Hemma igen.
Man tror att man vet, men det gör man förstås inte.
När mamma nyss har dött säger jag till personalen som alla är änglar, att ååå, jag ska komma och hälsa på er alla, att jag ska, för det här är ju som mitt andra hem!
Det är vad jag säger.
Men på något underligt sätt tar det emot.
Det är som om allt rivs upp var gång jag ringer på dörrklockan.
Och hela förmiddagen idag har jag legat på soffan Ektorp med Pelle intill mig och telefonen har ringt och när klockan är ett låser jag ytterdörren och tar sikte på Åhléns; i ryggsäcken har jag paket som ska skickas till såväl Australien som Stribergs Stationshus och när jag passerar det som var mammas gruppboende upptäcker jag den underbara Ingrid som står vid det på glänt ställda fönstret och hon böjer sig ut och ger mig ett sånt varmt leende, så där så jag nästan blir en våt fläck .., och hon vinkar till de övriga i personalen .,. "kom, hör ni kom får ni se vem som är här!!" hojtar hon glatt .., och till det öppna fönstret kommer Eva-Lena, Marie och Sylvie och så Ingrid förstås och två av dem var med den där morgonen när mamma dog och dom frågar hur det är och jag säger "bra! det är bara bra!" och så blir det prat och mera prat och jag lovar att komma förbi, kanske på julaftonen?
När jag går hemåt igen, tänker jag på den där mänskliga värmen och hur oändligt mycket den betyder och vilken skillnad den kan göra i människors liv.
Sånt tänker jag på.
Gågatan är pyntad och fin .., överallt lyser små lampor.
Det är kallt i luften.
Och just som jag passerar Burger King kommer snön virvlande.
3 kommentarer:
Hittade din blogg idag och du är härmed utnämd till favorit. Jag har både hunnit le, få klump i halsen och bli en gnutta svenskt avundsjuk på din fantastiska blogg.
Jag besökte min pappas demensboende för en tid sedan och jag blev så ledsen inombords. Personalen är heeelt underbar, jag talade med dem länge. Men... jag såg bara, i mitt inre, pappas oroliga vandring i korridoren och jag blev så otroligt ledsen. Jag tror inte att jag kan besöka pappas boende mera. Det gör bara ont när jag minns hur dåligt pappa mådde sin sista tid i livet.
Men demensboendets personal är helt underbara! Då som nu.
Icka: ,-) Tack och välkommen!
smulan: jo, just så är det!
Efter ett halvår börjar bilden av mamma som dement att liiiite tona bort, men så snart jag kommer till gruppboendet, då ramlar allt det andra över mig och det var så rörande allt som hände den där sista dagen med henne ., så jag kan liksom inte värja mig mot alla känslor som kommer likt en orkan rakt in i hjärtat!
Skicka en kommentar