Vädret? Jotack, underbart fint vissa dagar .., snöstorm mellan varven .., och så sol igen!
Lindvallen, nära Gustavstorget.
I huset till vänster, vid pilen, bodde vi, ja, vi hade den vänstra delen, plus en källarvåning.
Uppe fanns ett kombinerat vardagsrum/otroligt välutrustat kök/matplats, ett mindre badrum, ett sovrum med två våningssängar, ett loft med dubbelsäng och ytterligare en vuxensäng som gick att ta fram (plus spjälsäng).
Nere i källaren (man gick runt knuten bara och en brant trappa ner) fanns ett sovrum med två våningssängar, en bäddsoffa (för två), ett större badrum, plus ett litet kök utan ugn.
När Anders kom, visade det sig att han och några kompisar hade bott i huset Bialitt, längst till höger på bilden, ja, några år tidigare!
Satt där mot solvarm klippvägg och lyssnade till fiskmåseskrin .., och räknade till sju svanar.
Längre bort simmade några ejdrar och jag tänkte på hemifrångrannen Margareta Nilsson som inte längre finns till och hur mycket en enda människa kan komma att betyda i en ung människas liv .., jag tänkte på hennes "lakasoppa" och på tryckkokaren som så ofta stod på spisen och närapå skrämde vettet ur mig - som en tickande bomb tycktes den -.
Och medan fåglarna flög av och an, tänkte jag också på kvinnan i min ålder, hon som var så mjuk och rar .., och som själv valde att avsluta sitt liv.
"Så hemskt .., så förfärligt hemskt ...!" sade jag till hennes mamma.
För vad säger man?
"Ja, det är värre än hemskt, det är hundra gånger värre .., och jag förstår inte hur jag någonsin mer i livet ska hitta tillbaka till glädjen ...", sade mamman.
Och hon vittnade om alla skuldkänslor.
All ångest.
På spiselkransen stod ett fotografi av kvinnan.
Ett tänt ljus vid sidan om.
På detta tänkte jag där ute vid havet.
Fotoutmaning ...
Bild nr 15 (ja, jag har fastnat på bild nr 15).
En bild på dina barndomsvänner.
Ett enda album har jag från min barndom och det albumet är som bortblåst.
Men jag minns bilderna - i alla fall några av dem -.
Där var en på kamraten Leif Sidén och jag själv .., vi stod ute vid en snödriva, jag hade byxor av vadmal på mig och "luddor" med snörning och Leif stod intill och intill oss en strävhårig tax, tillhörande herr Mattsson från Dalarna.
Och där fanns en bild av lekkamraten Eva-Lena och jag själv där vi lekte cowboy och indianer.
På min vänstra höft satt ett pistolhölster .., det var i den vevan som bröderna Cartwright visades på tv.
Men programledaren pratar nonstop och berättar nästan hela historien, så den till studion inbjudne skådespelaren får mest säga "ja", "javisst", eller ..., "just det".
Sen blir det en trailer för skidskytte.
Sånt som man inte känner till ...
Det finns mycket som man inte har en aning om.
Som j a g har en aning om.
Inte visste jag att det finns människor som t.ex ger en hemlös man eller kvinna en femhundring och i gengäld låter registrera sin bil på den personen ..., och sedan är det fritt fram att parkera precis var man vill eller köra hur fort man önskar, ty någon adress att skicka böterna till finns uppenbarligen inte och för övrigt finns inga pengar att betala några böter med.
"Det finns en adresslös människa i Malmö som på papperet är ägare till 2000 bilar ...", får jag veta.
Herrar Rexxie och Gunnar i Jämtland tycker att Anders borde ha tagit hand om spindeln på ett mer ömsint sätt, ja, den spindel som häromnatten kom spatserande mot sängen där sonen just hade lagt sig för att sova.
"Han hade väl kunnat lägga den i blomkrukan ..?" föreslog Rexxie.
Nu är det så här, att Familjen Spindel som bor här i huset, inte är av det mer normala slaget.
Nej, nu pratar vi S t o r a S p i n d l a r.
Vi pratar om spindlar som har hårda ben och som definitivt inte ryms i en liten blomkruka, därifrån tar den sig säkerligen med stege!
På bilden ser ni den spindel som jag fann i badkaret och jag kan lova att inom 2 sekunder hade jag hoppat upp från nämnda kar!
