onsdag 3 mars 2010
Inte långt från pensionatet ...
Och så virar jag älsklingshalsduken om mig och går ner till havet.
Fågelkvitter och en livligt porlande bäck.
Mot blå himmel en helikopter.
Försiktigt, försiktigt går jag på skaren och sedan ett litet skutt över bäcken och så slår jag mig ner på en av solen uppvärmd sten.
Rumpan blir varm.
Hjärtat också, för den delen.
Och ändå känns det som om gråten stockar sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Og jeg takker for en herlig filmsnutt.Den varmet meg-----
Den är bedräglig den där gråten. Och kommer den inte lite oftare med åren?
Bente: väl bekomme .-))
anna of sweden: och det underliga är att man inte alltid vet varför .., det är som om det porlar över på nåt vis. Lika mycket av tacksamhet som av någon slags sorg.
Men Elisabet, så himla fint!
Blir du som jag rörd över naturens skönhet ibland...eller är det något annat inuti...som gör sig påmint...?
Jag sitter däremot här och ler åt kommentaren hos mig om Sigge och när han fick syn på dig. :)
Varma SOOOLiga hälsningar!
Åh Elisabet! Precis så är det med den där gråten....precis som du skriver. Känner igen mig.
Vad vackert de ligger där i havet och guppar de fem svanarna.
Min mamma sa alltid att man fick önska sig något när man ser en svan flyga....en önskan för varje svan man ser.
Men dina kanske inte lyfte där från vågorna?
S o F: haha .., ja, det var så himla roligt, synd att jag inte hade det på film -)
Londongirl: mmm, det är underligt det där .., att man inte kan förklara varför det plötsligt känns så ... sorgesamt, utan att man är ledsen. På nåt sätt tror jag också att det är ..., en slags visshet om att allt är så förgängligt ., att man faktiskt är här på jorden under en begränsad tid och det är båse tacksamhet och det andra.
Och nää, dom baaaara simmade fram och tillbaka ,-)
Men så underbart vackert! Jag förstår att du fick gråten i halsen... Jag älskar svanar och havet och solen ....
Här har vi bara snöstorm dagarna i ända.
Kram!
Helen: idag vårväder och vägarna är nu bara ..., man ser tydligt hur snön sjunker ihop på åkrarna.
Blir man glad?
Svar: ,-)))
lycka och sorg ligger ju så väldigt tätt omslingrat på något sätt. nästan som att de är samma sak, eller bor i varandra. åtmistone så bor nog sorgen i lyckan, om det är vice versa också vet jag inte säkert...
dean: ja, precis så är det.
Jag minns en precis likadan känsla.
Det var när jag hade brutit handleden och satt nere vid havet, här i Stensjö.
Då ringde min mobil. Det var Anders som överlycklig berättade att han hade kommit in på polisskolan och jag blev såå glad för hans skull, det här var ju vad han helst av allt hade önskat och drömt om.
Och vi pratade en stund och jag gladdes med honom.
Verkligen.
Men så snart samtalet var slut, slog jag händerna för ansiktet och grät hejdlöst där nere vid havet.
Det var INTE av rädsla för att han skulle bli polis; det var nånting annat som jag helt enkelt inte förstod.
Och när min mamma hade dött, någon månad efteråt,körde jag din pappas bil från Haverdal och hem, hit.
Någonstans halvvägs, såg jag en slänt fylld av vitsippor och jag tänkte att aldrig, ska jag någonsin mera få plocka såna till mamma.
När jag kom hit satt vi ute på altanen/dansbanan och drack kaffe och jag kände hur tårarna rann, men jag kunde inte säga ett pip och pv satt tyst .., han visste väl heller inte vad han skulle göra.
Så vi satt där tysta och tårarna rann och jag hade inte kunnat förklara heller, för det var inte bara sorg det handlade om.
Min mamma hade ju varit så dement, för henne var det bara skönt att få dö.
Det var ..,både-och.
Känner igen det så väl, både och...Och tankarna formas i huvudet men de går inte att klä i ord, ja orden stannar där, och jag vet ganska klart i alla fall vart allt kommer ifrån, men ska jag förklara för någon blir det för svårt.
Skicka en kommentar