En bra början på morgonen ...

Åååå, jag är världens lyckligaste människa!

Igårkväll berättade pv att han av sin kompis Tompe hade fått tips om grekiska ön Sifnos och så började herr pv att scrolla lite på nätet och efter en stund sa han att ..."nä, du får fortsätta att leta ..." och jag tittade mig omkring och hittar en liten pärla... nämligen byn Faros.

Så här står att läsa på sidan.

"Faros är oavsett årstid den stressade storstadsbon ultimata reträttplats.
Faros är ingen stor by, snart ett litet mysigt, charmigt fiskeläge.
Trots byns litenhet finns allt man behöver: två små affärer (färskt bröd varje morgon), tre tavernor, en ouzeria, en kaffebar där man kan äta frukost, mycket bra boende och två barnvänliga stränder.
Och allting ligger sas runt hörnet."

Så jag skrev ett mail till ägaren och nu på morgonen hade jag svar.

Yes, yes, yes!!

Nu har vi bokat rum för hela veckan, utom sista natten i Athen.

Här .., alla raringar, ska vi tillbringa sex dagar och nätter av vår septembersemester.

Mer att läsa om ön Sifnos finns här.

Och så här skriver herr hotellägaren i ett mail.

"Hello from Sifnos!!

Thank you for your preference.

I have free a double room for the dates you asked for.

The room include:refrigerator,breakfast facilities,aircondition,tv,hair dryer.sea view balcony.

The price for the room is 45 euro.

Kind regards
Loukianos Dimitris."

Längs min gata i stan ...

"Jaha .. men nu går det tydligen bra att gå i samlad tropp ...?" säger pensionatsvärden och ler filurigt.

Jovisst.

Men nu känner jag ju inget tvång .., nu gör jag det helt frivilligt.

Säger bloggmadamen och skyndar på stegen.

Åååå, sicken glädje!

Och musikglädjen bara fortsätter ...

Efter surströmmingen blir det minutkort promenad till Österporttorg (titta, så vackra träd ..det är Plataner ..!) där det är full fart .., ja, just när vi kommer dit underhåller suveräna Arméns Trumkår och hela torget är fullsatt och överallt står människor och klappar händer och tycks så glada.

Vilken show!

Det här är unga killar som gör sin militärtjänst som musiker i den här kåren, men nu är det slut .., Arméns Trumkår upphör efter detta.

Det blir stående ovationer efter föreställningen och någon timme senare ser vi de spelglada unga männen komma kånkande på den ena ölbacken efter den andra .., det är tydligen muck på gång.

Och solen flödar och livet känns bra.

Turtlegirl: Ystad Military Tattoo är ett varannat-år-evenemang som drar tiotusentals besökare .. ja, siffran för i år är över nitton tusen sålda biljetter fördelade på tre eller fyra föreställningar.

M mmmmmm ...

Detta ljufvliga är vad vi ska kalasa på idag.

"Vi" = min syster och jag själv.

Övriga ska äta varmrökt lax.

(Varningslapp är uppsatt i farstun ....)

Igår, i kassan ...

Liten tös på fem år möter leende min blick.

"Vet du .., idag får vi en trrröska ....!" säger hon lyckligt.

"Å, en tröska ...? En skördetröska .. ?" frågar kassörskan som är jag.

"Aaa .., vi ska skörda vete ..", fortsätter tösen.

Det är då man förstår att man bor i ett jordbrukslandskap.

Och en stund senare ...

Då kommer lilla Tilde som har ekorrpigga ögon.

Sex år, är hon.

Hennes mamma småskrattar lite ... och så säger hon ..."ja, vi har fått stå i din kö, för Tilde sa att ..., jag vill gå till min kompis."

Tildes kompis .., åååå, det är en 55-årig kassörska det.

Länge, länge efteråt .., blir jag så inutivarmglad bara av tanken på lilla Tilde.

Och så är det verkligen, att det bästa med att arbeta i affär, det är alla småttingarna som förgyller ens tillvaro.

Just så är det.

Ystad, just nu ..... 10.54 ...

Och såklart har det börjat att regna.

Fru och fröknarna Sandbergs vänsterhänder ..

Notera likheten på de tre damernas lillfingrar.
Och vecket som alla har på mitten av ringfingret.

Just som jag är i färd med att lämna affären, får jag ett meddelande i min mobil.

Det visar sig vara vännen Torun som har sin mamma och syster (vilka annars bor i Umeå) på besök och nu är dom ute och susar omkring på Österlen och har fikat på Olof Viktors och tanken är att "snippa förbi" Regementsgatan i Ystad och så kan vi "tvärträffas".

En tvärträff, är precis vad det blir.

Tidigare har jag mött Toruns syster, Ylva, men aldrig deras mamma.

Här ser ni deras vänsterhänder.

Längst till vänster är mamma Ingabrittas hand.

Hon är Lejon .., född i Sundsvall .., storasyster .., och har arbetat som mellanstadielärare i Umeå.
Som änka (maken var journalist på tidningen VK) tyckte Ingabritta att livet kändes tomt och eländigt ., så för att ha nånting att syssla med, började hon att föreläsa om olika diktare.

"Du vet .., Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg, Erik Axel Karlfeldt och inte minst Esaias Tegnér .. ja, jag åker runt till olika pensionärsföreningar och berättar ..", säger Ingabritta, som för övrigt har höger tumme upp.

I mitten har vi Toruns hand.

Torun är storasyster, Tvilling och har höger tumme upp.
När jag frågar hennes lillasyster vad hon tycker är framträdande egenskaper hos den äldre madamen, svarar on att "ja, hon är utåtriktad och glad".
Själv säger Torun att ..."å, jag älskar att tjyvlyssna på andra människors samtal .., så där på tåg och buss och sånt ..".

Längst till höger Ylvas hand.

Ylva är Oxe, lillasyster förstås .. och har vänster tumme upp.
Hon är intresserad av att resa .., sjunger i kör ..,"är receptgalen" (inflikar storasyster) .., tycker om geografi och handlar gärna ekologiskt.

Själv skulle jag säga att jag nog aldrig har träffat en människa som är så förtjust i småbarn, som just Ylva.

Hemma och borta ..., allt på en gång.

Och tänk .., att här var vi på besök i början av sommaren.

Hemma.

Längst till vänster i bilden .., alldeles vid vattnet, växte jag upp.

Lördagsfönstret ...

"Elisabet,

Önskar dig en fortsatt fin och skön sommar med detta fönster från Bornhoms konstmuseum.

Kram,

Smulan i Omsjö."

Bakom själva tattoo-arenan ..

... pågår hela tiden andra saker.

Det övas .., säljs kaffe och varm korv .., man kan köpa cd-skivor .., ja, det är som ett helt annat litet liv där bakom själva arenan.

I Lottakårens tält ser jag hur många kund-bekantingar som helst och en av kvinnorna säger att jag kan komma in och filma ..."kom här du bara .., titta, där sitter dom ...!" säger hon glatt leende.

