Lösa trådar blir till en väv ...

"Kittelfjället 6:e februari 2019".skriver Martin Westerlund på Facebook.
Jo, vi är släkt Martin och jag själv, men Gud allenast vet hur.
Tack att jag fick låna bilden av dig!

Och min mammas mormor hette Wilhelmina Charlotta Westerlund.
Och min morfar hette Erhard Westerlund.
Ett tag efter skilsmässan från mina barns pappa, funderade jag på att ta mig det efternamnet - Westerlund - ja, jag hade hetat Eikedahl längre än Nilsson (mitt flicknamn), men Westerlund kändes ju inte som jag direkt.
Eller Elisabet Ivarsdotter?
Nej.
Det är knepigt det där.
Mormor hette Hansson.
Elisabet Hansson?
Nej, inte det heller.
Det fick bli Nilsson.

Här är mammas mormor i randig klänning.
Det var hon som gifte sig med folkskolläraren Per-Olof Hansson (från Stora Kittelfjäll, står det i släktpapperen) och hon var 28 år när hon fick min mormor (det är hon som står där uppe med vit krage på v-ringad klänning) och på bilden borde mamma (som sitter med knäppta händer intill sin mormor) vara kanske fyra, fem år?

På min mammas morfars sida, bär det iväg söderut, till Dalarna och Gästrikland.
Ockelbo, Orsa, Leksand, Hoting/Tåsjö och Skuleberget (Ö-vik).

Jaha, ja.
Men nu börjar jag få ihop trådarna.
Ledordet för dagen var alltså Kittelfjäll.

Dit åkte vi - pv och jag själv - när vi för flera år sedan bilade norrut.
Hemöver.

Och i Kittelfjäll har man alltså något slags rotsystem.

Borta med vinden ...! 

Ankerbyn i Haverdal ...

Varje förmiddag kring tiotiden brukar friherrinnan slå en signal, ja, hit alltså.
Då blir det lite småsurr bara .., så där om hur vi mår ., det blir prat om vädret (regn och rusk och glashalt ute) .., vi diskuterar ofta tv-program som vi sett eller som idag: fina extrapriser i affären.
Färsk laxsida för 99:-/kilot.
Det är ju nåt att hurra för!
(Friherrinnan pratar väldigt gärna matlagning eller bakning, eller tv-program som handlar om just detta och jag svamlar på om alla duvor och koltrastar som pickar frön här utanför)..

Men så kommer pratet att handla om den där semesterbyn inte långt från affären .., den som har ett särskilt namn, den som lär vara lite märkvärdig ..,, och där lär bo många arkitekter, åtminstone sommartid.

"Få se nu .., men vad är det den heter ...?!" säger vi unisont.

Nej, namnet är borta.
Så tar vi slingervägen längs alfabetet.
Det hjälper inte heller.

"Vänta, jag ringer till Eva i Tyresö, hon vet säkert!" säger jag

Nej. Inte heller hon kommer på det.

"Jag ska fråga Ulf och ja .., jag lovar Elisabet, jag sms:ar och ja, bara första bokstaven!" säger hon.

Efter tjugo sekunder kommer meddelandet.

A.

Då ringer jag till friherrinnan och hon har precis då kommit på att ordet slutar på "byn" och dååå ..., men först då, kommer jag ihåg att det är "Anker", ja, så är det ju, Ankerbyn!

Det är då jag tänker att hjärnan är som en stor byrålåda eller ett arkivskåp - där lådorna är till brädden fyllda av minnen eller kanske bara fragmentariska bilder - och vid sextiofem års ålder svämmar där förstås över ..., det borde bli nån slags mental diskresning mellan varven och det kanske är just det vi varit med om, nu när namnet på semesterbyn fallit bort så totalt.

Men Ankerbyn var det i alla fall.
Nu vet vi.

Dagens fönster ....

... som kommer från Kärlekens kapell i Arnäs och det var den minnesgoda Cecilia N som kom ihåg att någon i landet Halland tycker väldigt mycket om fönster.

Det tackar jag för!



