Här och Nu ...

Sista rundan med harry innan jag åker till jobbet.
Det här är den där ljuvliga veckan då jag är ledig onsdag, torsdag och fredag och sedan arbetar fyra dagar.
Redan när det är måndag njuter man.
Tänker att .., å, bara i morgon kvar, sen är det all den där ledigheten!

Snön som vräkte ner för några timmar sedan, har förvandlats till slask.

Tjask-tjask låter det när jag närmar mig postlådan.

"Min testosteronhalt har nog gått ner ..."

... säger mannen i det amerikanske programmet i SVT1 och jag sitter i loppisfåtöljen och tror inte mina ögon och faktiskt känner jag mig mest som en dinousarie; en kvarleva från stenåldern, ty aldrig i mitt liv att jag skulle visa upp mig i tv och berätta om mina erotiska drömmar eller att två eller tre terapeuter skulle dirigera min partner och mig själv och - inför tv-kameran -, skulle vi få tips och råd och gärna visa hur det ska gå till och mannen i programmet - han som inte känner för att rumla om i halmen med sin gravida hustru - får minsann veta att han har komplex eller nåt .. -, allt medan den havande vittnar om hur omåttligt pilsk hon är!

"Min man har inte samma glöd i ögonen längre!" säger kvinnan besviket.

Och terapeuten har straaaaaama kinder och slät panna och den andra kvinnan pratar på ett sånt här amerikanskt vis, så där som eleganta damer ofta gjorde i västerfilmer .., ni vet, damer som arbetade på bordeller och alltid hade en pipig röst - flickaktig -, väldigt småbarnsflickaktig.

I programmet får vi också träffa den gravida kvinnan som vill föda hemma och sedan, efter förlossningen, äta upp moderkakan.

Ååå, milda makter .., detta är den nya tiden, förstås ..!  tänker jag ..., slår av tv:n ..., och så går jag in i köket ..., häller upp kaffe i älsklingsmuggen och gör mig en limpmacka med Svennes kaviar som pålägg.

Just så.

DBIFV .....

Det här är förstapriset i veckans Uppmuntringslotteri, nämligen Nostalgiboken om godis & glass.

Oj, så många minnen den väcker!

Jenka var mitt favorittuggummi och inhanlades oftast i godisaffären Druvan, belägen alldeles på tok för nära skolan i Malå. Tant Inez stod ofta bakom disken och visste precis vad man ville ha.

Annars gick det bra att köpa lösgodis i Folkes Kiosk på Storgatan, eller på Burwalls Bok, - & Pappershandel där tant Linnéa eller tant Lotty stod bakom disken.

Glassen längst ner t.h, Igloo Apelsin, var min solklara favorit!

På tidigt 60-tal fanns även ett litet bageri i korsningen Prästvägen - Ringvägen, där såldes nybakat bröd förstås, men även smågodis (långa kolaremmar, t.ex. något jag tyckte var så himla gott!) och det var min bästa kamrat Gunillas farmor och farfar som drev bageriet/butiken. Alfrida, hette tanten, vad Gunillas farfar hette har jag glömt, men läser Ingela från Malå här, så vet hon det säkert.
Nu kom jag på det!!
Axel Marklund, hette han.

Det blev mycket om godis det och glöm nu inte att skicka in ditt "bästa" från förra veckan, om du vill vara med i dragningen.

Vad andrapriset är .., det vet jag inte riktigt ännu; det får bli en överraskning.

Glädjen, ja.

bisse151@gmail.com är adressen!

Gråvädersmorgon ....

Och vi träffar Elsa och Alice - en labrador och en dalmatiner - och harrys i särklass bästa kamrater och åååå, så det springs, hoppas, skuttas och åå, så roligt dom har!

Det är inte kyligt ute, men som bortblåsta är vårkänslorna från i helgen.

På vägen ligger små "installationer".
Alldeles av sig själv.

Och någon har - vid sextiden i morse, cyklat till jobbet.
Tjugotvå kilometer enkel väg.

Dagens fönster ...

.... kommer från Portugal och det var madamen som är uppvuxen i den skånska myllan - men som numera bor lååångt, lååångt hemifrån -, som lyfte blicken och tog fram fönsterhåven.

