fredag 20 september 2013

Dagbok från Sydamerika ..., del.3

Mamma med knäppta händer längst fram. Tänk, om hon hade anat ...



Så här står det i hemtidningen inför det följande dagsboksinlägget: 
"Utan lön arbetar malåbon Ann-Gerd Nilsson med att hjälpa indianerna i ett ökenområde i norra Argentina. Hon är enda svensk för närvarande på en hjälpstation i Puntana, en bit från Bolivias gräns. I sin tredje dagboksrapport ger hon glimtar ur vardagslivet i ett samhälle långt från vår välfärd.

"Jag har fortsatt städningen idag. Så har jag kokat soppa på anco och lök. Anco är en grönsak stor som en melon och med gult kött. Man kokar och passerar och får en härlig soppa. Anco finns i "kintan", trädgårdslandet här utanför. 

Mirjam (en tös som mamma tog hand om, så småningom även hennes lillebror Felipe / Elisabets anmärkning) har haft en flicka hos sig hela dagen, så även hon åt av soppan. Sedan kokade jag och la in rödbetor, kokade frangalla - en slags majsgryn - som vi åt ikväll med sylt till. 
Jag har haft ganska många patienter som Felipe, en av hjälpkarlarna, inte vetat någon råd med. 
Så har jag läst - min bibel och spanskan -.

Idel problem ...
Nu pyser Optimuslampan så hemtrevligt i rummet. Lena, min företrädare, fick en motor installerad. Den skulle ge oss kraft till en såg, men tar en liter olja per eftermiddag. Det blir inte så att jag använder den. 
Jani, en man från Turkiet med grekiskt ursprung, har monterat den. Han ska få sätta dit en ny för samma pris. Idel problem, så här i utkanten av landet. 

Bilden från Svenska Journalen ...

Lär barnen tacka ... 

4:e januari kl. 18.00
Mirjams lekkamrat har varit här hela dagen. Hon föll i den sjö som bildades nedanför huset när regnet vräkte ner. Jag tvättade hennes klänning i flera vatten, men den är ändå grå. De bor ju i rishyddor där det ständigt ryker, så vad kan man begära?
Männen däremot har ofta rena kläder. 
Flickan är väl tio år? Jag har lärt henne att säga "gracias". De tackar aldrig. Men nu har jag lärt dem.
Så har jag bakat bröd, stekt fårkött som "trollkarlen" prackade på mig fast jag sade att jag inte hade några pengar. Mycket gott. Så har jag läst spanska.

En  grupp på sju personer kom gående från Bolivia.
Två hade smärtor nedåt ljumskarna, barnen diarré. Tyckte det var så synd om dem, att förutom medicin, fick de av mina dagsfärska bullar. 
Jag har haft några omläggningar och Felipe håller på med patienter som går här dagligen. Dagen är fylld av bestyr.
 Flickorna har sytt dockkläder för hand. Riktigt fina. Lena varnade mig för att vänja barnen att vara inne hos mig, men jag tar risken. Livet skulle bli trist om jag bara var för mig själv.

Som oss andra ...
Indianer skiljer sig inte från andra. Ute i världsvimlet skulle många tas för vilken nationalitet som helst. Men givetvis finns verkliga urtyper. Klädda i våra kläder märker man emellertid inte mycket av skillnaden. 
Klarade Boliviaborna utan tolk. Mannen tolkade till spanska, de övriga talade mataco. 

Glädjen snart slut ...
Morgonens gudstjänst började redan kl.8.00. Senare blir det för hett.
Tänk - jag förstod mycket idag ! En man kom och ville få en tand utdragen, och jag glömde bort att jag inte kan spanska, så vi pratade. 
 Sedan har jag varit ute på kampamentet till en sjuk fru som troligen har gallstensanfall. Därefter flera andra patienter. 
Ute på cementplattan framför mottagningsrummet sitter nu fyra flickor och syr dockkläder. Verkligt fint! Nu har jag inte fler tygbitar, tyvärr, så glädjen tar väl också snart slut ...

Hälsningar á mor.

7 kommentarer:

Maggan sa...

Underbart att läsa, Elisabet! Vilken mamma du hade. Fantastisk.
Kram från Maggan

Ruta Ett sa...

"jag glömde bort att jag inte kan spanska, så vi pratade" Underbart!
Vilket år var detta?

Elisabet. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

Maggan, som jag för ett ögonblick (rättare sagt i nitton minuter ...) trodde var min dotters svärmor ..., ja, jag håller med dig! Hon var som en .., frisk fläkt. Annorlunda. Och med mycket humor! Det hade jag nästan glömt bort.

Ruta Ett: precis det looog jag så mycket åt.

Anonym sa...

Tack Elisabet för att jag får ta del av din mammas dagbok. Jag glömmer henne aldrig så det är fantastiskt att få läsa detta. Jag beundrade henne för att hon gick sina egna vägar och stod för någonting.
En stor kram till dig från Marias svärmor Maggan

Eva i Tyresö sa...


Vilken mamma!!!!Mycket ovanlig. Tänk om hon haft lite mer tyg till flickorna....

Elisabet. sa...

Maggan 2: jag trodde du var den första Maggan, men se, här kommer du ju ,-)
Och jag minns ännu tröjan ni gav mamma, med reklam på framsidan .., hur ofta hon använde den! Kram till er alla!

Eva i Tyresö: ja, så är det .., man får göra så gott man kan. Kämpa på så länge tyget håller. Eller räcker.