Hittar den här filmen från själva kyrkan i Arnäs (och Arnäs ligger för övrigt i Ångermanland). Nu ska jag lyssna på spelandet. Kantorn, han som ser så snäll ut, heter Oskar Wedman.

En vardagsbild ...

Från Eva i Tyresö kommer den här bilden som åtminstone gör mitt hjärta så varmt.
Barnbarnet Lill-Karin som pysslar om sina gosedjur.

Det är väl det här man längtar till.
Och saknar.
Det hade i alla fall kunnat vara ett av mina barn som pysslat med sånt här och jag själv som lillflicka älskade att ta hand om dockorna .., att dra dem i dockvagnen, byta blöjor på dem (gula plastblöjor med knäppen .., Dialon puder i rumpan på dockan förstås), men gosedjur i den här meningen hade jag inte - bara en nalle.








 Och tänk, om nästan exakt två månader .., blir jag farmor, ja, om allt går som det är tänkt.

Tyget på bilden är ju bara helt ljuvligt och är designat av Stig Lindberg.
Om denne kreative man kan man läsa här.

Röda Kvarn .....



Igår var det så dags för film nr 2 av vårens tio filmer hos Halmstad Filmstudio.
"Allt för min son", är titeln.
Det här är en film skapad av Xavier Legrand och helt obegripligt är det ju att det här är hans allra första långfilm!!

Jag var totalt uppfylld efteråt; inte av glädje, mer av skräck .., men allra mest av skådespelarna och deras helt otroliga prestationer! Inte minst den här unge killen Thomas Gioria. Det övergår mitt förstånd hur en pojke i den åldern kan spela så trovärdigt (och oftast enbart genom skiftningar i ansiktet .., när jag tänker efter hade han inte många repliker!).

Suveränt bra agerade även pojkens "mor och far", det vill säga Léa Drucker och Denis Minochet, men även paret som spelade pojkens farföräldrar var fantastiska.

Göteborgsposten bjuder även icke-prenumeranter (tack GP!) på den här recensionen och jag tycker Gunnar Rehlin har rätt i allt han skriver. Gårdagens presentatör av filmen berättade att regissören, denne Xavier Legrand, inspirerats av såväl Alfred Hitchcock som tyske Michael Haneke och det håller jag med om.

Det var  a n d l ö s t   tyst i den nästan fullsatta salongen - faktiskt nästan hela tiden - och sista tio minuterna hade jag spänt mig nåt så hemskt, så jag fick så där överdjävulskt ont på höger sida som jag ibland kan få och jag nästan vacklade ut ur biografen.

Vaknade vid femtiden i morse, norpade åt mig mobilen och låg därefter och tittade på olika intervjuer (ack, att man hade talat och förstått franska!!) med skådespelarna, läste recensioner från när och fjärran och tänkte - återigen - att det här är nog den film som gripit tag i mig allra mest, ja, i alla fall på många, många år! I någon av intervjuerna togs det upp det här med hur mycket ljudet i filmen betyder.
Inte ljudet: ljuden!
Ja! Just så var det!

Filmen kan ses på triart.se för 39:-  och Catarina i Trelleborg skriver att hon har sett den via Telias filmbutik, samma pris.

Att det här är en feelgood-film, ja, det tror väl ändå ingen.
Men .., om man vill se suveränt skådespeleri, då är den en femetta!
Och vilken regissör han måtte vara, den Xavier Legrand! (för övrigt född den 28:e mars 1979).

Här en recension från Kulturnytt i P1.

Mitt betyg?
Fem av fem möjliga.

Dagens fönster ....

På såväl Instagram och Facebook ser jag den ena bilden efter den andra - hemifrån, alltså - som visar vilka enorma mängder snö som kommit så där på en gång!

Den här bilden kom från ellem i Skellefteå och hon skriver att snötäcket ökade från en halv till en meter under helgen!!! Helt sanslöst.

Och så här såg det ut när hon tittade ut genom fönstret.

Tack ellem!

Måndagmorgon ....

Och vi lär ska få upp till ett par decimeter snö i eftermiddag eller ikväll, ja, det blir spännande att se.
Bilden är från i höstas.

