måndag 9 augusti 2010
Halv sju ...
... cyklar pv iväg till jobbet.
Tjugofyra kilometer enkel väg.
Och jag, som varit så trött och seg dom senaste morgnarna, drabbas av någon obegriplig energi när jag nu är ensam hemma i det gula huset.
En bokhylla kånkas ut från gästrummet .., det röjs i tvättstugan .., återvinningsgrejs hamnar i bilens bagagelucka .., och dammsugaren träder i tjänst.
Nu blir det frukost och repris av ett sommarprogram, nämligen detta.
Och hennes bok Gittan och gråvargarna har jag nog läst hundra gånger för Emil och Emma!
Jag älskar den!
Dagens fönster ...
"Hej!
Jo, det är ett fönster.
Ett fönster på dasset på den ö där vi sov inatt med båten.
På många öar där vi åkt finns det dass men det här var det första dasset med fönster.
Bildkvaliten är inte den bästa, fotat med kameran i lite motljus. Men jag kunde inte låta bli fånga det och skicka iväg det till dig.
Du får avgöra bildkvaliten också om den går att visa.
På hemväg nu.
Turtlan."
söndag 8 augusti 2010
Sånt här ...
Nån slags insikt .....
I morgon påbörjar jag min sista semestervecka.
Den femte.
Det är första gången på sjutton år som jag har fem veckors semester och då menar jag semester och inte att hoppa omkring på kryckor, äta Citodon och ha ett svullet knä; jag menar inte heller att gå hemma med en bruten handled.
Nej, jag menar verkligen s e m e s t e r.
Fem veckor.
Nästan magiskt är det.
Men för pensionatsvärden är det slut på det roliga.
"Ojojoj .., ja, om man skulle packa ryggsäcken ...?" säger han som ska stiga upp klockan femochtrettio och sedan cykla iväg de tjugotvå kilometrarna söderut, till stan.
Till jobbet.
Det låter inte som om han direkt slår volter av glädje bara vid tanken.
Och tack vare god hjälp från Hildas Patrik har vi fått igång skrivaren och nu har jag inget att skylla på .., det är bara att sätta igång och skriva brev där man berättar vad man kan och duger till och sedan bifoga diverse handlingar, lägga i kuvert, frankera och sist av allt: lägga på den gula postlådan, den som står bland många andra nere på slingervägen.
På tidigare arbetsplatser har jag sett ansökningshandlingar som kommit till min chef och alla sökande berättar om hur energiska, begåvade och socialt kompetenta dom är och hur många bollar dom kan hålla i luften på en och samma gång - stresstålig är bara förnamnet - och alla är såklart positiva och gladlynta.
Ingen enda kräks när dom blir nervös, så där som jag själv har gjort.
Och nu är det min tur.
Tänk, om man skulle skriva som det är .., tänk, om man skulle skriva att ååå, jag skulle gärna tillbringa resten av livet i ett gult hus på en kulle .., sittandes på en stentrappa och då och då låna böcker på biblioteket .., och maila och blogga och läsa tidningar på nätet och kanske skriva insändare och nu och då någon krönika?
Ja, tänk om man skulle skriva och berätta att man inte längre är så himla stresstålig och att man ibland känner svetten rinna i små bäckar och emellanåt - det händer det också - mer som en brusande älv, ja, som Vormforsen om våren, ty så kan det kännas när köerna bara växer och man inte hinner ta undan kundkorgarna och göra fint kring kassan, eller när tobaksskåpen gapar tomma och man vet att där finns ingen tid alls att fylla på.
En dag såg jag en stor skylt utanför en av stormarknaderna och på skylten kunde man läsa att butiken skulle hållas stängd under den och den dagen, ty personalen skulle på Kick-Off för att bli peppade och jag tänkte .., ååå, hjälp, jag skulle föredra kick-down, men det vågar man knappt säga, för då tror människor att latmasken slagit rot i ens själ och det kanske den har gjort, men allra mest tänker man på att det bara är åtta år kvar till pensionen och det vet man, hur fort tiden går, den bara susar iväg.
Ja, sånt kan man tänka på en kväll i början av augusti.
Just så.
I morgon påbörjar jag min sista semestervecka.
Den femte.
Det är första gången på sjutton år som jag har fem veckors semester och då menar jag semester och inte att hoppa omkring på kryckor, äta Citodon och ha ett svullet knä; jag menar inte heller att gå hemma med en bruten handled.
Nej, jag menar verkligen s e m e s t e r.
Fem veckor.
Nästan magiskt är det.
Men för pensionatsvärden är det slut på det roliga.
"Ojojoj .., ja, om man skulle packa ryggsäcken ...?" säger han som ska stiga upp klockan femochtrettio och sedan cykla iväg de tjugotvå kilometrarna söderut, till stan.
Till jobbet.
Det låter inte som om han direkt slår volter av glädje bara vid tanken.
Och tack vare god hjälp från Hildas Patrik har vi fått igång skrivaren och nu har jag inget att skylla på .., det är bara att sätta igång och skriva brev där man berättar vad man kan och duger till och sedan bifoga diverse handlingar, lägga i kuvert, frankera och sist av allt: lägga på den gula postlådan, den som står bland många andra nere på slingervägen.