Det h ö r d e s när spindeln promenerade mot badkarets botten .., benen var liksom hårda.
I vanliga fall är jag inte ett dugg rädd för spindlar .., en sådan bodde under två års tid i mitt badrum i Ystad - längst uppe i badrumstaket - och med den småpratade jag lite så där var morgon, men se den här sortens kryp .., nätack.
Ja, till den underbare pv som drog igång detta med stafettvasan .., till slutspurtaren Anna -"lill-Ann-Gerd" - med stel och fokuserad blick .., till Maria och sin lätt avslappnade inställning ..., till den ytterst vältränade Micke på förstasträckan som sa "hur kan man leva med sig själv?" när han tänkte på dom som fuskade i spåret och skejtade fast man inte fick .., till Anders som chockade oss alla med sitt skidåkande - trots brist på träning och rätt teknik - .., och till Gunnar från Jämtland som kom och hejade på dem alla .., detta är till er.
Ni är verkligen mina c h a m p i o n s och det finns inte ord för hur mycket jag älskar er!
Maria, allmänt känd på den här sidan som "Dr Böhlander", har tränat på ett annorlunda vis. Hon tar det piano. En runda på 3.5 kilometer tillsammans med pv ..., sen tyckte hon att det räckte.
När lillasyrran - projektlederskan - var ute på träningsuppdrag, lät sig storasyster bjudas på glühwein vid Gustavsbacken.
"Ja, det löser sig ..", sa hon lugnt och log filurigt.
När hon lämnar chipet till Anna i Hökberg, är det andra tongångar.
"Fy, jag höll på att spy när jag såg målet, men tänkte att då skäms Anna, så det var bara att bita ihop!"
Efteråt. Anna har åkt sista sträckan och kommer skidande i mål med en blick som är mer död än levande.
Även Anna har haft spykänslor och berättar livfullt om den sista sträckan.
Det är nog därför pv nästan skrattar på sig.
Underbare vännen Gunnar från Vaplan har åkt buss i mer än fem timmar och står vid upploppet i Mora tillsammans med oss övriga .., ja, vi väntar ju på Anna.
Så rart av dig, Gunnar!
" ... och ni skulle ha sett ., f*n, jag höll på att dö .., och jag frågade en som åkte om det var många backar kvar och då sa hon .., ja, ett par och jag tänkte .., ett PAR!!, men det här ska vi göra om .., nästa år tar vi kortvasan också, men nu måste jag stretcha ...!" säger tävlingsmänniskan, tillika lillasystern, tillika Oxen .., AnnaPanna.
Min pappa var alltid puttrig (för att inte säga upprörd) när idrottsmän gick i mål utan att verka utmattade. Då hade man minsann inte kämpat tillräckligt. Om dom dessutom påstod sig vara nöjda med en sjätteplats, då tyckte han att det var ännu värre.
Men se Annas målgång, den hade han gillat!
I bakgrunden står Gunnar och funderar över hur bilderna blev.
"Maria, du är ju för galet underbar !!" säger pv och kramar om skidlöperskan med den något annorlunda träningsmetoden.
Men stiliga glasögon hade hon minsann när det skidades, för att inte tala om den tjusiga röda mössan som hon stajlat på ett alldeles särskilt sätt och som fick oss alla att falla baklänges av skratt när vi fick se bilderna från hennes målgång i Hökberg.
"Nästa år ska jag minsann ladda .., då ska jag satsa .., ja, jag ska ha snygga tajta byxor!" säger Maria och då faller vi baklänges igen.
Han gör det på en - för honom - rekordtid: 8 timmar, 19 minuter och 46 sekunder.
Vid målgången står Anders och jag själv och hela tiden hejar vi nästan mest av alla, även på såna som vi inte känner .., och jag tänker på min pappa som var speaker på skidtävlingar i Malå och hur jag - som tonåring - skämdes .., när jag hörde honom heja vilt på skidåkare.
Nu är jag precis likadan.
Och Anders går minsann också i sin morfars fotspår, ja, vad gäller hejandet.
Första växlingen. Micke har åkt jättebra och ska nu växla över till Anders. "Anders, det är en ganska brant backe här nedanför starten ...", säger jag. För min inre syn ser jag hur han kommer att dråsa omkull och bryta såväl skidor som ben. Men ack .., sonen åker sin sträcka jättebra och sätter rejäl press på tredjemannen, pv.