Nu är vi båda anfäktade av halsont och förkylning och pv har meddelat vikariepoolen att han blir hemma. Det eldas i pannan. Morgonstudion har tackat för sig (för idag), P1 har ändrat tider för programpunkter som alltid haft samma sändningstid och nu blir det väl revolution bland trogna lyssnare. Tankar för dagen har flyttats till fem i halv sju, men sjörapporten ligger kvar på samma tid. Jag lyssnar troget till P1 var morgon, men har noll koll på när vare sig det ena eller andra sänds och till slut är det ändå bara repriser - vilket jag förstår - och då lämnar jag oftast sängvärmen.

Och oroligheter ute i världen.
Det är Maduro i Venezuela och eländet med Brexit och på facebook är det diskussioner huruvida vi ska ta flyget utomlands, åka tåg till Sicilien eller fraktfartyg till Island och så blir det en häftig debatt huruvida väktarna på tunnelbanan i Stockholm agerat rätt eller fel när den gravida kvinnan avvisades från tåget. Åsikter går hit och dit; det finns liksom inget mellanläge.
En bekant malåbo skriver en kommentar som kommer upp i mitt flöde och jag ler för mig själv.

Mötte Ecke och Britt igår .., dom hade kört hit från stan för att kolla till musfällorna.
"Vi har fått möss i huset, det har vi inte haft på flera, flera år!!" sa Britt uppbragt och en av mössen hade drunknat i toalettstolen.

Nu skulle det tätas med svinto, ja, om man nu alltså skulle hitta ingångshålet där dom små krabaterna tar sig in.

(Bilden förstås från tidigare, här är snö nu).

Och så några tankar och ett kvällsfönster från Skåne ...

Om nu någon inte kommer ihåg det .., så är den här fönsterfångerskan uppvuxen i Skåne, men bor sedan många år tillbaka i Porto, Portugal, där hon arbetar som forskare, ja, kanske som någon slags chef också.

Ibland tar hon sig tid och skriver ganska långa inlägg.
Somligt handlar om förhållandet till hennes far, han som lever ensam i sitt hus hemma i Skåne.
Jag älskar såna inlägg.

Här är ett av dem, vilket skrevs den 28:e januari, på självaste Karldagen.

Och tack för fönsterbidragen Anna!

Söndag ....

Kvällspass igår och när jag vid halv nio kom hem, kände jag mig ungefär så här.
Vissen.
Förbrukad.

Det är rent obegripligt att jag upplever sån trötthet på kvällarna, ja, det är ju inte så att jag nu arbetar mer än tidigare och inte längre pass heller, däremot fler dagar i sträck.
Men ändå.

Och pv har ju i ett par dagars tid varit drabbad av någon slags "mancold" och kraxar våldsamt (för övrigt kraxar/harklar han sig ofta numera, särskilt sedan han i någon månads tid  - för något år sedan - tappade rösten helt och hållet), så han satt eller halvlåg i soffan och jag satt i loppisfåtöljen och vi var båda totalt slut på.
Igårkväll, alltså.
Något "mellotittande" blev det inte, däremot ska jag nog lyssna på vinnarlåtarna.
Vad gjorde vi i stället?
Tittade på ett program om den f.d. amerikanske presidenten Harry Truman.
Det var inte för att Melodifestivalen på något vis skulle vara moraliskt sämre att titta på, vi orkade bara inte.

I affären handlades det chips och godis i parti och minut (läs: parti), allt inför premiären för årets sångtävling och särskilt barn i alla åldrar, från småttingar till tonåringar, var uppspelta.
Oavsett vad man tycker om det här att tävla i musik och själva fenomenet i sig självt, så är det ungefär som Hylands hörna .., det förenar många människor.

Alldeles nyss tittade solen in genom rumsfönstret.
Jag tog en sittdyna med mig ut och så boken som jag just nu läser (Måns Wadensjös "Monopolet") och skulle preics slå mig ned, så tackade madame sol för sig och gick i moln.
Och värmen .., vart tog den vägen?
Nu är jag inne igen.

