Sorterar i lådor.
Blir sittande med ett brev från min mamma, skrivet den 21 noviembre 1980.
Då var mamma 61 år och hade tillbringat två (av det som skulle bli totalt tjugo) år i Sydamerika.
Så här skriver hon bland annat ..
"Kära Eliza.
Oj, vad jag har haft lust att prata med "frun" idag, men si den tiden fanns inte. Nu är klockan sex och jag har nödtorftigt stoppat undan dagens jobb.
----
Vi väntar nämligen främmande från Salta. Fyra personer ska komma med gåvokläder till en by inne i skogan och då skulle de ligga över här.
I natt var jag dessutom på jakt hela natten. Det var värre än i Tartagal .. Det värsta jag sett.
Jag skulle ligga nere hos Olles med barnen, de äter här, men ligger där nere. På natten skulle jag gå ut i köket och titta vad det var som prasslade så väldigt. Den syn jag såg kom mig nästan att få frossbrytningar. Stora, hemska kackerlackor överallt. Precis som en mardröm. Jag släckte kvickt min ficklampa för att de skulle sitta kvar, och gick upp till mej efter en alldeles ny spraytub av starkaste sorten som jag köpt mot vinchucan.
På morgonen låg 42 döda kackerlackor på golvet .., men det lät som ett regn av de som damp ner bakom diskbänken, men den ides jag inte dra fram. De rusade dit de flesta. Du skulle ha fått betala mig mycket innan jag lagt mig där inne.
Så har regnperioden satt in med full styrka, så nu är det genomblött här.
Lördagen - dagen efter -.
Huvva, vad det är jobbigt ibland.
Nu är klockan 10.30 på morgonen. Jag har sopat gården i arla morgonstund, vaskat, gjort i ordning 11 st TBC-analyser som nu ligger på tork. Jag har dragit ut tänder, tvättat en unge med sarna fulla skallen, samt satt på av den underbara salvan du sände .., har gett ungarna morgon-te och diskat.
Nu är klockan halv ett.
Miche sitter med foten i vattenbad. Han kommer i regel mitt i måltiderna. Kanske därför att jag ger honom en portion mat medan han blöter upp sin fot. Han kommer aldrig på de tider jag har mottagning. Ungarna har ätit. Jag har diskat. Ska nu lägga om hans fot och sedan ta mej en kopp kaffe innan jag sätter igång med TBC-proverna. På bänken i köket står ett kilo kött som jag ska göra asado på - så kommer gästerna, är det färdigt -. Vilken vilsam lördag, inte sant ???
Kl. 13.30
Nu har färgningen börjat /TBC-prover.
Satte Mirjam och Carina att torka av fönstren lite. De surnade åtskilligt, men så bjöd jag dem på kaffe först, jämte mig, och nu går det med glans. Varje objektivglas måste ha en liten tid på sig att färga, så därför skriver jag mellan akterna.
Så är klockan 15.00.
Proverna färgade och färdiga. Mottagningen och lab.skurat. Köttet puttrar, både i ugnen och på spisen - svetten lackar utefter ryggen.
Tyvärr så fungerar inte vattenpumpen idag, så jag vill inte slösa med det vatten som finns i tanken och därför får det bero med duschandet
Klockan 18.15.
Köttet färdigt. Proverna granskade. Plättarna håller barnen på att äta just nu. Dagen går mot sitt slut. Alla ungarna har fått bada i regnvatten som jag hade i en stor tank. Mörkret börjar att skymma utsikten över campamentet.
Lördagen den 22:a november är snart tillända."
11 kommentarer:
Skulle gärna velat höra din mamma berätta om allt hon varit med om. Jag blir både rörd och stum över hennes brinnande entusiasm och arbetskapacitet. Tänk vad mycket bilder hon förmedlar genom sitt brev. Förstår till en del var din fantastiska uttrycksförmåga härstammar ifrån.
Tack för du delar med dig.
bettankax: ni skulle ha tyckt om varandra, hon var så ... glad och hade sån humor ,-) skriver den inte så objektiva dottern.
Vilken minnes-skatt du har i dom breven.
Christina: javisst! Så synd att jag inte sparade dem alla, men inte hade jag väl kunnat drömma om att hon skulle bli borta så länge?
Bara något eller några år, trodde vi.
Jag kan se det hela framför mig....hon skriver verkligen så man kan det!
Vad underbart att ha de där breven! Vad var det för salva du hade skickat till henne?
Londongirl: det var förmodligen något hon själv hade bett mig skicka, jag gissar på "spensalva"?
Så kallade hon det.
Bert i "Ögonblick i norr", tyckte att nya bussnamnet Veolia mest lät som nån slags spensalva och varenda gång jag ser en buss med det namnet, blir jag så full i skratt!
Londongirl igen: mannen hade blivit biten av en orm .., såret var helt öppet och kanske 1 dm långt och ganska djupt ..., ja, vi såg det när vi var där på besök.
Då han först kom till mamma, krälade det av små vita maskar i såret .. men hon fick till det.
Så småningom läkte det helt.
(Och han fick sin lunch .-)
Vilka kvinnor det finns och fanns! Otroligt alltsammans, vilken kunskap och kraft breven förmedlar, en sådan fantastisk mamma och kvinna men det väl du bättre förstås:-) Tack för att vi får läsa. Du skulle dels kunna skriva en kärleksroman som jag sa förut;-), dels har du mycket att berätta för t ex skolbarn, ja andra med, ifall du skulle vilja byta ut ICA nångång. Tror faktiskt som Monet sa här att du skulle kunna skriva i tidning men de är kanske för snåla numera och vill att folk jobbar gratis, men hör dig för.
Annas mamma: ååå, vi har varit runt i skolor i så många år och visat diabilder och samlat in pengar, men det var då det.
Någon gånger per år skriver jag i vår facktidning, men det är egentligen inget som lockar mig.
Jag tycker bäst om det här sättet.
Att skriva under press är inget för mig. Då får jag genast skrivkramp.
Här är det ju liksom på mina villkor .-)
Ingen behöver läsa.
Jag behöver inte känna dåligt samvete att det inte är tillräckligt bra för att kräva betalt, nää, det är helt perfekt för mig ,-)
(Och ja, jag tillhör dem som inte bryr mig om karriär).
Men åh! Vilka berättelser! Helt från verkliga livet. Tack snälla för att du delar med dig!!
Vilka underbara brev och berättelser din mamma skrev! Vilken skatt att du har sparat dem. Nu förstår jag var din berättarförmåga kommer från. Ni verkar vara lika du och din mor. På många sätt.
Kram!
Skicka en kommentar