Dagens fönster ...

.... speglar sig i disken på Möllers Bageri i Ystad.

Hur många gånger under mina sju år på den gatan, har jag stått där och tvekat mellan vilket bröd som såg godast ut ...?

Hur många gånger hamnade en Milanokaka i en liten påse och fick göra mig sällskap hem?

Att ha femtio meter till ett bageri, är förvisso mer än ljufvligt.

Men farligt .., farligt.

Om Lisbet och lite annat ...

Från vänster i övre raden: moster Margit - som var synsk och i sin ungdom arbetade som hembiträde hos den här mannen och hans familj -, därefter Ivan som var blind och dog endast 21 år gammal .., och så en trind mamma, som så småningom skulle bli slank.
Mormor gifte alltså om sig efter makens död och fick ytterligare tre barn; Gunvor (mamma till Barbro som har bloggen Mellansystern), Lisbet och Olaf - alla på den nedre raden -.
Och Haqvin blev mammas styvfar och hon tyckte så oerhört mycket om honom.
"!Aldrig kunde vi ha fått en bättre styvfar!" sa hon ofta.

Idag har jag pratat länge med moster Lisbet i Vilhelmina.
Det är hon som sitter i mitten på den främre raden, inklämd mellan mormor Betty, moster Gunvor, Haqwin och morbror Olaf.

Moster Lisbet är den enda av mammas syskon som är kvar i livet.

I många, många år trodde jag att Haqwin var min morfar och förvåningen var total när jag insåg att så inte alls var fallet! Min morfar, han dog endast trettio år ung.

På samma sätt var det med moster Tyra och morbror Alfons i Bjurträsk, med morbror Sigurd och moster Rut i Risliden .., och morbror Oliver och moster Erna i Talliden.

Jag trodde verkligen att dom var just detta till mig; mostrar och morbröder .., tills jag förstod att nähäpp, så var det inte alls .., dom var mina systrars mostrar och morbröder!

På ett sätt tror jag att såna upptäcker sätter spår, men jag är inte riktigt säker på hur och på vilket sätt. (Jo, det är jag .., jag tror att man i den åldern då kan jag känna sig lite vilsekommen .., lite "utanför".)

Men på samma sätt som mormor Betty verkligen var min riktiga mormor, så är moster Lisbet min moster - även om hon är halvsyster till min mamma -.

Moster Lisbet, hon låter precis som mamma .., dom har samma dialekt och samma sätt att säga "Men heeej Eliza!" och jag får alltid svälja några gånger extra när jag hör dom orden.

Min mamma avgudade sin lillasyster.

"Du förstår Eliza, jag var tretton år när hon föddes, Lisbet blev nästan som min egen dotter!"brukade mamma säga.

Och idag på förmiddagen .., då sitter jag på stentrappan och pratar med moster Lisbet och gratulerar på namnsdagen och vi surrar om allt möjligt .,. om depression och att bli änka och om hur livet kan förändras och om att jag ska ta flyget upp i vår och hälsa på och skriva ner allt som är viktigt och som ingen annan kan berätta om.

Sånt.

På slutet säger vi "I love You!" och berättar hur mycket vi tycker om varandra.

"Ja, ja .., jag kan väl också gräva ..!"

Efter en vecka tillsammans, har harry blivit betydligt morskare.
Nu mooooorrrrrar han ibland, när Elvis tar sig friheter.
För den som inte känner igen dem, så har harry vit svanstipp.

Fördelen med två hundar är förstås att dom rastar sig själva.

Det är helt enkelt bara att gå ner mot havet till och sen roar dom sig själva, ja, nästan hur länge som helst.

Och själv står jag där och smajlar och tänker att livet är så härligt.

Anne-Marie gör en tomatros ...

Ååå, dessa underbara arbetskamrater på Ankaret i Haverdal!

Tänk, att Anne-Marie så där utan knot ställer upp och visar hur man gör den där tjusiga rosen!

Intill står den alltid så rara Malin, bara tjugo år, men sååå duktig.


"Titta här Bettan .., så här blev laxtårtan ...!" säger Anne-Marie .., hon som har minst sju rävar bakom varje öra.

