Hur det var ...

Såja, nu är den sjunde arbetsdagen-på-raken avklarad och det har gått jättebra alltsammans!

På något vis tror jag att det finns en plan med allt här i livet och ibland tycker jag mig skönja hur den där planen ser ut - men precis som Patricia Tudor Sandahl uttryckte det - man ser det bäst i backspegeln.

Någon vecka efter min mammas begravning, ja, då stöp jag på affärsgolvet i Ystad, fick handleden gipsad och fyra veckors sjukskrivning.
Den tillbringades i ett gult hus i landet Halland och så fick jag på det viset känna mig för .., om jag trivdes?

Ett år senare var det dags för renovering av höger knä och nu stundade fyra månaders sjukskrivning och hela tiden här hos pensionatsvärden och vid det laget hade jag väl kommit underfund med att vi nog skulle klara det här - att bo tillsammans utan att slita håret av varandra -.

Och så där har det fortsatt.

När jag nyss hade börjat i lilla affären och var skräckslagen av fasa och ångrade mig bittert, då hade jag sådan tur att jag ramlade på glatta isen och spräckte ett ben i tummen och på så sätt fick jag vila hjärnan i tre hela veckor och under den tiden hann det mesta av rädslan lägga sig till ro och jag kunde bearbeta allt det nya jag hade lärt mig.

Det var helt enkelt perfekt.

Och nu har två arbetskamrater varit sjukskrivna ett bra tag, vilket har inneburit att jag har varit tvungen att klara mig själv när det gäller post eller spel och tänk .., det går bra!

När jag en lördag arbetade med den rara Emmeline och frågade henne om något som gällde posten och hon svarade "det vet jag inte ...", då var det bara att ringa supporten och fixa det och sånt är bra, man ser ju att det inte är så knepigt, och OM det nu är knepigt, så får man hjälp.

Allt det tänkte jag på idag.

Och på fikarasten hade jag sällskap i fikarummet av en man i min ålder, född och uppvuxen i Österbotten i Finland, närmare bestämt i Jakobstad.

Att han var från just Österbotten förstod jag - ja, jag frågade - och mannen, som genast konstaterade att jag nog var sprungen från "bara tvärs-över-viken" och lite till, sa att han hade träffat två malåflickor på ett kristet läger utanför Wasa .., men det var nog på 70-talet det.

Det blev prat om allt möjligt och jag frågade om han var engagerad i någon församling och jo, det var han.

"Du vet väl att Jakobstad, ja, det är Umeås närmaste stad .., det är inte mer än nio mil tvärs över viken ...?" sa mannen och det hade jag inte en susning om.

Så skulle jag ta honom i hand och önska trevlig helg - oooops - då visade det sig att hans högra hand var helt förvrängd - alla fingrar utom tummen var borta -, men det gick bra att hålla i den ändå. Och den var varm och blåröd.

Mannen log när han såg hur häpen jag blev.

"Ja, jag fastnade i en pappersmaskin på en fabrik ...", förklarade han.

Mer var det inte med den saken.

Nu skulle jag egentligen vara fri i tre och en halv dag, men så blir det inte.
Det blir två.
Lördag och söndag.

Extrajobb på måndag och hela tisdag och sen mitt vanliga schema.
På onsdag bär det av till ortopedmottagningen i Hässleholm för årlig kontroll och röntgen av den nya knäleden.

Arbete nästa helg.

Nåväl.

Jag tar sikte på lönen.