På tidigare arbetsplatser har jag sett ansökningshandlingar som kommit till min chef och alla sökande berättar om hur energiska, begåvade och socialt kompetenta dom är och hur många bollar dom kan hålla i luften på en och samma gång - stresstålig är bara förnamnet - och alla är såklart positiva och gladlynta.
Ingen enda kräks när dom blir nervös, så där som jag själv har gjort.
Och nu är det min tur.
Tänk, om man skulle skriva som det är .., tänk, om man skulle skriva att ååå, jag skulle gärna tillbringa resten av livet i ett gult hus på en kulle .., sittandes på en stentrappa och då och då låna böcker på biblioteket .., och maila och blogga och läsa tidningar på nätet och kanske skriva insändare och nu och då någon krönika?
Ja, tänk om man skulle skriva och berätta att man inte längre är så himla stresstålig och att man ibland känner svetten rinna i små bäckar och emellanåt - det händer det också - mer som en brusande älv, ja, som Vormforsen om våren, ty så kan det kännas när köerna bara växer och man inte hinner ta undan kundkorgarna och göra fint kring kassan, eller när tobaksskåpen gapar tomma och man vet att där finns ingen tid alls att fylla på.
En dag såg jag en stor skylt utanför en av stormarknaderna och på skylten kunde man läsa att butiken skulle hållas stängd under den och den dagen, ty personalen skulle på Kick-Off för att bli peppade och jag tänkte .., ååå, hjälp, jag skulle föredra kick-down, men det vågar man knappt säga, för då tror människor att latmasken slagit rot i ens själ och det kanske den har gjort, men allra mest tänker man på att det bara är åtta år kvar till pensionen och det vet man, hur fort tiden går, den bara susar iväg.
Ja, sånt kan man tänka på en kväll i början av augusti.
Just så.
Upphittat ..
Snart är lilla gästrummet helt och hållit färdigt och från det mindre bruna skåpet röjer jag och plockar bort sånt som pv inte ska ha kvar.
Sånt där som deklarationer från år 2003 och framåt.
Bland annat.
Och så fyller jag en tom bananlåda med sådant som - trots allt - ska finnas kvar .., och lådan kånkas iväg till carporten, där mina lådor står.
"Ja, men titta här .., här är ju en kartong, vad kan finnas här ..?" tänker jag.
Jo, där ligger mina vinglas och några små ljuslyktor och asietter och ännu flera asietter (det måtte vara min passion här i livet ..?) och där är ju det så ofattbart vackra keramikfatet i en alldeles ljuvlig grön glasyr!
Från Anja.
Nästan helt och hållet har vi tappat bort varandra, tänker jag lite sorgset.
Hilda och Patriks vänsterhänder ...
Det här är Hildas vänstra hand.
Hilda är Oxe (fast ibland Vädur, född alldeles på gränsen ..) endabarn och dotter till pv.
När jag frågar henne vad hon skulle vilja arbeta med (Hilda har tillbringat ett år på skrivarlinjen på Svalövs folkhögskola i Skåne), så får hon svårt att rent konkret säga vad det skulle vara.
"Men jag kan däremot säga vad jag inte vill arbeta med .., ja, vare sig ekonomisk analytiker eller datatekniker vore något för mig ...", säger hon smajlande.
När jag frågar pv vad han tycker är mest typiskt för Hilda, säger han ..., "ja, hon är försiktig .., när hon var yngre ville hon aldrig göra nånting som hon inte hade provat på ..".
Och han har berättat om när Hilda var yngre och dom besökte leksaksaffärer, hur hon nästan timmavis kunde gå och titta på alla leksaker, för att till slut ändå inte kunna välja, och så gick hon ut tomhänt från butiken.
"Ja, så var det .., och när jag någon gång verkligen köpte något, då tyckte jag så synd om den eller det som inte blev vald ..", säger hon leende.
Patrik, hennes pojkvän, han tycker att det mest typiska för Hilda är att hon är .., ja, rolig.
Och själv skulle jag säga att hon är ko-lugn och ..., empatisk.
På den där skalan över hur bra man - just för tillfället - trivs med tillvaron, så svarar hon, efter en lång stunds funderande ...,"sju" .., för att sedan ångra sig och säga .."nä, det får bli sex i stället".
"Vilken glass jag föredrar ..? Tjaa, Calippo, den tycker jag om", säger Hilda, som är vegan. och har vänster tumme upp.
Vi diskuterar vykort, hur tråkiga och enjängda många vykort är.
Där är bilder av rådhus och torg och i Malå hade vykortsmakaren tagit en bild av minigolfbanan och med skuggan av sig själv på en av banorna!
Och så Patriks hand.
Patrik är också Oxe, han är storebror och arbetar på reklambyrå.
Fotografering är Patriks passion och just idag ska han ta bilder för HBK:s hemsida, ja, han ska intervjua och ta bilder av deras fans inför matchen mot Elfsborg i eftermiddag.
"Det mest typiska för Patrik ..? Ja, han är påhittig och klurig, alltså .., rolig på ett klurigt sätt", säger Hilda.
Och jag tycker att han är snäll och omtänksam.
På den där skalan .., så svarar han "sju .., ja, jag är på god väg ., på det stora hela så .., ja, en sjua", säger han.
Patrik har vänster tumme upp och tycker om lakritsglass.
På ronden ...
"I natt har den stora blåsan bytt plats .., den har liksom flyttat uppåt och bytt lägenhet .., ja, det har läckt ut .., nu är det slätt och fint på magen ...", säger den brännskadade Hilda vid frukosten.
