Godnatt Bollnäs, Bureå, Boden, Trelleborg, Värnamo, Umeå och Örebro!

Ystad's Blogosphere

Bollnäs, Gavleborgs Lan arrived on "Elisabet"

Bureå, Vasterbottens Lan arrived from cikoria.blogspot.com on "Elisabet"

Boden, Norrbottens Lan arrived on "Elisabet"

Trelleborg, Skane Lan left "Elisabet" via sydfranskby.blogspot.com

Värnamo, Jonkopings Lan arrived on "Elisabet"

Trelleborg, Skane Lan left "Elisabet" via grammofon.bloggagratis.se

Umeå, Vasterbottens Lan arrived on "Elisabet"

Örebro, Orebro Lan left "Elisabet" via vaplan.com

Örebro, Orebro Lan left "Elisabet" via 3.bp.blogspot.com

Trelleborg, Skane Lan arrived on "Elisabet"

Watch in Real-Time

Ett sent första-adventsfönster

Hej Elisabet!

Skickar ett foto av vår gamla pappersstjärna, säkert mera än 25 år gammal.

Jag minns att vi hade en likadan i mitt föräldrahem när jag var barn."

// Och jag minns att nästan alla våra grannar hade såna här lampor när jag var yngre och åååå, vad jag tyckte att dom var fina. I mitt barndomshem hade vi en sån här guldig en, i metall .., med små, små hål i, hälsar bloggmadamen.

Gunnar Rindås vänstra hand ...

Den här vänsterhanden tillhör tävlingsledaren i Vaplan, ni vet, Gunnar.

Så här berättar han om sig själv.


Född:
I vädurens tecken, april 1945.

Uppväxt:
I ett bruksamhälle som heter Vaplan och som ligger i Jämtland.

Jobb / Yrke:
Jobbar med lås på "Östersunds Låstjänst" sen åtta år tillbaka, mitt egentliga yrke är grafiker.

Intressen just nu:
Djur o natur, trädgården, fotografering, datorer, min blogg och min hemsida.

Musik jag lyssnar till just nu:
Jazz, blues, visor mm och klassisk musik.

Radioprogram som jag gillar just nu:
Spanarna, På Minuten, Eldorado, Public Service, Radioteatern.

TV-program som jag gillar just nu:
Kulturnyheterna, Kobra, Robin, På spåret, Morgonsoffan.

Mat som jag gillar jättemycke just nu:
Paltbröd, Kroppkakor, Rårakor, Stekt strömming, Spätta.

Mat som jag inte gillar så mycke just nu men äter ändå:
Kebab, Pizza, Hamburgare.

Mat som jag absolut inte gillar just nu:
Finns nog inte (tror jag).

Och så vill jag veta mera och skickar honom några frågor ...., hör du Gunnar ...?

Storebror eller lillebror?

Lillebror. (storebror är fem år äldre).

Bil eller moppe?
Moppe eller helst cykel.
Har bil eftersom man är helt tvungen att ha bil här uppe i glesbygden för att ta sig till jobb och affär.

Du får ett telefonsamtal från Svenska Spel som meddelar att du har vunnit högsta vinsten, 12 miljoner .., vad gör du?
Att jag skulle få ett sådant samtal är nog helt uteslutet eftersom jag inte spelar på Svenska Spel.
Men skulle jag mot förmoda vinna 12 mille så skulle jag trilla av stolen och efter ett tag när jag har sansat mig så skulle jag betala av mina skulder, skänka bort en del till nära och kära, några resor kunde det nog bli också och en hel del gick no aven till något bra välgörande ändamål. Ny bil skulle det inte bli, min gamla Toyota funkar så bra så...

Drömsemester?
Australien eller Svalbard eller en tur med Hurtigrutten.

Te eller kaffe?
Te så klart. Har druckit kaffe men tycker inte det smakar så gott längre, har övergått helt och hållet till te, svart eller gärna ett gott grön te.

Är du duktig på att dansa eller tycker du om att dansa?
Tycker inte det är så kul att dansa och detta gör att jag inte dansar så bra.

Om du frågar nån dig närstående vilka dina mest typiska egenskaper är, vad säger dom/hon/han/du då?
Jag uppfattas som en positiv, glad, hjälpsam, trevlig och ungdomlig gammal man.
Och det kan jag väl hålla med om och stå ut med.

Såja, nu vet vi lite mera om den här trevlige mannen.

Tack Gunnar!

And the winner in the eurovision pippi-contest is ..

.... hrrrm ..., ja, just det, ja.

Ja, en liten snutt kan ni väl få höra också .., lite fågelkvitter så där på kvällskvisten.
(Det kvittret är speciellt avsett till Lindalotta ..-)

(Bilden togs en morgon när jag råkade komma ihåg att kolla och jag nästan svimmade och skrek högt när jag såg alla fåglarna och för att inte eventuellt skrämma dem med klicket från webbkameran, tog jag min egen herr Canon ......!)


LindaLotta sa...

GRATTIS!!!!
Det är mycket roligare att tävla mot dig än den där andra Bettan, hon bryr sig nämligen inte :)
Jag fick ihop fjorton.... :(
Men jag kanske kan få komma och titta i din bok??

Anonym

Kul at se att det finns goda förlorare i denna värld. Jag vet många, ja nära vänner till mig som påminner om ättika i nederlagets stund.

Bravo LindaLotta!
PV (Det här kommer jag nog att få f-n för...)

Det kom ett mail ...

Krister heter en man från Kokträsk, några mil utanför Malå i Västerbotten.
För flera år sedan skrev vi båda på malåsidan, ett slags för-tidigt-bloggande.
Krister arbetar med olika projekt utomlands och far och flänger som en skottspole.
Och nu hittar jag ett mail från honom, skrivit för ett par månader sedan.

Så här berättar han.



"Hej Elisabet.

Satt och läste lite gamla bloggar och hamnade på google.
Då fann jag dina bloggar.

Jag läste om din mors arbete som ju var mer än fantastiskt, nu när jag kanske förstår bättre än många vad som menas med orden: när inga resurser finns.

Det finns ingenting.
Punkt slut.

Jag tänkte på skillnad mellan moderna världen och fattiga världen när jag var på ett projekt uppe i bergen i Yemen.

Bodde i tält med 3 sydafrikaner och resten bergsbor.

Sydafrikanerna hade ett krav innan projektet startade: dusch och toastol skulle finnas i tältcampen och det uppfylldes.