Till Bente ...

Männen från Skottland med sina säckpipor .., skapar en alldeles särskild stämning.

Och vi som inte har biljetter .., får se dem komma ut efter genomfört program.

Sen blir det paus.

Besökare köper varm korv och starköl och passar på att ta sig en cigarett .., själva sitter vi på en kullerstenssluttning och bara tittar på.

En alldeles underbar sensommarkväll är det.

Hela tiden ...

... möter vi bekantingar från affären.

Åååå, mitt hjärta nästan svämmar över av glädje!

Jag verkligen ä l s k a r ystadborna.

Så är det.

Mannen vars namn jag inte uppfattade, heter Teuvo.

Han kom från finska Karelen hit till Sverige, som krigsbarn, får vi veta.

Alla dom här rara människorna är kunder i affären.

Kväller ...

Och vi får inga biljetter till Tattoot, vilket jag inte heller hade förväntat mig .., så vi strosar omkring lite "backstage" .., tittar genom staketrutorna på orkestermedlemmar som övar sig inför kvällens evenemang.

Där är en ung man i blå uniform som viftar med cymbaler .., en annan snurrar med trumpinnarna och trumpetarna fuktar läpparna.

Det är spänning i luften.

I ett av tälten står Ystads lottakår och säljer kaffe och lite annat smått och gott till såväl besökare som medverkande.

Pv bjuder på kaffe och wienerbröd och det är just då som tre stiliga herrar från Skottland kommer spatserande och då lämnar jag genast kaffemuggen ...

Glöm min bristfälliga engelska.

Bloggmadamen har en ytterst bristfällig utbildning, ja, hon har inte ens gått ut gymnasiet och då blir det som det blir, men hon pratar glatt på ändå.

Dagens fönster ...

Och fönsterfångerska var den här resglada madamen.

Ett nästan-natt-fönster ...

... som har kommit susande genom rymden från min kusin Barbro.

Barbro tycks ha nån slags alldeles omättlig energi .. ja, jag blir matt bara av att läsa om allt som hon hinner med.

Precis likadan var Barbros moster, min mamma.

Det är förstås nåt släktdrag.
(Dock är bloggmadamen helt förskonad från den egenskapen ...)

Så här skriver den energiska kusinen:

"Hej!

Kan inte låta bli att skicka en bild från mitt sovrumsfönster här i fjällparadiset.

Fönstret är inte så märkvärdigt, utan det är vyn med sjön och fjällen som gör mig lycklig.

Kram från Barbro."

Kväller ...

Och då blir det ett litet besök av fläskpannkaksätande son, samt insmorning av mitt eländiga höger knä - av min australiensyster har jag nämligen fått Elmore Oil - och det ska nu vara rena underverket, ja, man får pengarna tillbaka om man inte blir nöjd.

"Penetrates soothes & relaxes if you suffer from arthritis, neck and backpain .., and sports related injuries."

Det är väl det där sista som gäller för bloggmadamen.

Sports related injurires.

Och nu återstår bara imorgon ..., sen är det ledig helg.

Å, gudars .., så härligt!

I väntan på tågets avgång ..

Med en enda liten minut missar jag tåget till Ystad.

Det blir till att vänta på nästa.

Sitta på en bänk och bara titta rakt fram.

Eller åt sidan.

Ljud och mera ljud.

Oväsen.

Och jag låter tanken löpa fritt.

Ännu en insikt ...

I min pyttelilla arsenal av hudkräm, finns en flaska där man trycker ut krämen med en sån här liten pip längst uppe.

När jag nu på morgonen tryckte .., så kom absolut ingenting ut ur flaskan.

Jag tryckte och tryckte.

Noll.

Nada.

Ingen kräm.

Då tog jag den räfflade brödkniven och skar helt sonika upp flaskan på mitten.

Håhåjaja .., ni a n a r inte hur mycket vit kräm som finns kvar på botten!!

Och oj, så nöjd jag känner mig.

(Nu är flaskan invirad i en tätslutande plastpåse och krämen räcker säkert i ytterligare ett par veckor ...).

Dagens fönster ....

... finns på Öresundståget mellan Ängelholm och Malmö.

Lika bra att köpa målarfärg, kanske ..?

Pensionatsvärd med väldigt låg puls.

I ett par timmars tid har jag haft sonen på besök.

Och Meja, den svarta hunden.

Meja vill absolut inte ligga på den röda filten - fast vi säger till med strängaste rösten -, nä, hon drar sig utåt och ännu mera utåt och till slut är det bara svanstippen som befinner sig på filten.

Och tillsammans med sonen sitter jag i soffan och tittar på fotbollslandskamp mellan Sverige och Finland och jag telefonpratar med Hedgren och med en trött pensionatsvärd och jag berättar för honom att människor som har så hög puls som undertecknad, löper fyrtiosex procent större risk av tuppa av i en hjärtinfarkt och femtioåtta procents högre risk att drabbas av hjärtsvikt, så det där rummet som jag ska få göra om precis hur jag vill .., ja, på pensionatet, det är väl knappt någon idé att man tar sig an det.

Å andra sidan ..,. kan man ju strunta i alla Farhågor och göra det ändå.

När nu livet tydligen inte ska bli så värst långvarigt.

För då, om någonsin, borde man såklart göra precis det man längtar efter.

Just så.

Och nu är klockan snart halv elva och vid elvasnåret brukar det bli stort fyrverkeri när tattooföreställningen är tillända, så jag väntar nog med att göra natt en stund till.

Ajöken, sa fröken.

Till Eva på Frösön ...

Inte en enda gång har jag lyckats redigera en film i kameran.

Men nu.

Nu har det hänt.

Den var helt enkelt för lång och kunde inte publiceras.

Nu är den betydligt kortare.

(Eva undrar i en kommentar om jag inte hade filmat dem på närmare håll ...).

Nu är det fest i stan ...

Att bo på Regementsgatan i Ystad, det har sannerligen sina avigsidor.

Det är skränigt, gapigt, bråkigt och stökigt och bilisterna kör som vore detta Mantorp Ring.

Hemskt är det.

Utom vartannat år.

Då är det nämligen Military Tattoo i stan och då är det bara så helt underbart att kunna öppna dörren och under ett par dagars tid få ställa sig på trappan och mötas av taktfst musik och stiliga män och kvinnor.

Och hela gatan är kantad av parkerade bilar vars ägare nu ska se föreställningen borta vid gamla regementet - 2 minuters promenad härifrån -.

Efter varje föreställning (ååå, ni måste klicka .., det är sååå vackert!) blir det ett hejdundrande fyrverkeri.

(Gissa, varför jag inte åker till landet Halland i helgen ..., jo, just det. I gengäld kommer den rare pv hit.)



Och så vänder jag kameran åt andra hållet .. mot regementet till.