Det finns saker man kommer att minnas mer än annat.
Anders har knappt haft mer än ett riktigt träningspass på skidor och är heller inte uppvuxen med att åka på längden.
Några timmar på rullskidor i Skåne har det dock blivit, men det är också allt, ja, vad beträffar skidträning - för övrigt är han en ytterst disciplinerad träningsmänniska -. (Som ni förstår finns inga gener från mödernet i den kroppen).
I Mångsbodarna skulle Anders ta vid efter Micke.
Dit kom pv och Anna för att hjälpa till att ändra lite på vallningen, ja, till Anders.
"Testa nu och se om det blir bättre fäste ...!" säger pv till Anders.
Då ser sonen lite förvirrad ut och säger ... "ja, men alltså .., jag vet inte riktigt hur det SKA kännas när det är bra ...!"
Och sååå vi skrattar!
Och Micke, som här har åkt förstasträckan på en bra tid, han berättar följande.
"Ja, ni förstår, jag hade bestämt mig för att INTE ta rygg på någon annan skidåkare, nej, jag skulle göra mitt eget race .., men efter en stund insåg jag ju att jag KUNDE inte ta rygg på nån .., alla åkte ju så fort!"
Finns två projektledare med i laget, blir det aningen enklare.
Anna är Ordförande. (Det är vi för övrigt vana vid sedan hon var en liten tös ..., så det är praktiskt.)
"Få se nu .. först kör jag och Thomas Micke till starten i Sälen. Mamma och Maria, ni har ju bil B och åker till Mångsbodarna, där Anders ska ta vid efter Micke och sen kör ni raka spåret till Oxberg ...! Maria, har du koll på hur vägen går ...?"
"Hit ska du komma sommartid, då har vi bygdedagar här ...", sa den rara och vänliga funktionärsdamen, som - en stund senare - lät mig spela in när hon pratade riktigt älvdalsmål.
Det här har varit en sådan omtumlande och härlig vecka!
Barn och barnbarn har suttit med I-phones och Ipads, men tänk, jag har levt helt utan internet i en hel vecka och har ännu inte fått utslag av abstinens ,-)
Jag förmodar att detta är väl ungefär som att vara på avgiftningsläger för missbrukare?
Och oändligt mycket skratt och glädje har det varit och att tävlingsinstinkt finns i generna hos Team Taurus deltagare (och lagledaren, Mrs Nilsson), därom råder inga som helst tvivel!
Vi kom hem kring midnatt .., Anders körde den största delen av sträckan från Sälen till Stensjö och sedan stöööp vi i säng! sigge nilsson kröp omgående ihop och lade sig hos Anders .., pElle kom upp på övervåningen och sov mellan pv och mig själv .., och nu har herrarna givit sig av mot stan .., Anders tillbaka till Malmö och pv ska jobba och jag är ledig fram till i morgon klockan tre.
Vilken glädje, nu hinner man landa mentalt.
Tack för alla rara kommentarer och jättetack till dig, du underbare Gunnar, som kom och hejade fram laget vid målet i Mora!
"Är dom hos Marie ännu ...? Och vad gör dom där ...?"
Och det är klart att såväl sigge nilsson som pElle känner att nånting är på gång.
Att se husse dammsuga bilens innandöme .., då måste det vara något stort som ska ske.
Och matte städar inomhus .., hon röjer i tvättstugan, klipper ner högresta pelargonior .., sorterar papper .., renbäddar sängen .., ja, det tycks som om det stora städdillet har utbrutit.
Hela tiden springer sigge och pElle av och an.
"Och vad gör husse och matte hos grannen Marie och varför har dom med sig kattmatsburkar och tulpaner till henne ..."? undrar sigge som gömmer sig i häcken utanför hennes röda hus och jamar eländigt mest hela tiden ...?
Sen fortsätter städandet.
Och mitt i alltsammans avlider dammsugaren av märket Volta Diamant 400.
Året är 2007. Det är min andra sommar som ensamseglare. Nu är jag på besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje. På en altan finns ett gammalt nedsänkt badkar .., där ska jag få ligga och plaska bland nyplockade örter och med himlen ovanför .., men först värmer Maggan vattnet. Alldeles totalt underbart är det.