En morgon kom jag mot toan tillsamans med en sydafrikan, då kom en beduin ut från toan och till vår förvåning hade han tvättat sig i toastolen.

Sydafrikanen sa bara: "tur att det var spolat."

För att nu väga denna historia till beduinernas fördel så kommer story # 2.

En sydafrikan hade diabetes och tog sprutor morgon och kväll.
En afton kom en beduin och frågade varför han tog sprutor?
Han fick förklarat för sig varför.

Nästa dag kom den oskodde trasinlindade mannen med en kaktus och sa att om afrikanen åt av denna så behövde han inte ta drugs mera. (insulinsprutor).

Döm om vår förvåning .., kaktusätandet tog ner diabetes så han behövde inte ta sprutor mera och åt drack helt normalt.

Frågeställningen blir väl: tvätta oss och skita kan vi, men sen behöver vi nog hjälp.

Beduinerna däremot fixar allt med och i naturen, för där finns ju allt i deras ögon och ingenting i våra.

Jag var på en blixtvisit hemma i våras och gissa hur förvånad jag blev; det var ett företag från Yemen som borrade efter guld mellan Kokträsk och Lundnäs.

Jag pratade med projektledaren som var från Yemen, då ringde han från Nybränne med mobiltelefon till Yemen och dom visste vem jag var.

Synd att alla profiler håller på att ha dött bort, men för 20 år sen skulle det ha varit en stor händelse hemma i byn att "araba" visste vem Birgers-yngstpäjken-jär."

Nu fick du en alldeles egen rapport från verkligheten.

Mvh n`Krister."

Från madamen i Tyskland ..,

... kommer en utmärkelse och man blir verkligen jätteglad och jag säger tack snälla Tuvstarr!

Sedan ska man till sju andra bloggare dela ut samma utmärkelse och motivera varför och jag har sagt det förut och säger det igen, det är förfärligt vänligt av er att dela ut såna här snällheter, men jag klarar inte att ta emot och sedan välja ut sju stycken .., för mig känns det som i gymnastiken när man väljer och vrakar till olika lag, nej, det bästa är om ni ger utmärkelsen till någon annan än bloggmadamen.

Så nu gör jag som jag brukar: jag ger den till alla i min länklista och alla andra som jag tittar in hos ..., jag tycker att ni är så underbara allesamman och era bloggar ger mig så oändligt mycket glädje!

Och inte bara bloggarna, utan lika mycket ni som kommenterar, men inte har en egen sida, i alla fall inte offentligt.

(Tänk, det började med Samuel som hörde av sig flititgt och så småningom förvandlades han till Det Mörka Hotet .., och "Midtnorge" som blev till Julie .. och västerbottensmadamen blev till Matnjutning .., och där är den rara Bente i Norge och Ellem i Skellefteå ... ja, ni är helt underbara allesamma. Och pv, förstås, honom höll jag ju på att glömma!)

Tack igen, säger jag till Tuvstarr!

Ps. Men skulle jag nu berätta om en enda blogg som ger mig andnöd, bara för att den som skriver har en förmåga att mixa bild och text så där så man blir bara så helt förstummad .., då är det den här unga kvinnan. Ds.

Mamma går igen ...


Blir jag glad av detta?
Svar: ja!

Sjunger jag med?

Svar: hela tiden!

Och allra bäst tycker jag om den här sången .., men det här är inte från det programmet.

(Ännu härligare version här ...)

(För pensionatsvärden har jag berättat om min mamma Ann-Gerd, hur hon brukade stå och diska och samtidigt sjunga andliga sånger och hon svävade iväg så högt i tonregistret så hon lät som värsta sopranen ... och jag, som inte har nån särskilt bra sångröst - det finns nog människor som skulle vilja dra till med nåt ännu värre - jag är lika högt uppe himlen och sjunger och när jag gör det .., då brukar pensionatvärden leende säga ..."jaha, är Ann-Gerd här ...? Han kan vara lycklig att han är hemma i landet Halland just nu.)

Just nu ...

... läser jag den här boken.

Tycker jag om den?

Nej, inte som den första.

Kvidevitt!

Nu är det spännande vill jag lova!

Dagens fönster ..

Först mitt eget ....



Och så ett i repris: från hemifrånkerstin ...



... och ett som jag inte är säker på vem som har skickat .. kanske mitt kusinbarn?
Nej, nu vet jag.




... och det här kommer från min datasupport, herr Nilsson.



Och allra sist, ett fönster från Solveig.

En Glad Advent till alla från bloggmadamen som nu cyklar till jobbet!

Efteråt ...

... känner man sig ungefär så här .., som en något utslagen madame.

Man skulle vilja ligga kvar under täcket och lyssna på radio och stiga upp så där vid tio och göra sig frukost.

I stället vaknar man klockan fyra och kan omöjligen somna om, inte förrän en-och-en-halv-timme senare och då är det nästan dags för pensionatsvärden att ge sig av, men bara nästan.

Personalfesten igårkväll .., å, den blev så trevlig!

Först liten träff i jobbets fikarum .., därefter Samlad Tropp till Öja Krog och där var massor med andra människor .., där var folk från Peppinge Frukt (den här mannen t.ex ...) och där var anställda från Civilförsvaret ("vad vi gör Elisabet? ja, vi kör ut med bandvagnar när det har vräkt ner snö och hemtjänsten ska ut med mat och medicin till gamlingar på landet ...", säger en man som står bakom mig i sillkön ...) och där var kollegor från Ica i Sjöbo och en hel drös med andra gäster!

Vi hade två långbord och vid "mitt" satt Magnus och hans Anette .., sen var det Maria H och hennes Andreas (från Enköping, vi två var dom enda som hade potatis till sillen) och så jag själv och pv .., mitt emot oss satt Anna och hennes jättetrevlige man Robert (it-konsult och till hälften från längst upp i Norrbotten, hans mamma hade sjutton syskon!!) och så var det Hannah med h, Emelie, Hanna E och Hanna A.

Tänk, sicken lycka för en pensionatsvärd att ha fyra unga damer framför sig och själv kände jag mig som en kycklingmamma med alla rara töserna under vingeparet; ungefär så.

Åååå, det blev så trevligt och maten var HIMMELSK .. (vildsvin fanns på bordet ..) och rökt ål som jag älskar (förlåt alla utrotningshotade ålar, jag tog två bitar!) och i en eka fanns hur många olika sorters sill som helst och för första gången tyckte jag om snaps, ("ta Bäska Droppar med ä ..., den är god!" sa pv och det var den ...).