I många fönster tittar människor ut och på trottoarerna går människor som har köpt biljett och nu är på väg till föreställningen som snart ska ta sin början.

Blir man jag glad av sånt här ..?

Jepp.

(Och tänk er då när hela gatan är fylld av olika orkestrar .., säckpipor och allt möjligt .., jag hade varit - det var för två år sedan - och handlat och kom just promenixande då det hände .., och så gick jag där bakom all musiken på väg hem till mig ....-)

Intill mig på tåget ...

... sitter en kvinna som tycks lite undrande, ja, hon frågar mig på engelska hur det blir med tågbytet egentligen ..?

Jag tänker att hon nog kommer från Tyskland.

Nej, det gör hon inte alls .., det visar sig att kvinnan, som för övrigt heter Helle, kommer från Jylland, i Danmark och jag frågar varför hon i så fall talar engelska?

Jo, det är för att så många svenskar inte tycks förstås danska, menar Helle.

Jaha, på det viset!

Men jag tycker att det känns hur fånigt som helst att prata engelska med en kvinna från grannlandet Danmark, nä, aldrig i livet .., så resten av surret blir på nån slags halvdansksvenska, från min sida sett.

Hur som helst har Helle nu i några dagars tid varit på besök hos sin 85-årige "onkel" i Fritsla ., ja, han flyttade redan som ung man till Sverige, gifte sig med en svenska och känner sig väl mer eller mindre som svensk .. men lite kommer han in i det danska språket när han får hemifrånbesök.

Det har "vatt deeeejligt att vara där ..!" säger Helle.

Femtiotvå år är hon, Tvilling .., endabarn och arbetar på posten.

Hon bor i radhus i Fredericia, det vi kallar Fredrikshamn (jättefina bilder från det som INTE är Fredericia, men väl Fredrikshamn, tack Annela som hojtade .., hittar man här ...) och när hon är ledig, ja, då tycker hon såå mycket om att arbeta i "haven" .., i trädgården.

Om hon vann tjugo miljoner?

"Aaa .., då skulle jag åka till Grönland och så skulle jag hålle upp med mitt jobb ...", säger Helle och ler så varmt.

På den där skalan mellan 1 och 10 .., om hur hon tycker att livet är just nu, svarar hon, efter lite betänketid ...., "jä, men det får bli 8".

Punkt.

Aningen bökig ..

Dom tyska flickorna.

... blir hemresan från landet från Halland.

Först tar jag bilen och svänger förbi hos Gunvor och pElle i Steninge.

På den inglasade altanen, på en vit pinnsoffa, ligger Gunvor och halvsover och i en alldeles egen fåtölj, tronar pElle.

pElle är inte längre bara "pElle" .. nej, han har mer som blivit Ers Höghet Pelle Nilsson ., ja, han är en herreman som tror att han äger världen och nu går han mest hela dagarna mellan fåtöljen och tomtgränsen .., ja, ibland tar han t.om en promenad till framsidan av sommarhuset och sitter där och stirrglor på grannens katt.

När jag kommer och hälsar på, tittar Ers Höghet Pelle Nilsson upp bara så där lite lagom och jag tar honom i famnen och frågar hur han har det och om han har varit i slagsmål?

Gunvor säger att nääää, han ligger mest och sover, ja, förutom det där bligandet på grannens katt då.

En liten stund sitter vi och pratar och jag stryker pElle över pälsen och tänker på hur mycket jag tycker om honom och hur oändligt mycket jag saknar att ha ett djur i min närhet .., men att ta hem en katt som har vant sig vid att få gå ut och in som han vill ., det är nästan på gränsen till djurplågeri, så nu blir han kvar först i Steninge och sedan hos pensionatsvärden, där han ju har det precis lika bra .. och när vi åker till Grekland, då ska Pelle tillbringa åtta dagar i landet Småland, hemma hos Gunvor i hennes lägenhet.

Om det pratar vi lite.

Och så tackar jag för mig och kör in till Halmstad.

Nu hittar jag.

Medan jag passerar slottet tänker jag på den rara Anna-Karin och jag hittar parkering inte långt från stationen och så bär det av hemåt.

Tåget är mer än överfyllt!

I lågvagnen där man sitter elva och elva mitt emot varandra, har tre tyska flickor slagit sig ner och med sig har dom tre cyklar med små släpvagnar.

Det är hysteriskt trångt.

Småbarn skriker.

Tågvärden försöker förklara kaoset med alla byten.

Och jag upptäcker katthår på mina byxor.

Ungefär så är det.

Pling i min inkorg ...!

Bilden visar min mormor, men hon var född Hansson hon.
Att bloggmadamen aldrig uppvisar puttinuttiga sidor .., aldrig är elegant och aldrig går i högklackade skor eller har bling-bling på sig .., det skyller jag helt och hållet på genetiska anlag.

"Hej igen!

Nu har jag varit inne på din blogg - sist var det när jag hittade min pappas namn i din blogg, du hade lagt in bilden med pappa och hans bröder i kökssoffan (från Borkan).

Denna gång upptäcker jag att vi är släkt på långt håll.

Tack vare ditt foto hittade jag fotoarkivet (Vilhelmina kommuns )med farmors album och en efter en har släktingar trätt fram och gjort sig kända.

Häromdagen hittade jag Per Erik Vesterlund som är min farmors morfar.

Farmors mor var Maria Vesterlund, gift Jonsson.

Jag kan inte sluta att leta, att ta reda på så mycket som möjligt om dessa människor.

Vilket av syskonen är du närmast släkt med?

Hälsningar, Lena."

I landet Halland ...

Ensam hemma.

Pensionatsvärden har cyklat till jobbet.

Duggregn.

Blåst.

Jag har inte varit här sedan i midsomras och det känns lite ovant.

Två hem har jag.

Eller kanske ett och ett halvt.

"Det finns nog björnbär nere vid havet ...?" säger pv, innan han ger sig av.

Ett fönster står på glänt.

Liten fågel kvittrar.

Hos doktorn ...

Igårkväll kollade pensionatsvärden mitt blodtryck.

"Det är nog skyhögt ... jag har haft sån huvudvärk ...?" säger jag.

Och så ligger jag där på sängen i sovrummet och känner hur det stramas åt kring högerarmen.

"137/84" .., säger pv, när det hela är klart.

Jaha ja .., ja, men det var ju inte farligt.

Min puls har genom åren alltid legat högt.

Pv:s däremot, ligger nästan på elitidrottsnivå.

Det visar sig, när vi jämför, att mitt lilla hjärta får slå tjugotvå tusen fler slag på ett dygn, än vad cykelmannens hjärta gör.

Lediga-dags-fönstret ...

... är mitt.

Det var fru och fru Undulat som pickat sönder rullgardinskanten.

Reseplaneraren .., jo, jo.

För länge sen .., en hemresa från Helsingborg .., då såg det ut så här.