Hon som tar allt med ro.
"Anonym sa...: Haha Hilda, jag bara skrattar, så typiskt dig!
Men gå och kolla upp för säkerhetsskull. Glömmer aldrig när du trillade av båten och bara låg och guppade i din flytväst utan att göra ett ljud av dig, och så låg du med händerna i luften för däri hade du våra tablettaskar (lördagsgodiset!) J."
Jaha, ja.
"Dags för IDOMIN-salva!" säger hennes far leende, han, som har en benhård tro på Idominets saliggörande verkan.
gunnar i vaplan sa...
"I natt har den stora blåsan bytt plats .., den har liksom flyttat uppåt och bytt lägenhet .., ja, det har läckt ut .., nu är det slätt och fint på magen ...", säger den brännskadade Hilda vid frukosten.
Hon som tar allt med ro.
"Anonym sa...: Haha Hilda, jag bara skrattar, så typiskt dig!
Men gå och kolla upp för säkerhetsskull. Glömmer aldrig när du trillade av båten och bara låg och guppade i din flytväst utan att göra ett ljud av dig, och så låg du med händerna i luften för däri hade du våra tablettaskar (lördagsgodiset!) J."
Jaha, ja.
"Dags för IDOMIN-salva!" säger hennes far leende, han, som har en benhård tro på Idominets saliggörande verkan.
gunnar i vaplan sa...
Håller med PV.
Idomin är bra till allt, skulle tro att det även kan funka som smörgåspålägg...
Anita sa...
På färska brännskadeblåsor är Opsite (en tunn plasthinna som läggs på brännskadan) det allra bästa. Skadan skyddas men "andas". Finns på apotek.
Salvor skulle jag inte rekommendera på brännblåsor.
Mot övriga sår rekommenderar jag gärna den gamla hederliga salvan Jukon. Den är suverän tycker jag!
Mian sa... En sen kommentar kommer här.
Min vän Jan hävdar att Jukon-salva är det enda man behöver i sitt medicinskåp för allehanda sår och krämpor ;)
// Ett härligt inlägg om salvor i allmänhet hittade jag för övrigt här ...
Frukostprat ...
lördag 7 augusti 2010
Idag ...
Dublin.
Jag orkar inte leta reda på nån mer passande bild.
... har vi grillat för första gången i sommar och egentligen är det väl snart höst, men det gick bra det med.
Och på grillen låg lite förkokta majskolvar i bitar, av vilka jag åt ett par stycken ..., och det skulle jag inte ha gjort .., det är som hade jag en atombomb i magen.
Senare blev det promenad tillsammans med pv:s dotter med pojkvän ..., samma runda som alltid .., och en makalös solnedgång hann vi se också.
"Synd att jag inte tog med kameran ...", sa jag bedrövat.
"Jodå, den är med, jag tog med den ..!" svarade pv.
Visst var den med .., men minneskortet satt i kortläsaren.
Nåja, ni kan ju tänka er en apeslinfärgad sol på väg att försvinna i havet och i detta badade vi - länge -!
Och nu blir det sängen!
Ajöken, sa fröken.
Sjukvårdskunnig .., någon ..?
Som vill vara "lördags-jour"?
Så här är det.
PV:s 22-åriga dotter brände sig i måndags på hett te-vatten som forsade ner över magen.
Det har hon berättat om ..., lugnt och stilla så där som hon är själv.
Idag kom hon hit och jag såg henne ta av kompressen som hon gjort själv .., och jag hade väl trott att det var en liten blåsa .., och höll på att ramla baklänges när jag såg hur det såg ut!
Hon har inte ont .., men vi undrar nu .., ska hon uppsöka vårdcentral för det på måndag?
Någon ...?
Som vill vara "lördags-jour"?
Så här är det.
PV:s 22-åriga dotter brände sig i måndags på hett te-vatten som forsade ner över magen.
Det har hon berättat om ..., lugnt och stilla så där som hon är själv.
Idag kom hon hit och jag såg henne ta av kompressen som hon gjort själv .., och jag hade väl trott att det var en liten blåsa .., och höll på att ramla baklänges när jag såg hur det såg ut!
Hon har inte ont .., men vi undrar nu .., ska hon uppsöka vårdcentral för det på måndag?
Någon ...?
Lördagmorgon ...
"Ååå, husse .., nog är du allt snäll som kliar mig på huvudet!"
... blir alldeles ljufvlig.
Frukost ute på altanen .., sigge och pElle som gör oss sällskap .., Ring-så-spelar-vi .., solsken ..., ett grönt parasoll som skänker glädje .., humlan som kämpar och kryper längre och längre in i den rosa stockrosen och till slut nästan försvinner helt!
Nu vankas Melodikrysset .., pv har målat andra varvet i gästrummet .., själv ska jag diska och plocka bort.
Lördagsfönstret ...
"Hej Elisabet!
Jag skickar en fönsterbild med en båt med tre generationer, kvinnor, på väg ut på Storavan.
Jag tog fotot genom fönstret i stugan.
Hälsningar Guy."
fredag 6 augusti 2010
Första varvet målat i lilla gästrummet.
När jag är nästan klar med mitt "finmålande", druttar jag på rumpan, får högerbenet i underlig vinkel och tänker att nu är det kört!