Jag har ju skrivit om att affären ska byggas ut och delvis om.
Pv frågade Magnus vad som skulle göras med alla hyllor av trä som nu plockats ner .., jo, dom skulle slängas. Dom hyllorna sågas nu sönder och samman av pensionatsvärden och eldas upp i vår vedpanna.
Tala om att han är idog, denne smålänning.

Ps. Lyssnade igårkväll till USA-podden.
Det tar emot att säga det, men dom senaste avsnitten har varit på gränsen till flamsiga.
Och Roland Poirier Martinsson bjuds in i programmet, men kommer ändå inte med .., ungefär som när nån blir bjuden på kalas, men får sitta i hallen och äta tårta. Ds.

Söndagsfönstret ....

... kommer från Thailand och det är svärsonen Micke som varit framme med kameran.

Sånt gör svärmödrar glada.

Tack Micke!

Rexxie, han fascineras ....

... av Guy som vågar ge sig ut på långresor. 

Jag som trodde att du var en modig man, Rexxie!

I fikarummet ...

Igår, det var när jag hade stämplat ut och precis var på väg att klä om och åka hem, upptäckte jag Anna-Lisa ute på lagret. Anna-Lisa är chefens mamma och och hon är gift med Roland, han som en gång startade det som många, många år senare skulle bli Hemköp där jag nu arbetar. 

När jag var ny i affären; när jag hade kommit från Ystad och Ica Supermarket och kände mig trygg och säker i min roll som kassörska och plötsligt tappade så mycket av den där tryggheten - det var ju det där eländiga Svenska Spel, travet och posten - sånt som jag aldrig sysslat med, då var Anna-Lisa alltid en sån trygghet.
Nej, hon arbetade inte i butiken, men hon var så vänlig och sa att "det kommer att gå bra, du verkar så lugn och trygg" och det säger en hel dom hennes omdöme, för lugn och trygg var jag inte. 

Hon ville väl vara snäll. 

Men nu, igår vid ettiden, stod hon där vid kontoret och jag kramade om henne och frågade hur hon hade det och A-L är ingen vän av överord, oftast säger hon bara  .."ja, så där ..", så jag brukar skoja och säga - när vi ses - "Och hur illa är det idag?" 

Hon förstår precis.

Men nu var det tristare än vanligt. 

Hennes man är på korttidsboende och det blir ensamma dagar och kvällar.

Det blir  l å n g s a m t.

"Mest sitter jag och stirrar på tapeten", säger hon.
(Ja, nu blir det nutid i meningarna, jag är medveten om det).

I hela livet har hon och maken haft fullt upp med jobbet och nån större tid till umgänge med andra än släkten, har det inte varit. Och nu är hennes vänner antingen döda eller svårt sjuka eller befinner sig på något boende och så hör hon själv illa. (Hennes hörapparat ligger i bokhyllan hemma, jo, det känner jag igen från min pappa). 

Jag känner också igen det från vännen i Falun. 

Hon berättar precis samma historia, om hur ensamt det blir när man kommit upp i en viss ålder. 

Är det någon tillställning eller sammankomst, så är det oftast begravningar.

Anna-Lisa är åttiofem, vännen i Dalarna nyss fyllda nittio. 

Av någon demens syns inte röken hos någon av dem, tvärtom! 

Men nu står vi där ute på lagret och jag lägger armen om Anna-Lisa (som jag tycker sååå mycket om!) och frågar om vi ska ta en fika tillsammans? Pv ligger sjuk hemma, alltså behöver jag inte tänka på att harry ska gå ut .., och Anna-Lisa säger "ja, gärna!" och så brygger jag kaffe och hon kommer med två frasiga wienerbröd och så slår vi oss ned i personalrummet. 

Hur länge blir vi där?

Fyrtiofem minuter kanske.

Där sitter vi och pratar om allt och inget och den nye butiksledaren Joakim slår sig ned och äter lunch och vi pratar om hans kommande resa till Sälen, men också om hur bra vi tycker om honom. 