Avresa med Pågatåg från Ystad 17.10..
(Går omkring vid stationen och kollar cyklar .., nä, min finns inte där.)

Ankomst Malmö Central kl 18.06.

Vi är försenade.

Avresa med Öresundståget till Ängelholm, kl. 18.08.

Stress-stress-stress.

Människor springer och kånkar på resväskor.

Jag har två minuter tillgodo och inte hinner jag stämpla sommarkortsbiljetten och tågvärden spänner ögonen i mig och säger att ..."det blir inte roligt för dig det här ..., men okej då ...".

Pust och suck.

Byte i Ängelholm till landsvägsbuss fvb till Laholm.

Upp-och-ner-för-branta-trappor på stationen i Laholm.

In i nytt Öresundståg och så sista biten till Halmstad.

Jag hade planer på att kvällsdopp, men kände mig för trött och slut på.

Nu har jag tittat på Fredrik Lindströms program om dialekter och föll pladask.

Den mannen har en alldeles egen "ton" i sina program och det kanske inte är enbart herr Lindströms förtjänst .., säkerligen har producenten mycket att säga till om, men ändå.

Svensk språkserie från 2006. Del 1 av 8. I det första programmet förbereds tittarna inför den kommande resan genom några av Sveriges olika dialekter. Programledaren Fredrik Lindström går igenom vad som är skillnaden mellan ett språk och en dialekt och varför vi talar dialekter.

Från 2006.
Även i SVT24 13/8, SVT2 14/8 och SVT2 16/8

När klockan är två ...

... är jag förbi av trötthet.

Hela dagen kommer tattoomedlemmar och handlar!

Det är uniformsklädda män och kvinnor från Hannover i Tyskland och alla köper dom chips och ännu mera chips och läsk och godis.

En rar kvinna som hamnar i min kassa visar sig vara från Prag och nej, hennes man är inte musiker och ska inte spatsera i t-a-k-t .., han är filmare .., ja, brittiska Wallander förstås och kvinnan säger att det är så vackert i Ystad, faktiskt i hela Skåne.

Småbarn gråter och mammor blir irriterade.

Klockan tre tackar jag för mig.

Och jag säger hejdå till arbetskamraten som ska bila till Nice och så går jag hem i skyfallsregnet och mina byxor blir plaskvåta och strumporna och skorna också, trots att jag - så gott det nu går - försöker att skydda mig med paraplyet.

Vid regementet, där det ska bli stor show, blir jag vittne till en krock .., en kvinna i en grå bil blir påkörd och inte vet jag vems felet är, men det smäller rejält och jag upptäcker att jag står där i skyfallet med högerhanden för munnen ...,, så häpen!

Och så hemåt.

Regndroppar på fönstren och lockigt hår och allt är fuktigt och om en dryg timme ska jag sätta mig på tåget till Halmstad.

Hem igen i morgon någon gång.

Det är sista dagarna som sonen är på hemmaplan och vi ska äta middag tillsammans.

Det blir nog bra alltsammans.

Dagens fönster ...

.... hittade Jom i Jakobstad i Finland.

Ett sent kvällsfönster från ...

"Hej!

Från andra sidan Sundet och Kronborgs slott i Helsingör kommer det här fönstret.

Vi åkte över en vacker Julidag och tjejerna tyckte det var Guld få komma utomlands till ett nytt land.

Ett besök på stadens slott var spännande!

Vi berättade om Hamlet men det fångade inte tjejernas intresse så mycket. Svanparet med sina svanungar var betydligt mer spännande för dem.

De kunde den om den fule Ankungen bättre än om han Hamlet.....
Helt OK sa M och jag :-))

Från mig hej // Turtlegirl"

På tåget ...

Carina tipsar om något läsvärt.

Detta.

(eller hon tipsar om hela bloggen ...)

Helt fantastiskt.

Njaa ... ?

Kvällsbadaren.
Då, för ett antal år sedan.

I ett svagt ögonblick frågar jag sonen om vi ska ta ett kvällsdopp?

Ja, ikväll, alltså.

"Jag jobbar till elva mamma .. men om jag är hos dig kvart över .., då kan vi åka och bada ...?" svarar han.

Nu är klockan halv elva och det är becksvart ute.

Och egentligen är jag lite rädd att bada i mörker.

Kväller ...

Mammas hand.

Medan jag ligger på soffan Ektorp och vilar mig efter jobbet, tittar jag lite förstrött på en dansk dokumentär som handlar om en man som blivit dement.

Följande står att läsa på SVT:s sida.

Kommer du ihåg Frank?

"Dansk dokumentär från 2008.

Under tre år får vi följa Frank Ørum, som vid drygt 50 års ålder drabbas av semantisk demens. Sjukdomen ödelägger hjärnans språkcenter och får omfattande konsekvenser för Frank och hans anhöriga: hustru och tre vuxna barn."

Allt känner jag igen.

Ångesten och rädslan och uppgivenheten och detta att sakta se en anhörig försvinna .., så där som en båt som ger sig av ut på havet och till slut är allt man ser en liten, liten prick.

Just så.

Och telefonen ringer och det blir prat om dejtingsidor och vad det är som gör att man faller för vissa människor men inte för andra och hur svårt det är, detta att man i veckor och månader kan maila med en supertrevlig människa som man blir oerhört attraherad av och sedan, när man träffas i verkliga livet, så bara susar alla dom där känslorna iväg och man förstår inte varför?

Och vi pratar om fenomenet som finns på dejtingsidor där man ska svara på x-antal frågor och sedan jämför man sina resultat och får på så sätt reda på hur väl man passar ihop, rent procentmässigt.

Om pensionatsvärden och bloggmadamen hade gjort ett sådant test, hade vi aldrig träffats.



I hur mycket som helst har vi olika åsikter och även i en del rent grundläggande frågor, ändå fungerar det hela hur bra som helst.

Ja, sånt kan man fundera över en alldeles vanlig kväll i mitten av augusti år 2008 2009, förstås.

Om man nu inte har nåt annat för sig.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Skickar ett fönster från stadsdelen Skata i Jakobstad, en liten stad i den svensktalande delen av Österbotten i Finland.

Jom."

Kanske är vi hemmablinda ...?

Det är alltid lika intressant - tycker jag -, att läsa om hur människor som bor i andra länder .., ser på vårt eget land.

Som Anna, till exempel.

Och ...

... så jag ägnar en del av kvällen åt cykelspaning.

Jag promenerar omkring i omgivningarna.

Tittar in på innergårdar och hälsar på för mig okända människor som sitter och grillar eller tar kvällsfikat tillsammans.

Tre pojkar halvstårliggersitter över sina cyklar och pratar om Tequila-shots.

Duvor korrrar.

Överallt ser jag cyklar .., röda och rosa och med eller utan cykelkorg, men jag ser inte skymten av min egen.

Det doftar hav ute.

