... kamerasladden, som jag hittar ett nästan sönderläst brev från min mamma.
Brevet är skrivet den femtonde maj 1979 och den som fick brevet är mellandottern.
Och jag lägger mig på soffan Ektorp .., drar ner läsglasögonen över ögonen och börjar att läsa.
"Kära lilla älskade, lilla underbara .., lilla födelsedagsbarn!
Grattis på 3-årsdagen!
Vet du, mormor har tänkt på dig hela dagen och t.om gråtit en skvätt framför alla fotografier av längtan att få krama om er och se er och känna de där små mjuka armarna och allt det där ...
Oj, lilla A om du såge alla dessa fattiga små fina och lortiga trashankar som springer här på campamentet bland högar av skräp, stora och små grisar .., getter och små söta killingar .., får, åsnor, hundar och katter och papegojor, höns och allt vad det nu är, ja, då A lilla .., då gjorde du säkert stora ögon.
Idag var mormor och gav en spruta till fru som skulle föda sitt 9:e barn.
Två är döda, så sex är kvar. Två sängar, det var allt möblemang i rishyddan!
Resten .., 1 gryta, 1 kaffepanna och trasor-trasor-trasor!
Oj, oj, oj som det ser ut i somliga hyddor!
En annan hydda som mormor går till dagligen, där ligger 8 personer på 1 filt och alla sover på golvet. De äter bara fisk och sapaljo, ja, alla gånger jag varit dit har de haft samma maträtt.
Nu ska jag vända på bladet och skriva till mamma.
Krama Maria och så får hon krama dig från mormor! "
Och när jag nu .., trettio år senare har läst det tunna par-avion-brevet och lagt det ifrån mig, ser jag allt suddigt.
Och plötsligt minns jag mamma som hon verkligen var .., innan herr Alzheimer kom in i bilden.
Som en hälsning från mamma blev det.
Kändes det.
9 kommentarer:
Underbart. Tack.
Fint.
Kontraster tänker jag!
Tänker också att det var så otroligt fint och starkt av henne åka iväg så som hon gjorde.
Hjälpa andra både med sin yrkeskunskap och sin medmänsklighet!
Beundrandsvärd kvinna!!!
Vad fantastisk!
Och på något sätt tycker jag mig känna igen dig i hennes rader.
Till er alla: men mamma hade sin änkepension att leva på (hon var ju bara 58 när hon åkte ...) och sa själv att detta var ett enda stort äventyr och så,som pricken över i, detta att få förmånen att hjälpa till.
Tänk, så många som skänkte pengar till operationer och annat!
Det är otroligt. Och jag förstår var du har fått ditt människointresse ifrån!
Bloggblad: och du förstår vad jag ångrar att jag inte sparade alla tusentals brev vi fick genom åren ....!
Ni har, båda två, förmåga att berätta på ett mycket intressant sätt.
Vad modig din mamma måste varit som gav sig iväg så där. Ingick hon i någon organisation eller reste hon helt på egen hand?
Mian: nja, hon tillhörde officiellt pingstförsamlingen i Malå .. och hon fick mängder med insamlade pengar från förskolor och andra .., även privatpersoner .., som bekostade operationer till indianer som hade förlorat ber eller armar och på så sätt fick proteser .., plus att hon delade ut ton-vis med gåvokläder och tusentals beg.glasögon (synkollen gick till så att den sökande fick trä i tråd i en nål .., när det funkade, fick dom ta det glasögonparet ..-) och hon drog ut tänder och agerade barnmorska och hade en liten mottagning de första åren, ute i djungeln.
Så småningom gick ur Svenska Fria Missionen som hon då tillhörde, då hon ville göra som hon ville .., dvs, hon ville hjälpa alla - oavsett om dom var katoliker, protestanter eller helt utan tro -.
Någon lön hade hon aldrig; hon levde på sin änkepension.
Och så uppfostrade hon syskonpar och så småningom tog hon sig an en handikappad kvinna som blev som hennes dotter.
Skicka en kommentar