Tidigare på dagen har Peter - han som en gång arbetat i charken -  kommit på besök i butiken.

Han är nu säljare hos Wapnö mejerier och jag vet nog ingen man som jag känner, som är så grann. 

Det är jag inte ensam om att tycka.

Då, när han kamperade med Gunilla eller Anne-Marie i charken, var det många kvinnor som av någon anledning gärna ville handla kokt medvurst eller salami ..., just för att bli expedierad av denne yngling. Och han var inte bara stilig att skåda, han var så otroligt snäll och trevlig. Pv har haft honom som elev och säger samma sak. En riktig solstråle är han, denne långbente säljare.

Peter har även arbetat på Hemköp i Halmstad (han värvades dit från oss) och hade då Joakim (vår nye ) som arbetskamrat.

"Det var samma sak där .., han drog kunder ...", säger Joakim filurigt leende.

Vi ler också, Anna-Lisa och jag.

Om detta pratar vi; om alla som inte längre är kvar hos oss; dom som utbildar sig och har flyttat till andra orter .., Linköping, Lund, Göteborg ., Norrköping och Malmö.
Och Lina som är i Polen.

Och Gunilla - den spralliga -som dog.

Och Anna-Lisa berättar också om tiden som lantbrevbärare och hur hon bland annat körde ut post här i Stensjö, jo, hon vet precis var vi bor och hur här ser ut. Jo, men nog ser hon allt lite gladare ut när vi druckit upp vårt kaffe. 

Så var det på jobbet igår. 

Kom hem och var lika förfärligt trött som tidigare .., gick i säng efter Skavlan .., somnade och sov rakt av till klockan sju (Harry låg hos husse) och idag väntar ett eftermiddag/kvällspass, men sen ska jag väl ändå vara ledig?

Nu har jag skrivit av mig och rensat lite i hårddisken, den som är min hjärna. 

Det är lätt att det svämmar över annars. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... fångades av Ulrika och det är från St Nikolaikyrkan i Örebro.

På Systemet ....

I förrgår hämtade jag paketet från Adlibris .., ja, det var den här boken "Monopolet".
Antingen var det i Dagens Nyheter eller kanske i nåt tv-program som den recenserades och jag tänkte redan då att ..., aha .., det här kanske blir igenkänning för mig.

Nu har jag kommit en bit på vägen.

Hittills handlar det hela om tillvaron som anställd på Systembolaget - det hade kanske kunnat vara vilken butik som helst - och det är så oändligt mycket igenkänning så bara det gör att jag läser med största intresse. Men vad är det jag känner igen?
Jo, men kanske det här att många som arbetar inom handeln blir så otroligt lojala med sitt yrke, i alla fall om man trivs med jobbet; det blir verkligen som en egen liten familj.
Men nu är ju detta ingen dokumentär .., förmodligen ska det väl bli en historia runt människorna, ja, det börjar bli så .., och det ska intressant att se vad som händer.

Det hela skildras också - i alla fall än så länge - med värme.
Människorna är komplexa; inget är enbart svartvitt.
Och Elin, hon som är så vanvettigt snabb och effektiv på jobbet, påminner om Tina på Ica Supermarket i Ystad.

Så här, bland annat, skriver Lina Kalmteg, recensent i Svenska Dagbladet om boken.

"På sätt och vis är det något extra svenskt i den här senaste romanen, allt sker på en av de mest typiskt svenska institutionerna. Men "Monopolet" formar sig trots det till mer allmängiltig modern arbetarlitteratur. Jag kommer flera gånger att tänka på Elise Karlssons "Linjen" från 2015, de de två romanerna har likheter i hur arbetet Kafkaartat får ta en så stor plats i en människas tillvaro. Systembolaget har inte bara monopol på alkohol utan även på Alices och hennes arbetskamraters liv. 