Egentligen är det som ett mirakel .., detta att man kommer hem på kvällen efter en låååång dag på jobbet och man vacklar (och då menar jag verkligen v a c k l a r) in i köket, byter om till mjuka kalasbyxorna och tar på sig stickekoftan .., haltar in till vardagsrummet och lägger sig på soffan och hela kroppen är stel som en frusen pinne!
Den här stelheten kom med den nya leden; det var som om kroppens system rubbades på nåt underligt vis?
Totalt utslagen blir man.
Men t ä n k ..., så går man och lägger sig och vaknar och allt är som vanligt.
Och vid halv åtta går man nerför trappan och vid köksbordet sitter pv som ska ta bussen in till stan, det är kören Västanvind som på förmiddagen har konsert i Nicolaikyrkan och jag gör mig kaffe och värmer upp gårdagkvällens scones, sveper kappan om mig och går ut barbent och ger fåglarna mat och råkar - av misstag - skrämma upp ett rådjur som står vid slänten (kanske ..., kanske vill den ha ensillaget ..?) och när jag kommer in igen säger jag till pv att .,. å, det är som ett mirakel!
Allt känns så bra.
Och nu ska bilen rensas och väskorna packas .., och grannen, tvärs över vägen, som ska se efter sigge nilsson och pElle ska få nyckeln och all maten, ja, det är mycket som ska göras idag.
Såg ni Skavlan igår?
Så himla trevligt! Och så enormt vältränad Ingemar Stenmark är!!
Jag glömde förresten berätta att jag igår hade två eleganta norrmän i kassan.
"Ååååå, har jag den äran att ha norrmän framför mig .., ja, jag hoppas verkligen att ni såg skidåkningen igår ...?" säger jag och hinner knappt säga nånting mera, förrän herrarna börjar skratta ..., jominsann, dom s å g .., och det har ju alla vi andra också gjort och det blir väldigt mycket glädje i kön!
C är sjuk och i hennes ställe kommer den rara Emmeline och hon tar brödet och mejeriet och tar hand om beställningarna .., löser av mig till lunch och sen får hon gå hem och vid fyratiden kommer den alltid lugna Lena och tar min plats och det är som om jag bara pustar ut just då .., nu behöver jag inte hela tiden ropa på Mattias eller Emmeline om jag känner mig osäker på nånting som har med posten att göra, där sitter Lena.
Från fyra och framåt växer köerna hela tiden och jag får ta hand om en äldre man som har nästan tio olika spelkuponger, dom ska alla förlängas/förnyas och det ska kollas om där när någon vinst och en kupong ger ett frispel och den som det är vinst på ska man spara och häfta ihop med vinstkupongen, men det sprutar kuponger ur apparater och jag tänker att nu dör jag.
Det gör jag inte. Men nästan.
Och sedan står jag i kassa 2 och plötsligt uppenbarar sig en man där och säger ..."men vad ser jag .., lilla vän, är du här ...?" och min första tanke är att detta är någon som jag har träffat vid havet, men det är det inte .., och mannen, som kanske är 65- 70 år .., tar min hand och säger att "men Bettan ..., inte väntade jag mig att se dig här!" och där kommer fler snällord än så och då förstår jag: det är ju en kund från Ica i Ystad!
Och jag blir nåt så alldeles oerhört glad ., och när mannen (som är här bara i helgen och hälsar på) har gått sin väg (efter en varm kram!), så går jag ut på lagret och känner att nu börjar jag att gråta, ja, så rörd blir jag .., och jag säger till chefens fru som sitter i sitt lilla kontor att ..., ja, jag förstår precis varför, ty här kommer en människa som en gång tyckte att jag gjorde mitt jobb bra, inte en som blir nervös och frågar hela tiden och det är nog mest det ..., att detta är någon som tycker om mig för den jag är.
Inte långt därefter får jag en kvinna i kassan.
"Oj, vilken hemtam dialekt det här är ...!" säger jag och då svarar kvinnan att jominsann, hon kommer från Lappland och det gör ju jag med - det visar sig att hon är från Rökå ursprungligen, bara några få mil från Malå .., och hon är fem år yngre än undertecknad och heter Lundberg i efternamn -, om jag nu minns rätt.
Men nu bor hon i Långasand längs lilla kustvägen här utanför, kanske 5 - 6 km från det gula huset på kullen!
Då blir jag så där glad och lycklig igen!