Jag fastnar nästan .., bland golvlister, det bruna skåpet och en pall!
Och pv är inte där just då.
Att gå i ett par timmars tid i raskt tempo, det är inga som helst problem med ett nytt knä .., men att ta sig upp från golvet när benet inte är i rätt vinkel, det är helt enkelt nästan stört omöjligt.
Nåja.
Det ordnade sig.
Och rummet blir så fint, så fint!
När jag är nästan klar med mitt "finmålande", druttar jag på rumpan, får högerbenet i underlig vinkel och tänker att nu är det kört!
Jag fastnar nästan .., bland golvlister, det bruna skåpet och en pall!
Och pv är inte där just då.
Att gå i ett par timmars tid i raskt tempo, det är inga som helst problem med ett nytt knä .., men att ta sig upp från golvet när benet inte är i rätt vinkel, det är helt enkelt nästan stört omöjligt.
Nåja.
Det ordnade sig.
Och rummet blir så fint, så fint!
DN-galan på SVT.
Himmel, så roligt!
I ett annat årtusende,den 1:a juli 1975, satt jag själv på Stockholms Stadion och var med om nånting så underbart härligt, nämligen detta.
Hejaropen gick från sektion till sektion: "An-ders! An-ders! An-ders!"
Det blev ett av mitt livs största idrottsupplevelser (läs: upplevelser öht ...).
Vilken stämning!
Vilken glädje och eufori!
Himmel, så roligt!
I ett annat årtusende,den 1:a juli 1975, satt jag själv på Stockholms Stadion och var med om nånting så underbart härligt, nämligen detta.
Hejaropen gick från sektion till sektion: "An-ders! An-ders! An-ders!"
Det blev ett av mitt livs största idrottsupplevelser (läs: upplevelser öht ...).
Vilken stämning!
Vilken glädje och eufori!
Från operationssalen ...
Skåpet.
Numera nästan älskat.
... meddelas att nu är såväl taket målat (aldrig mera! säger vi unisont ..) och glasfiberväven på plats och nu återstår bara att måla väggarna.
Det blir i morgon det.
Och tänk, så underligt det ändå kan vara.
Innan jag - På Riktigt - flyttar till pensionatet, då vet jag precis hur det ska vara.
Eller inte vara.
Gardinerna med blommor på .., nej, dom vill jag absolut inte ha uppe .., och dom här stora skåpen som finns i åtminstone två rum .., nej, men ååå, jag vill ju ha vitt och lättsamt, så där som i Sköna Hem och Lantliv!
Men det underliga är .., att allt eftersom jag bor in mig i det gula huset, så känns det så mycket enklare allting.
"Tja, men det där skåpet blir ju riktigt fint mot vita väggar .., det kan stå kvar .., och det lilla nattduksbordet med glasskiva - säkert 40 eller 50-tal -, ja, men det kan också bli kvar .., och sänglampan med det vackra skenet .., jo, men gärna!"
Man kan undra hur det kommer sig att tyckandet förändras så till den milda grad?
Och takeländet som vi kämpade med .., ja, men ååå, så fint det blev!
Del av bilden på affischen.
Och i det här rummet ska den fina affischen som inhandlades på Akvarellmuseet, sättas upp.
Jo, det här blir nog bra .., tänker jag, allt medan dom här - till åren komna herrarna - spelar ljuvlig musik för mig.
Och minsann, sjunger inte herrarna om förändringens vindar ..?
Ytterligare en insikt ...
I början av 90-talet fick jag äran att genomgåen ett test där man på ett finurligt sätt skulle få veta vilka yrken som vore passande för ens personlighet.
För min del blev florist, journalist, trädgårdsmästare, psykolog och så att arbeta inom vården.
Jag undrar jag om inte prästyrket också anbefalldes?
Trädgårdsmästare, jomenvisst!
Inget av detta har jag kunnat titulera mig som.
Nej, i alla år har jag stått bakom kassan på Ica.
Och nu, när vi gör fint i lilla gästrummet, ja, då har jag även kunnat utesluta vissa yrken som jag nu vet absolut inte passar mig.
Takmålare är ett.
Tapetsera väggar ska jag inte heller ägna mig åt.
Men ..., i takt med att jag servar pv .., ja, jag sätter lim på väggen och dammsuger och räcker honom små vassa knivar .., tapetserarborsten .., håller i breda tapetvåden och annat .,. ja, det är då jag kommer på vad som vore som bäst: jag skulle passa alldeles utmärkt som operationssköterska!
"Kniv!" säger pv och vips, räcker jag honom kniven.
"Håll här ..!" säger han och då rycker jag genast in och håller våden.
Ja, men det är ju precis som vid operationer!
Och det ska jag säga er, att samarbetet med Doktor Göransson, det fungerar alldeles utmärkt!
// Medan vi kämpar med den näst sista våden, berättar jag om detta för pv.
Han börjar att gapskratta.
"Ja, tänk när du står där i operationssalen och patienten ännu är vaken och då säger du .."hör du .., kan du hålla händerna som till bön .., ja, sätt ihop dem som när du ber ..,så får jag se vilken tumme du har längst upp ..?" .., då kommer den arme patienten att tro att livet närmar sig slutet.
I början av 90-talet fick jag äran att genomgå
För min del blev florist, journalist, trädgårdsmästare, psykolog och så att arbeta inom vården.
