Cajsa från Steninge ...

En av kunderna i affären där jag arbetar heter Kajsa.
Hon bor i Steninge och första gången jag bad att få ta en bild av henne, det var när hon kom in och handlade och hade en sån härligt annorlunda långkofta på sig!

Före jul tog jag ännu en bild; det var hennes hår som var så fint flätat!

En annan gång hade hon på sig den här - i mina ögon - vansinnigt vackra koftan som heter Siri.

Senast jag träffade henne, ja, då berättade hon om ett nytt stickprojekt, nämligen det här konstverket.

Det är den hon håller på med nu!
Det som skymtar längst upp i bild, är en "garnskål" som Cajsas kompis Helen har drejat.

Cajsa är Fisk, vänsterhänt och storasyster.
Bara så ni vet.

Dagens fönster ...

Plötsligt bryter solen igenom!
Då går jag ut och räfsar en stund.

Fredag ...

Kanske är det gråvädret och detta att vintern har känts ovanligt lång, ja, ett faktum är att vi igår - rekordtidigt - stööp i säng och som vanligt lyckades jag bara lyssna till hälften av Nordegren & Epstein-programmet innan det var godnatt.
Vaknade vid tretiden av de allra mest förfärliga mardrömmar.
Och sen blev det morgon.
Och tung snö som för någon halvtimme sedan föll över den här lilla del av världen där jag bor.
Nu är det regn.

Var morgon vid halvsex-tiden bär pv ner Nelly från sängkammaren så hon får kissa och sen går hon och lägger sig i sin egen korg i vardagsrummet och sover en timme eller två. Vid halvåtta hör jag henne tassa omkring i köket. Hon letar efter oss. Så vi går ner och jag släpper ut henne ännu en gång och när hon en stund senare kommer in, då är hon över sig av glädje .., hoppar och skuttar .., brakar rätt in i en dörr .., vänder om och hoppskuttar .,. ååå, nu är ju matte nere, nu blir det frukost!!

Tv:n är påslagen.
Där hörs en intervju med en man som ska agera programledare och precis varenda mening inleds med ett "ääääh ...". Till slut är det det enda jag hör. Därefter ännu en intervju med en idrottsman. Då blir det nya "ääääh:n".

Om jag någon gång hamnar intill en mikrofon, Gud gifve mig då styrka att hålla tungan i styr, så där så jag inte ääääh:ar mig genom samtalet! Ett annat sånt ord som ofta läggs in i meningar är "liksom" och jag minns när mina barns far berättade om någon föredragshållare som hela tiden sa "alltså" och exet noterade med en stapel / varje gång ordet alltså kom med .., och det blev som en lång gärdesgård av staplar!

Trivsamt på jobbet igår, då det var förmiddagspass.

Och Maj ska få blommor ....

Erik fick agera Dagens Hjälte i och med att han tog ut den döda musen från bilen när jag kom till affären på morgonen. Det var mus nr 2. Måtte det ta slut, så inte detta bara var en liten ynka del av släkten vilka mött döden i musfällan!

Men sen .., kassajobb.
Lugnt och fridfullt var det också .., vilken skillnad i jämförelse med att arbeta kväll!
Allt hinns med.
Ingen stress alls.

Och trevliga kunder!
Det var två kvinnor och jag själv som kom att prata om att vi - med stigande ålder - blir allt mer hårfagra, men inte där vi önskar att håret ska växa. Om detta blev det en hel del förlösande skratt och så var det många byggjobbare som handlade lunch och där var en man i 45-årsåldern som berättade att han egentligen var från Skåne, men just för tillfället arbetar här i Halland, ja, med husrivning.

"Du har möjligen inte nåt rum att hyra ut ...?" frågade mannen lite leende och jag låtsades inte höra, utan fortsatte bara med hans varor och då förstod han väl och sa, lite pillemariskt leende - efter att ha sneglat på min hand där ingen ring finns - "jaha, du kanske inte är singel ..`?"
Nej, just det.

Jag tänkte att män sannerligen inte är räddlivade av sig, men så kom jag ihåg en före detta arbetskamrat som blev handlöst förälskad i en man som tillfälligt arbetade i den staden där jag då befann mig .., och arbetskamraten skrev en liten lapp som hon lämnade tillsammans med kvittot (till just den mannen) en lapp där det stod att hon gärna ville träffa honom.
Det var inte långt ifrån att jag nästan svimmade!
Hur det hela avlöpte, ja, det minns jag inte.