Vid Möllers möter jag en man som dagligen handlar i affären och nu kommer han cyklande och jag hälsar så där som man gör ..."hejsan ...!" och mannen tittar häpet på mig och jag vet vad som ska komma och jodå, det kommer ..."förlåt, jag kände inte igen dig utan icauniformen och nu har du ju utsläppt hår .,. förlåt, hej du ...!" säger mannen.

Och jag sneddar över Rådhusparken och Österporttorg och jag hör, för ovanlighetens skull, småfågelkvitter.

Utanför biblioteket doftar det sensommarkväll.

Förslag till bestraffning av cykeltjuvar

• Spöstraff på Stortorget. Offentligt förstås. Minst 20 rapp med taggig kvist.

• Avhuggning av vänster fot.

• Skalpering.

• Två skott i valfritt knä.

• Botgöring i form av städning och fönsterputsning hos den bestulna, minst 1 gång per vecka i två års tid, detta ska ske innan vänsterfoten huggs av.

• Amen.
  

Och så var det 08:orna ...


... som kommer till Skåne och tar sig ton.

Söndagsfönstret ..

.... finns på Österlen, här i Skåne.

Och klockan är lite över sju och nu ska jag cykla till jobbet, allt medan någon annan sover gott.

Eller halva Sverige, kanske ..?

Från mitt öppna fönster ser jag morgonpigga människor komma från Möllers Bageri bärandes på påsar med färskt bröd.

Inte ett enda litet fågelkvitter hörs.

Bara en bildörr som slås igen.

Kväller ....

På soffan Ektorp ligger pensionatsvärden och läser en bok.

Den här.

Och på golvet där nedanför, på en dubbelvikt madrass med ett lakan över, ligger jag själv och lyssnar till detta.

En fleecefilt över benen.

Levande ljus på bordet.

Utomhusljud från öppet fönster.

Marigatan en fredagkväll ..

Det är här, på Mariagatan, som kommisarie Wallander bor.

Men även sångglada ungdomar en trappa upp.

(Ja, det var igårkväll och sånt här stör mig inte det minsta).

Efter jobbet ...

En prickig dalmatiner och en snart 54-årig pensionatsvärd roar sig på lägdan.
Och så på slutet .., min systers glada skratt.
Pappa älskade det.
Hennes skratt, alltså.

... tar vi bilen och åker norrut, till landet hitom Hörby, där min störstasyster bor.

Där bor även min systerdotter och på besök är även hennes pappa, nedkommen från Arvidsjaurhållet.

I ett par timmars tid blir vi där.

Det blir kaffedrickning i solhörnan .., prat om ammunition (Norma och Gytttorp och pv förstår ingenting ...) ...., förr-i-tiden .., om Grekland och ledighet och borgerlig respektive socialistisk regering och vem som röstat på vad.

Systerdotterns pappa kallar mig hela tiden för Bisse och det är han ensam om.

"Hör du Bisse .., jag minns när du ...!" säger han leende.

På ängen spelar pv fotboll med svartvitprickiga Mizz och vi andra tittar på.

Och vi bestämmer att nästa lördag blir det surströmming här i Ystad och den som så önskar (tre stycken önskar ....) får varmrökt lax i stället.

På ängen utanför min systers tomt, går två ston med var sitt föl.

Trollsländor flyger av och an ovanför en liten näckrosfylld damm.

Det är en helt ljuvlig afton.


Ja, hör bara vilka fördelar det är att arbeta på en båt.

Och så åker vi hemåt och cyklar till Marinan (ja, just det, enjängd är ordet ..., men varför byta när man kan sitta och pillra med tårna i sanden och se ut över havet, samtidigt som maten är himmelsk och personalen börjar bli som bekantingar ...?) och hamnar intill ett trevligt par; mannen är egentligen från Blekinge (Karlskrona och han uttalar ordet båt på ett speciellt sätt ..."bauut" ...) och kvinnan från Svedala, men nu bor dom här i Ystad och mannen som är en gladlynt herre berättar om hur trevligt livet är som lastbilschaufför, men också om livet som sjöman, för det är vad han varit tidigare.

Då ler vi.

För mest handlar det om maten ombord.

Sist av allt, när notan är betald och vi sagt hej och tack, går vi ner till vattnet och jag byter om och tar mig ett kvällsdopp och dyker och känner svala vattnet mot pannan .., och från restaurangen hörs musik och snart, väldigt snart ..., ska det börja skymma.

Lördagsfönstret ...

.... finns lite till vänster i bilden.

"Här kommer en bild från ett ställe som kallades för Örnbo.

Det låg en mil från Ammarnäs utan väg, här bodde nybyggare.

Den siste som bodde där slutade sina dar i början på 70:talet.

Dom hade några kor och getter.

Ingen el fanns.

Kolla på lagårn och brunnen utanför och den fiffiga rännan in till huset.

Hasse."

Kom gärna med förslag ....!

Någon ö inom inte alltför långt avstånd från Pireus ...., någon som har varit där och kan rekommendera något bra ...?

Vi vill inte till någon hålligång-ö .., gärna lite mindre och lugnt och fridfullt.

En vecka blir vi borta .., anländer till Aten mitt på dagen (en onsdag) och det vore ju perfekt om man kommer fram innan det är sena natten ....

Förslag ...?

Någon ...?

Fredagsfönstret ..

... finns på ön Kefalonia i Grekland.

Efter jobbet ...

.... packar jag ryggsäcken och promenerar ner till stranden.

Femton minuter kanske?

Å, det doftar sensommar, på gränsen till höst.

Allt är utblommat.

Några blåklockor bara vid vägkanten.

Nästan alla är på väg hem, när jag är på väg dit.

Och jag lägger mig nära vattenbrynet och lyssnar till vågskvalpet och småbarnsprat och ser ett sällskap segelbåtar.

Två timmar senare vänder jag hemåt.

Mjukare i kroppen.

Len i huden.

Struntar i rufsigt hår och våt blus.

Vinkar åt några kunder.



Ännu mera glädje.

Det var den där kvällen när jag tog tåget till Båstad och låg över i båten hos pv.

I tre veckor hade han varit borta (läs: seglat i Bohuslän) och det hade varit känslomässig berg,- och dalbana (mest dal ..., för att inte säga ravin .., men det lugnade sig eftersom ..,-) och nu var han tillbaka och jag kände mig bortkommen, på gränsen till blyg, men ååå, så glad .., och efter middagen halvlåg jag uppe på däck och hade ryggen mot herr Skepparens knän .., i glaset fanns martini och i grannbåten spelade danskarna yatzy.

Jag kände mig så otroligt tacksam mot livet.

Sommarlov ...

Emma och kamraten "Issa" hälsar på Emmas farmor och farfar på landet, utanför Norrtälje.

Härliga sommardagar!



Och kompisen drar upp en rejäl Brax!

Enjängd ..? Javisst!

År 2006 reste jag med Emma till Kreta.


