Så småningom - det var när jag var på väg till jobbet - upptäckte jag dem liggande i gräset.
Råkorna.
Döda.
Med blicken stelnad.
Skjutna.
Det var väl det där oväsendet förstås.
Och jag tänkte att livet kan vara hårt för en liten fågel.
// Fler deltagare i Ulrikas fotoutmaning hittar du här.
Och morgondagens tema är ordet tillsammans.
6 kommentarer:
Ja, ibland är livet hårt. Om man inte gillar kajor, ska man väl inte bosätta sig intill deras boställe? Vacker bild dock, men sorglig.
//Tinna
så sorgligt:
Ja, när man ser det såhär ser det förstås rätt sorgligt ut...
Men jag skulle med nöje rensa lite i de stora kajmolnen som flyger över Örebro (nä, det skulle jag aldrig klara, men jag skulle inte sörja en minut om någon annan rensade lite)
Tinnan: nej, just det .., fast här är det råkor som ställer till och orsakar insändarstorm ,-)
heidi: ja, det tycker jag med!
mossfolk: det kanske är så att om jag vore närmaste granne, så blev jag också galen .., den lille ihärdige Gransångaren var på god väg att ordna den saken .., så jag ska väl inte ta i för mycket.
Men ledsamt var det ändå.
Och jag skulle inte ha tagit kål på den.
Stackarn!
Trist...
Skicka en kommentar