Och jag minns också en äldre - för mig helt obekant - man som gav mig en lapp, väl dold bland sedlarna, där det stod: "Vad har du för mejladress?"
Hans fru stod en bit därifrån och jag ångrar bittert att jag inte gav henne lappen.

Jodå, mycket kan hända i en liten livsmedelsbutik. Ja, i en större också ,-)

Nu mot duschen!

Dagens fönster ...

Skickar ett badrumsfönster från Uppsala.
Slottet och domkyrkan ger en välkänd profil.

ellem

//Tack snälla! säger jag.

Tre fönster i en smäll ...

Och nu gör jag nånting jag inte brukar göra, lånar en bild från en mäklarsida.
Det är vännen Bente i Norge som säljer sin lägenhet och att hon tycker om färgen turkos, kan väl väl
knappast undgå någon.
(Bente som är ordförande i pv:s vasaloppsfan-club ..,-)

Nu hoppas jag verkligen att försäljningen går som en dans Bente!
Lycka till!

(Egentligen hade Bente skickat egen-tagna fönsterbilder, men där var det så suddigt, så det blev så här i stället).

Hurra, hurra!

Ja, det får bli en somrig bild - en ur högen - för så glad är jag!

I tre veckors tid har min rödvitrandiga syster i Skåne varit helt utan vatten.
Det har helt enkelt sinat i brunnen.
Helt otroligt, det är vatten överallt, men inte i hennes brunn.

Vilket elände!
Igår, äntligen .., efter att det borrats 115 meter rakt ner i lera och jord, till dess att borren nådde området med skiffer, upptäcktes vatten!

I tre dagar har det kämpats på. Det har borrats ..., där har varit rörmokare, elektriker och andra och man kan ju bara tänka sig vad kalaset kommer att gå på! Men vatten måste man ju ha.

På lördag, när pv sjungit sina två strofer i Domkyrkan, då åker vi till Västerstad och övernattar hos min syster och jag har lovat hålla förrätt och huvudrätt (gissa förrätten .., just det!) och kanske slår vi till med en tårta också, för att fira vattnets ankomst.

Sååå trött och slut på var hon, min syster, efter all denna anspänning!

Resumé ....

Orosmoln i horisonten .. kanske kände han det så?

Det blev en annorlunda dag på jobbet igår.

Hur mycket som helst att göra och knappt att man hann lämna kassan för att hämta cigaretter eller dra undan korghögen som närmade sig himmelska höjder och i charken blev stackars Cornelia allt mer rödblommig om kinderna .., det var svårt att hinna med att göra semlorna och få ned dem i påsarna och till sist bad jag Karolina att hjälpa till med den biten, så skulle jag ta kassan själv.

När jag vid halv nio satte mig i bilen, tänkte jag på midsommarafton och vad som då väntar, men också på allt det som var så innerligt bra som hänt under dagen.

Där var mannen som är i sjuttioårsåldern och som såg så trött ut och jag frågade hur han hade det och då berättade han om ett besök på sjukhuset, ja, han kom för övrigt just därifrån.

"Först trodde dom att jag hade en tumör på levern, men idag, vid ett upprepat ultraljud, kunde man inte se nånting som verkade oroväckande och Elisabet, jag ville bara gråta av lättnad!" sa mannen.

Ja, det var förstås verkligen som att ha fått livet åter.
Eller att ha varit nära att drunkna och så räcker någon fram en livlina, eller en livboj.
Och man tar sig upp igen .., tilltufsad, men uppe.

Det var bara vi i kassan, så jag lämnade min plats, gick fram och slog armarna om honom och frånsett kramen till walkaboutsweden när hon plötsligt dök upp här för ett par år sedan, så var det nog den längsta kramen hittills. Och det blev så varmt i hjärtat och jag tänkte att mannen blev som en lillpojke och jag hade velat stryka honom över huvudet och säga att han inte skulle vara rädd, att allt ska bli bra.

"Man får väl i alla fall tro på läkaren ..?" sa mannen, som ändå inte kände sig helt säker.

Jag sa att det får man nog göra.

Inte långt därefter kom ännu en kund som varit med om ungefär samma sak.
Samma ålder.
Den mannen var precis kommen från det stora sjukhuset söderut och efter en cancerbehandling så hade det nu undersökts med nån slags isotoper och tänk, inga spår kunde man hitta att eländet spridit sig! Stor glädje!