Å, ni fönsterfångare .., ni är bara så omtänksamma!

Funderingar ....

Det är när vi har gått och lagt oss som pv börjar fundera.

"Varför i hela fridens dagar heter det Västernorrland, när det ligger mer åt öster?" säger han.

"Och vad är logiken med att Östersund heter just öster i början, det borde rätteligen vara Västersund?"

Att Västerbotten har sitt namn för att det ligger väster om Bottenviken är lika logiskt som att det i Finland - precis tvärs över - heter Österbotten.

Nej, det är det där andra han grunnar på.

Uppdaterat: nu har han tittat noga på en karta och säger att det faktiskt är logiskt det där med Östersund; staden ligger ju öster om ett .., ja, ett sund, kanske?

"Men Västernorrland, där ger jag mig inte ...!" säger han.

Det bästa för mossfolk i Örebro ...

Det näst bästa i veckan var att jag blev ägare till den himlans fina sjalen som ännu inte har fastnat på bild. Så skön och vilken läcker färg!

Det allra allra bästa är mindre materiellt. 

 

Frukost i skogen en solig vintermorgon. Med maken och Cosmos. Helt underbart! 

 

Hälsningar mossfolk.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Urläcker väska och lika läcker knapp! tycker Elisabet.

Det roligaste i veckan var att det kom bilder från Cicki, som syr mina linneryggsäckar. 

Nu är två modeller klara. De är så snygga helt i linne och hon syr så noga och fint.

På den lila/lime är det knapp i kokosskal och på den svart/rosa är det en knapp i kohorn med päls i cerise.

Det ska bli så kul att få se dem på riktigt. 

Ann

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

En vecka med mycket jobb men också mycket stickning och avkoppling.
En bra balans var det och det händer alldeles för sällan. Jag har mått riktigt gott! Jag älskar de lediga stunderna när jag kan sitta och sticka, omgiven av hund och katter. Gos all around. :-)

 

En riktig höjdpunkt var faktiskt i tisdags då jag for till sjukhuset igen, den här gången för att göra ett EEG. Det är så intressant att få vara med om allt möjligt där! Nu har jag på bara ett par månader varit med om magnetröntgen, röntgen av huvudet (minns inte vad det kallas) och EEG. 

 

Jag tycker det är spännande. :-)  

 

Dessutom träffade jag den här gången på en stickerska i väntrummet. Trevligt!

 

Ulrika.

För länge sedan ...

... läste jag en artikel där det meddelades att långt ifrån alla män är far till sina barn.

Ja, långt färre än man kanske skulle tro.

Det tänkte jag på när jag i dagens DN upptäckte den här krumeluren.

Det bästa för mig själv ....

Ibland låg han i skuggan i slänten och vilade sig.

Det bästa förra veckan, det var att jag till sist tog mod till mig och gjorde det oundvikliga: tog pElle till djursjukhuset i Slöinge och lät honom sluta sitt liv där.

I veckor, ja, nästan månader, hade jag anat att det skulle bli så här inom en inte alltför avlägsen framtid.

På kvällarna, när pElle alltid hoppade upp i min famn och lät sig klias på huvudet, brukade jag säga att ..."ja, du lilla gubben, du har nog inte så långt kvar att leva".

Pv tyckte att det lät så hemskt, men för mig var det ett sätt att förbereda mig.

Det är underligt, men på nåt sätt vet man.

Sista tiden blev pElle annorlunda.
Låg inte vid min huvudkudde som han alltid hade gjort .., blev kvar på soffan.
Åt bara lite, lite.
Drack mycket vatten.
Tappade glansen i pälsen.
Och så kom ju den där knölen.

Men oj, så tomt det är.

Tänk, att man kan sakna en katt så mycket!

Nu är där ingen pElle som kommer och möter en efter arbetsdagens slut .., ingen pElle som kommer småspringande när bilen parkeras på gården ..., ingen pElle som ligger i den där gropen uppe på soffan.

Ingen pElle som tror att all mat är till honom.

Var gång jag kör till jobbet och sitter själv i bilen, får jag ideligen svälja.
Ibland skyms sikten.

Och allt detta för en svartvit kattgubbe som inte längre finns.

Ändå .., var det det bästa förra veckan ..., att vi kom till ett beslut.