Jag undrar jag om inte prästyrket också anbefalldes?
Trädgårdsmästare, jomenvisst!
Inget av detta har jag kunnat titulera mig som.
Nej, i alla år har jag stått bakom kassan på Ica.
Och nu, när vi gör fint i lilla gästrummet, ja, då har jag även kunnat utesluta vissa yrken som jag nu vet absolut inte passar mig.
Takmålare är ett.
Tapetsera väggar ska jag inte heller ägna mig åt.
Men ..., i takt med att jag servar pv .., ja, jag sätter lim på väggen och dammsuger och räcker honom små vassa knivar .., tapetserarborsten .., håller i breda tapetvåden och annat .,. ja, det är då jag kommer på vad som vore som bäst: jag skulle passa alldeles utmärkt som operationssköterska!
"Kniv!" säger pv och vips, räcker jag honom kniven.
"Håll här ..!" säger han och då rycker jag genast in och håller våden.
Ja, men det är ju precis som vid operationer!
Och det ska jag säga er, att samarbetet med Doktor Göransson, det fungerar alldeles utmärkt!
// Medan vi kämpar med den näst sista våden, berättar jag om detta för pv.
Han börjar att gapskratta.
"Ja, tänk när du står där i operationssalen och patienten ännu är vaken och då säger du .."hör du .., kan du hålla händerna som till bön .., ja, sätt ihop dem som när du ber ..,så får jag se vilken tumme du har längst upp ..?" .., då kommer den arme patienten att tro att livet närmar sig slutet.
Fredag ...
.. och vi kör in till stan och köper regelvirke, glasfiberväv och tapetserarborste, plus lite annat förstås ..., och så svänger vi förbi Willys, ty där utanför, i en slags husvagn, står fiskförsäljaren.
Tanken är att jag ska köpa två färska sillar till pElle och sigge nilsson.
"Nja, sillen var inte så fin .., så vi avstod helt enkelt ..", säger den unge försäljaren bakom disken, men rekommenderar i stället vitling, det blir inte så dyrt.
Okej, säger jag.
Två vitlingar kostar 14 kronor och det blir festmåltid för två kattherrar, det kan jag lova.
Nu sitter sigge och pElle och stirrar upp mot spisen ..,mot kastrullen med fiskarna.
Snart ..., vankas lunch.
Egentligen ...
... har jag inte råd att prenumera på tidningen Vi.
Men ännu mera ... har jag inte råd att vara utan densamma.
För så är det, att en enda artikel i den tidningen, uppväger åtminstone halva prenumerationskostnaden.
En sån artikel läste jag häromdagen.
Den är skriven av Ingrid Carlberg, journalist och författare, för övrigt gift med Per Nuder.
Artikeln upptar två sidor.
När jag hade läst den, var jag alldeles tagen och alldeles uppfylld och så rörd, så rörd.
Har ni inte tidningen .., läs den på biblioteket .., köp den på Pressbyrån .., låna av någon god vän!
Det är augustinumret, nr 8.
Morgon i landet Halland ..
Kl. 8.00.
sigge och pElle har varit ute hela natten.
Nu är det vila och återhämtning som gäller.
På soffan Ektorp ligger sigge nilsson och sover som bäst, medan pElle har fått ta loppisfåtöljen.
Det är sigge som bestämmer.
Där kommer dom att bli liggande några timmar .., allt medan vi tar bilen och susar iväg till stan för att köpa glasfiberväv till lilla gästrummet.
Det finns faktiskt inte ord för den tacksamhet jag känner över två kattherrar.
Att ha djur omkring sig, berikar livet.
Att sitta i soffan och titta på tv och plötsligt ha en stor, tjock katt i sitt knä .., en som vill bli masserad i nacken eller bara pillad på så där i största allmänhet .., ååå, vilken lycka!
Nu fattas bara en hund.
I nordvästra Skåne har lundafarmor varit på vift, bland annat har hon besökt Borgeby slott där konstnären Ernst Norlind bodde.
Mer om Borgeby slott finns att läsa här.
(Himla intressant läsning om paret Hanna och Ernst!)
Bild av slottet finns här.
torsdag 5 augusti 2010
Kvällsdopp ...
Och vis av ko-filmseländet .., där vinden var det enda som hördes, försöker jag här att vara aningen tystare ...
Visst är det vackert!
Man får gå kanske 30 meter ut för att kunna simma lite .., fullt med decimetertjockt lager av tång från land .., och när jag låg och simmade som bäst, upptäckte pv en brännmanet.
Då tyckte jag att det var lika så gott att gå upp.
På båtköparresa ...
Mitt på dagen åker vi norrut, mot Varberg.
Där, på Getterön, ska vi titta på den båt som pv har hittat på nätet.
Under resans gång ser vi massor med vindkraftverk.
Ja, så är det, att Falkenberg och Laholm - enligt pv -, är suveräna när det gäller vindkraftverk, medan Halmstad ligger långt efter.
"Ser du den som det står Liseberg på? Den ägde vår vindkraftsförening, men så ville Liseberg gärna ha en som var väl synlig, så vi sålde den till dem ...", säger chauffören.
När vi passerar det här fältet, räknar vi till nitton stycken!
Dom här danska Vestas är gracila ..., med vingblad, som åtminstone på långt håll, ser ut att nå nästan till marken!
