Elisabet

I skolans värld ....

... befinner jag mig nu, ja, nästan i alla fall. 

Igår hade pv (hes och i alla fall inte tillräckligt frisk för att vara på plats i dom två skolorna där han skulle förtjäna sitt levebröd) distansundervisning i uterummet (senare i Hildas rum) och nu är det samma sak igen.

Hela dagen, frånsett lite lunch.

Det börjar med stödundervisning för den som så önskar och därefter är det vanliga lektioner, men med magistern här hemma. Allt sker på distans och på så sätt behövs det inte krånglas med att hitta en vikarie.

Själv gör jag inte så mycket.

Det har småduggat ute på morgonen .., vaknade fyra, steg upp klockan sex, gav fåglarna mat och Sigge fick fisk .., sen har det varit nyheter och frukost.

Chattade lite med Emma. 

Jag hittade nämligen den här bilden och den betyder så mycket för mig, inte enbart för att den visar en då 9-årig Emma som gjorde mig sällskap till Grekland (vi bodde i utkanten av Chania), utan för att det gjorde mig så glad på ett annat sätt. 

Det handlar om minnet och hur hjärnan fungerar! 

Efter den eländiga covid-perioden, kände jag tydligt hur långsamt min hjärna fungerade. Den har visserligen aldrig varit extraordinär i vare sig begåvning eller annat, men den har fungerat och jag har klarat mig bra. 

Men så efteråt .., blev det annorlunda. 

Jag kunde till exempel omöjligen koncentrera mig på att läsa en bok och jag, som hur ofta som helst spelat quiz med Bert och andra, tappade helt sugen. Resultaten var till en början förfärligt låga, kanske en tredje del rätta svar, i jämförelse med innan viruset slog till. Det blev bättre, faktiskt som vanligt, men ..., det hela kändes så meningslöst.

M e n ..., den senaste tiden märker jag hur hjärnan börjar fungera igen. 

Och när jag på timehop upptäckte den här bilden, försökte jag komma ihåg vad det var Emma skrev i sitt block. Eller satt hon bara och tecknade? 

Skrev hon dagbok?

Nej, jag kom på det! 

Hon spådde min framtid!

(Man fick några alternativ och så skulle man ropa "stopp!")

Och plötsligt kommer jag ihåg namnen på grannarna en bit bort .., även namnen på AP:s båda katter och inte inte minst hästen - sånt kunde plötsligt susa iväg - helt omöjligt att komma ihåg.

Så himla härligt att känna hur tillvaron - som under flera veckor mest liknat en trasslig garnhärva - börjar nystas upp och det blir en slags  s t r u k t u r.

Intressant är det också att se hur allt - på så kort tid - kan förändras, åt båda hållen.