Att vi lät honom gå.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

DBFV

 

En lugn fin kväll med hela barnbarnsfamiljen!

Det är jag som sitter t.h. och viker en loppa  och min make ritar med lillKarin.

Vi väntar på melodifestivalen som killarna gillar.

Alla är lugna och det känns skönt efter en turbulent tid.

Först har vi ätit mina kåldolmar och sedan blir det frukt-nöt-bord till melodierna.

Verkligen en kväll att minnas.

Kramar från eva

DBIFV  ... nu är det dags igen! 

Förra veckans vinnare blev mossfolk i Örebro; hon vann extrapriset, den oändligt vackra sjalen som var en gåva från madamen i Göteborg.
(Snälla, ta en titt på hennes sida och titta på den vackra tunikan!)


 

Andrapriset hamnade hos Hedgrenskan söder om landsvägen i Skåne.Hon fick välja mellan ett antal böcker och valde en slags bilddagbok (eller bokdagbok), en gåva från Eva i Tyresö.

Förstapriset susade iväg till Ulrika i Västmanland.
Det var två orangefärgade örngott med fruktmotiv (sponsrat av Eva i Tyresö - örngott som Eva på Frösön gärna hade vunnit - ...), samt en pizza-skärare (gåva av Gösta & Sonja).

Men vad handlade då glädjen om?

Jo, Ulrika hade varit på stickläger med underbara vänner och även hälsat på sin systers kattungar ..,  Kerstin var lycklig över att ha en värmande familj omkring sig när tillvaron ibland känns krumelurig ..., och mossfolk berättade så här om sin glädje:

"Det bästa i veckan kan ha varit middagen och spelkvällen vi hade igår. Med goda vänner, god mat och en massa trevligt prat. En riktigt riktigt bra kväll.

Men det kan också ha varit att schemana mottogs så bra på jobbet. Vi har lite ändrade arbetsförhållanden och nya tider som ska synkroniseras med andra förskolor av olika anledningar och jag jobbade och jobbade med ett schema och vet vilket rabalder det kan bli om just en massa ändrade tider. Det blev det inte. Alla i arbetslaget var nöjda. Så skönt!"

Nu är det dags igen! 

Vill du dela med dig av det som mest av allt värmde hjärtat under veckan som gått, är du välkommen (tänker på Berts inlägg och har lust att skriva "hjärtinnerligt varmast välkommen!") med ditt bidrag! 

Mejla det då till bisse151@gmail.com och har du bild till, ja, då blir man extra lycklig!  

Morgon i ett gult hus på en kulle ...

Lördagkväll är melodifestival och en av oss tittar mest hela tiden, den andre ägnar sig åt quizz, men båda är vi eniga om att programledarna gör ett bra jobb och det är mycket show över det hela, faktiskt precis vad man längtar efter när man sitter där - mätt och belåten - en lördagkväll.

Sen blir det brittiska tv-serien "Mr Selfridge" som har precis alla kvaliteter som brittiska produktioner brukar ha .., underbara skådespelare och så får man - på köpet - en portion historia också.

Mellan varven eldar pv i pannan.
På en liten, liten hylla ligger ägg, - och apelsinskal.
Apelsinskalen eldas upp när dom väl har torkat (tur det, för komposten svämmar annars över av skal från diverse citrusfrukter som jag pressar var morgon ...) och äggskalen krossas och slängs ut på gräsmattan.

Aldrig i mitt liv har jag ägnat mig åt dylikt, men nu är jag van.

Lördagkväll, vid sängdags, bestämmer jag mig för att på inga villkors vis missa Andliga Sånger i P1 som sänds var söndagmorgon klockan 06.00.

Andliga Sånger är ett perfekt program att ligga under täcket och lyssna på ..., så där .., vid sidan om.
Det känns tryggt, ungefär som när mamma om kvällarna kom in i mitt rum, slog sig ner på sängkanten och bad Gud-som-haver med mig när jag var liten.
Då, i ett annat liv.

Så jag ställer klockradion, vaknar av mig själv vid femtiden .., ligger vaken nästan till klockan sex,  lyssnar till sjörapporten och stänger av väckarfunktionen.
Lyssnar till Vinga fyr, Landsort, Nidingen, Kullen, Anholt ..., Drogden, Falsterbo, Hanö ... men sen är det kört.
Vaknar fem över sju.
Då är programmet med sångerna över.
Jaha.
Så var det med den andliga spisen.

