måndag 18 april 2022

    Senare ....

Får en uppdatering från vår systerson vad gäller min systers skador, ja, efter bilolyckan 

Så här står det: 

"B is doing very well considering all her broken bones which are now all on the mend. Her injuries included: RH broken wrist which needed screws and pins to put it back together, RH broken collar bone (nyckelben, alltså), RH rear fractures hip (above bum), no surgery or cast, but she just needs to rest to let it heal. Also broken ribs, punctured lung, swollen RH knee, and a sprained ankle."

Huvva! säger jag. 

7 kommentarer:

Turtlan sa...

Oj oj oj! Skönt att hon ändå tycks klarat sig bra. Om man nu kan skriva bra trots alla skador.
Punkterad lunga på det också.

God bättring där down under!

Bert Bodin sa...

Oj! Vad hände, egentligen? Krock, eller blev hon påkörd?

Unknown sa...

Men fy vilket elände! Med tanke på att hon skadat sig på så många ställen får man väl ändå och trots allt säga tur i oturen -att hon klarade huvud och organ. Hoppas att det läker hyfsat fort och att hon kommer igång igen.

mossfolk sa...

Jaha och nu var det jag som var "Unknown" igen.
Det hoppar automatiskt över till det när jag använder Safari och ska kommentera på blogger. Växlar jag över till Chrome går det hur bra som helst.
Nu vet du det ;)

Elisabet. sa...

Bert Bodin: jag har ännu inte kunnat tala med henne, utan det är sonen Fredrik som hållit oss uppdaterade på messenger. Han skriver att hon i alla fall inte skyller ifrån sig och att det är sig själv hon är arg på, alltså måste det väl ha varit hon som orsakat olyckan. Hon körde själv, alltså.

mossfolk: ,-)
Jag beundrar er som orkar kommentera! Och ja, jag håller med dig. Önskar bara att jag hade kunnat hälsa på och förgylla hennes säkerligen långtråkiga tillvaro på sjukhuset!

Gunnel sa...

Förstår att du skulle vilja vara där hos din storasyster. Tråkigt när man bor så långt ifrån varann. Antar att Australisk sjukvård tar väl hand om sina patienter, men hon har förstås en lång och jobbig tid framför sig.

Elisabet. sa...

Gunnel: precis så känner jag det! Inte det minsta oroad för själva sjukvården, men däremot hur ensamt det måste kännas. Sonen har ju ett arbete att sköta och det är långt dit.