Året därpå till Samos med Kapten Lintott och inte att förglömma: Kent från Småland.
Ljufvligheter!


I fjol med Emma igen .., nu till grekiska ön Kefalonia.
Två veckor.
Underbarast i världen!


I fjol höst med en pensionatsvärd till Irland.
Underbart, det med.

Och ikväll .. har jag alldeles själv bokat flygstol till Athen från Köpenhamn i slutet av september.

Två personer.

Herr Göransson och fru Nilsson, så står det på bokningen.
(Nån gång kommer det att stå Herr och Fru Göransson, tänker jag och smajlar lite för mig själv.)

Hur billigt som helst .., 299 euro för två personer, tur och retur.

Knappt femtonhundra per man .., billigare än att flyga till Skellefteå!

Och allt tack vare ett reklamavbrott i Miss Marples-programmet .., och snabbt googlande hit.

För mig, nä, absolut inte .., finns nog ingenting så härligt som att längta till en resa!

Nån slags förvåning ....

Och så kommer den unge mannen som arbetar hos vår affärsgranne, Elgiganten.

"Hej du, det var länge sen .., har du semester ...?" frågar jag honom.

"Nä, inte alls .. jag har slutat plugga .., nu är jag i Stockholm", säger han leende.

Jaha, ja.

I Stockholm?

Och vad gör han där då ...?

"Ja, jag arbetar på regeringskansliet .., som attaché .., nu under ordförandetiden ...", säger han.

Jaha, ja.

Från Elgiganten till regeringskansliet!

Det påminner mig om brödutköraren som en söndagmorgon kom till affären och jag tänkte "stackars krake att stiga upp så tidigt och vilket slitgöra ...", så jag snällpratade lite med honom och frågade hur det var att köra ut bröd .., så där rent allmänt?

Då sa mannen att det var inga problem, för till vardags läste han atomfysik i Lund.

Ojdå, kära nån.

Det är så det är.

Inget är vad man inbillar sig.

Varmprat ....

Idag i mitt-emot-kassan hos Johanna, står en kvinna med höga kindkotor och jag håller just på att ta bort kundkorgar, så vi kommer att småprata lite och jag frågar var hon kommer ifrån ..?

Dialekten är bekant.

"Jo, jag kom från Storuman ... och jag vet nog vem du är .., du är den som skrev om min dotter och vet du, jag läste dina rader och sen satt jag och grina hela kvällen, så rörd var jag ..., och tänk, nu har jag fått träffa dig också!" säger hon med ett varmt leende och så får jag en stoooor och härlig kram.

Det är just ånt som gör att man blir så glad i sitt arbete.

Verkligen en insikt ...

Om vikten av att tala om vad man egentligen känner .., skriver Christina om i ett inlägg på Stribergs Station, ja, hon berättar vad hon sade till sin pappa när han låg på dödsbädden.

Så här skriver hon bland annat ....

"När pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig."

Och så fortsätter texten.

Jag blir lika rörd varje gång.

Dagens fönster ...

... speglar sig i lilla badrumsspegeln.

Var?

I min mammas föräldrahem i Dikanäs.

Sånt som har satt sig ...

Det finns gott om guldstjärnestunder från norrifrånsemestern.

Den där resan Hem.

Ibland pratar vi om den, pensionatsvärden och jag själv.

En av dom där stunderna, var frukosten vid morbror Olafs köksbord.

Stillsamt morgonprat .., stövaren Rissla .., och känslan av att ha åkt kana i tiden.

Och morbror Olafs tårar när jag jag kramade om honom och hur rörd jag blev när han sa att ... "men huvva, du skratta ju precis som Ann-Gerd!"

Den där morgonen.

Så många känslor som tumlade om.

Och utsikten från köksfönstret.

Ett sent kvällsfönster från ..

... pv:s segelbåt, den utan namn.

Och tänk, att just nu seglar den mannen och hans storebror från Långedrag ner till landet Halland.

Hela natten.

Och säkert hela dagen.

Själv tänker jag lägga mig under påslakanet i sängen Sultan.

Ajöken, sa fröken .., som i eftermiddag varit vådligt magsjuk.

Naturlig skönhet ..., eller ..?


Jag undrar jag vilken sorts antirynkkräm fru Anka använder?

Titta bara, så slät och fin pannan är!

Och såna fina tänder hon har!

För somliga ...

... är det förstås höjden av lycka att bli tillfrågad om man vill segla sin brorsons båt från Kullavik i Bohuslän till landet Halland?

Det vill man.

Så den lycklige och hans storebror tänker ägna den kommande natten åt seglats på böljan den blå.

I mörker.

Det är tur att det finns GPS.

Hela dagen ...

(Det svarta på stranden är tångruskor. )

.... blir jag på stranden.

Vid havet.

Löser korsord.

Badar.

Skickar och får sms.

Och ser polenfärjan ge sig av från hamnen.

Sen .., lägger jag mig raklång i sanden och tänker på Grekland.

Medelålders plus ...

Först fick jag ett erbjudande om en otroligt billig 3-månadersprenumeration på DN, det var den rare bloggaren Rexxie som hojtade och jag tackade genast "ja".

Tre månader med en morgontidning som ligger nedanför brevinkastet var morgon .., det är lycka det.

Och kvällar när jag har kommit hem från affären - dödens trött - och duschat och sedan satt mig i soffan Ektorp .., lagt upp fötterna på bordet och därefter tagit mig an korsordet i ovan nämnda tidning.

Det är också en slags stillsam lycka.

Men erbjudandetiden gick ut och en kväll ringer en ung madame från prenumerationsavdelningen och undrar om jag kan tänka mig att fortsätta ...?

Fortsätta med tidningsdunsen mot golvet .., och korsordet .. och spalten "Så träffades vi" ? tänker jag, men så säger ju inte hon.

Så .., efter en stunds tvekan .., svarar jag ..., "ja, okej".

Det finns nämligen ännu ett skäl till att fortsätta och det är när jag småleende sitter och läser serien "Medelålders plus", tecknad av den här mannen.

För några dagar sedan var han totalt underbar .., det var den åldrade mamman ( i min ålder kanske) som ringde dottern och berättade att nu var dom minsann hemma igen från landet och hon förstod att barnbarnen hade längtat sig fördärvad efter mormor och morfar (jaså? visste dom inte ens att dom var bortresta ..?) och förvecklingarna därefter.

Ååå, jag bara ä l s k a r den serien!

Lediga-dags-fönstret ..

... finns i Stockholm, hos en mig närstående madame.

Till Elenor ...

Idag fyller min svägerska Elenor 65 år.

Hon ser helt klart mycket yngre ut och genom alla åren som vi har känt varandra - det är många nu - jag var sjutton år när jag träffade henne första gången, har hon varit så otroligt snäll och rar.