Livet utanför skymtar knappt ens förbi. Det känns först som en brist, men återger nog rätt realistiskt hur det kan vara. En bit in i romanen konstaterar Alice att firman har blivit ett hem. Att hon inte får jobba på julafton, träffa sina kollegor och ställa upp flaskor där det fattas, utan måste träffa sin släkt, gör julafton till en "tom dag". "Om tanken på hennes liv utanför butiken dök upp överhuvudtaget, så gjorde den det precis här - i hålrummet mellan två par flaskor, och hon slog snart bort den igen för att gå vidare till nästa kartong". 

Så är det, anställda tillbringar på vardagar mer tid med kollegor än med familj eller kompisar och frågan som boken rör sig omkring är: "Är det fel?"

För Alice blir arbetet en skyddad verkstad, där hon kan gömma sig från jobbiga livsbeslut. Det blir till sist faran, att hon liksom i en sekt har gått in så mycket i firman att hon inte har någon väg ut när allt börjar falla samman. Hur den namnlöse Chefen styr butiken för samtidigt tankarna till kritiken mot new public management och dess krav på effektivitet och resultat.

Dagens fönster ....

I alla fall ett  s l a g s  fönster.

Den som hade håven med sig var AP som för tillfället befinner sig i Thailand.

Tolv i stället för ett ....

I morse stod jag inte i så värst hög kurs hos den käre pv.
Jag hade nämligen igår - mitt i det jag ägnade mig åt fiskesoppan - släppt ut harry och höll koll på honom via köksfönstret, det som jag mellan varven öppnade och hojtade till honom  att hålla sig hemma. Problemet var att jag glömde stänga samma fönster, så där ordentligt, med hasparna.

Vid femtiden i morse skulle jag kolla om pv försovit sig och jag tyckte att han låg invirad i alla täcken och nog var det väl ovanligt kyligt i övrehallen .., det kom liksom isvindar nerifrån.
När pv så stigit upp och gått ner, kom han lika raskt upp igen. Jag hörde på stegen att nu var det nånting på gång .., kanske hade sigge varit i slagsmål eller nånting?
Så var det inte.
Fönstret hade stått på vid gavel i köket och termometern visade på + 13 grader.
Om jag säger som så .., så var pv inte gott humör, men det är tur att han inte är långsint.
Dessutom bad jag om förlåtelse.
Det mest förunderliga var ju att inte blommorna hade frusit, men nej då .., dom var hur fina som helst!

Och så blev det jobb från kvart i åtta (jag var där kvart över sju) till ett - var det tänkt - men vi för många på plats, så jag fick tacka för mig redan vid tolv. Underbart!
Men nu blir det jobb även i morgon, samma tid och så lördag då, då jag själv har lovat att ställa upp för Emma. Då har jag alltså arbetat fem dagar på raken den här veckan.

Det blev en bra dag.
Ombyggnaden av butiken börjar på  a l l v a r  på måndag, men redan nu rivs det och förbereds för en provisorisk entré och lite annat. Det var kassajobb, men ovanligt lugnt .., och någon hade fyllt på cigarettskåpen så där var inget att göra .., och i delikatessen kamperade Marie och Ebba och gjorde semlor och allmänt fint i disken .., Karolina var i mejeriet och lite överallt, jo, det var trivsamt.

Hade kunder norrifrån.
En himla storvuxen man från - ursprungligen - Luleå (lugn och trygg såg han ut att vara, tog direkt igen var jag själv kom ifrån) .., en annan man var från Medelpad .., en rar kvinna från Jämtland, plus fyra grannar härifrån Stensjö. Bara två av dem kände jag igen; den ene var Pelle som brukar ha konstutställning i Lilla Stensjö och han har - på läkares inrådan - slutat att röka och jag tycker att han gör det såååå bra! Den andra var Jeanette, sjuksköterska i Halmstad, hon bor i det första huset på Ejdervägen, det som en gång var blått och nu vitmålat och så fint.
Dom övriga två kände jag inte alls igen, men dom visste precis.
Å, sånt känns pinsamt, men dom bor andra sidan kustvägen, på Vitabergsvägen, och där är jag inte direkt hemmastadd.

Och en sak kan jag ju säga: att gå i pension och hoppa in extra, det är som att plumsa omkring i ett hav av vänlighet. Precis så är det. Kunderna är så vanvettigt snälla och rara!