Söndagmorgon blir också cykeltur till lilla hamnen för harry och pv .., själv fixar jag frukosten.
Mellan varven går jag in i lilla rummet där jag nu sitter och förundras över ljusets betydelse i tillvaron.

Den där Sven-Ljungberg-affischen som jag köpte i Ljungby, den blir till nånting helt annat...,  när en spotlight lyser från vänster .., ja, så där över åkern där herr katt spatserar, utskrattad av alla skatorna.
Här, på bilden, är ljuset kallt. I verkligheten är det ett varmt ljus.

Nu märks inte skillnaden så bra här ovanför, men det är en kolossal skillnad.
Plötsligt ..., får tavlan liv.
Det är nästan så att man hör skatornas tjatter!

Dagens fönster ...

.... finns i ödehuset alldeles nära bäcken och Eckes tomt.

Eftermiddag ...

Jag putsar fönster .., pensionatsvärden ordnar med middag (stekt torsk - det absolut bästa jag vet -!) .., elden sprakar i kaminen och snart ska mörkret falla.

På bordet ligger den fina julklappen från husets herre.
Uppslagen.
Den är så tung att jag bara klarar av att bläddra i den korta stunder, annars knorrar höger handled; den som två gånger varit ute i elände.

Och nu är det lördagkväll och snart Melodfestival.
Intresset är måttligt från en av husets medlemmar.
Nåja, han kan ju ägna sig åt frågequizzen eller nåt.

Ecke är tillbaka ...

Alltid lika roligt är det när sommarhusgrannarna börjar dyka upp.

Idag hörs dunset av ved som landar i en skottkärra .., det visar sig vara Ecke och hans son som arbetar ute på tomten.

Det plockas kvistar och pinnar efter trädfällningen häromsistens och Ecke berättar (på sin härliga ystaddialekt ..) att den där stora boken vid bäcken, den planterades för över femtio år sedan - av honom -, och rhododendronbuskarna som skymtar till höger om honom, det är såna som han också har planterat själv, ja, från skott av dom där köpta en bit mot vägen till.

Harry blir överlycklig av att träffa Ecke!

"Tänk, den hunden är verkligen så glad jämt och viftar alltid på svansen ...!" säger Britt leende.

Men om möjligt ännu gladare blir harry när han upptäcker någon annan som kommer där borta på vägen .....

Uflykt norrut ...

Och så tar vi bilen och kör norrut, mot Varberg.
Det är vår i luften.
Nästan hela tiden ser vi < formade fågelsträck - gäss allesammans -, och det är ett sånt där ljus som kommer i mitten av mars .., och jag säger till pv att nu börjar jag snart vänta besök av herr Lärka.

Bakom ryggen ...

Vi tar en annan väg en vanligt och stannar till här - kan det heta Boberg ? - och bakom ryggen har jag dammen där vattnet brukar forsa fram ..., nu är det lugnare.

Böjer man sig fram över "räcket" som är stenarna som ni ser på bilden, kan man lätt som en plätt falla ner ..., det är inget högt skydd det här och å, så orolig jag skulle vara om jag bodde så nära bron och vattnet och hade småttingar!

Så här ser lilla byn ut.

I mitt enjängda liv har jag två "hovleverantörer" när det gäller kläder.
Egentligen tre.
Först var det danska UNO med underbara linnekläder som jag använde tills dom föll i små bitar, sen finns ju den härliga linnemadamen i Göteborg - STORARTAT -  (igår kom förresten sjalen, den som mossfolk vann och som var en gåva från STORARTAT, och så här skriver mottagaren i en kommentar: .mossfolk sa...och igår kom sjalen med posten. Jag älskar den!) och så har jag en drygt sextioårig kvinna i Varberg som syr upp linnekläder och av henne har jag beställt en tunika/jacka, det är den ni anar skymten av på bilden här ovanför.

Av linnedamen får jag alldeles gratis en slags hatt-mössa - bild kommer - den blir perfekt som lotterivinst till hösten! 

Det vet jag ju, att pv, han tycker att det är komplett vansinne att köra totalt tio mil för att hämta en jacka, men jag tycker annorlunda.