Ändå, det ska jag villigt erkänna, skulle jag inte vilja ha dem alldeles vid stugknuten.
"Men såå sjösjuk blir man väl inte i en sån här liten krabat ..?" frågar jag.
Jo du, det kan man verkligen bli, säger pv.
Ojdå.
Och så framme på Getterön och småbåtshamnen.
Båten är nog fin .., men masten finns inte på plats - det tycks för övrigt lite osäkert om den alls går att få fatt i ? - och likadant är det med seglet.
Ägaren, som har haft en stroke och går med stavar, ber flera gånger om förlåtelse för att det blev lite galet.
"Ja, men det är inga bekymmer .., vi tar det som en utflykt ...", säger pv.
Det är såna gånger jag vet varför jag tycker så mycket om pv .., han är så otroligt vänlig mot andra människor!
Dagens fönster ...
... finns i ett litet, litet hus beläget nästan vid havet, i landet Halland.
Och när man står med näsan mot fönstret och tittar in .., upptäcker man att detta har nog varit ett Riktigt Hus.
Där inne finns en liten öppenspis .., en bäddsoffa - modell sliten -..., och på en hylla står ett svartvitt fotografi av en fiskare.
Det är väldigt lågt i tak och där finns grova takbjälkar.
Utanför växer röllekor .., blåklockor .., och trift.
onsdag 4 augusti 2010
Och där kommer han körande ...
... ja, det är vad jag tänker på, när jag promenerar här mellan fälten.
Det är nästan så att jag hör pickupen komma körande.
Och så ...
Nya tider ...
Bilden visar en av stockrosorna här mot husväggen.
Den är så vacker så det är inte sant.
I högstadiet skulle det bli uppsjungning för vår musiklärare, vars namn jag har förträngt.
En och en skulle vi gå in i lektionssalen och sjunga upp, medan övriga klasskamrater stod utanför och väntade.
Det var i gamla träskolan i Malå.
Och det blev min tur och läraren sa att jag skulle sjunga "Billy Boy" (ohh, where have You been Billy Boy, Billy Boy, oh, where have You been, charming Billy ..?" och jag svarade att aldrig i livet, det kunde han glömma, ty jag var blyg och visste att bakom dörren stod Johnny och Dan och de övriga och lyssnade i smyg.
"Jaså, på det viset, du vägrar att sjunga ..?" sade läraren.
Jag sa att just så var det.
"Då ser jag ingen annan utväg än att du får sänkt betyg i musik, du får en 2:a ...", sa magistern och jag sa att då fick det bli så.
Sjöng, det gjorde jag inte.
Och en tvåa fick jag.
Men nu, fyrtio år senare, sitter jag i ett gult hus på en kulle och nynnar på en sådan vacker melodi och plötsligt tittar pv upp och säger ..."men du .., du kanske skulle gå med i kören .., du sjunger ju riktigt fint och tänk, du håller tonen också."
Hur tror ni, kära läsare, att det känns att höra något sådant?
Ska jag berätta för er?
Nä, jag tänkte väl det.
Det behövs inte.
Melodin, som ljöd så vacker från min strupe ..?
Den här.
"Klicka-här!"
Det är just innan middagen som jag kommer på en sak som jag måste berätta för pv.
Jo, så här var det .., att uppe i högra hörnet på Facebook, så såg jag en liten ruta där det stod att "Nej tack, inga Sverigedemokrater i riksdagen" eller något liknande och innan jag visste ordet av, så hade jag klickat på den rutan.
Sen ångrade jag mig.
Och jag gick och tänkte en hel del på det där klicket och varför jag gjorde det, för egentligen tycker jag inte alls om såna här "klicka-och-tyck-grejer", men nu hade jag gjort det.
Och jag tänkte och sa till pv, att om nu fem eller sju eller nio procent av vårt lands befolkning, - de som får rösta -, tycker att SD är ett bra parti och deras åsikter värda att lägga sin röst på, då tycker jag visst att det partiet ska få komma in i riksdagen.
Att jag sedan inte delar det partiets åsikter - vilket parti det än månde vara -, är en helt annan sak.
Men komma in i riksdagen, javisst.
Det är väl det som är demokrati?
Har övriga partier så till den milda grad varit dåliga på att argumentera för sin sak .., då är det upp till dem.
Alltså meddelar jag nu att jag ångrar klicket.
Och jag vet inte ännu vad jag ska rösta på - SD blir det inte -, men jag respekterar åsikten hos dem som gör tvärtom.
På bilden sitter pv och studerar valmanifestet från Falkenbergs Moderater.
Det kom med posten idag.
Och nu blir det ett kvällsdopp!
Ajöken, sa fröken.
En ko(-rt...)film till qi ...
Så himla imponerad blev jag häromkvällen när det visade sig att den rara qi kom ihåg att jag hade gjort (läs: producerat) en ko-film.
Ja, det var för två år sedan, tror jag .., och visar ju vilket synnerligen gott
Just därför, bara därför, har jag nu gjort ännu en kofilm.
Vem vet .., kanske blir det Cannes nästa?
Och idag ...
.... promenad igen .., nu lite längre .., mot Ugglarp till.
"Det spelar ingen roll hur jag än berättar .., det spelar ingen roll vilka bilder man tar .., det går ändå inte att förklara ...", tänkte jag när vi gick där längs havet.