Nu är jag i alla fall hemma .., har varit ute med harry, ätit fisksoppan från igår .., eldar för fulla segel .., funderar på att köra till Slöinge och hämta bokpaketet från Adlibris, men då kanske jag måste börja om med eldningen .., nja, det får vänta tills i morgon.

Dagens fönster ...

Ja, det är det här utetrummet som en gång var en inglasad altan och som nu ska bli ett slags vardagsrum vad det lider. Lider gör det, men det spelar ingen större roll, kanske hinner pv bygga lite när det påsklov och sommarlov?

Fem eller sex fönster är i alla fall beställda och kommer om någon vecka eller två.
Det ska läggas in golvvärme och hela väggdelen ska ju bli ny och det ska isoleras.
Mycket jobb för den arme pensionatsvärden.
Det är tur att det är hans egen idé.

Nu stundar ännu ett förmiddagspass.
Hoppas att jag är fri i morgon, för sen har jag lovat Emma att arbeta lördageftermiddag för henne och nu känner jag mig mör.

Och min syster i Australien har diagnostiserats för hudcancer, på benet.
Läser en artikel på nätet där det visar sig - tämligen naturligt kanske - att Australien har flest fall av hudcancer och då särskilt bland män. På andra plats kommer till min förvåning Finland!! Min första tanke är att dom är så otroligt ljushylta och kanske därför mer känsliga för uv-strålning?

Minst andel hudcancerfall finns i Japan!

Snart februari ....

Så här ser det ut här hemma - frånsett att jag inte längre har minsta lilla solbränna -, vi går omkring med var sin namnskylt. På pv:s står det VIKARIE.

Ibland kommer han hem och är såå frustrerad. Mest är det när han är "resurs" och alltså inte själv håller i lektionerna. I vissa klasser arbetar eleverna med Ipads och pv säger att när inte den ordinarie läraren ser det, så surfar eleverna runt bäst dom vill på helt andra sidor .., och skyndar sig sedan och ändrar till mattesidan när läraren närmar sig. Så mycket till rejäla lektioner blir det inte.

Om detta pratar vi (han) vid middagsbordet.
Han säger att han får "nippran", men nu är han ju enbart resurs, men längtar efter att själv få undervisa och absolut utan Ipad.

"Fast säger du inget ...?" frågar jag.

Nja, det är ju lite känsligt, som om jag själv skulle lägga mig i hur andra hanterar sitt jobb i kassan.

Själv har jag det enklare.
Idag kassajobb från början till slut och bara liiite påfyllning av varor, det jag hann med.
Onsdag kommer veckotidningar som ska in och därefter returneras, det är posten som kommer med rekommenderade brev och två säckar med varubrev och så allt det andra som har med kassan att göra, men långt ifrån samma stress som när man är två på kvällen.

Pernilla (som har skaffat sig världens sötaste hundvalp!!) fyllde in varor och fick sen sällskap av Emma - svisch, sa det - så kom mängder med läsk och annat på plats! Hur snabba som helst är dom!

Och så har ombyggnaden av butiken satt igång.
Skyltar har satts upp där vi ber om överseende för den röra som det onekligen kommer att bli .., och på måndag ansluter byggjobbarna. Det blir en stor förändring av butiken och säkerligen blir det jättefint! I maj är det tänkt att det hela ska vara klart.

Igårkväll kom pv med idén att vi, i stället för att åka raka spåret till Sälen, tar omvägen via Stockholm och Upplands Väsby, så kan vi hälsa på äldsta dottern med familj .., och så kan jag besöka Liljevalchs och se vårsalongen. Å, så roligt!

Bilden/teckningen här ovanför visar Linnea Johannesson och kanske vill jag inte ha den på väggen, men jag fascinerades av den. Här kan man läsa lite om konstnären.

 Ja, men det ska bli trevligt!

Onsdagmorgon ....

Alla lämnar vi spår efter oss. Av alla de slag.