När klockan var halv tolv körde pensionatsvärden Karina, en liftare och jag själv hem.

Nu är det morgon och snart ska jag cykla till affären och herr hallänning är på väg till Halmstad för att sjunga adventssånger i Nicolaikyrkan.

Så var det.

På Anders-dagen ...

På besök hos mormor hittar sonen ett stetoskop och så lyssnar han på sin mormors hjärta.
"Bara lugn mormor ...! Nu kommer doktor Anders!" säger sonen leende.

Idag har älsklingssonen - han den ende -, namnsdag.

Det är Anders idag.

Och varför döper man någon till Anders?

Tja, kanske för att man under sin skoltid i Malå hade en klasskamrat med det namnet, en som alltid var så himla snäll och då får det namnet en positiv klang.

Långt, långt senare upptäcker man att sonens morfars far, också hette Anders.

Anders Fredrik Nilsson.

Då blir det ännu mera betydelsefullt.

Och så heter sonen Per också.

Det namnet följde med liksom bara av en händelse.

Per .., Ivar efter min pappa och Anders.

Då säger min mamma: "men åååå, så snällt att ni döpte honom till Per också, för det hette min morfar som jag tyckte så mycket om .., ni vet ..., han folkskolläraren hemma i Dikanäs!"

Och så vet man det också.

Stort grattis till en annan Anders också.

Den här raringen, t.ex.

Snart fest ...

För allra första gången i mitt liv är jag inte skräckslaget nervös inför en personalfest.

Jag är faktiskt inte det minsta orolig och det är knappt jag tror det är sant.

Det beror förstås på en slags trygghet.

Jag känner mig helt trygg med arbetskamraterna .., jag kan vara mamma åt nästan allesammans, förutom chefen, Lasse och Karina .., och det känns också skönt.

Just nu sitter jag här med nyplattat hår .., inte en lock så långt ögat når .., och i torkskåpet hänger min linnejacka .. och i soffan sitter en pensionatsvärd och en f.d. granne, nämligen Alexandra som har köpt hus lite utanför stan och nu väntar på att kvinnan som städar ur hennes lägenhet (i porten intill min), ska bli färdig.

Med pensionatsvärden pratar hon om värmefläktar .., element .., oljepanna och annat och han säger att nästa helg ska vi titta förbi, så ska han hjälpa henne lite .., ty hennes pojkvän Gino är sjöman och befinner sig för tillfället utanför Nya Zeeland och allt som rör huset får hon för tillfället klara av på egen hand.

Halv sex blir det samling i affären .., en timme senare åker vi iväg till Öja Krog för julbord och lite annat.

Från Bente i NOrge kommer en dikt som nog är som gjord för den ibland något hariga bloggmadamen.

Sender deg ett dikt,som jeg tror du kanskje vil like ....

"Våg å være ærlig, våg å være fri.
Våg å føle det du gjør, si det du vil si.
Kanskje de som holder munn er reddere enn deg?
Der hvor alt er gått i lås må noen åpne vei.
*
Våg å være sårbar, ingen er av stein.
Våg å vise hvor du står, stå på egne bein.
Sterk er den som ser seg om og velger veien selv.
Kanskje de som gjør deg vondt er svakest likevel?
*
Våg å være nykter, våg å leve nå.
Syng, om det er det du vil - gråt litt om du må.
Tiden er for kort til flukt, bruk den mens du kan.
Noen trenger alt du er, og at du er sann!

(Hans Olav Mørk)

God helg mvh BENTE."

Dagens fönster ...

... finns i Frankrike.

Så här skriver avsändaren.

"Här kommer några nya franska fönster av annan karaktär.

Tagna i Toulon som idag är en framtidsstad där mycket renoverats och fräschats upp.

Men fortfarande finns hyreskaserner av lite "fattigare" slag."

Tänka sig ....


Att snart är det ett helt år sedan.

Ett sent kvällsfönster ...

Förra lördagen.

Leina har rest från Uddevalla till landet Halland och medan pensionatsvärden övar adventssånger i Nicoalikyrkan, strosar vi på stan.

Och vi fikar på café.

Min anorak mot stolsryggen.

Mozzarella och rökt skinka och spenat.

Prat och prat.

När jag tittar ut genom fönstret på min högra sida, ser jag en kvinna som sitter vid fönstret i ett annat café.

Man kan undra hur hennes liv ser ut?

Full pott!


Bästa programmet ever-ever .., det är i alla fall På Spåret!

Och jag vet att jag har Johan Wester som favorit, men nu har jag en till, Fredrik Lindström.

Den mannens program Värsta Språket tyckte jag också sååå mycket om!

Kväller ...

Connemara, Irland.

Det här, total tystnad .., det är vad man kan längta efter när man i flera timmar har suttit i kassan och sett julklappspapper, pressyltor, julskinkor, antikljus, falukorvar och allt möljigt annat susa förbi på kassabandet i vad som tycks vara en oändlig ström och det "slamrar" och piper och småbarn gråter..

Det tar liksom aldrig slut.

Och mellan varven, när vi äter lunch till exempel, pratar om vi den stundande personalfesten i morgonkväll och vi pratar om presenter och kläder och bläddrar i en bok som ligger på bordet som handlar om stjärntecken och kan ni tänka er, att det är inte bloggmadamen som har tagit dit den, utan Karina!

När vi läser om Stenbockens negativa sidor, står det att vi är buttra.

Jaså, nu vet man det!

Sist av allt kommer Rickard och löser av mig några minuter tidigare än han behöver och sånt blir man alltid så glad och lycklig för!

Rickard är ansvarig för kolonialbiten; att beställa hem varor och se till allt sånt fungerar och när han sitter i kassan ser han alltid lite drömmande ut och så lägger han huvudet på sned.

Efter jobbet blir det promenad på stan.

När jag står inne på Crispa Kosmetik & Accesoarer (som min ena dotter gjorde radioreklam för .. jag kommer precis ihåg hur hon lät ...!) och köper pärlörhängen, så säer jag till expediten att det borde verkligen finnas så där man kan köpa bara "plopparna" till örhängena, för jag har tappat miljoner såna!

"Det är inga problem, det finns såna .. här!" säger hon och hämtar genast en liten påse med olika sorters ploppar .., det hela kostar endast 15 kronor och blir ju åtskilligt billigare än att köpa nya örhängen stup i två.

Härligt!

Nu ska jag till tvättstugan!

En underbart skön fredagkväll önskar jag er alla och glöm nu inte detta!

