onsdag 11 januari 2023

Vick honung frisk och kvinnan i spegeln ....


Det är tur att man känner sin kropp. Lågtryck och högtryck om vartannat, då vet man. Och halsont och frossa och två timmars halvsömn på soffan Ektorp och när klockan är 21.00 vaknar man till liv. 

Värkknölarna på fingrarna finns kvar, men värken tackade för sig. 

Nu är det kväll. 

Pv steker lever och gör sås till. Det ska bli till middag i morgon. 

Idag regn och rusk och solsken. Harry har sovit mest hela dagen; mentalt uttröttad efter hundkompisbesöket igår och förrgår. 

I maj fyller Harry tolv år. 

Tidigare ikväll stod tv:n påslagen och vi gjorde just ingenting. Gokväll i 1:an. Där sitter en man - Johan Tjärnberg - och berättar om den film han gjort om sin mamma och tiden med henne som Alzheimersjuk. En dokumentär - "Mellanrum" -.

Min egen rubrik syftar delvis på vad som hände i filmen.


"Kan du tänka dig att se den nu, den finns på svt.play ?" säger jag till pv. 

Jo, det kan han. 

Så det gör vi ägnar femtioåtta minuter av kvällen till detta. Det är en film så fylld av värme, frustration, kärlek, säkerligen ilska och hopplöshet också och ibland skrattar vi - jo, man får skratta åt hur absurd tillvaron kan bli -. 

Efteråt säger jag till pv att det här att drabbas av demens av olika slag .., jo, jag tror att det kan vara ännu knepigare för den som haft en position i samhället .., den som varit .., ja, kraftfull och fylld av energi och självkänsla. 

Fallet blir högre. 

Det är vad jag tror, alltså. Jag, som lever ett stillsamt liv, tittar mycket på filmer och går på promenader längs havet .., för mig kanske det inte blir så våldsam kontrast. För mamma blev det ju som .., från vitt till svart. Likadant för den här kvinnan i filmen. 

Sen var det nånting som gjorde mig så glad. En film gjord av en norrlänning, inspelad i Norr, - och Västerbotten. Ens egen dialekt, i alla fall nästan. Kanske tyckte jag extra mycket om den just därför .

Johan Tjärnberg och Fredrik Oskarsson står som regissörer. 

Sååå sevärd!


Sist av allt: tack till Bert Bodin i Luleå för att du försökte förklara det jag undrade om! 

Det gällde vår resa till Gdansk i början av april. 

Så vänligt av dig!

Bilden .., ja, det hade kunnat vara mammas kalufs, men är gräset nere vid stranden.

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Glad att kunna hjälpa till. Om det nu var någon hjälp. ;-)

Elisabet. sa...

Bert Bodin: ja, en trolig förklaring i alla fall. Och att du svarade. Det var snällt.