Ja, tänk så lite man vet om vad människor som står framför en har varit med om!
En enkel fråga: "Allt väl med dig ..?", kan leda till samtal som tar en helt annan vändning.

Barnmorskan Karin i Ystad står i dörren ...

Det är verkligen som att glänta på en dörr ..., ibland öppnas den och man blir bjuden att stiga in.
Åååå, vad jag älskar dessa kunder i affären!

Och där var också mannen som snart går dubbelvikt och har så dålig balans; han som en gång haft samma yrke som cruella/helena. Kundvagnen var mer än rågad och en kvinna bakom honom i kön hjälpte till att packa upp varorna på bandet och jag ropade på Karolina som tog kassan, så packade jag ner samma varor och hjälpte honom ut till bilen.

Just utanför entrén föll han baklänges, men en pall med apelsiner räddade honom från att dråsa i backen och när jag fått upp honom i rätt läge, då log han och sa .."fördelen med att bli gammal och få dålig balans Elisabet, det är att man slipper dyrbara besök på Systemet, man blir lite yr och vinglig ändå ..".

Så var gårdagen.
Nu är det onsdag och ledig dag.
Det har varit uppehåll, det har regnat och nu är det snöslask.





Detta lyssnar jag till.
Om och om och om igen.
Så vanvettigt vackert!

Dagens fönster ...

Ett fönster i Burträsks församlingshem. Figuren ingår i en serie och denna heter Framtid.

ellem

//Tack snälla att du har håven redo! 

Hallandsnytt ...

Man tror inte sina ögon - eller i alla fall gör inte jag det - .., en liten blåsippeknopp i slutet av januari!
Vid den stora syrénhäcken hos Ecke och Britt, där brukar vi alltid upptäcka blåsippor om våren, men inte nu .., inte när det ska vara vinter!

Och en bit bort, mer mot det lilla huset där Rexxie en gång har tänkt sig att bo (om det inte har rasat innan dess ...) där är marken täckt av höstens bokollon.

Sedan i höstas har jag haft physalisstänglar stående i vatten.
Mellan varven knipsar jag av dem, så dom inte ska bli så rangliga och titta, vad jag upptäcker idag!
En liten frukt, eller det som ska bli en liten frukt!

Nu ska jag dammsuga.
Ville bara delge er dagens upptäckter.

Och på lördag ...

Klockan 10.00 sjunger Halmstad Kammarkör i Lunds domkyrka.
Gissa två gånger vem som ska sjunga duett tillsammans med en körkamrat: just det ., pv!

Och på italienska dessutom!

Benvenuto!

Svag i nyporna ...

Igår kom med posten ett lite fylligare kuvert och innehållet var så finurligt: en slags gummiunderlägg, typ mindre, som man använder som hjälpmedel för att öppna struliga burklock, till exempel.

Om detta skrev jag för nån tid sedan, att jag blivit så väldigt mycket svagare i nyporna.

Så här ser dom ut! Visst är det finurligt!
Jag fullkomligt älskar sånt här .., människor som kommer på en sån sak, en sån enkel sak, men som gör sån skillnad i vardagen!

Tack Bettankax!
Så omtänksamt av dig!

Tisdagsprat ...

Tisdagmorgon.
Tidigt telefonsurr med båda döttrarna.
Först hon som har arbetat natt ..., är på väg hem och nu berättar om fartfyllda timmar på en intensivvårdsavdelning.
Det är som att ta del av brittiska programmet Akuten, men utan bilder.

Dålig bild från datorskärmen .., men ja, den får vara med.

Fem minuter senare är det lillasysterns tur.
Hon har semestrat i Sydafrika och har mycket att berätta om livet i och omkring Johannesburg, där hon och Micke hälsat på hos före detta arbetskamrater från tiden i Ghana. Intressanta reflektioner..
Det blir också prat om den nya podkasten StudioDN.

Himlen är liiiite ljust blå när jag kliver upp.
Står en stund vid fönstret och tittar ut och längtar efter sommar och grönska. 
Att kunna gå barfota på gräset.
Simma i havet.
Längtar efter det som bilden visar, om än inte dom mörka molnen.

Pv planerar och har sig.
Ställer upp fyra olika alternativ när det gäller att ta ut sin pension. 
Beräknar. 
Ja, tänk om man visste hur långt ens liv blir, då vore det så mycket enklare (och värre!). 
Men enklare ..., detta att planera. 
Att han ska sluta efter sommaren, det har han i alla fall bestämt.