Tanken är att vi ska stanna någonstans vid havet och dricka kaffe, men solen flödar och husägaren kommer på att han inte har öppnat för solfångarna och då ändrar vi oss och kör raka spåret hemåt.

Kaffetermosen och fikabrödet plockas fram och så sitter vid söderväggen, med utsikt över fröautomaterna som fylls på och blåmesar kvittrar glatt och vårligt och jag säger att snart kommer nog snödropparna att titta upp.

Ja, han hade nog kunnat sitta hos husse också.

"Och hade pElle varit i livet nu och inte legat i frysboxen, så hade han säkert snurrat runt våra ben och önskat bli ompysslad, ja, helst av allt hade han velat sitta i mattes knä ..", säger  jag.

Inifrån vardagsrummet hörs Vinterstudioprat .., på diskbänken står bedagade tulpaner vilka ska hamna i komposten - men tänk, vackra ändå!! - och pensionatsvärden har givit sig ut på rullskidåkning och solen flödar och ååå, så underbart det är med en ledig lördag!

Ledig lördag ...

Och halva natten ligger jag vaken och kan omöjligen somna; lyssnar först till Karlavagnen och vanvettigt pratglada människor som aldrig ger sig och Peter Wahlbeck som gör sitt bästa .., och sedan nattradion och programledaren Magnus Leijon och nya människor som ringer in och önskar musik och någon är onykter och säger att han är "ensam för tillfället" och att han "ska ta sig en grogg" och Magnus - som låter så sympatisk - avslutar samtalet med att säga "ta det lugnt med groggen ...".

All denna ensamhet, tänker jag.

När klockan är fem har jag ännu inte somnat och då är det tävling - Sverigeresan eller vad den heter - och en man från Hässleholm vinner med 3 - 2.
Det rätta svaret är Åhus.

Hela natten har harry legat i Hildas rum.
Och pv,  han sover som vanligt så vansinnigt gott ..., den mannen somnar inom loppet av fem minuter, ja, så fort han blundar!

Men nu är det morgon och någon - en med lång svans - har varit olydig och jagat två älgar ..., någon annan - med hästsvans - har fixat frukosten och tänk, DN väntar och vi är lediga båda två och ska köra till Varberg och  Bara Vara.

I fönstret ut mot havet till, blommar orkidén, den som pv fick av sina arbetskamrater, då, för åtta år sedan när hans pappa Viking lämnade jordelivet.

"Vet du Elisabet, idag är det nog exakt fem år sedan vi träffades första gången och du kom körande hit till pensionatet och åt räkgryta med god aptit ...", säger pv.

Ja, det där med räkgrytan säger han inte, men tänker det nog.

Foto: AP

När jag kollar min mobil, hittar jag en bild från AP.
"Morgon", står det.
Och Mickel Räv som smyger omkring i frostnupet gräs där ute på Ekerö.

Dagens fönster ...

Bilden togs igår.

... är säkerligen bekant.

I det fönstret speglar sig världen - den del av världen där jag promenerar omkring -.

Det är Eckes fönster.

Elva dagar kvar ...

Första gången för Stafettvasan. Pv kramar om" dr Böhlander".

Ja, elva arbetsdagar, alltså, sen bär det av till Sälen och alla loppen och samvaron där uppe.

Elva dagar, det är ju ingenting. 

Och jag jobbar eftermiddag med Lena som har två år kvar till pensionen och det är jättemycket folk .., nästan som vårvinter...,  och köerna växer och man hinner inte så mycket mera än det viktigaste; att fylla på i mejeriet och frukten och så vara kassörska förstås.

Kommer hem halv nio och har missat halva På Spåret.

Äter middag, tittar på Skavlan och mår fysiskt illa av att höra Anna Wahlgren prata om sin dotter och mest är det bara ledsamt och på gränsen till vidrigt och inte har väl mammans aktier stigit så värst mycket efter deltagandet i kvällens program.

Jag tänker på kunden (en man) som hela tiden berättar om vårdnadstvisten mot sin fru och rättegången och jag vill inte ta ställning och pratar om annat .., och så känns det nu också, när jag lyssnar till  A.W i sin röda klänning.