Men om ni känner för att ta en titt i paradiset .,. så kan ni klicka här.
Ny dag ...
Onsdagsfönstret ..
..., ja, riktigt var det kommer ifrån vet jag inte, men jag vet att det är Christer från Trelleborg som har tagit bilden.
Ni vet .., Christer som en gång för flera år sedan sms:ade följande: "Björkäng ligger vid Varberg. Upplysningsvis".
Den som varit med här på sidan i en tre, fyra år .., kanske kommer ihåg det?
Och att bilden togs under en av sommarens heta dagar .., undgår nog ingen.
tisdag 3 augusti 2010
Överallt denna humle!
Så värst överförtjust över mina humleplanteringar, det kan jag kanske inte påstå att pv är.
Men jag tycker ju att humle är minst lika vackert som kaprifol eller klematis och har därför ordnat med ett humle-BB intill rosorna och så har jag planterat ut plantor lite här och där.
Helt ärligt hade jag glömt att dofta-gott-hörnan vid stentrappan fått humle som sällskap, men nu vet vi minsann .., ty allt det gröna har slingrat sig runt kaprifolgrenarna och nu är den gula väggen så grön och fin och jag smajlar glatt och lyckligt var gång jag passerar, men det gör inte pensionatsvärden ...
Men visst är det fint!
Och klematisen som vi klippte ner till botten i våras, alldeles för sent - trodde vi -, blommar nu överdådigt, ja, vackrare än någonsin förut! Bild kommer vad det lider.
Sommar ...
klick-klick-klick ...
Och även en liten insekt med de allra vackraste vingar, får kämpa för brödfödan.
Ja, det gör ju inte jag direkt.
Men ändå.
Och jag gnolar vidare på den där vackra melodin ..
Från början .., undrade jag ju ...
Så här är det.
Under min första tid i det gula huset på kullen, märker jag inget särskilt av den där egenheten, men så småningom ...., börjar ett mönster att skönjas.
Ungefär så här:
På morgon stiger pv upp och donar med frukost - jag plockar undan och diskar - dammsuger ibland.
Han går ut och klipper gräset.
(Jag bloggar, alt. läser bloggar .., alt. tittar in på www.arbetsförmedlingen.se ..).
Klipp-klipp-klipp hörs där utifrån.
Plötsligt tystnar gräsklipparen .., nu har pensionatsvärden i stället givit sig på köksfönstret, vars karmar ska målas och detta ska ske bums!
(Igår blev det dörrkarmen mellan lilla gästrummet och hallen .., helt oplanerat!)
Gräsklippandet får vänta en stund .., förresten är halva gräsmattan fixad och klar.
pElle ligger på guldbrokadsoffan och tittar så att allt blir ordentligt gjort ..
Och medan fönsterkarmen väntar på att torka (den är behandlad med målartvätt ..), ja, då försvinner herr pv till den inglasade altanen och börjar riva loss brädor från väggen.
Så där pågår det mest hela dagen.
Det underliga är .., att han hinner liksom med och slutför det mesta.
Ja, nästan allt.
På väg ut med tvätten ..
"klick-klick ..."
... möter jag herr & fru Snigel, ja, det är ju praktiskt att vara allt-i-ett.
Så jag lägger mig raklång i det ännu fuktiga gräset och tar mig en titt.
Lååångsamt kryper snigeln sin väg.
Man kan fundera över vad den har tänkt sig, ja, denna tisdag i början av augusti?
Något särskilt mål ...?
Dagens fönster ...
Under den allra första dagen i Bohuslän, besöker vi Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn.
Där pågår då en utställning med alster av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth.
Vilka bilder!
Ty så är det, att i allt här i livet, föredrar jag det enkla.
Tillgjordhet - i vilken form den än uppenbarar sig -, är det värsta jag vet.
Och Andrew Wyeth ..., hans alster faller jag handlöst för!
Så icke-inställsamt .., så vilsamt .., och så vackert!
Har ni några 3 minuter och 29 sekunder över .., klicka här och njut.
Vilket ljus i bilderna!
Vilken stramhet!
(Glöm inte ljudet .., musiken är lika härlig ...).
Också en insikt ...
Till min naturella youghurt är det gott med müsli.
På Ica Maxi hittar jag en ekologisk variant, som dessutom är åtskilligt mycket billigare per kilo än många av de övriga.
Så .., den köper jag.
Omslagsbilden ger, vid en hastig butikshylletitt, åtminstone mig intrycket att där är en blandning av lite av varje och se, där är solrosfrön också!
Men när jag häller upp müslin i skålen .., tycker jag att nästan allt ser ut som havregryn!
Och antalet solrosfrön är lätträknade.
Nix.
Här ska kollas mer noga nästa gång.
måndag 2 augusti 2010
Och så ett kvällsfönster ...
... från södra Portugal.
Jag har nästan tappat bort mig bland alla fönster som kommit susande genom rymden och kanske har det här fönstret redan hälsat på här på sidan, men det är så vackert, så det gör ingenting.
Fönsterfångerskan heter för övrigt Anna.
Annas pappa bor i Skåne och har en katt som är mycket bestämd av sig.
I ett par timmars tid ...
"Jaaaam! Jaaaam!
Nä, jag vågar inte följa er längre .., matte och husse, kom tillbaka!"
... blir sigge nilsson borta.