Han har hunnit med mycket, den gode pv, under dom senaste åren.
Byte av panel och fönster, målat om, byggt ett härligt uterum.
Nu, när han blir ständigt ledig, tänker han ta sig an den gamla inglasade altanen, den som skymtar längst till vänster på bilden.

Det ska förvandlas till ett stort vardagsrum med utsikt över hästhagarna.
Nya väggar, nya fönster, golvvärme.
Helt vansinnigt egentligen; andra i samma ålder flyttar från hus till lägenhet, pv bygger ut.
Men det blir bra, tror jag.
Dels att vi får ett rum som har utsikt - inte mot en stor kulle och inte mot aldrig så vänliga grannar - utan med mer fri sikt. Åååå, så ljuvligt!
Och så håller han sig sysselsatt.
(Lägg därtill att herrn ska röja i garaget och ordna sig en snickarbod).

Tänker lite extra på den värmländska Turtlan idag, då jag nu på morgonen såg hennes före detta arbetskamrat i SVT:s Morgonstudion.(Hon var också med den där dagen .., och kämpade för att rädda liv). Idag väcks alltså åtal mot Rakhmat Akilov - mannen som körde lastbilen på Drottninggatan -. Turtlan ska så småningom kallas som vittne och berättade på instagram om sin ångest inför detta.
Det här att allt rivs upp igen.
Dom här blommorna är till dig, allra käraste Turtlan.
Eller Annika.

Ja, så kan en vanlig tisdagmorgon i slutet av februari te sig.
Två hundar och en katt sover gott.
Småfåglar flyger fram och åter vid fröautomaterna.
Och jag ska skriva ett tackbrev till en tjusig madame i Lund.

Dagens fönster ...

"Här kommer en fönsterbild med den utsikt jag har här under mitt besök i Åre. Dottern med familj har redan gett sej iväg för att susa nedför backarna på olika sätt. Bara den yngste som är 6 månader och jag är kvar inomhus.

Ute yr snön vilket inte lockar mej just så mycket att gå ut i. Men strax har den lille sovit klart så då går vi ner till backarna vi med. Inte så mycket för att åka skidor mer för att grilla och äta lite korv med resten av familjen.

 

Varm och snöig hälsning från Åre och Lena som normalt håller till i Östersund."

 

//Tack snälla, rara! säger jag. Och oj, vilken skillnad när jag jämför med hur det ser ut här. 

Slaskig gräsmatta .., ingen jättehöjdare precis.

För fyrtiofem år sedan ...



Det var kanske midsommarafton i Sollentuna .., kanske på en hembygdsgård .., jag var nitton år och den förstfödda snart 1 år och vi hade flyttat in i en 3:a på Malmvägen just i Sollentuna och den lilla tösens pappa hade några månader tidigare börjat sin utbildning till polis.
Han var tjugoett.

Och den där midsommaraftonen - för det var nog en sån - samlades hundratals människor framför en scen där Bosse Parnevik uppträdde. Han imiterade den tidens kändisar och jag vet att jag aldrig i hela mitt liv skrattat så hejdlöst gott som då!

Och inte bara jag .., det var ett enda stort hav av skrattande människor!

Ikväll, fyrtiofem år senare, tittar jag så där lite halvdant på "Stjärnorna på slottet".
Det är Bosse Parneviks kväll och jag missar mycket (och får titta på reprisen), men får ännu en gång uppleva det som han var så bra på ., detta att imitera!

Nu tog jag ett you-tube-klipp i högen, ett där han imiterar centerledaren Gunnar Hedlund; ja, han som då var centerledare. Det var på den tiden det inte fanns reklamkanaler.

Och tackade jag igår Ingvar Kamprad, kan jag idag säga: tack Bosse Parnevik för all glädje du skänkt mig genom åren!

Den där glädjen ....

I allt detta gråslask (ja, i alla fall här) kommer små solskensstrålar i form av glädje.

Vad var det då som strålade lite extra?

Jo, friherrinnan hade varit på middag i ett gult hus på en kulle (tillsammans med Sonja och värdparet) och maten var god (förrätt, t om!!!) och det blev mycket prat och skratt - om allt möjligt -. Och så hade denna travintresserade madame tittat på tv när Björn Goop vann Prix d´ Amerique, sånt gör henne uppåt.
"Där fick fransmännen tji!" skrev hon.