En gång kom jag in i omklädningsrummet och där stod Anne-Marie i bara behån och arbetsbyxorna och samtidigt kom Peter in. (Vi har gemensamt omklädningsrum).

Hade det varit jag som stått där, hade jag väl svimmat av blygsel, men A-M, hon bara filur-loooog och sa ..."jaa, du Peter, det är inte vackert, men det är m y c k e t!"

Just sån är hon.

Ledig lördag ...

Efter besöket i affären kör jag till Annies Gård, bara ett stenkast därifrån.
Där är i helgen julmarknad och ååå, så roligt detta var!

"Nej, men är du här ...? Nu är det väl ändå på fel sida av disken ...?" säger några av besökarna och vid ett av borden står en glad kvinna, å, det är ju också en kund från affären och hon berättar om sin biodling (en hel drös med samhällen har hon!!) och "varsågod och smaka!" säger hon och jag testar och köper till slut en liten burk med en etikett med texten: "Tomat & Vitkök med honung från Haverdal".

"Vilket snyggt förkläde du har!" säger jag.
"Det har jag köpt på nätet ...", svarar kvinnan leende.


I ett annat litet hus bakas det bröd i stenugn.

Men åååå, där är ju också kunder från affären och det är roligt att möta människor i ett annat sammanhang än det vanliga .., och under filtar ligger drösvis med bröd som nyss tagits ut ur ugnen och i det som en gång var drängstugan, där ligger andra bröd på jäsning.

Ser ni den vita soffan nedanför fönstret?

"Du förstår, igår kom där in en kvinna för att köpa bröd och så fick hon syn på kökssoffan och hon blev så förundrad och sa att ... en sån där soffa, ja, precis en sån kökssoffa hade vi i mitt barndomshem i Norrland .., och så tog hon sig en närmare titt och lyfte på locket och så .., där stod ju skrivet vem som gjort soffan och hon blev alldeles till sig, det var ju verkligen den soffan som hon tänkte på!" säger en av männen som har ett mjöligt förkläde på sig och vi som fått lyssna till detta tar oss en närmare titt på soffan och jag tänker på kvinnan som upptäckte den och hur många känslor som kanske väckts till liv, ja, genom besöket i bagarstugan?

Ett stort kummindoftande bröd får göra mig sällskap hem.


"Här Elisabet .., här ser du ugnen .., vi eldar i den i en veckas tid innan det ska bakas .., sen går det in 40 bröd åt gången ..., du må tro att vi har det vi gör ..!" säger en av bagarna.


Annies Gård ägs nu av kommunen, men tillhörde förut verkligen Annie och hennes familj (men där fanns inga barn).

Ett lördagsfönster från landet Halland ...

Ja, närmare bestämt från Varbergs kurhotell.

Där har den här madamen varit på besök och passade då på att ta fram fönsterhåven och det tackar man ödmjukast för.

Varberg är en av de pluttigaste städer jag någonsin har besökt och är väl värd ett besök.

Det tyckte emellertid inte Esaias Tegnér som efter ett besök i just Varberg, skrev följande:
"Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige; det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och salt vatten och skrivsand."

Enligt Wikipedia skrevs brevet den 19:e juli 1826.

Att Varberg är ett paradis för windsurfing, (rent av ett av Europas främsta), det visste jag inte heller.

Kväller i det gula huset ...

Skavlan på tv (bäst-bäst är han på att intervjua och våga ställa frågor som man kanske skulle tveka att ställa själv ...!) och pv som har installerat den nya tvättmaskinen.

Jo, det är inga större problem att handtvätta kläder för två personer, men vilken lycka att nu få köra en omgång sängkläder i maskinen .., och inte att förglömma min hundtassiga anorak!

På soffan Ektorp ligger harry och Elvis och sover.
Harry med ett av sina ben rakt ut, som alltid.


Nu är det bara lördag och söndag kvar, sen ska Elvis hem till sig.
Till stan, till matte och husse, som då har kommit hem från Egyptens land.
Åååå, så tomt det ska bli!
Efter snart en vecka här, känner han sig nog hemma.