"Jaså, du är från Malå .., men då är vi ju nästan som syskon!" säger hon leende och kunderna som står bakom ler så vänligt.
Sist av allt har jag en man från Boden som är i färd med att betala.
Vi kommer att prata om det här med temperaturer och hur det känns och jag berättar om Bert i Luleå som menar att detta är bara nonsens .., det är inte alls kallare här nere, eller känns kallare, det är bara det att vi klär oss sämre.
Men se det tror mannen från Boden (som sedan länge har varit hallänning) inte ett dugg på och mannen, som är i Berts ålder, säger att det där är bara dumheter, han upplever det precis som jag själv .., att kylan är värre och mer genomträngande här nere, än i inlandet hemma i Västerbotten.
"Det kan du hälsa honom, vad hette han nu .., Bertil ..? Jaså, Bert ...?" säger mannen.
När jag kör hem är jag så trött att jag börjar att gråta, men det är mest för att jag tänker på ystadkunden som var så rar och väl hemma har pv gjort scones och dukat fram och jag berättar om alla dagens möten och sen får jag lägga mig raklång i soffan och han masserar mina ben och jag sveper Klippanpläden över mig och nu är det semester och jag önskar att vi hade en jaccuzzi, det är vad jag önskar.
Å, jag har så många favoritplatser .., det är soffan Ektorp när jag är trött och slut på .., det är här vid datorn med utsikt åt två håll - eller egentligen åt tre - och det är i bilen när vi reser någonstans eller på tåget.
Men mest av allt vill jag nog vara nära vattnet.
Det här var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.
Det är augusti 2008 och Emma, 11 år, och jag själv, har rest till den grekiska ön Kefalonia.
Värmen är mer än tryckande och närmar sig fyrtio grader.
Då åker vi med på båtturer .,. tre stycken .., bara för att komma ut till havs och känna hur det fläktar .., och just den här dagen är vi ett tjugotal personer med ombord och nu har båten ankrat och vi ska få bada i ett hav som är alldeles turkosfärgat.
"Mormor! Vi ser vem som är försten i .., vågar du hoppa?" hojtar Emma.
Mormor, som är vanvettigt höjdrädd, står länge och tvekar, men till sist tar jag språnget och hoppar rakt ner i allt detta ljuvliga.
En ung man från någonstans-i-Sverige står länge och tvekar.
Om och om igen hoppar Emma.
Mannen tvekar.
"Men vad f*n ..., vågar flickan så ska väl ...?" säger han och så ..., tjopp, i!
Applåder och leenden!
Och medan jag själv ligger där i allt det turkosblå och plaskar och är lycklig över att jag vågade, frågar en kvinna (som också ligger i vattnet) om vi är från Sverige?
Hon frågar på nånting som liknar norrbottniska.
Det är vi ju.
Och så börjar vi prata.
Det visar sig att kvinnan heterMaria Young, hon är född i Norrbotten, gift med Don som är engelsman och paret bor i Sheffield, precis som bloggerskan Anna .., och det blir en stunds småprat där vi ligger i vattnet och även efteråt ..., och senare på dagen ska vi komma att äta lunch tillsammans i någon stad vars namn jag nu har glömt bort.
Jag har träffat min sedan länge döda mamma och lärt henne baka kakor och när vårdpersonalen kommer för att hämta henne, säger jag att hon får allt bli kvar hos mig .., vi håller ju på att baka bondkakor .., och mamma blir så glad, så glad och jag översköljs av värme över henne och att hon lever igen, även om Alzheimereländet är kvar.
Och plötsligt - i drömmen - blir jag mamma till en liten baby som är klädd i 50-talsstickade kläder och med det lilla barnet på armen rymmer jag från gamla sjukstugan i Malå och i ett av personalrummen låser jag in ett par som jag tror är mördare och så ger vi oss iväg.
"Det är konstigt, du drömmer alltid att du är i Malå eller nån annanstans, men aldrig i Ystad?" konstaterar pv häpet, när jag vid sextiden berättar för honom om nattens äventyr.
Ja, så underligt är det.
Och sista timmen - den mellan dröm och verklighet - ligger jag och tänker på posthantering och ATG och att idag blir det nog väldigt mycket kassajobb.
Då går jag ner till havet. Isvindar. Doft av tång. Av hav. Av lite sommar, men det är bara doften.
