På kortets baksida har mamma skrivit:
"Anna, det här är alltså Annjärd som du hör i bandspelaren.
Kram till dig Anna och pappa och mamma och Maria från mormor!"
Ett brev daterat den 15/3 1979.
Då bor mamma fortfarande i norra Argentina, ute i djungeln.
Femton mil till närmaste stad, som är Tartagal.
Inga riktiga vägar finns.
Så här skriver hon bland annat:
"Förra måndagen hämtade vi med Jonssons bil en fru som bor 2.5 mil härifrån.
Klockan ett på natten hade hon fött sitt nionde barn. Klockan sex på morgonen, när de sände två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp, hade placentan inte lossnat.
När hon väl var här, hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som har studerat medicin i 3 år - och som praktiserat att lossa placentan på sin svägerska -, att komma och hjälpa mig.
Och si .., han slet helt frankt ut den!
Jag gav två blodstillande direkt och inget hände.
Kvinnan har legat här en hel vecka pga blodbrist och infektionsrisk.
I vanliga fall brukar jag ge patienten mat, men dessa "Chakenjer" föredrog att laga maten själva. Som zigenare, så var det
full folksamling.
Där var moder med nyfött barn .,. som vårdare hade de tagit med en grannfru som
själv hade en 1-åring med sig .., så var tre av de övriga nio barnen också här hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och får injektioner samtidigt.
De lagade maten ute på camapamentet, framför "sjukstugan"
(ett enda litet rum som mamma använde som mottagning .., det var sjukhuset det. / Min anmärkning.) och ni kan tro att det var bökigt.
Men oj, så snälla och rara de var mot mig!
De kom med kött och ko-ost och bjöd mig på the, på indian-manér, alltså en trägrej med en stålsug i - så suger alla, undan för undan -.
Eliza, jag kände mig som en riktig Chako-indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chakobor som dragit runt och stannat här.
Jag tittade i min dagbok för att se vad jag till äventyrs gjorde i fjol detta datum, men då var det skollov, så jag hade inget skrivit.
Just nu är det alldeles tyst här i Puntana.
Klockan är 17.15 .., bara någon enda liten fågel piper till och långt i bakgrunden hör jag barnen leka.
Karlote, kattrackarn, som fött 3 små, söta ungar inne en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var bortrest, ja, hon sussar nu så sött i fåtöljen, glömsk av allt elände som blev för henne pga denna nya kull.
Nu har jag beslutat mig för att ÄLSKA Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna ...
Så kan det gå.
Hälsningar från mamma - mormor och svärmor."
