Elisabet

Bristen på lokalsinne ....

Att jag tillhör den delen av världens befolkning som har ytterst dåligt lokalsinne, därom råder definitivt inga tvivel. I början när jag hälsade på hos pv, hade jag svårt att hitta rätt bland alla husets dörrar och var gång jag är hos sonen och hans lilla familj i Malmö, kan jag omöjligen peka åt vilket håll vi har bilen parkerad, det blir alltid fel.

I morse bestämde jag mig för att gå och köpa färskt bröd till frukosten.
Jag frågade sonen om vägen och han försökte förklara, men helt säker på att mamma skulle fixa det, det var han nog inte. Bageriet heter Gateau.
Då uppenbarade sig detta:

En digital beskrivning över hur en lokalsinnesbefriad mamma ska hitta hem.
Först kommer en detaljerad kartbeskrivning över promenadvägen, men den lämnar jag därhän.

Detta är förutsättningarna ....

Riskbedömning. Ja ganska trolig, faktiskt.
Man får väl hoppas att med "bortgång" menas inte död, utan att jag kommit bort.

En målbild ska ju alla människor ha, oavsett om det gäller att bli en ny människa ., vinna Vasaloppet, gå ned i vikt .., öka i vikt .., eller - som i det här fallet - om man ska gå till ett bageri som man tidigare aldrig besökt.

Framfall har jag hört talas om, men ordet "omfall" var helt nytt mig.
Kanske är det något som används inom det militära eller inom konstapelkåren, men det innebär i alla fall att detta är alternativet om nånting går på tok. För min del: om jag virrar bort mig.
Men tryggt att veta att den käre sonen ändå kommer och hämtar sin mamma.
Det värmde hjärtat.

Hur gick det då?
Jo, jag gjorde precis som sonen sa ., och tror ni inte att jag hittade rätt på en enda gång!!
På väg dit hörde jag två talgoxar kvittra mot varandra ., jag mötte en äldre kvinna med en hund i koppel en skällig Lagotto som hette Skifs) och jag passerade en restaurang och jag såg ett fönster där tre stora säckar Royal Canin hundfoder stod travade i en hög.
Inne i bageriet arbetade en ung tös som - precis som jag själv - var nån halvtimme för tidig till sitt arbetspass, allt för att hinna med det som skulle göras.

Sen hemåt.
Det gick bra.
Men inte riktigt hela vägen .., för jag lyckades naturligtvis ta fel hyreshus och stod en stund och letade efter ett kännetecken ., jo, där, mitt emot, där såg jag ju den stora adventsstjärnan och då blev det som med dom tre Vise Männen som orienterade sig efter stjärnan, jag hittade rätt!
Jag kom lyckligt hem!

Nu vet ni.
Och som ett ps kan jag meddela att idag började lillkillen att krypa! Hurra! Hurra!
En härlig film kom susande genom rymden där man kan se hur det nu går framåt på två knän och till detta spelades den här sången. Den passade perfekt!