Fast pensionatsvärden är ju från Småland ...

Det är kanske allom bekant att hallänningar har den högsta genomsnittliga levnadsåldern i vårt land och om man jämför män i Köpenhamn och i Halland, så lär de halländska männen bli hela sexton år äldre än sina kompisar i broderlandet?

Kanske var det den artikeln som den här madamen hade i åtanke när hon satte sig vid ritbordet ...?

Dagens fönster ..

På en promenad i Dublin hittar man hur många fönster som helst.

Det här, till exempel.

Titta på den finurliga ventilen längst uppe och inte att förglömma .., övervakningskameran i högra hörnet!

Och så blev det kväll ...

Marknad i Dublin.
I påsarna säljs ekologiskt odlade äpplen.

Idag hade vi plötsligt en ny arbetskamrat i affären; en pratglad göteborgska som har bott i såväl Tyskland som Danmark de senaste fyra åren, men som nu, tillsammans med sin familj, har återvänt till Ystad.

Oj, vilket energiknippe hon visade sig vara!

Och eftersom hon tidigare har arbetat på en annan stor livsmedelsbutik här i stan, så var många av kunderna bekanta till henne och det blev massor med prat och "oj, är du här!" och .."men åå, så roligt att få se dig!"

I vanliga fall får jag stå bakom den som är ny i kassan och hålla lite koll, men det var helt onödigt .., hon fixade det mesta själv.

(Jag försöker gissa på stjärntecken .., Stenbock är hon inte ., jag skulle gissa på ..., Lejon. Ska fråga henne i morgon.)

Det är lika så gott att ni lägger namnet på minnet: hon heter Malin och är gift med ett handbollsproffs, därav utlandssejouren.

Och kunderna har uppmärksammat att vi stänger två timmar tidigare på lördag, då det är personalfest.

"Så roligt för er, ha nu så trevligt!" säger den ena efter den andra.

Trevligt var också ett samtal till ica-support, där jag frågade om man hur vi skulle göra med en krånglande betalterminal?

Mannen talade en underbar dialekt .. och efter en stunds prat kunde jag inte hålla mig och utbrast .. "men var är du ifrån .., Norrbotten ..., ååå, jag blir alldeles varm i magen så härligt låter det..?"

"Jo, jag är från Kalix ... och du är väl från Västerbotten ..?" sa mannen.

På en snurrstoll intill satt Magnus och smajlade åt konversationen.

Det är lite underligt med Magnus .., för tänk, på insidan av hans ena arm står namnet på den här gruppen med stora bokstäver .. och då förväntar man sig väl inte att han, Magnus, när vi en dag pratar om våra ungdomsidoler, ska berätta att på hans vägg, i ungdomens dagar, där fanns affischer med Carola!

Förhastade slutsatser om människor, det ska man akta sig för att ha.

Och bäst av allt idag: jag upptäckte att jag har fått beviljat semester efter nyår .., alltså blir jag ledig nästan en hel vecka och då åker pensionatsvärden och jag själv till Stockholm, fast inte hela veckan, och jag får hälsa på alla tre barnen och inte minst, Emil och Emma! Vilken oerhörd lycka! Och för första gången på flera år inventerar vi inte på nyårsdagen (jag är ju dessutom ledig) vilket innebär att jag kan titta och lyssna till nyårskonserten från Wien!

Å, sicken glädje!

Nya regler ...

Hos Gunnar i Vaplan gäller nu helt nya regler; en bild på en skata som äter frukost, motsvarar tjugoen gulsparvar, ja, ni vet i den här tävlingen om ta en bild där flest fåglar syns vid matbordet.

Och titta i björken där intill!

Det VIMLAR ju av småfåglar som vill ha frön ..., jag tycker nog att alla dessa små fåglar också borde räknas in .,. ja, då är jag ju lätt som en plätt uppe i fyrtio!

Gunnar .., glöm nu inte att köpa frimärken så jag inte behöver lösa ut fågelboken !

(Tävlingen avslutas på söndag .. jag ska ta semester på lördag och sitta här från att det ljusnar i Jämtland!)

Ps. Vad då? Adressen till hans sida med kameran? Nä, den har jag glömt ..-) Ds.

På promenad ..

Nej, det här är inte Ludde.
Det här är en stilig hund i Dublin.

Innan jag cyklar till arbetet för kvällspasset, går jag på kisspromenad med hunden Ludde.

Luddes matte är min arbetskamrat och just idag är hon i Köpenhamn och när jag öppnar dörren till hennes hem morrar Ludde lite och gömmer svansen mellan benen.

"Men Ludde ..., nog känner du väl ändå igen mig ...!" säger jag och klappar honom på ryggen, så där klapp-klapp-klapp och då börjar Ludde vifta på svansen och sedan går allt så bra.

Och när vi går där längs järnvägsspåret, då kommer alla mina hundlängtanskänslor tillbaka i ett huj, men jag vet ju att det är omöjligt, inte förrän jag går i pension eller arbetar mindre än jag gör nu.

Innan vi är hemma igen, Ludde och jag själv, är vi bästa kompisar igen.

Efter fem år ...

... åkte ju mina vita linnegardiner ner för välbehövlig rengöring.

Nu vet jag inte om jag vill sätta upp dem igen?

Det bästa med min lägenhet, det är dom här underbara fönsterna .., höga och djupa!



Jo, jag älskar dem!

Kanske byter jag bara ut rullgardinerna, som för övrigt har suttit här sedan jag kom inflyttande den första februari år 2003 ?

(Den observante ser kanske att mina pelargonior fortfarande blommar och är frodiga. I våras köpte jag relativt dyr blomjord hos Åbergs Trädgård ., vilken skillnad det blev för blommorna!)

Torsdagsfönstret ..

"På 1930-talet byggde min far, tillsammans med sina två bröder, den här stugan som undantagsstuga till sina föräldrar, dvs. mina farföräldrar.

Farfar dog 1952 och farmor flyttade 1958.
Den användes sedan som sommarstuga fram till mitten av 80-talet.

Sedan har den sporadiskt använts för enstaka övernattningar.
Otaliga är de inbrott som gjorts i den och allt av värde har burits bort.

Om du ser noga så har någon sprejat ett meddelande på fönstret med rakskum.

Jag kommer inte längre ihåg meddelandet.

Jom."

Och ett vilsamt fönster från ....

I år har jag bestämt mig för att absolut inte gripas av julstress.