I sanden ligger en krabbklo, trasiga snäckskal .., fågelfjädrar och danska mjölkförpackningar.
Kameran i kappfickan.
Man kan klicka på bilden.
På en stor sten sitter en kråkfågel och följer mig med blicken.
"Hej du lilla vän ...!" säger jag.
Då flyger fågeln sin väg.
Så mycket vänner var vi.
När jag kommer hem igen, vinner Marcus Hellner VM-guld i sprint - i Oslo - och Emil Jönsson brons.
Jag har ljudet på högsta volym på tv:n och efteråt jag ringer till min syster i Skåne och vi är överlyckliga .., och tänk, Northug blev tvåa och på hemmaplan (men han är snäll och lite blyg, säger den charmiga Anna Haag och då får man förstås tro på den saken ...) och förresten kan man vara aningen överseende nu när "vi" har vunnit och från köket kommer nybakat-bröd-doft och livet känns bra.
Dörren fanns (finns kanske ännu?) på Samos i Grekland. Uppe i lilla bergsbyn Manolates.
Det är väl så det känns, med det nya jobbet.
Allt eftersom blir det som - från början - kändes så oöverkomligt; ja, rent av hopplöst att lära sig, mindre skrämmande.
Idag hade jag en man som sträckte fram dels kuponger som skulle kollas om där var vinst .., och sen hade han fyllt i en ny kupong (nu talar vi hästar) och när man stoppar när kupongerna i maskinen s p r u t a r det ut nya kuponger och det gäller att veta vilka som ska sparas och läggas i därför avsedd kassa, men maskinen räknar själv ut vad kunden ska betala eller ha i vinst.
Lugna Lena visade hur det går till att skicka postpaketspåminnelser och sen finns det ju paket som inte alls hämtas ut .., ja, då ska dessa registreras på ett särskilt sätt och plötsligt kommer en äldre herre och vill returnera en beigefärgad ryamatta, jaha, då ska man göra detta på ett tredje sätt (den ska skickas till Ellos) och till slut blir man nästan snurrig.
Varför kunde inte gamla Posten ha fått finnas kvar!
Såväl Lena som Mattias stod där och visade och jag log och sa ..."ja, ni kan ju glömma att jag kommer ihåg allt detta efter att ha sett det en gång!"
"Det är lugnt, för mig tog det sex år!" sa Mattias och smajlade snällt.
Mellan varven, när jag inte hade andrakassan eller rastavlöste Lena, gräddades det bröd (större och mindre baugetter, wienerbröd, pecan-wienerbröd, småfrallor, surdegsbröd, kanellängder, ciabattor, croissanter .., vaniljhjärtan ...!) och Östras bröd som kom vid åttatiden skulle tas in i hyllorna .., så kom posten med alla rekommenderade brev (herremin, så mycket sånt det finns, ni anar inte!), sen var det mejeriet som skulle fixas (påfyllning av dagens leverans) och datum kollas och ordern göras för i morgon (ska vara klart innan frukost) och även ordern till Östras Bageri i stan ..., och så är det påfyllning och koll av juicer, youghurt, ägg .., och lite hann jag hjälpa till att fylla in kolonialvaror.
När klockan var tio i två, kom den jättelika buren med dels postpaket, men även veckotidningarna.
Åååå, stackars dom som är kvar som ska hinna ta hand om detta och samtidigt ha kassan!
I charken arbetade i dag Marita och Peter.
Marita går snart i pension och hon är nåt så vansinnigt duktig! Och påhittig!
Idag visade hon delikatessfaten som hon gjort .., åååå, så vackra! Det är många som kommer och beställer såna till större eller mindre fester och jag ska ta kort någon dag, så får ni se hur kreativ och konstnärlig hon är (höger tumme upp .., jag kollade med henne!).
I charkdisken finns alltid färdigskivat pålägg .., och där är vackra dekorationer av gurkor, apelsiner eller meloner .., ja, hon är fantastisk och varje dag görs vår egen potatisgratäng och där finns alltid en varmrätt .., tillagad av charkpersonalen.
Innan jag gick hem hann jag även med att hyra ut en släpvagn.
Heja!
Ännu en dörr som är öppnad.
På hemväg - jag var intill döden trött och slut på i kroppen ! - , såg jag ett fågelsträck som flög precis ovanför vattenytan!
Såååå vackert var det .., Lena, dom var på väg mot er sommarstuga till!
