tisdag 16 januari 2024

Tisdagkväll 20_45

Nu, när pv är på körövning i stan, tar jag mig an den här boken; den som Inger tyckte att jag skulle läsa långsamt. 

Ibland lyder jag henne, men ofta läser jag precis som jag brukar .., går kanske tillbaka lite ., slår av tv:n för att inte bli distraherad och tycker så mycket om sättet författaren skriver på. 

På samma sätt som jag ännu rabblar plu-nummer för mig själv, skriver huvudpersonen som arbetar på en kyrkogård i Frankrike, om de som ligger i sina gravar och efter varje namn som hon räknar upp, står att läsa när dom föddes och senare avled. 

Så här, t.ex: "Charlotte Boivin (1954-2010), Olivier Feige (1965-2012) och då måste jag snabbt räkna ut hur gammal Charlotte och Olivier blev, det blir en tävling med mig själv, ungefär som när jag försöker minnas plu-nummer. Kan detta vara intressant, kanske ni tänker. Ja, jag tycker om det. Och denna Valérie Perrin berättar om deras anhöriga och hur begravningen var och det är ju som att läsa dödannonserna i DN om helgerna, hur intressant som helst!

Det är som när jag stod i kassan och frågade ut människor vad han eller hon hade för yrke .., det blev ju på ett sätt som en liten roman, eller i alla fall en kortnovell, särskilt om där inte var några andra kunder. 

Mellan varven har jag lämnat boken en stund och gått in i pannrummet och fyllt på med ved. 

"Se till att det i alla fall kommer upp i 60 grader!" sade pv innan han åkte in till stan för årets första körövning.

Där finns flera runda termometrar på de båda tankarna och han visar vilken som gäller. 

"Den här .., ser du ..? Den är det!" säger han,

Därefter går jag tillbaka till soffan Ektorp och fortsätter att läsa. Harry har lagt sig på sängen i gästrummet och han har rafsat ner täcket och två kuddar på golvet. I loppisfåtöljen här intill mig, ligger Sigge ihopkurad och sover gott. Hela dagen har båda varit på helspänn .., stått i köket och spanat  in mot pannrummet där de två rörmokarna arbetat för att få tanken på plats. 

"Var är ni från egentligen .., jag tycker att ni har lite ovanlig dialekt ..?" säger jag till herrar rörmokarna. 

"Det tycker du .., jag tycker nog att det är ni som är lite ovanliga vad gäller dialekter!" säger en av dem, han som är någon slags chef, eller det är vad vi tror. 

Det visar sig att den ene är från Heberg och den andre från Getinge. Jaha, ja. Nästgårds.

Så ringer AP som är på väg till stallet och en stund senare Den Äldsta. Själv råkar jag trycka på fel tangent och min äldsta syster ringer upp. Hon frågar om jag fickringde och det kan man väl kalla det. Hon tittar på Gokväll, säger hon. Pratar också med en f.d kund i affären där jag arbetade i Ystad. Hon heter Ingalill och vår bekantskap började med att jag tog en bild av hennes dotters gravsten; den var så vacker och med fin text, på franska, tror jag att det var? 

Så småningom fick jag ett mejl eller möjligen en kommentar från denna Ingalill, som råkat googla på sin dotters namn och då hamnade på min blogg. Nu bestämmer vi att nästa gång vi kommer till Ystad, då ska vi ses, om inte annat för en kopp kaffe. Kanske blir det när vi ska till Karlshamn och ta färjan till Litauen.

9 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Den där boken är också en av de där som höjts till skyarna.

Och jag begriper ingenting. Jag var fler gånger på väg att avsluta den, men tänkte att den skulle ha någon kvalitet mot slutet. Jag bedrog mig.

Anonym sa...

Men det är en bästsäljare! Då brukar jag inte tycka om dem, men än så länge faller den mig o smaken. Har kommit till sid 80. Tror kanske att det är mer en kvinnobok. /Elisabet

Babsan sa...

Jag gav upp efter 30 sidor….

Anonym sa...

Babsan: Ja, då har ju varit långt mer uthållig!!Blir spännande att se fortsättningen. Återkommer! /E

Anonym sa...

Kan det vara så att de som varit en del i Frankrike - känner till "slagdängorna", traditionerna och samhället - har stor igenkänning, och därför tycker boken är bra?
/ Carin

Elisabet. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

Carin: Ja, jag vet inte .. jag har inte varit någon frekvent resenär i Frankrike, kanske tre veckor inalles. Det jag - hittills - tycker om, är hennes sätt att berätta om alla olika människor som ligger där under jorden .., jag tycker om att läsa om katterna .., änkorna som kommer kommer till gravarna och änklingarna som snabbt SLUTAR att komma. Sånt. Det händer egentligen inte så mycket, men det är ju ungefär som mitt eget liv; det händer inte så mycket här heller. I stället för en kyrkogård har jag fröautomater och småfåglar att fundera över. Nej, jag tycker VERKLIGEN om hur hon beskriver "Det-Inte-Så-Spännande-Livet"! (Gick in och läste diverse recensioner, efter Bert och Barbros kommentarer. En 3:a hos Lotten Bergman och en del väldigt entusiastiska, andra mindre. Jag är helt förvissad om att jag själv kommer att läsa ut den.)

Anonym sa...

Den tyckte jag mycket om!
//Kattis

Elisabet. sa...

Kattis: Härligt! Jag har kommit långt nu, är inne på sidan 160, men nu börjar jag bli lite trött och blandar ihop människorna. Ska titta på handboll och rensa hjärnan, så fortsätter jag senare.