Och vi har gjort så mycket tillsammans .., det har varit greklandsresor och sommarveckor på Tjörn i Bohuslän .., vi har säkert spelat tusen plump-matcher under årens lopp och hon bjuder alltid på världsgoda frukostar!

Här Elenor, kommer ett stort grattis från mig!

Nån slags insikt ...

Ibland frågar människor varför man bloggar?

Ja, säg det.

Häromkvällen, när jag öppnade min inkorg, hittade jag det här mailet och då förstod jag plötsligt var det i b l a n d kan kännas meningsfyllt med små bokstäver skrivna på rad.

Så här stod det.

Anonym sa...

"Tack för dikten om skottet.

Jag är en 75 år gammal tant, som har bott 45 år i Danmark.

När jag var 6 år läste jag dikten och frågade, vad "sörjde" betydde.

Då jag fick svaret, grät jag hejdlöst, varefter de vuxna skrattade åt mig.

Har aldrig glömt det och har aldrig skrattat åt barn och hundar, så de sett det.

Det enda jag har kunnat komma ihåg är sista linjen, som jag nu använde i Google och fann dikten hos dig.

Tårarna kom igen - minnet av min mor, som skrattade och gjorde mig besviken. Hun skrattade nog, för att jag var söt som grät över skottet, så som vi vuxna skrattar över barn ibland - inte elakt, tvärtom.

Min mor hade cancer och dog ett år senare.

Vad hon tänkte, när hennes barn frågade vad "sörjde" betyder, kan man bara ana."

Tack igen, för att jag på ålderns höst fick uppleva barndomsminnet.

Igenkänning ...

När jag pingar inlägget under detta .., upptäcker jag att "Roger Lindqvist" har gjort precis samma sak.

Pingat, alltså.

Roger Lindqvist .., det låter hemtamt.

Så jag klickar på namnet och titttar in.

Åååå, så var det alltså!

Och ganska finurlig är hans sida och skrollar man ner till slutet eller början, är det hur kul som helst.

Litet brev från pElle ...

Kolla tassarna. Dom har han gömt.
Så gör Pelle när han känner sig trygg.

"Hej alla vänner på mattes blogg!

Det är jag, pElle, som skriver.

Ni tror kanske att jag nu har återvänt till landet Skåne, till matte, men det har jag inte.
Jag bor fortfarande kvar hos Gunvor, ni vet, pv:s mamma.

Gunvor har ett sommarhus i landet Halland och här har jag det så bra.

På dagarna går jag ut och in som jag vill .., jag brukar ligga och vila under plommonträdet .., ibland lägger jag mig nära ett högt träd som kallas för Björk ., där ligger jag och spanar på grannens katt som ibland kommer smyyyygande, ja, han vill förstås slåss med mig, men jag håller mig lugn, för det har pv sagt att jag måste vara.

"Du får inte slåss och bära dig åt Pelle!" säger han strängt.

Förra fredagkvällen kom matte hit.

Vet ni, jag hade inte träffat henne på flera veckor och jag kände knappt igen henne .., lite fick hon klappa mig och för att hon inte skulle känna sig bortglömd, så hoppade jag upp och lade mig nära henne, då, när hon satt i soffan och kollade på ett tv-program.

Men mest är jag nära Gunvor.

Gunvor .., hon är så snäll.

Hon klappar mig och pratar med mig .,. både engelska och svenska ..., och nu vet jag precis vad orden betyder, även om hon ibland frågar ... "Pelle, do you understand?" och det gör jag ju såklart.

Sent på lördagkvällen hörde jag att pv och matte pratade om vad som skulle hända .,. skulle jag flytta till Ystad igen eller skulle jag bli kvar i Halland?

Det verkar som om jag, om några veckor, får återvända till Pensionatet och när matte och pv ska åka till Grekland på semester, då i slutet av september, då ska jag åka bil till landet Småland och bo hos Gunvor i hennes lägenhet i Ljungby!

Tänk, vilket spännande liv jag har!

Nu orkar jag inte skriva mera.

Ni får ha det så bra.

Alldeles särskilt hälsar jag till alla kattvänner !

Jam-jam från er vän pElle."

Sju till tre ...

.... blir sju till fem, då tre arbetskamrater ligger däckade.

Det går det med.

Förstås.

Vid fyratiden säger jag till chefen att faktiskt så anser jag att vid 55 års ålder bör man få en kaffeslurk så där på eftermiddagen och Olof fixar kaffet och efteråt blir man som en ny människa .,. ja, så där som när sonen en gång i världen hos lekkamraten Sandra spelade nånting alldeles nytt som hette Game Boy ..., och sonen glädjestrålande kom hem och meddelade att han minsann hade fått flera "extraliv".

Ungefär så är det.

En kopp Zoegas och en halv macka .., det är precis vad som behövs.

Till slut är klockan fem.

Så snart jag äntrat cykeln och kommit hem, packar jag den rosa strandväskan.

Baddräkt, handduk, Kvällsposten, penna och läsglasögon.

I morgon är ledig dag.

Ingenting annat än övermåttan ljuvligt är det.

Tisdagsfönstret ...

... finns i Stockholm.

Där befann sig "piteå-barbro-men-boendes-i-uppsala" och med fönsterhåven i högerhanden så lyckades hon fånga ett exemplar, ja, egentligen två.

Det här var det ena.

Högtflygande planer. Eller låga.

På tjugotvå mils avstånd från varandra sitter pv och bloggmadamen och surfar runt bland restresor och flygstolar, då, inför lillsemestern i slutet av september.

Mest kollar vi efter resor till Grekland.

"Men mamma .., har du hakat upp dig alldeles på Grekland ..?" utbrister sonen när han tittar in i affären en stund och jag berättar om det som stundar.

Jo, så är det nog.

Det här blir den tionde greklandsresan för min del och jag minns 1986 i Australien och flera hundra mil med bil och så vackert att man bara gapade och vänliga människor och ändå sa jag att ..."men om jag får välja .., så tar jag ändå Grekland".

Man kan ju undra vad det är som gör att man på vissa ställen känner sig så hemma?

Så med pv blir det prat om var vi kan tänka oss ...?

"Gärna någon liten ö bara ...", säger han.

Och vi pratar om flytt till landet Halland eller tvärtom, till landet Skåne, så kan man ju också göra ..., och försöka hitta gemensamt hus här, ute på landet.

Det är sånt som vi pratar om, medan skymningen närmar sig utanför mitt fönster.

På agendan ...., närmare bestämt kl. 19.00 i SVT, 2.

Cityfolk

Om några människors livsöden i olika europeiska storstäder.

Del 3 av 5.

Wien.

Vi möter den 70-årige gatuartisten Werner som går sin egen väg och tillbringar hela dagarna på Wiens gator och John från Kanada, en 35-årig radiopratare som på grund av gamla parkeringssynder dras med en jätteskuld som överskuggar hela hans liv. Vi träffar också läkaren Elia som under de senaste åren haft ett ganska ovanligt kärleksliv.