På soffan Ektorp halvligger pv som är trött efter veckans arbete.
Vi har ätit god mat och druckit gott vin och sällan, för att inte säga aldrig, har en ledig helg känts så ljuvlig.

I India i land ...

.... bak Himalayas rand ..., där har en kvinna suttit och vävt en matta som nu ligger på vårt golv i vardagsrummet.

Känner jag sigge nilsson väl, kommer han att jubla inombords.

"Ååå, sicken fin klösbräda! Heja matte!" tänker han nog.

Själv kommer jag att tänka på den indiska kvinnan.

Vad tänkte hon på när mattan vävdes?

Hur ser hennes liv ut?

Försäljaren berättade att man faktiskt kan beställa en röllakanmatta i önskad modell, men det tar tid, minst sex månader innan man har den i sin hand.

Det tycker jag inte är så farligt?

I sängkammaren vill jag nämligen ha en låååång och inte alltför bred matta, från dörr till fönster nästan.

Sex månader ...?

Då hinner jag spara också.

Kommer ni ihåg den filuriga texten av Lennart Hellsing .?

I India land bak Himalayas rand,
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl som trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Han trollade så att ett berg kunde bli
en fettisdagsbulle med vispgrädde i,
och vattnet som flöt i en flod ett, tu, tre
förvandlades till både kaffe och te.

Han trolleritrollade också så att
ett nötskal stack ut som en ståtlig fregatt
och stjärnorna trillane ner som guldsand
och månen föll som en citron i hans hand.

Men kejsar'n av Kina han sa: Jag slår vad
att ingen förvandlar sig till lemonad!
Ha ha, ropte trollkarln, se då på min kraft
och vips ett,tu, tre blev han till ett glas saft.

Men solen sken het över risfält och älv
och trollkarln blev törstig och drack opp sig själv.
Det skedde i misshugg som ni nog förstår
och det har han ångrat i sjuhundra år.

Morgonpromenad i februari ..

Första februari.
Nu går det fort!
Fåglarna kvittrar lite mer än igår, harry glömmer bort sig och jagar ekorren ute vid eken .., och jag hör trummandet från en hackspett - vilket påminner om signaturen till ett naturprogram i Sveriges Radio -.

Bakom ödehuset (det som darling Rexxie funderade på att hyra .., tills han såg bilden) står den stora, granna råbocken och harry  v ä d r a r ....., står där med nosen i luften och jag hojtar att han ska bli kvar, allt medan råbocken skuttar iväg.

Allt jag ser är en vit rumpa som försvinner in bland träden.

Det finns andra ödehus längs promenadvägen.
Fabrikör Johanssons, till exempel.

Inte en enda gång har jag satt fabrikören eller hans familj i huset; det står där bara som ett monument över nånting som man inte begriper .., kanske att "har man pengar kan man göra ungefär vad man vill, även spränga bort berg och bygga ett mastodonthus och försegla allt med höga stenmurar och en grind som är i klass med såna som man ser i filmer med James Bond - man bara väntar att några stora hundar - typ Dobermann - ska komma rusande mot grinden och visa alla tänderna.

Men vi fortsätter ner mot havet till och jag aktar mig för att halka på isfläckarna.
Det är fullkomligt vindstilla.
T y s t.
Här, nära havet, hörs inte en fågel.
Ingenting.

Harry springer av och an .., upptäcker en kanin .., försöker  - i jakten på den där läckra frukosten - krypa under stängslet, men får bannor av matte och kaninen skuttar iväg.

Att få Harry att sitta stilla mer än fem sekunder, är inte det enklaste.

Men det går.

Sen vandrar vi hemåt.

Tre listor från Västerås ...

 

Dom här listorna har bott i min kollega Jessicas handväska och sicken tur, att hon kom på att skicka dem via rymden till landet Halland! 

Tack snälla, rara!

Dagens fönster ...

Häromdagen när vi körde runt på ön så stannade vi till där öns store konstnär bott, César Manrique om han är bekant.

Ett annorlunda hem, numera museum och galleri. Byggt ibland lavasten. Härlig konst och miljö.

Där fångade jag ett härligt litet toafönster till dig.

Turtlan
 

Upphittat ...

... i en hylla bland chipsen på Ica Kvantum i Falkenberg.