Och snart dags att ge sig av till ännu ett pass i affären. Det är många som är sjuka och två är på holiday i Thailand. Idag blir det förmiddag och sen hoppas jag på två lediga dagar, för lördag har jag också lovat att ta Emmas pass.

Igår blev en sån bra dag.
När klockan var tio ringde Pernilla från jobbet och undrade om jag kunde ta ett pass från tolv till sex. Underbara friherrinnan hämtade och lämnade mig (pv hade bilen) och sen var det full fart.

Först detta att ta hand om frukt,- och gröntleveransen, sen mejeriet en stund och sist av allt kassan.
Många härliga kunder!
Där var den äldre (rejält mycket äldre) kvinnan som ville ha hjälp med att faxa ett uppsägningsbrev till en dejtingsida (min yngre kollega hade ingen aning om vad en fax var ..., där märktes vår åldersskillnad), men det krånglade med mottagarens telefonnummer och vi stod en stund och pratade, den där så rara kvinnan och jag själv, ja, det handlade om för, - och nackdelar med dejtingsidor, nånting som jag själv har erfarenhet av, även om det är länge sedan.

Och så upptäckte jag ett soligt ansikte vid godishyllan .., ååå, det var Liv, kanske nio år och jag blir alltid så glad när jag ser henne!

Och där var mannen som berättade att han hade varit på magnetröntgen och nu hade det upptäckts att han har diskbråck och annat elände i ryggen .., om det pratade han en stund.

Och där var kvinnan som arbetar som arbetsförmedlare men nu var varslad och kände en viss oro, men inte alltför stor ändå.
"Nej, jag ser det mer som en utmaning, detta att få börja om på nytt, att göra nånting helt annat!" sa hon.

Glädje och elände, allt hullerombuller!

Ute på lagret kan mycket hända.
Hur väl minns jag inte när chefens dotter hade varit med när hennes häst avlivades och hur hon stod vid dörren till fruktkylen och grät så förtvivlat och jag hade all möda i världen att inte börja gråta själv!

Eller som igår, när C:s farfar hade gått bort (eller helt enkelt dött) och hur hon så förtvivlat kramade om Bodil, fick lämna delikatessen och gå hem för dagen.
Alltid så mjuka, goa C och med sån sammanhållning i släkten!

C och C. Rara töser båda två. Mjuka och rara. Ambitiösa.

Idag ska jag kampera tillsammans med vår andra Cornelia, hon som står till vänster på bilden.
Hon är numera ansvarig för frukt, - och gröntavdelningen och när jag nu har kassan, är hon kassajour och den som löser av mig till rast. En komplett ängel är hon!

Kom hem vid kvart över sju igår och vi var precis lika trötta, såväl pv som jag själv.
Han hade dessutom stigit upp i ottan och kört drytgt två mil skidor på det som sommartid är Ringenäs golfbana, men som på vintrarna blir en slinga på 700 meter. Runt-runt-runt-runt hade han åkt!

Innan klockan var halv tio hade vi gått i säng!

Ajöken, sa fröken!

Tisdag ....

Och så vanvettigt glashalt ute, att jag sneddade över Britt och Eckes tomt, tog sedan stigen längs lilla bäcken (är inte alla bäckar små, egentligen ..?) och så hemåt igen på Bambi-vingliga ben. Jag försökte verkligen andas och bli avslappnad och höll mig mest vid sidan av vägen när det var dags att gå hemåt. Har plockat fram broddarna.
Jag undrar jag hur många som idag sitter i akutens väntrum med handledsfrakturer?

Vid tio ringde telefonen.
Det var Pernilla från jobbet som undrade om jag inte sett hennes sms?
Nej, det hade jag inte och det är ovanligt.
Nu var det frågan om att hoppa in mellan tolv och kvart över sex.
Kunde jag?
Jag sa att det kunde jag - med det förbehållet att friherrinnan kan skjutsa mig - för pv tog bilen och skulle inleda morgonen med att åka nån mil eller två i Ringenäs (konstsnö).
Och om sjutton minuter är nog privattaxin här.

För övrigt intet nytt under solen.
I alla fall inte under den sol som lyser just här, på det gula huset.