Mamma beskriver en tågresa ...

Tjugo år senare.
Då är livet annorlunda.
Inte det minsta kommer mamma ihåg från tiden i Sydamerika.
Men att Anders är hennes barnbarn, det kommer hon ihåg.
Glädjen över att se honom - och stoltheten - lyser i hennes ögon.


I december 1979 hade vi, mina barns pappa och jag själv, besökt min mamma i norra Argentina.

Till stor glädje (och många tårar ... ) gjorde hon oss sällskap till Buenos Aires och vinkade där av oss.

Resan tillbaka till norr, beskriver hon i ett brev daterat den 16/12 1979.

"På tåget fanns dess bättre ingen plats för tårar. Vagnen jag satt i hade 103 sittplatser, men jag räknade till nära 30 personer som inte hade sittplats, men som fanns i vagnen.
En resa i människostudie i ordets fulla bemärkelse.

På bänken mitt emot gången satt - där det var plats för 2+2 =4 - en familj med sex barn. Tre av dessa var blöjbarn, två var flaskbarn och den äldste såg ut att vara kanske nio år?
Pappan och mamman kunde vara i trettioårsåldern?

Ungarna grät, slogs hejvilt, höll fast varandra och spottade i ansiktet på varandra.
När den flicka som såg ut att kunna vara 4 år fick stryk av de större flickorna, så insåg hon sitt underläge och slog den lille grabben som på sin höjd kunde vara 2 år.
Den stackaren fick gråta nästan hela tiden.

Pappan och mamma ömsom slog dem - med örfilar - eller kramade och vyssade. Pappan tycktes älska att retas med dem! Tog 4-åringens armar och boxade de äldre tills alla grät, då skrattade han hjärtegott. Dessemellan satt pappan och mamman och såg varandra förälskat i ögonen medan de tuggade på kycklingben och drack pilsner.

På bänken intill satt en familj med fem barn. Snälla och tysta

Folk låg på golvet mellan bänkarna - satt på karmarna -.
Somliga stod och spelade kort.

Jag lyckades hålla urinen i 21 timmar. Gjorde en blixtvisit i vardera änden av vagnen, men eftersom jag inte hade flottarstövlar med mig, så försökte jag inte ens att gå in i toan.

Stanken var outhärdlig och jag tänkte på Eino Hanskis resa hem till Finland ....

Tjugofem timmar tog resan till Salta och då var mina fötter svullna som stockar.

Obs! Undersök er noga!! Felipe lär ha varit full med lus när han kom upp från Puntana!

Kramar till samtliga medlemmar av familjen Eikedahl, från a´mor."

I ett annat brev berättar hon att vännen Rodhe Lindberg har gift sig och hon beskriver hur underbar och hjälpsam denna Rodhe är.

"Hon är en ängel utan vingar denna flicka!"

Och så fortsätter mamma och jag läser och ler.

"Om du träffar Jarl Kulle, så hälsa honom att han kan sluta upp att fundera på det där beträffande Änglar - finns dom? Jag har mött många här i detta livet."