Elisabet

Kväller ...

Ljusslingor lite här och var. 

Där .., i ekens grenar ..., och fortsätter lite till syrénerna och det är så vackert. 

En annan slinga i det stympade plommonträdet och en mindre slinga i uterumsfönstret; liggande på fönsterbrädan. 

Har ikväll tittat på programmet "Under nålen", där man får följa ett gäng människor vilka arbetar som tatuerare i Stockholm, alla i samma studio. Nu skulle dom ha vernissage och visa upp andra alster än dom vanliga och det var så intressant att få följa med på den "vandringen". 

Här finns en länk till programmet, om någon skulle vara intresserad. 

Det här med tatueringar är ju numera så vanligt, så det är väl knappt någon som höjer på ögonbrynen åt dylikt. Jag tror bestämt att alla mina tre barn har  n å g o n   form av tatuering och jag tror mig vara säker på att ett av barnbarnen har det - i form av någon text - till en älskad lillebror, tror jag. 

För övrigt ..., känner jag någon i min ålder som är tatuerad?

Jo, Ann i Göteborg, hon den STORTARTADE. 

Själv kommer jag aldrig att hamna under nålen. Inte av rädsla, utan det är bara inte min cup-of-tea.

Jag har tänkt så mycket på det förra inlägget, om vad jag kommenterade angående mannen som knivhuggit och kastat ut sina barn från balkongen. Att livstids fängelse vore det enda rätta, tyckte jag. 

Sen tänkte jag ikväll .., men om det hade varit någon av mina barn som i ett anfall av sinnesförvirring (om det nu skulle vara så) hade gjort samma sak .., hade jag då ansett att resten av livet i fängelse vore det enda rätta? För mig själv, om jag gjort det: ja! 

Men barnen ...? Det är klart att jag skulle önska att det fanns bra psykvård och att den som gjort det så småningom skulle få friskförklaras och komma ut i samhället. 

Så svårt det är att veta vad som är rätt eller fel.