I skoaffären ...

Makten framför allt ...

"Och vem ska leda (s) inför nästa valrörelse?" frågar reportern herr Juholt.

"Det ska jag göra!" svarar herr Juholt tvärsäkert.

Tänk, så bra det vore med lite ödmjukhet hos herrar politiker.

Detta gäller icke allenast (s)-märkta herrar eller damer.

"Hopp och lek ..!!"

Autosvar från Mitt-i-naturens redaktion ...

Hej! Tack för ditt mejl. Det är viktigt för oss att få dina synpunkter!
Vi läser alla brev, men hinner bara svara på en del, och ibland kan det dröja ett tag på grund av att vi ofta är ute på inspelning.
Se oss torsdagar kl 20.30 SVT1.
Programmen finns också på vår hemsida svt.se/mittinaturen och på SVTplay 30 dagar efter sändning.
Den 20/11-2011 är sista dag att skicka in bidrag till tittarfilmstävlingen.
Stort tack till alla som skickat in sina bidrag under hösten!
Vänliga hälsningar, Mitt i Naturen redaktionen

Hur det var ...

Såja, nu är den sjunde arbetsdagen-på-raken avklarad och det har gått jättebra alltsammans!

På något vis tror jag att det finns en plan med allt här i livet och ibland tycker jag mig skönja hur den där planen ser ut - men precis som Patricia Tudor Sandahl uttryckte det - man ser det bäst i backspegeln.

Någon vecka efter min mammas begravning, ja, då stöp jag på affärsgolvet i Ystad, fick handleden gipsad och fyra veckors sjukskrivning.
Den tillbringades i ett gult hus i landet Halland och så fick jag på det viset känna mig för .., om jag trivdes?

Ett år senare var det dags för renovering av höger knä och nu stundade fyra månaders sjukskrivning och hela tiden här hos pensionatsvärden och vid det laget hade jag väl kommit underfund med att vi nog skulle klara det här - att bo tillsammans utan att slita håret av varandra -.

Och så där har det fortsatt.

När jag nyss hade börjat i lilla affären och var skräckslagen av fasa och ångrade mig bittert, då hade jag sådan tur att jag ramlade på glatta isen och spräckte ett ben i tummen och på så sätt fick jag vila hjärnan i tre hela veckor och under den tiden hann det mesta av rädslan lägga sig till ro och jag kunde bearbeta allt det nya jag hade lärt mig.

Det var helt enkelt perfekt.

Och nu har två arbetskamrater varit sjukskrivna ett bra tag, vilket har inneburit att jag har varit tvungen att klara mig själv när det gäller post eller spel och tänk .., det går bra!

När jag en lördag arbetade med den rara Emmeline och frågade henne om något som gällde posten och hon svarade "det vet jag inte ...", då var det bara att ringa supporten och fixa det och sånt är bra, man ser ju att det inte är så knepigt, och OM det nu är knepigt, så får man hjälp.

Allt det tänkte jag på idag.

Och på fikarasten hade jag sällskap i fikarummet av en man i min ålder, född och uppvuxen i Österbotten i Finland, närmare bestämt i Jakobstad.

Att han var från just Österbotten förstod jag - ja, jag frågade - och mannen, som genast konstaterade att jag nog var sprungen från "bara tvärs-över-viken" och lite till, sa att han hade träffat två malåflickor på ett kristet läger utanför Wasa .., men det var nog på 70-talet det.

Det blev prat om allt möjligt och jag frågade om han var engagerad i någon församling och jo, det var han.

"Du vet väl att Jakobstad, ja, det är Umeås närmaste stad .., det är inte mer än nio mil tvärs över viken ...?" sa mannen och det hade jag inte en susning om.

Så skulle jag ta honom i hand och önska trevlig helg - oooops - då visade det sig att hans högra hand var helt förvrängd - alla fingrar utom tummen var borta -, men det gick bra att hålla i den ändå. Och den var varm och blåröd.

Mannen log när han såg hur häpen jag blev.

