade riktigt rejäl influensa för kanske tio år sedan. Han hade ju behövt att jag var där och satte fram mat till honom, och inte att jag frågade om han hade ätit något. Nu när han blivit gammal och inte klarar sig själv har han ju hjälp av andra, och jag har inte riktigt känt samma sak, inte så starkt i alla fall.
Och jag känner precis igen det där när en snäll och kompetent människa lyssnar på en och hjälper till - hur känslosamt det blir. Det var en grej som pappa och jag blev oense om när han var på korttidsboendet. Han hade väl sina skäl att reagera som han gjorde och jag mina, men fel blev det. En av undersköterskorna förstod det, och pratade med pappa, och sedan med mig. Och tårarna rann på mig. Det var i telefon så jag minns inte vem hon var eller kunde krama om henne, men i andan gör jag det.
Elisabeth, jag frågade kollegor i AUS om motsvarande system som Postnords i Australien. Det verkar vara det här, som är app-baserat https://auspost.com.au/travel-essentials/postcards-app
Så kan du skicka utan att det ska behöva resa över hela jorden, menar jag.
annannan: men TACK! Det ska jag kolla upp!
Skicka en kommentar