..... läste jag ut Karl Ove Knausgårds "Min kamp".
Bokens inledning, vad som händer med blodet i kroppen när en människa dör och vårt förhållande till döden , är fullständigt magisk!
(Bara en sån sak som att vi så snabbt gömmer undan en död människa .., att obduktionsrum aldrig ligger på översta våningen i ett sjukhus, utan längst ner ... nästan i underjorden ... osv.)
Jag högläste den (inledningen) för pv, som måhända inte fann
den riktigt lika fantastisk, men för mig var den absolut magisk.
V i l k e t s p r å k!
V i l k e n f a n t a s i!
Och sedan - det är som att vända blad - fortsätter boken och man får följa Karl-Oves uppväxt i en småborgerlig familj, tillsammans med storebror Yngve.
I Norge.
Det är förhållandet mellan bröderna och deras (alkoholiserade) far, som utgör stommen i det hela, men där finns också en tonårstid med mängder av igenkänning (även om författaren, f. 1968, är fjorton år yngre än undertecknad) och där finns en nästan ..., ja,
obegriplig förmåga att frammana känslor och ögonblick och som hastiga tvärklipp från verkligheten; som små bilder.
(Karl Ove passerar en frisersalong och mannen i stolen vänder på huvudet för att titta ut och frisören som då
bestämt vrider kundens huvud i rätt klippläge. Sånt.)
|
Mamma och Pappa. Boken får en att tänka tillbaka. |
I närapå detalj beskriver författaren möten med människor från sin tonårstid.
Han kommer ihåg dem alla: Monica vars föräldrar var ungerska judar, Hanne som sjöng i kör, Siv, Benedicte med "skarpa, nästan lite femtiotalsaktiga ansiktsdrag" .., det var Tone, Anne som hade fått mens, och Hilde och Irene, Nina och Mette .., "liten, spetsig och intrigant".
Och hans kamrat Jan Vidar, han som i mina ögon, är så helgjuten.
Själv saknar jag helt förmågan att beskriva ett ansikte, jag kan inte heller påminna mig hur någon var klädd .., däremot vet jag hur deras
händer ser ut och jag kan lätt komma ihåg rösten.
Men Knausgård,
han kan.
Det finns avsnitt i boken med kompakta stycken, helt fria från prat, - flera sidor tättskrivna och med författarens tankar - som får mig att snabbt ta mig därifrån .., men sen finns det andra som
är helt underbara!
|
Min egen pappa. En 14-årig Elisabet tog bilden. | | | |
Hans sätt att beskriva lillebrorskänslan (lätt igenkännlig för en lillasyster) .., förmågan att läsa av sina föräldrar, så där likt en barometer (och man ligger där med boken i handen och tänker tillbaka på sin egen barndom och jag tänker på
min pappa, som var min absoluta trygghet .., så länge pappa fanns, kunde aldrig nånting
riktigt farligt hända, det var så jag kände det som lillflicka.) ..., förhållandet till klasskamraterna ..,
var i gruppen man befinner sig .., alla dubbla känslor .., just allt detta tycker jag att Knausgård beskriver alldeles glasklart.
Jo, frånsett dom kompakta avsnitten, tycker jag att det här är en fantastisk bok, med ett underbart språk, säkerligen till stor del tack vare översättaren, Rebecca Alsberg .
Något betyg sätter jag inte ännu, den måste få sjunka in.
(På sid 356 beskrivs hur bröderna Karl Ove och Yngve diskuterar sin fars begravning. Hur ska den se ut?
Borgerlig eller kyrklig? Och pratet hur man kommer
fram till ett beslut. Åååå, den känslan .., den är så perfekt beskriven! Allt det där dubbla i känslorna .., hur man som vuxen människa plötsligt blir liten igen .., och ändå ska man vara den som Har Ansvaret .. man har plötsligt blivit förälder till sin pappa eller mamma).