Gårdagkvällen i soffan Ektorp ...
Kan en dokumentär om en irländsk begravningsentreprenör vara något att titta på?
Ja, verkligen! I alla fall om man inte kan så mycket om hur det går till rent praktiskt. Här får man följa den sympatiske David McGowan som tar sig an de som inte längre är livet .., hur han ordnar likvakor och innan dess: balsamerar och gör den avlidne så fin som möjligt inför visningen.
Det hela var så ömsint och värdigt och när han i en filmsekvens tvättar håret på sin vän som ligger på obduktionsbordet .., ja, tvättar det ungefär som när man tvättar håret på en liten baby .., och hur han och hans medhjälpare på samma sätt tvålar in och masserar den dödes händer .., ja, men det var sååå fint!
På morgonen innan det var dags för min pappas begravning - en iskall vinterdag i december 1976 - frågade mamma om vi syskon ville följa henne och ta en sista titt på honom. Vi tackade nej, ja, vi hade inte ens sett honom död. Fråga mig inte varför; det var så dumt, så det var inte sant och det tog mig nästan ett år innan jag insåg att pappa inte bara rest sin väg, utan faktiskt var borta för alltid.
Med mamma var det tvärtom.
Hon var ännu varm när Anders och jag själv kom till gruppboendet och jag satt hos henne i sängen och pussade henne på kinden och tänkte att .., oj, kroppen är verkligen bara ett s k a l. Själva mamma var borta. Det blev så påtagligt. Och i väntan på att kroppen skulle hämtas, satt vi - då hade min syster anslutit - i allrummet bland personalen och drack kaffe och när mammas kropp var klar att köras iväg, tog vi ännu ett farväl.
På själva begravningen låg mamma i öppen kista .., Emil och Emma fick titta på henne och Emil - som då var nio år - kände på hennes händer och sa att hon var så kall och där låg mamma utan skor i sina nylonstrumpeklädda ben som hon tyckte var rätt snygga - då, när hon levde - (det enda hon verkade vara nöjd med när det gällde hennes utseende) och jag är så innerligt glad att vi gjorde på det viset.
Det var liksom ingen tvekan om att hon var död.
I vårt land lär åttiofem procent av alla döda kremeras. Hos begravningsentreprenören på Irland, var det bara femton procent som valde kremering! (Programmet spelades in 2019).
Ja, alltsammans var synnerligen intressant och har jag någonsin känt rädsla inför livets slut, (ja, det har jag!) så försvann den känslan rakt ut genom fönstret! (Bilden från Irlandsresan).
Är någon intresserad, så är här en länk till programmet. Man får skrolla ner lite.
3 kommentarer:
Irland ligger högt på resmålslistan. Vi får se när det blir av.
Begravningar har jag förstås också varit med om. Burit två av mina kompisar till graven. Klappat mamma på kinden där hon låg så fint i sin säng, med en blomma i händerna. Det hade personalen på det boendet ordnat.
I Tornedalen finns en sed där den döde körs hem i sin kista, innan de begravs. En sorts likvaka, kanske man kan säga, när den närmaste släkten finns med.
Bert Bodin: jag tror att det är mycket vettigare att ha det på det viset, än att smussla undan den som inte längre är med. Minns när vi satt och väntade på att mamma skulle hämtas från boendet, så kom en av de anställda in och skulle börja morgonpasset. Så gick hon in i rummet där mamma låg så fint i sin säng .., ställde sig vid sängens sida och bugade. Jag glömmer det aldrig.
Och det var Elisabet som svarade dig, Bert.
Skicka en kommentar