På agendan ....
Jobb från kvart i nio till två. (Mejeriordern ska vara klar senast kvart i elva .., jag tänker nog se till att vara i affären i väldigt god tid, så jag hinner titta över vad som ska beställas. Det får inte bli för mycket, men inte för lite heller, det är ju helg!)
Sen är det dags att införskaffa termobyxor inför nästa veckas vistelse i Sälen.
Det kan bli en upplevelse det.
Termobyxinförskandet.
Och den rare pv kom igårkväll hem med en present till sin sambo, hon som raljerar över "korsettfärgade" lampskärmar och absolut inte borde få dylika - presenter, alltså -.
Presenten visade sig vara en bok av Leif GW Persson.
Innan sömnen tog överhand (sitter man framför tv:n i timmar och tittar på program från en akutmottagning i New Mexico, får man skylla sig själv om man inte orkar läsa så många sidor ..), hann jag i alla fall konstatera att den boken kommer jag nog att tycka om.
Perfekt!
Medan övriga ägnar sig åt skidträning, kan jag sitta behagfullt tillbakalutad och läsa böcker.
BSK, flickor -97, har vunnit Gothia Cup. Då blir mamman så lycklig att tårarna nog kommer!
Bild nr 9. Någon i din släkt.
Det får bli äldsta dottern det, Maria.
Maria är ett sant Lejon .., hon tycker om att leda och dirigera och redan som tonåring ordnade hon bussresor till Lycksele eller Arvidsjaur och så ringde telefonen hemma hos oss om kvällarna och vi fick skriva upp vilka som skulle boka plats i bussen.
Det handlade om dans förstås.
Maria är också en hejare på att "hinna med" och till skillnad mot sin mamma, som gärna vill ha hela dagen på sig om tio personer ska komma på middag, börjar Maria med detta en timme innan gästerna ska komma och det mest underliga är att hon hinner.
Aldrig att jag begriper hur hon bär sig åt!
Hon är glad och sprallig och en av de mest positiva människor jag vet, men när hon är hemma hos sig själv, kan hon dra sig undan och ligga i sovrummet och vila och vara alldeles tyst.
Tålamod är inte hennes bästa gren .., och hon har ett enormt behov av att ha ordning och reda.
När jag - i smyg - tittar i hennes byrålådor eller linneskåp, är det knappt jag tror att Maria är min dotter!
Nånting mera?
Hon är orädd och lättrörd.
Och en helt underbar mamma!
Vad då? Bara en massa skryt?
Absolut!
Det är det mammor är till för och jag är ju faktiskt mamma.
Igår läste jag ett inlägg hos den rara LindaLotta, där hon ivrigt beklagade sig över eländet i hennes hem. Hennes och Mickes. Allt var det fel på! Soffan och bordet och .., ja, det var bara bedrövligt.
Nu är det ju så att jag har faktiskt besökt det hemmet och det kan jag säga er, att Lindas omdöme stämmer inte det minsta, inte när det gäller den saken.
Så för att trösta henne, ringde jag idag på hennes jobb och bjöd hit henne på en terapi-kurs, så där så hon kan hitta glädjen i sina möbler igen.
Ett mail, med bifogade bilder, fick hon också.
Det är dom ni ser här.
Bild 1 visar datarummet där jag nu sitter. Ett fönster har blommiga gardiner, det andra har inga gardiner alls.
Sånt tycker pv är underligt, men jag har liksom inte kunnat bestämma mig ännu, ja, vilka jag vill ha, så ..., så länge .., får fönstret mot havet till vara gardinbefriat.
Det går hur bra som helst!
Bild 2.
I vardagsrummet hänger en lampa som pv är väldigt förtjust i.
Den har, som ni ser, som glasprismor som dinglar så vackert .., och lampskärmarna är klädda i ett korsettfärgat tyg.
Faktiskt tror jag att den här lampan skulle bli glad över att få vila någon annanstans ett tag. Några månader. Möjligen ett par år.
Bild 3.
Här är tv-bänken.
Det härstammar från anno 30-40-talet kanske och är aningen "ranglig".
Som ni ser är pensionatsvärden en miljötänkande man som inte har tv och annat i stand-by-läge.
Den vita sladden går till modemet i datarummet,ja, en sträcka på fyra, fem meter bara.
Nån gång ska vi kanske åtgärda eländet.