Så blev det ..

Igårkväll Marinan med goda vännerna .., en bloggmadame med östgötsk dialekt (känd från tv, kanske man ska säga ... eller åtminstone för muddstickning och textförfattande .. ja, till mer kyrkliga sånger ...) och hennes stillsamme man, inte att förglömma .., och dit kom även den här damen, tillsammans med make och liten snabbfotad fröken och som om det nu inte räckte, uppenbarade sig dessutom den snabbfotades mormor ., och på min högra sida satt en rödlätt och lite fräknig madame som har Börjat Ett Nytt Liv.

För ovanlighetens skull valde jag i n t e grillspett, utan ryggfilé och om jag säger att det var himmelskt gott, så är det ju precis som vanligt, men så var det.

I flera timmar blev vi sittande där nere vid havet.

Först ute, sen inomhus.

Fem timmar allt som allt.

Där ute upptäckte vi självaste kommisarie Wallander med sällskap som åt och fröjdades och så var där en hel drös ystadbor, second-hand-maggan, till exempel, henne presenterade jag för de övriga.

Och nu är det måndag och arbetsdagen är tillända.

Massor med kunder i kassan prick hela dagen .., en känd skådespelerska, t.ex.
(Man märker åldersskillnaden tydligt ibland. Jag sa till min dotter att den här kvinnan hade handlat i affären och för mig är hon hemibträdet i Fanny och Alexander. För dottern är hon nånting helt annat, nämligen mamma till Anakin i Star Wars ...)

Det är kvavt ute.

Åskan har mullrat.

Och när jag cyklar hemåt ser jag att den berömde kommisarien cyklar just bakom mig.

Måndagmorgon ...

Ungefär så här känns det.

Födelsedagsmadamen tog bilden.

Dagens fönster....

... har Babsan (från Piteå, men boendes i Uppsala), hittat i självaste Hufvudstaden.

Ett söndagskvällsfönster från ...

"Hej Elisabet!

Ett par dagar ute i Luleå skärgård resulterar i massor av bilder.

Efter grovrensning återstår 91 stycken. Du får en. Varsågod.

Bilden är tagen i Småskärs kapell byggt 1727, det äldsta i denna skärgård.

Det är litet och enkelt och fungerar ännu idag vid kyrkhelger.

En kuriositet är att detta är det enda kapell i skärgården som har en så kallad
herrskapsbänk längst fram vid koret.

Där fick de "fina" borgarna sitta, med ryggstöd och avskilt från den övriga populasen som hade sina smala plankor att sitta på.

Altartavlan är målad på indiskt råsiden.

Hela ön skänktes till Luleås borgare av drottning Kristina år 1652.

Småskär är nu en av de mest populära öarna i vår arkipelag. Väl värt ett besök.

Hej från Bert.

Under den långa seglatsen ...

... passade herr kaptenen på att skaffa sig en gps-mojäng.

Det är den ni ser på bilden, ja, fast där ligger den vid bilens framruta.

Gps-grejen är en stor källa till lycka för kaptenen.

"Du anar inte hur bra det är med en sån .., jag ser precis hur många knop båten gör och får exakt position och sen kan jag lätt stämma av med sjökortet ...", säger han lyriskt.

Själv tänker jag mera så här .., ja, men så himla praktiskt det skulle vara om man hade en slags Livets GPS .., en som med gröna displaybokstäver visade när man har målet inom räckhåll ("bra, fortsätt i samma riktning!") eller pipvarnar när man är på väg att irra bort sig så där alldeles fullständigt.

Så där så man visste.

Så mycket tid man skulle spara.

Och energi.

Det är vad jag tänker på när jag ser gps-mojängen.

Lördagkväll ...

... spelar vi Plump, ute på den inglasade altanen.

Pv vinner.

Gunvor kommer tvåa.

Sen är det väl inte så noga med resten.

Tycker jag.

På tåget hem ...

Två unga flickor snett till höger bakom mig.

Den ena berättar om sitt kvällsjobb, ja, hon arbetar på Filmstaden.

"Men det är ett helvete att få popcornen precis lagom .., så där så man inte bränner dem ...", säger hon.

I säkert tio minuter berättar den unga kvinnan om krånglet med poppandet.

Utanför kupéfönstret susar världen förbi.

Kävlinge, till exempel.

Födelsedag ....

Självaste doktorn, det är väl före ronden, antar jag.

Idag, för 37 år sedan, blev jag mamma för första gången.

Då föddes nämligen en liten mörkhårig madame på Skellefteå BB och den lilla tösen kom att få namnet Maria, ja, sedemera även Dr Böhlander (det var när bloggmadamen i fjol ramlade och bröt höger handled som dottern helt sonika gick in och tog över bloggen .., och under pseudonymen Dr Böhlander meddelade hon då läsekretsen det mesta om patientens tillstånd och det var ideliga ordinationer om rehab av högerhanden .., där på pensionatet ...).

Födelsedagsbarnet har efter hand begåvats med såväl make som två barn, Emma och Emil.

Här kommer ett stort, stort grattis!

Och som om inte det räcker .., så har rara vännen Eva på Frösön också haft födelsedag, men igår.

Hur kunde jag missa detta ..?

Eva: här kommer grattis-i-efterskott även till dig!

Idag har Anders namnsdag.

Det är nämligen Per-dagen.

Alltså har även pElle namnsdag.

Och Cecilia Nehlins man, han heter också Per.

Dessutom fyller han 50 år i morgon.

Grattis till alla tre.

Ledig dag ..

Vad gör man på en sån?

Jo, man gör ingenting.

Man bara finns till.

Man pratar i telefon med yngsta dottern och lyssnar till Ring-så-spelar-vi och sedan Melodikrysset och man äter frukost på inbyggda altanen och gosar med pElle.

Man åker till Haverdal och handlar mat .., promenerar sedan i fästingrikt gräs ner till stranden och havet och ligger där och tittar mot himlen och pratar med en pensionatsvärd och frågar om han också ser molekylfigurer när han blundar och det gör han.

Man plaskar ut i decimetertjockt lager av tång och maneter och tar sig ett dopp och när man kommer hem igen, blir det middag och sedan Plump, tillsammans med pv och hans mamma.

Pv vinner.
Bloggmadamen slår sin svärmor med tre poäng och tur är det.

Och man tänker att det är underligt att alla fåglar har tystnat, utom skatorna förstås och skatungarna har kortare stjärtfjädrar än sina föräldrar och skuttar lite på gräsmattan och pElle, han ligger mest under plommonträdet och ibland i en fåtölj.

När klockan är tio över åtta och kortspelandet är tillända, bestämmer man sig för att ta ett kvällsdopp.

Då är det alldeles totalt vindstilla ute.

Efteråt ska det bli ost och vin.

Och min lilla mobil har insomnat, så att ta emot sms eller samtal är hopplöst.

Bara så ni vet.