Nej, jag ska tända ljus och äta lussekatter och kanske göra julgodis och dricka glögg, men ingen stress.

Till höger om tv-bänken ligger nu en liten hög med paket.

Det är till barnbarnen och till någon annan och inget är särskilt dyrt.

De sedvanliga korsordsbilagorna till min australiensyster .., färdigt det med.

I söderfönstret lyser adventsstjärnan så fint.

Och så plingar det till i inkorgen och ett så vilsamt fönster kommer svischande genom rymden.

Ett fönster från Jämtland.

Så här skriver avsändaren:

"Hej på dig i den mörka kvällen!

Ett fönster kommer här susande från Frösön.

Kortet är taget i sakristian i Sunne kyrka, som ligger några mil bortom Frösön.

Där var vi i lördags och hade en dag som vi kallade "Att uttrycka livet".

Jag var ledare för uttrycket-måla.

Det blev en fin och vilsam dag.

Eva."

Två kvällsfönster från Tyskland ...

"Hejsan!

Här kommer ett romantiskt fönster från slottet i Wernigerode/Harz.
Snart kommer några till på min blogg.

Ha det gott!

Tuvstarr."

Möte med herr Gren ...

Under min tid som äkta maka fick min man genom årens lopp en hel drös telefonsamtal från olika marknadsundersökningsinstitut och han var alltid lika irriterad och tyckte att det var såå trååååkigt, men jag, som mer än gärna hade legat på soffan och vickat på tårna och svarat på allehanda frågor, jag blev aldrig utvald.

Jag kände mig som pestsmittad!

Men nu .....

Jo, nu kan ni tro .., för alldeles nyss har jag pratat med världens trevligaste intervjuare; nämligen Rikard (ev. Richard) Gren från Ronneby, ja, han ringde för Sifo:s räkning.

Intervjumannen frågade om jag kunde tänka mig att svara på några frågor?

"Oh ja, mer än gärna!!" sa jag lyckligt och la mig raklång på soffan, precis så där som jag hade drömt om.

När mannen hade ställt en massa spörsmål om mina inköpsvanor och hur jag tar emot reklam .., om jag sparar mina pensionsbrev (jag öppnar dem ju inte ens!) till exempel, frågade jag honom rakt ut:

"Men du måste väl ändå vara Stenbock ..?"

Den vänlige herr Gren lät omåttligt förvånad, nästan så att han inte trodde sina öron.

"Äää .., javisst .., men ..., alltså ..,vad har det med saken att göra ..?" undrade han vänligt och jag svarade att "ja, det var väl det jag förstod, du lät så ..., tja, trevlig!"

Intervjumannen visade sig ha födelsedag tio dagar före mig och väntar nu på besked för antagning till jägmästarutbildningen i Umeå.

Jag hoppas att han kommer in och önskar honom allt gott här i världen!

Idag blev den min ...

Ärendet var att köpa en penna.

Jag kom hem med tre kassar fyllda med allt utom pennan.

Och så gav jag mig själv en alldeles-för-tidig-julklapp.

Just det.

En bok (se bilden) skriven av den här madamen.

Och jag ska vända det allra första bladet ikväll.

"Ja, men God Jul på dig Elisabet!"

"Tack så hemskt mycket, fröken Tomte!"

En ovanlig man ...

Jag står och slår in julklappar, när jag plötsligt hör något helt osannolikt från nyheterna från Sydnytt.

Vad handlar det om?

Jo, en vägkrog eller grillkiosk som har kommit i kläm när Vägverket är i farten för att bland annat bygga vägbulor, med påföljd att inga bilister längre kan komma till grillkiosken som drivs av två kvinnor.

Inkomsterna bara rasar!

Det är då Vägverkets projektledare blir intervjuad och det är tur att man sitter stadigt på soffan när herr projektledaren uttalar sig.

Han säger nämligen, utan omsvep, ja, utan minsta lilla bortförklaring, att det är han som har missat.

Han säger inte "vi", han säger "jag".

"Jag tar på mig hela ansvaret .., det är mitt fel, det är jag som har brustit i informationen till kioskägarna ...", säger han.

Man tror knappt sina öron.

Insikter och insikter ...

Idag har jag äntligen tagit ned mina vita linnegardiner för välbehövlig tvätt.

I fem och ett halvt år har dom suttit uppe.

Femochetthalvtår.

Tänk tanken.

Aldrig tvättade.
- sorry, inget luktsalt ! -

Nix.

Och ni ska veta att jag har genomgått en ettårig husmodersutbildning med bra slutbetyg.

Jaså, det tror ni inte på?

Ja, men å andra sidan är det länge sedan.

Väldigt länge sedan.

Måhända var jag inte närvarande vid håll-ditt-hem-rent-lektionen ...?

Ett eftermiddagsfönster ..

..., kommer susande bara några mil härifrån .., håller sig till kustvägen och tar höger vid Mossbystrand och så förbi Svarte och letar sig slutligen fram längs gatorna i Ystad och hos bloggmadamen som är mottagare, där är det minsann stängt, hon är ute på stan i akt och mening att endast handla ett stycke penna, men kommer av avsluta inköpsrundan med tre bärkassar fyllda med allt annat än pennor, men det vet hon inte just då.

Men se .., efter någon timme öppnas dörren .., och det lilla fönstret som är vått av allt regnandet tar sikte på datorn och tränger sig in bland alla andra fönster .., såna som har kommit från Frankrike, Marocko, Irland, Västmanland, Vietnam, ja, från alla håll och kanter i vår värld och fönstret presenterar sig artigt som ett takfönster från Eketorpsgården på Öland och då säger vietnamfönstret på lite knagglig engelska att "åååå, där har jag aldrig varit!"

Och efter en stund seglar fönstret iväg igen .., jo, minsann nu hamnar det på ett blogginlägg och det lilla fönstret sätter sig tillrätta bland alla bokstäverna och gör sig redo att ta emot vänliga ord från bloggvännerna.

Vad då?
Vem som öppnade dörren och släppte ut det lite annorlunda fönstret?

Jo, det gjorde en bloggdam som skriver så varmt om sitt arbete att jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste det!

Hoppochskutt!


Och hur går det nu med lille vilde Walter?

Jo, så här!

Vill ni ta er en titt på "världens bästa bostadshus" .., så går det också bra.

Klicka här bara.

Igenkänning ...

Glad tandviserska: lilla Sanna. Eller om det är Martina.
Kusin till mina barn.

Herr Nilsson skriver om det som är min värsta mardröm.