I Dalarna hade Kerstin (lifelivingitnow på ig) skaffat sig ännu ett par nya glasögon - ett par progressiva - och oj, så mycket bättre hon nu ser!

Gunnar i Jämtland anslöt (heja, en karl bland alla kvinnor!) och berättade om glädjen när Tuppen Ture och hans damer nu äntligen fick sandbada - en stor lycka för fjäderfän -!

Eva i Tyresö hade hittat en bok som hon föll pladask för - "Ut ur mörkret" -.
"Jag hittade den på biblioteket och den öppnade dörren till en ny värld för mig!!
Hur mörkt var det hos mormor och morfar före elektriciteten???
Ingen att fråga ...
Hur kändes det i mörkret?
Satt de vid spiseln eller kakelugnen?"

Ulrika (som haft våldsam söndagsångest redan på lördagen .., hoppas att det ordnade sig!) vittnade om lyckan i att promenera i skogen. Ingenting kan för henne vara bättre!

Eva på Frösön, hon ägnar sig åt julpyssel och jag ska genast tinga några julgransbollar med domherrar på - ååå, så fina dom är -! (Längst ner till vänster bland bilderna).

Själv kände jag en slags sorgesam - inte glädje - mer tacksamhet, över förtroendet från den lilla tösen som berättade - utan att berätta rakt ut - att familjen splittrats och att hon inte längre kunde komma till affären som vanligt .., att hon har flyttat från orten.
Ååå, det gjorde mig så ont, tanken på hur vi vuxna styr och ställer över våra barns liv och dom får helt enkelt bara följa med på resan. Det gäller även mig själv och mitt liv och mina barn.
Men ändå .., stor, stor tacksamhet över att hon berättade, den rara tösen.

Och så glädjen över att två nätter på raken ha fått sova rakt av.
Just nu ligger vi i skilda sovrum.
 (Skönt även för pv som ideligen väcks av mig som hojtar att han ska vända sig om!)

Så var det med den här veckans glädje!
På instagram fick jag en fråga som fick mig att le stort.
Så här stod det (avsändare var roadsidesweden).
"Hur är nu reglerna med Veckans Bästa på din blogg? Frågar åt en kompis.  ,-)

Jaha, nu ser jag ju, det är Tony i Brämhult!
Svaret är enkelt: det är inga särskilda regler .., men om man känner att man vill dela med sig av nånting som gjorde hjärtat extra varmt eller glatt, då bara mejlar man in det till bisse151@gmail.com och så lägger jag in det på sidan. Gärna bild till, men det är inget måste.
Man får skicka in det när man känner för det.
Inga vinster, bara detta att dela glädjen med andra, men det är ju å andra sidan inte det sämsta!
Välkommen! Hälsa kompisen - hon den rara -.

Igår, för fem år sedan ....

Ja, då var det på pricken fem år sedan min katt pElle tackade för sig.
Och kan  ni tänka er, i skånska Staffanstorp, i en dagbok, där har dagboksinnehaverskan skrivit om just detta, då, när det hände. pElle blev nitton år.

Och tänk, att en liten (nåja, ganska rund) katt kan sätta avtryck så att någon minns.
Tack snällaste Torun!

Själv hade jag inte en susning om det här, att det var just det datumet, men  nu vet jag ju, så jag gick tillbaka och läste. Och log.

Ja, just ja .., det var dagen därpå, när han kommit till katthimlen, som pElle skrev ett par-avion-brev till bloggvännerna.

Dagens fönster ...

"En fönsterbild till dig på väg hem från jobbet. Tror att det ska bli ett garage. Fulsnyggt tycker jag att det är".

Så skriver Barbro/Babsan i Uppsala.

Läckert tycker jag och tack snälla, rara för att du tog dig tid att ta fram håven!

När man går åt var sitt håll ...

Tösens inköpslista, då, för ett par år sedan.

Ikväll kom lilltösen på sju, åtta år in i affären; hon som i somras högljutt hälsade mig välkommen tillbaka från flera månaders sjukskrivning, då, när hon stod i kassakön mitt emot mig.
Hon som gjorde mig så innerligt glad!
Nu har jag inte sett henne på länge och senast var hon sig så .., ja, lite olik.
Rufsig i håret .., så mycket mera dämpad.
Och jag har tänkt att hennes pappa har haft sin syster på besök, eller möjligen sin svägerska, de gånger han tittat in i affären och handlat.
Aldrig med sin fru.
Flera gånger dessutom.