Han är helt enkelt på rymmen, ja, efter den där vådligt spännande promenaden tillsammans med matte och husse och det var nånstans här, vid muren, som han beslöt sig för att vända hemåt.
Men nu är han - likt den förlorade sonen - hemma igen.
Och vi har varit till stan och veckohandlat.
I min nya roll som Husmor gäller det att vara ekonomisk och just därför har vi skrivit upp allt som ska inköpas .., å, hej och hå, man undrar hur länge detta kommer att vara ...?
Problemet är att det nästan alltid tillkommer ickeplanerade saker i kundvagnen.
Idag t.ex. nygrillade kamben .., (ja, jag var vansinnigt hungrig ....) en elektrisk tandborste .., ett paket varm korv .. (hungern igen ..., finns det något godare än en varm korv med bröd och så den där starka senapen i plastburk?) , plus diverse annat som fick inköparen på fall.
På torget i Halmstad säljs oerhört billiga grönsaker och eftersom pv skulle köpa vin på Systemet, så tänkte jag handla "lite smått och gott" från herr grönsakshandlaren intill.
Kön ringlade sig lång under plasttältet och tre mörkhåriga män (ja, jag är också mörkhårig ...) stod bakom disken och expedierade .., men något kvitto fick man inte.
"Smått och gott" .., slutade på 175 kronor.
Ojdå, kära nån.
Lägg därtill att vi på Ica Maxi upptäckte att det mesta i grönsaksväg var billigare än på torget.
Nä, alldeles enkelt är det inte att vara en Bra Husmor.
Man måste vara Ståndaktig och Aldrig Falla För Frestelser .., och det ska säga er, att är det nånting som jag ofta gör .., så är det just detta .., alldeles pladask faller jag för den lede frestaren!
Men ikväll blir det kantarellmackor och när Gösta och Sonja kommer efter fem nån gång, då vankas det marängtårta med grädde och ovanpå detta hallon/jordgubbar och röda vinbär.
Det ni.
Hunden pElle ..
Just där, ska jag ligga, tänker pElle.
.... pElle, han är som en hund.
Var vi än går, så kommer han lullande efter .., och när det är dags att göra natt, då hör vi honom komma dompande i trappan och efter en liten stund hoppar han upp och lägger sig på pv:s sida av sängen.
"Nä, nä ..., gå till matte nu!" säger då pv, men det bryr sig inte pElle om.
Han s k a sova hos pv.
Egentligen tror jag att det beror på att jag snurrar av och an i sängen hela natten och byter ställning och vänder och vrider mig, medan pv, han ligger som vore han förstenad.
Det där vet förstås pElle.
Och han tjurar och ligger kvar och till slut ger pv upp och säger att .."ja, ja .., men jag har ju ingen plats snart .., titta, bara några ynka decimeter av min halva!"
Jaha .., och ...? tycks pElle mena.
Och så ligger han där prick hela natten.
Förmiddag i landet Halland ...
Bilden är klickbar, hoppas jag.
... och vi går den vanliga rundan och bakom oss lullar sigge nilsson på lite oroligt .., ja, precis som på katters vis går han tio meter bakom oss och håller koll ..., och stannar vi, så stannar han .., men se, när vi tar sikte på lilla grusvägen - den mellan åkrarna - den mellan vetet och rapsen, då tar modet slut, då vänder sigge hemåt i språngmarsch!
Och jag har kameran med mig och stannar mellan varven och tar bilder.
"Nu får vi snart byta runda ..., det är ju samma motiv hela tiden ...?" säger pv, som inte begriper att tillvaron förändras i nästan varje ögonblick.
Här, ska den ligga.
Och så ner mot havet till och hästarna är idag långt borta .., vi ser bara två av dem ute på en klipphäll i väster .., och vi passerar lilla viken där båtarna ligger, den heter Oskars Hamn och se, där kommer självaste hamnkaptenen i sin vita bil och tänk .., innan vi går därifrån, har vi fått båtplats!
Nu fattas bara själva båten.
Nej, inte segelbåten, - det är för grunt för den just där -, men pv drömmer om en liten båt med snurra baktill .., ja, t.om med segel, ja, så kan jag lära dig att segla också .., och vi kan lägga ut nät och ta hem fisk ...", säger han lyckligt.
Sist av allt tar vi ett dopp i havet.
Fem stycken är vi allt som allt.
Där är två äldre par som badar alldeles som dom är skapta, där är en rödhårig kvinna (det är hon som skymtar till höger i bilden .., och hon berättar om en bekant som i många år hade psykiska besvär och åt starka mediciner, men så började hon att bada varje dag, året om, och tänk, hon blev helt frisk och slängde medicinerna och helt förvissad var kvinnan om att det var badandet som var själva läkemedlet och det tror jag visst det .., ty hos bloggmadamen surfar endorfinerna omkring i timmar efter ett bad i havet!) ja, och så är det vi själva.
Och där ligger vi i havet och jag ser en pytteliten plattfisk fladdra iväg på botten och jag plockar snäckor och pv visar mig en liten krabba som har förlorat sin ena gripklo och skyndsamt gömmer sig i sanden.
På det hela taget är det inget annat än överjordiskt underbart!
Efteråt ..., blir det frukost på altanen.
Dagens fönster ...
... tillhör Södra Bergnäs kyrka i Norrbotten.
Vännen Ulrika stod där redo med håven.
Det tackar man för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)