Eller i alla fall det värsta jag vet.

Orostider ...

Och så här är det i Ystad just nu.

Själva känslan.

(1.38 in i filmen ... då är det från min gata i stan.)

Onsdagsfönstret ...

Om man befinner sig på pensionatet i landet Halland och tar den vita trappan upp till övervåningen .., och sedan tar man höger till ett av gästrummen och så ställer man sig vid fönstret och tittar ut, då är detta vad man ser.

Där nedanför går lilla vägen till naturreservatet och om man tittar riktigt noga kan man skymta det gula huset som är så pyttigt och som jag så gärna skulle vilja bo i, och bakom det som verkar vara "kullar", där finns havet.

Och vid det här pensionatsrummet har den här madamen stått och tittat ut.

Och den här.

Och när jag tittar in hos den här trädgårdsdamen, klickar jag på en av hennes länkar som hon har tagit upp som extra-läs/tittvärd och jag säger bara .., men milda tider vilken fotograf detta är!

I väntrummet ...

Livlinan.
Jag tror att Hasse tog bilden.

Ni som har varit med här ett tag, ni vet att jag har surrat om att testa detta med KBT, just för att jag har vissa hang-ups som gör mig halvt galen.

Det är så dumt och himla onödigt och tar så mycket energi.

Så då tänkte jag att .., vid femtiofyra års ålder, snart femtiofem, kanske man skulle ...?

Men det behövs kanske inte!

För se .., det finns lite hjälp att få här på närmare håll .., rent av här i bloggvärlden!

Kolla här bara!

Också en slags insikt ...


Och precis så är det ju .., att allting händer samtidigt, huller om buller bara.

Någon är förälskad .., en annan är trött och slut på .., en tredje är överlycklig för den nya lägenheten .., en fjärde funderar över klädseln till personalfesten och för andra är något alldeles definitivt över.

Slut.

Allt blandas.

Så, just så, är det här i livet.

Och så två kvällsfönster från Frankrike ...

Från madamen som livfullt berättar om det nya livets vedermödor och glädjeämnen, ja, i södra Frankrike.

Helt perfekt för den som går i emigrationstankar och vill veta hur det fungerar.

Emma Elisabet ....

Så här tjusig är min Kefalonia-reskompis Emma, när hon är på fotbollsgala, anordnad av föräldrarna till spelarna.

Det var precis som på den riktiga galan .., gästerna prickades av vid ankomsten och så blev det Fin Middag och så småningom prisutdelning av det mer vettiga slaget, dvs, alla fick ett pris!



Senare på kvällen blev det underhållning.

Tänka sig att självaste Charlotte Perelli uppträdde till barnens stora glädje!

Och tänk .., ännu mera tänk .., inte visste jag att min måg (en av tränarna till flickorna) har så snygga ben!

Bara så ni vet ...

Så tycker jag nog att ni kan titta in hos min datasupport, herr Nilsson, också.

Vilken bild!

Fler bilder finns här.

Från vännen Hasse ...

... kommer en kvällsbild från trakten av Åmsele hemma i Västerbotten.

(Den mannen är så förälskad, så bokstäverna i hans mail liksom hoppar och skuttar!)

Stekt lever med gräddsås till.

Och lingonsylt.

Och potatis.

Det är som en frälsningsupplevelse, det.


Norska madamen - B - sa .....

"Lever m fløtesaus er kjempegodt!!!"

När det stormar eller inte ...

Bild: vid kajen i Helsingborg för evigheter sedan.

Det är evigheter sedan kvinnan och jag pratades vid, ännu längre sedan vi sågs, men nu ringer hon på väg hem från jobbet och alldeles omåttligt pratsjuk är hon och jag läggger mig på soffan och har fortfarande anoraken på mig och hon berättar om sitt arbete och om dom nästan vuxna döttrarna, allt medan jag ligger där och vickar på tårna.

Hon berättar om allt som har hänt de senaste åren.

Eller inte hänt.

Och hon berättar om ett äktenskap som inte är ett äktenskap längre; om maken som aldrig tycks lyssna; som knappt tittar upp när hon kommer hem från arbetet och vill tala om vad som har hänt under dagen.

"Och vi som hade ett sånt härligt sexliv, nu är det så sparsamt, så sparsamt .., och aldrig att vi kramar varandra som förr, nej, vi är mer som bror och syster och jag tänker att nu har halva mitt liv gått och är det det här som kallas för att leva .., är det så här ett förhållande ska vara .., är det inte mer än så ...?", säger hon.

Och hon berättar om arbetskamraten som hon är så attraherad av och hur han väcker en åtrå hos henne som hon knappt visste fanns kvar.

"Nej, vi har bara kramats .., jag har inte ens kysst honom, men åååå, jag vill mycket mera .., det är ..., ja, det är som en eld inom mig .., och snart ska vi träffas, så nu måste jag raka benen!" fortsätter hon och då ler jag för mig själv.

Jag ligger fortfarande på soffan.

Utanför har mörkret fallit.

"Bettan, du .., hur gammal var du när ni gick skilda vägar ..?" frågar hon.

"Fyrtionio ...", svarar jag.

Och hon pratar vidare .., väger för,- och nackdelar .., vrider och vänder på sin tillvaro .., och jag tänker att det primära i allt det hon berättar, det är just den här avsaknaden av bekräftelse .., att maken inte tycks se henne .,. att han inte lyssnar.

Hur många gånger har jag inte hört samma sak från andra kvinnor och säkert finns det män som skulle kunna säga att: "ja, just så är det, min fru/sambo/fästmö, hon ser mig inte längre, det är som om jag inte finns, som vore jag en möbel!"

Och jag säger att hon ska ta det lugnt och inte göra något överilat, för den där åtrån kan ställa till så mycket elände och plötsligt, när den där euforin virvlar runt som mest, ja, då tycks ens partner översållad med allt som är bedrövligt och kanske ser man inte riktigt, riktigt klart, inte då, inte när den där själsliga berusningen tar oss människor i så total besittning och åååå, så klok jag låter, man borde ju bli terapeut! tänker jag.

Efteråt, med facit i hand, är såklart allting så mycket enklare.