Idag kom den här rara tösen och jag hade kö i kassan, men hon sträckte bara fram nånting som skulle återlämnas och så looog hon sitt finaste leende och jag sa hur roligt det var att se henne, det var så länge sedan och då sa hon att .."du förstår, vi har flyttat och pappa också, nu bor jag inte längre här, jag bor i ..., men jag har saknat dig också".

Då förstod jag.
Hade det nu inte varit kö med människor som väntade på sin tur, hade jag lämnat kassan, gått runt och omfamnat henne, men det kunde jag inte. Men jag ska allt skriva ett litet brev till henne och berätta hur mycket hon har betytt för mig.

Här nedan har jag kopierat ett inlägg från augusti 2016.
Det handlar om just den flickan.

"Igår i kassan .., det är lilla ... 5 år, och hennes mamma och lång kö bakom.
"Hej Bettan!" ropar .... som är den mest pratglada lilla fröken man kan tänka sig.

Hela hon smajlar

Och efteråt, när varorna packas i, hör jag henne fråga sin mamma ..."mamma, när blev vi kompisar egentligen, Bettan och jag ...?"

Ännu mera kaktusar ...!

Ja, jag skrev ju i dagens-fönster-inlägget att allas vår Rexxie skulle komma med lite information vad beträffar den här konstnärliga utsmyckningen vid Falu lasarett.
Jo minsann, så blev det också.

Det visar sig att konstnären heter Jan Kruuse.
Om konsten kan man läsa här.

Om Jan Kruse själv kan man läsa här.

Allt detta tack vare Rexxie, som i en kommentar skriver att han ska hålla en google-kurs (egentligen enbart för Bert i Luleå),  kanske skulle vi alla anmäla oss? Han är nämligen fenomenal på att hitta på nätet!

Så här skriver Bert i en kommentar till Rexxie: Du måste ha fuskat, Anders. Inside-information från ngt håll. Jag letade på "falu lasarett konst", "faluns ....", "offentlig konst falun" m.m m.m.Vad skulle jag ha letat på.

Och tack fina, rara Kerstin (lifelivingitnow på instragram) för bilden!

Kortkursen är redan på plats: (tack Rexxie)!

Skriv "Falun lasarett kaktusar" och så klickar ni på sök. I resultatet bläddrar ni sedan ner lite så hittar ni dalarnaskonstforening.se där konstnären nämns.

Lätt som en plätt!
Anders

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej!

Det bästa denna vecka:

Att jag kan fortsätta på mitt jultema. Just nu målar jag julkulor. Jag har fått ischias och kan bara sitta kortare stunder men just de är så glädjefyllda.

Igår åkte vi ut till stugan och grillade mackor till lunch. Att se vår fyrbening gräva i snön är så underbart, han älskar snö. Och i år finns det ju mängder av den varan.

Kram Eva

Det bästa för friherrinnan i Steninge ...

Denna veckans det bästa är middagen hos Elisabet och Pv.
Väldigt god mat. Trevligt samtal om både det ena och det andra.

Och idag var det ännu en höjdpunkt:  Prix d`Amerique och Sveriges Björn Goop körde sin häst först i mål. Där fick Frankrike tji.

Nu väntar Handboll så nu knyter jag tummar och tår för vinst.

Friherrinnan

Söndag i slutet av januari ...

Första riktiga natten som vi inte delat rum och pv säger att han har sovit nåt så vansinnigt gott.
Det förstår jag.
Att inte ideligen behöva bli väckt av någon som säger "vänd dig om!", måste ju ge bättre sömn.
Och jag sover också.
Harry och Nelly blir kvar hos mig .., tidigt på morgonen ligger Nelly behagfullt utsträääckt på pv:s sida; hon tror förstås att det är för hennes skull han bytt sovplats.

Läser DN.
Oj, det kommer att bli knepigt utan helgläsning på riktigt papper.
Fascineras av Martina Müntzings panoramamålning av hennes egna barn med kompisar.
U n d e r b a r!

Mindre trevligt är det att läsa om biblioteket i Åmål och de problem som har funnits och ännu finns där. Åååå, man blir .., betryckt! Arg! Ledsen! Förtvivlad!
Ungdomar som helt enkelt inte vet hur man uppför sig.
"Svenska moppekillar. Snuskillar", berättar bibiliotekarien.
Och jag tänker .., har vuxenvärlden slutat att uppfostra sina barn, för allt handlar väl till syvende och sist om uppfostran? I alla fall det allra mesta.

