Tre år ....
... var han, lillkillen som försvann hemifrån och nu hittats död.
Kan det - för anhöriga - finnas en större fasa?
Och som farmor och mormor och en gång mamma till småttingar, ja, då vet man ju hur fort det kan gå att en liten krabat ger sig av.
Ett ögonblick av nånting annat.
Att man svarar i mobilen .., går på toaletten .., och sen: är livet för alltid förändrat.
6 kommentarer:
Sorgligt är vad det är!
Rexxie: detta är min stora skräck när jag någon gång är barnbarnsvakt! Hoppas innerligt att det inte var mor,- eller farföräldrar, eller syskon .., som var satta att hålla koll på gossen.
Ja vilken mardröm! Skräcken när små barn försvinner och det finns vatten i närheten...
mossfolk: ja, vilken f a s a!
Instämmer! Värsta fasan. Ett ögonblicksverk. Tänker också på de som hittade honom. Det minnet de kommer att bära. Men framförallt för de nära. Hur klarar man något sådant?
Turtlan: obegripligt hur man själv överlever? Så lätt att anklaga sig själv och hur ofantligt tung ska den känslan inte vara?
Skicka en kommentar