Sen pratar vi lite om vardagligheter och jag önskar henne lycka till med vad hon nu än tar sig för och hon frågar om jag någonsin har ångrat mig och jag säger att nej, det har jag inte, trots att min före detta man är en på alla sätt och vis fin människa och vi hann fira silverbröllop och säkerligen var vårt äktenskap inte ett dugg sämre än andras .. , nej, vi växte kanske ifrån varandra eller gick på helt olika vägar och till slut var man alldeles vilse och hittade inte hem igen.., och jo, jag är lycklig och har nog aldrig känt mig mera i fas med livet ..., men det beror inte enbart på att jag har mött en man som jag tycker så mycket om, nej, det är minst lika mycket att jag har accepterat att mitt liv ser ut så här och att jag på ett sätt också godkänner mig själv, trots alla fel och brister, jo, det får duga .., jag kan verkligen titta med ömhet på den där människan som är jag och tänka: "å, din stackare .., du är verkligen som du är du ., men jag tycker nog rätt bra om dig ändå ...".

Det är en slags nåd som man ger sig själv.

Och jag tror inte längre att detta att möta en man eller kvinna att älska, är nånting som per automatik skänker evig lycka.

Jag tror att det viktigaste är att hitta hem till sig själv.

På det ena eller andra viset.

Men nu är jag ju några år äldre än kvinnan som brinner av sådan åtrå .., vi befinner oss på helt olika platser i livet .., jag har hunnit gå så mycket längre på livets krumeluriga väg, men jag förstår hur hon känner det .., den där oron att livet ska rinna ifrån en.

Att man inte ska hinna med.

Att man en gång ska sitta där och tänka att ..., "var det här allt?"

Ungefär så.

Och så säger vi hejdå och hon lovar att höra av sig och jag lämnar soffan .., tar av mig anoraken och går mot köket.

Från cd-spelaren hörs detta.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Dörren och fönstret hittade jag i Hoi An, Vietnam.

Jag tycker att färgerna påminner mig om något, men jag kommer inte riktigt ihåg...

Något i tyg kamske...

Jom."

Gösta ..

I ett inlägg lite längre ner, har jag berättat om Sonja.

Jag skrev att hon är gift med pensionatvärdens morbror - Gösta -.

Gösta är en härlig och annorlunda prick .,. pratglad, yster och himla rolig.

Inte det minsta håller han med sin systerson om att bensinpriset borde höjas.

Aldrig i livet!

Tvärtom!

Det är Göstas hängsle ni ser på bilden här ovanför.

Christina sa...

"Gud vad jag gillar hängslen!

När jag bodde i Västergötland under några år upptäckte jag att gubbarna där såg helt annorlunda ut mot i Stockholm.

I Västergötland hade de vida kostymbyxor med slag, udda kavaj och cykel.

När man for förbi en så'n farbror med bil höjde han alltid kardan och man vinkade tillbaka."

Avtryck ...

Vid åttatiden går jag till en av stans pizzerior för att akuthandla nånting i matväg.

Det är en oerhört kortväxt man som visar sig vara självaste bagaren och det är bara han och jag i butiken och jag säger att jag nog gärna vill ha lammkött i pitabröd och det är ju helt okej.

Mannen har glada och nyfikna ögon.

Lite filuriga.

Och han är pratglad så alldeles otroligt!

"Det är kallt ute ..., va?" säger han och jag pekar på skorna och säger att jag håller på att frysa tårna av mig.

Och han frågar var jag kommer ifrån?

Egentligen.

"Från norra Sverige .", svarar jag, för Malå kan han väl ändå inte ha kläm på.

Själv har han bott i vårt land i två år och dessförinnan bodde han i Italien, i Milano, ja, han var pizzabagare där också.

"Vilket land tror do att jag kommer ifrån ..?" frågar bagaren.

"Tja .., jag vet inte ., kanske .., ja, kanske Rumänien?" svarar jag.

Nej, inte alls, det är nästan så att han tycks förnärmad av denna min så felaktiga gissning.

"Jag kommer från Irak, från Bagdad ..., jag är kristen ...", tillägger han.

Och jag får veta att den unge bagaren som bara är tjugo år .., att han bor ute på Österlen, men helst skulle han vilja flytta hit, till Ystad .... "för där jag bor, där är det ju mest bara albaner ...", säger han missmodigt.

Och jag får veta att han tycker om att spela fotboll.

"I Italien, där tycker alla om fotboll .. jag med .., do vet, jag spelade fotboll i Bagdad ...", säger mannen.

Innan jag betalar och går min väg, får jag veta att herr bagaren minsann har besökt norra Sverige, jodå, det var hur fint som helst.

"Åååå, har du ...?" säger jag häpet.

Jominsann.

"Jag var i Falköping och besökte en god vän .., det var långt norrut och väldigt kallt och vackert!" säger bagaren och ler vänligt.

Och så räcker han mig påsen med det alldeles varma innehållet och jag tackar för mig och tänker att han ser så glad och tillfreds ut med sitt liv .., och så promenerar jag hemåt i kvällsmörkret och på andra sidan gatan har någon av grannarna tänt en adventsstjärna och det är glatt på trottoaren .., man får vara försiktig så man inte dråsar i backen.

Så var det.

Just så.

Om Sonja ...

Första gången jag kom till pensionatet och skulle träffa fler av pensionatvärdens släktingar än hans mamma och bröder, var jag rejält nervös.

Det var mycket som hade hänt i mitt liv just då .., mamma hade nyligen dött .., min australiensyster låg medvetslös på neurologen i Australien .., och själv hade jag just brutit handleden.

Och nu skulle det bli bjudning hos pensionatsvärden och jag kände mig kanske inte så trygg och inte visste jag ju hur starkt vårt förhållande var - egentligen - och så pinsamt då att möta den motsatta sidans släktingar och sen kanske allting bara rasar!

Ungefär så tänkte jag.

Och så kom då den där dagen .., och bilar körde upp på gården och ut kom alla släktingarna och det togs i hand och hälsades och bland alla släktingarna fanns Sonja.

Det är hon som är på bilden.

Sonja, som är gift med pv:s morbror, Gösta, har arbetat som distriktssköterska och kanske påminde hon mig om mamma eller om sjuksköterskor i allmänhet och denna Sonja var så glad och varm och hon tittade genast på min handled och lade om bandaget som inte var som det skulle och så frågade hon hur det var nu, ja, hon visste ju att jag inte längre hade någon mamma.

Tänk, jag tyckte om henne från sekund ett.

Hon är varm och omtänksam och alldeles helt underbar.

Precis så är det med Sonja Pehrson.

Ingen insikt alls

Det finns bra dagar på jobbet och det finns sämre.

Idag var det en sämre-dag.