I min ungdom (ett klart ålderstecken att läsa dom tre orden ...) reste vi oss upp (vi som satt eller hängde i trappan) när läraren Carl-Olof Sjölund med raska steg kom klivande uppför trappan till tyska-salen och det tyckte man förstås var fånigt .., att han fordrade respekt, men när jag läser DN-artikeln tänker jag att "ååå, tänk om han hade varit bibliotekarie i Åmål!"

Ikväll är det konsert i Ängelholm - det är Halmstad Kammarkör som uppträder - och hela morgonen och förmiddagen har pv suttit i det som kallas "Gunnars rum" och övat och övat och övat på samma melodi. Texten är på danska, så alldeles enkelt är det inte.

På sängen, bakom pianot, ligger sigge nilsson och sover så gott.
Själv är jag tacksam över att pianot fick flytta från vardagsrummet till gästrummet.

Plötsligt plingar det till i min mobil.
Ingvar Kamprad är död.
Det känns nästan som en avlägsen släkting har gått bort och när jag tittar mig omkring finns här i huset hur mycket som helst som har med Ikea att göra.
Värmeljus, kronljus, ett soffbord och en soffa.
Gardiner.
Älsklingslamporna.
Dubbelsängen en trappa upp.
Badrumsmattan och en några handdukar.
I det stooora vardagsrummet i Malå agerade bokhyllan Ivar (i flera sektioner) rumsavdelare.
Och jag minns den allra första soffan, inhandlad 1973 - i jeansklätt tyg - och så låg att exets farfar nästan behövde lyftkran för att alls ta sig upp ur den! 

Och jag älskar att Ingvar Kamprad förbjöd dem att höja priset på varm korv och jag tycker väl också om att han är smålänning - eller var -.
Tack Ingvar! vill jag säga.
Tack för att du grundade Ikea och därmed gav mig så mycket glädje var gång jag besökt varuhusen i Kungens Kurva, Malmö, Kållered eller Helsingborg!
Och när vi körde hyrbil i Australien och upptäckte ett blågult Ikea-varuhus, kändes det nästan som om vi var hemma!
Och tack Ingvar för all varm korv och den goda lingondrickan, något som troligen räddat en del förhållanden - uttröttade äkta eller blivande äkta par som försökt jämka sina idéer om ett vackert hem - stått i kö en stund, betalat och slutligen uthungriga räddats av den billiga korven!
Det var finurligt av dig!

// På Aftonbladets sida där nyheten om Ingvar Kamprads bortgång meddelas, där har hundratals, kanske tusentals människor skrivit en sista hälsning.
En lyder så här och fick mig att le:
"Hoppas inte himmelriket blir lika svårfunnet för dig, Ingvar, som utgångarna på dina varuhus. Vila i frid".

Det bästa för Ulrika i Närke ...

Veckans allra bästa, det var dagens två skogsrundor.

Solsken och runt nollan, kanske ett par plusgrader, och skooooog.

Det finns inget jag älskar mer än att vara i skogen.

 

 

Ena turen gick till den lilla sjö där jag tog säkert hälften av sommarens 76 dopp.

Fick jag välja en enda sak att göra resten av mina dagar i livet så vore det att få vara i skogen. Då skulle jag vara alldeles nöjd.

 Ulrika.

Dagens fönster och en hel drös med kaktusar!

Alldeles underbart finurligt tycker jag att det här är; härligt gröna "kaktusar" med inifrånbelysning och allt detta finns utanför lasarettet i Falun!

"Handblåsta glasskulpturer i en av Falu lasaretts innergårdar, upplysta inifrån av fiberoptik", är det enda jag hittar på nätet om detta. Inte ett ord om vem som har gjort dem?
Nåväl, vi har ju alltid Rexxie .., vi får säkert besked vad det lider.

 Det är Kerstin i Dalarna som tagit bilderna - åååå, tack snälla! - säger jag.
(Kerstin som ofta och med ojämna mellanrum - och för egen del - får besöka lasarettet och ändå ALDRIG klagar. Jag fattar det inte! Du måtte vara gjord av ett särskilt virke!)

Titta, så fint!

Ja, men visst är det läckert!
Och påhittigt!