"Ja, jag fastnade i en pappersmaskin på en fabrik ...", förklarade han.

Mer var det inte med den saken.

Nu skulle jag egentligen vara fri i tre och en halv dag, men så blir det inte.
Det blir två.
Lördag och söndag.

Extrajobb på måndag och hela tisdag och sen mitt vanliga schema.
På onsdag bär det av till ortopedmottagningen i Hässleholm för årlig kontroll och röntgen av den nya knäleden.

Arbete nästa helg.

Nåväl.

Jag tar sikte på lönen.

Bedrövligt SVT ...!

Det började med brittiska tv-program där en slags musikalisk smörja lades mellan varje längre mening (musiken höjs och sänks allt eftersom ...) och trädgårdsprogrammen (klicka er in 13 minuter i programmet, så får ni höra ...) som jag tyckt så oerhört mycket om, förvandlades till rena pinan.

Nu har SVT hakat på.

Igårkväll i Mitt i naturen .. ja, då var det samma elände!

För den som inte är utrustad med världens bästa hörsel, blir det svårt (ibland rent av omöjligt) att höra vad som sägs .., och nej, det här är inte ett i-landsproblem - eller det är det kanske, men jag tycker ändå att det är ett rackarns elände! -, det är ett verkligt problem för massor med människor!

Nu ska jag skriva till någon programansvarig på SVT och fråga varför i fridens dagar man har börjat med detta?

Blir programmen bättre?

Nej, inte det minsta.

För mig känns det som om man är livrädd för några sekunders tystnad.

Och musiken påminner om hissmusik.

Näää, detta tycker jag inte om.

Här kan ni höra ... klicka er in på 10 minuter in i programmet.

Och här .., 7.40 in i programmet "Här är ditt kylskåp".

Fredagsfönstret ...

... finns i Köpenhamn.

Den som var framme med fönsterhåven var en kvinna med höger tumme upp .., hon är lillasyster (egentligen ett funktionellt endabarn, dvs, hon har tio, resp. fjorton år till sina äldre syskon) och Stenbock.

Bilden togs i januari år 2008, någon månad innan kvinnan skulle komma att hälsa på en pensionatsvärd i landet Halland, men om detta visste fönsterfångerskan intet.

Inte heller anade hon att hennes mamma - vid tidpunkten när bilden togs -, endast hade tolv veckor kvar att leva.

Samma sak varje morgon .., del.1

Det är nya avtryck i sanden var morgon, ja, nästan som att man får post.
Där finns namn som Olle, Hanna, Tuva och Leo.
Hon som rastar hundar .., skriver också en hälsning.


Att harrys pappa är labrador och ska ha lämnat labbe-gener efter sig, det är nästan obegripligt att förstå! harry är smidig som en gasell och springer på ett h e l t annat sätt än kompisen Elvis.

Harry skuttar, nej, han f l y g e r över tuvorna!

Men Elvis är starkare och som en bulldozer .., ibland vräker han omkull den där lille sprätten, liksom för att visa vem som bestämmer.


Elvis är inte bara en Rasren Hund, han bor i stan, i lägenhet.
Han är alltså stadsbo.

Och mellan varven tar han igen sig, han, den äldste.

Nu är det bara några dagar kvar tills matte och husse återvänder hem till landet Halland.
Åååå, så tomt det då ska bli för harry!

Ingen att leka med nere på stranden .., ingen att bråka med inne i vardagsrummet .., ingen att kämpa med om det där lösa skinnet som Elvis hade med sig.


I en timmes tid blir vi ute .., och det slår mig att mest hela tiden går jag omkring och ler för mig själv .., ja, det är en sådan ofattbar glädje att ha djur omkring sig!

Må så vara att ekparketten numera täcks av hundhår .., och att någon stal det som var kvar av osten i morse .., det spelar ingen roll.


På hemväg passerar vi husen som ligger närmast havet; det är bara ängen mellan.
Många har stengärdsgårdar och man ser att det översta lagret är fixat under senare tid, för grunden är lagd på tegelstensvis, medan det längst uppe ., mest är ditlagt som på hög.