Men mannen från Irland, ("är du från Ångermanland? va? från Irland? men där var jag ju för några veckor sedan! var på Irland ...? jaså, Belfast, nej, där var vi inte .., men i Galway och Westport .., ja, visst är det helt underbart! oh ja, jag vill jättegärna återvända!") ..., för att inte tala om läraren från Singapore som är här med sina utbyteselever, han som såg bortkommen ut där han stod vid tidningshyllan .. och sedan berättade att han och eleverna nu skulle återvändaoch tänk, att ha fått uppleva snö ...! och kvinnan med det vackra silvriga håret .. (har du klippt dig? ååå, inte ..? oj, har du haft cancer .., ojojoj .., men fint är det ändå ..., jaså, i livmodern och sen i magen .., ja, det kan inte vara lätt .., och jo, det förstår jag att man blir orolig för varje återbesök ....".

Alla dom gjorde dagen åtskilligt bättre.

Faktiskt.

Och nu ska jag gå och köpa mig något smarrigt, för jag orkar inte uppbåda kraft till matlagning och Pelle han är kvar i landet Halland och har det som allra bäst.

Några snöiga eftermiddagsfönster ...

... som kommer susande genom lågtrycken, ända från Stockholm till Ystad!

Avsändare är den här madamen.

Tusen tack!! säger jag.

På biblioteket ...

Herr Werup. Vänlig kund.

... i Halmstad .., det som ligger så vackert vid vattnet, så där nästan så att det flyter ovanpå, blir jag stående en stund och kollar lite på anslagstavlan.

"Oj, den här mannen handlar hos oss i affären och han är alltid lika vänlig!" säger jag.

Och medan jag tar bilder, bläddrar Leina i Västerbottens Kuriren.

Att besöka ett bibliotek, nästan oavsett var, det är lite som att komma hem.

Jo, just så känns det.

Dagens fönster ...

... hittar man på gågatan i Halmstad.

Här inne strosade vi omkring och närapå dreglade när vi såg buffébordet.

Och där var varmt och välkomnande, men tyvärr, alldeles proppfullt vid borden.

Ps. Ser ni ostbiten där längst uppe på skylten ...? Ds.

Också en insikt ...

Det finns ingen som skriver så vackert.

Bara så ni vet.

När man blir piggig på armen ...

När Leina och jag själv igår satt och väntade och väntade på pensionatsvärden som övade adventssånger tillsammans med andra medlemmar i Halmstad Kammarkör .,. då nästan föll jag baklänges, så vackert var det!

Jo, nog hade jag väl förväntat mig att det skulle vara fint .. men inte sååå fint!

Och jag kände en slags ...., ja, en slags stolthet att sitta där och veta att en av männen där framme, han som stod där med läsglasögonen på nästippen och levde sig in i sången så alldeles omåttligt .., tänk, att det var pensionatsvärden!

Så var det.

Och här finns ett prov på musiken.

Klicka på Hosianna, så får ni höra nåt vackert.

Leinas vänstra hand ...

... och lite av den högra också.

Leina .., hemifrångrannen.

Hur ofta har vi inte suttit tillsammans vid deras södervägg och druckit kaffe och kalasat på ännu ljumma kanelbullar?

Nu bor hon i Uddevalla och jag själv längst i söder.

Leina ...., som är Vädur .., stark .. känslig .., bildlärare .., lång .., pratglad .. och en mycket god vän.

Ett kvällsfönster ...

Ja, klicka gärna.

Så är det .., att den skånska himlen ofta tycks oändlig.

Som en ostkupa.

Det är nog det jag tycker bäst om.

På tåget ...

Genom kupéfönstret skymtar jag stranden i Helsingborg.

Där är flanörer .., barnfamiljer .., och en man som rastar en hund.

Det skymmer där ute .., men över Danmark, på andra sidan sundet - landet där människorna har lägre genomsnittlig levnadsålder, men påstår sig vara lyckligast i världen -, där strålar solen.

Förstås.

Litet brev från pElle

"Hej alla kattvänner!

Nu är jag i landet Halland igen och ååå, vad jag har det bra!

Först blev det den där hemska buren som man nödvändigtvis måste åka i när det vankas resor ..., och jag rev matte på högerhanden och hon blev väldigt arg (man tror det kanske inte, men hon har ett häftigt temperament ibland ..), .., ja, hon nöp mig i nackskinnet så där som min egen mamma gjorde och jag fräste och jamade, men det hjälpte inte alls .., till slut hamnade jag i bureländet.

Så snart vi är framme i Halmstad och pensionatvärden har hämtat oss med sin bil, då får jag komma loss och då sitter jag i mattes knä och tittar ut genom bilrutan och jag vet precis när vi är hemma vid pensionatet och då hoppar jag ut som en panter ur bilen och så kollar jag lite om allt är som det ska och det brukar det vara.

I höstas sågade pensionatvärden och hans storebror ner några träd på tomten och jag trodde kanske att allt det ratet skulle tas bort, men pensionatvärden tycker nog att sånt är fint, så det ligger kvar i olika högar på gräsmattan.

Matte brukar snegla lite på alla kvistar och pinnar, men hon säger inget, för hon är väluppfostrad.

Vad har jag gjort sedan jag kom hit?

Tjaaa ..., mest spankulerar jag lite ut och in och jag spanar efter Rödhakar och andra småfåglar, men det är ganska tomt nu .., inget kvitter alls.

På nätterna ligger jag på en soffa.

I vanliga fall, när inte matte är här, kryper jag nära, nära pensionatvärden, men det går inte nu, för nu är ju matte där och trängs, så jag tar soffan som står några meter bort och sover där i stället.

Fast allra mest den här helgen, har jag legat på Leinas mage.

Leina har stora, härliga bröst också och ibland försöker jag få komma mellan dom behagen .., dom är mycket bättre än mattes som mest är platta.

På bilden ser ni hur det ser ut just när jag har det skönt hos Leina.

Precis som pensionatvärden är Leina lärare, fast i ämnet bild.

Igårkväll satt matte, pv och Leina och pratade om bra chefer och hur såna ska vara, (raka och tydliga, sa dom, det vet jag inte vad det betyder ...) och då sa Leina att hennes bästa chef nånsin, det var en som heter Egon Ebbeståhl.

"Men han bor ju här i närheten, han bor Laholm!" sa matte då.

Och så pratade dom om jobb och sånt och det var inte det minsta intressant.

Nu ska jag äta frukost!

Jam-jam från er vän pElle."

Ps. Matte hälsar också! Ds.