Se där!
Efter denna guidade tur i det gula huset på kullen, känner sig LindaLotta med största säkerhet mycket bättre till mods!
Och tänk, att jag bryr mig knappt längre i det där med blommiga gardiner!
Ungefär så här är det. Kunder som passerar revy. Tavlan köpte jag på Röda Korsets loppis och jag ÄLSKAR den.
.... pustar jag ut.
Första timmen känns som den allra första dagen, då, i januari .., och det är knappt att jag kommer ihåg hur kassan fungerar och hur var det nu man gjorde när någon skulle skriva upp varorna och jaha, nån vill köpa en andel inför något lopp och det har jag aldrig gjort, men Mattias vet och visar mig och efteråt memorerar jag för mig själv ..."ATG .., huvudmeny .. ." och en kvinna vill skicka ett paket med posten och medan jag väger, vänder underbara, trygga Lena sig om och säger ..."Elisabet, kom ihåg att det nog är skrymmande, då blir det en extra avgift!" och så där håller det på.
Just nu är inte hästarna eller alla Keno-Bomben-Lången det värsta, det är posthanteringen.
Det kommer förstås att lösa sig ..,det är - som med så mycket annat - en fråga om tid.
Mellan varven fyller jag in varor, frontar och gör fint i mejerikylen ..., tar eftermiddagskaffe och två pepparkakor .., småpratar lite med charkpersonalen och med rara kunder som faktiskt kommer ihåg att den här madamen har arbetat i två veckor.
"Välkommen tillbaka!" säger en rar kvinna som på pricken liknar Bodil Malmsten.
Sånt får man vara glad för.
Och jag kör hem i becksvart mörker och när jag har parkerat på uppfarten, är det hart när omöjligt att hitta ytterdörren .., och jag tänker att när vi kommer hem från Sälen, då ska här inhandlas utebelysning och inte bara till entrén!
Det är vad jag tänker.
Med handen har det gått ganska bra.
Det finns två saker som är svårare än annat.
1. Att ta på eller av (om man är passagerare) säkerhetsbältet.
Flera stora träd fälldes i höstas och såna som var mindre också. Det är dessa som nu tas om hand. Och pv får ett ryck och sågar sönder gamla lastpallar och annan bråte. Sen tittar han på sin sambo och nickar nöjt .., jo, det är hon som manar på honom. Nog var det bra mycket enklare att leva som ungkarl och göra som man vill. Tror jag att han tänker.
I ett par timmars tid ägnar sig pensionatsvärden åt att kapa sedan i höstas nedfällda träd, och därefter klyvs veden.
Det är handkraft som gäller.
Själv kånkar jag på ris och kvistar och slänger vedträn och sånt som går att elda bort mot vedtraven.
Det är underligt .., jag som räknas som en pratglad madame blir alltid tyst när jag arbetar och i lilla affären får jag förklara för arbetskamraten att .., "bara så du vet, jag är inte sur, men när jag har mycket att göra blir jag så koncentrerad ..." och så är det nu också .., pv står och sågar och sågar och har hörselkåpor för öronen och jag kånkar och kånkar och mellan varven sätter jag mig på altanen och bara pustar ut och känner efter hur det är i handen och knappt ett ord säger jag .., sitter där bara ., allt medan sigge nilsson och pElle håller sig i närheten.
Aldrig är pElle så glad och sprallig som när vi är ute tillsammans.
Hejåhå, då blir han som ung på nytt och svingar sig galant upp i plommonträdeteller skuttar iväg uppför slänten och sitter där sedan och håller koll, allt medan sigge går som en tiger på savannen.
Om henne kan man säga följande: hon är nr två av tre syskon, hon är Oxe, känslig, omtänksam, enligt Emil och Emma ..."världens bästa moster", hon är vänfast, duktig på att berätta historier och hålla tal.., rättfram, icke-inställsam, tämligen envis, fräknig, skulle aldrig kunna arbeta på UD som diplomat .., är hem-kär ..., ofta lösgodissugen .., till utseendet lik sin mormor - men, enligt sin pappa - i sättet lik sin morfar -.
Och så ska hon åka sista sträckan på Stafettvasan.
Det är alltså den tösen som ska skida i mål i Mora med team-Taurusflaggan i högsta hugg.
Precis som sin moster, tycker honväldigt mycket om ränder.