Tomterna är jättestora, med husen mot slänten till och så fri sikt mot havet.

Varifrån vinden oftast kommer är inte svårt att se heller.

Till vänster om dom här husen, finns året-runt-boende grannar och somliga möter jag nu och då i affären.

Samma sak varje morgon ...

1 blodgrape

1 apelsin

1 citron

Handpressas (bra mot gäddhäng på höger arm ...).

Och peppar-peppar ... jag har inte varit förkyld på evigheter!

Tio i sju ...

Bild: min anorak vilar ut hos vännen Torun i Staffanstorp.


Alldeles stilla ligger jag under duntäcket och lyssnar till radions P1-prat.

Nedanför, på golvet, sover harry och Elvis och pensionatsvärden har - sedan en timme tillbaka - givit sig av till stan.

Men nu är klockan tio i sju och jag funderar på att stiga upp ..., men det är då ..., som jag råkar lyssna till "Tankar för dagen", just den här morgonen med Patricia Tudor Sandahl.

Fem minuter av hennes tankar.

Och efteråt tänker jag .., att just så här är livet.

Och inget vet man om hur och varför.

Har ni tid över .., finns hennes tankar här.

Dagens fönster ...

I letandet efter en annan bild, snavar jag över den här.

"Å, den får bli torsdagens fönster!" tänker jag.

Minns jag rätt - vilket jag faktiskt tror -, så är det Guy i Arvidsjaur som har tagit bilden och den togs för flera år sedan.

Och jag tror att det är hans dotter som antecknar så flitigt.

Kvällsglädje ...

Om ni bara visste hur mycket jag beundrar charkpersonalen i lilla Hemköp i Haverdal!!

Av grillade kycklingar som blivit över .., och av skinkspill, ja, då görs de allra ljuvligaste gratänger och otaliga är de byggjobbare som kommer in på lunchen och handlar just sådant.

Rester av lax som inte behövts till laxbrickorna, ja, det blir laxlåda med dill.
Av köttfärs med kort datum kvar, görs t.ex biffar eller lasagne, ja, i stället för att låta färsen ligga i hyllorna och sedan förstöras.

Det är - i mina ögon -, ett suveränt sätt att ta tillvara på.

Och så ..., görs festfat (det kan vara ostbrickor, laxfat .., fruktfat ...) och smörgåstårtor och varje vecka kommer någon förväntansfull kund och hämtar det han eller hon har beställt.

Nu, när jag arbetar sju-dar-på-raken, tänkte jag fira att det hela snart är slut .., med en liten smörgåstårta.

Ikväll fick den följa med mig hem.

Åååå, så vacker den var!!


Bondmoran Anne-Marie, hon som är så påhittig, hade garnerat den.
Peter hade gjort grunden.
Titta här bara, en sån tomatros!


Ett litet brev följde med, skrivet med väldigt mycket filurhumor.

Och nu väntar jag bara på att pv ska komma hem.
Han är nu i november åtskilligt slut på om kvällarna - det är utvecklingssamtal med föräldrar och elever och gud-vet-allt - och så cykelturen hem i kvällsmörkret.

Ikväll ska han få smörgåstårta och te.
Eller ett glas rött vin, om han så önskar.

Tror ni att jag längtar ...?

Svar: ja!

Fyrtiofem minuter ...

... nere vid stranden och havet.

Fyrtiofem minuter av lek och ett enda jagande och jag själv som står där mitt i alltsammans och översköljs av nån slags tacksamhet till ..., ja, till riktigt vad vet jag inte?

Till själva livet, kanske.

Och nu bär det snart iväg till affären och ikväll - då .... - då blir det smörgåstårta, förfärdigad av den alltid så rare och vänlige Peter i charken .., en smörgåstårta för att fira att nu har jag gjort mer än hälften av dom sju-dagarna-på-raken.

Allt går här i världen.

(Bilden: "Akta dig så jag inte kommer och tar dig ...!" kanske han tänker, harry nilsson, ja, som kurar till höger på bilden. Den sista tiden har han börjat krypa ihop .., så där som vallhundar gör.)