Ett kvällsfönster ....

"Genom fönstret ut mot medelhavsbukt i Le Brusc nära Toulon hemma hos goda vänner.

Hård vind men härligt ljus fram till kvällen och underbar glöggfest bakom rutan.

Vi har faktiskt fantastiskt decemberväder härnere och njuter av det varje dag!
Kram
Monet."

Testar med lite text till filmerna ...

Men någon tankebubbla hittar jag inte .., jag får öva och öva.

En liten glimt av sonen ...

... så där helt oförhappandes på facebook.

Och jag tänker att ..., å, om hans morfar hade fått leva och vara med!

Knack-knack på fönstret!

Tillsammans ....

När jag var liten (eller yngre, eller mycket ung) hände det - oftast vid middagsdags - att mamma bad mig att cykla till Brännströms Järn & Sportaffär, ja, för att hämta hem pappa.

I affären (som doftade läder av alla hundkoppel som hängde på krokar direkt man kom in) fanns kanske fyra stolar framför disken och där satt allt som oftast karlar från byn och småpratade.

Mest om jakt.
Eller om fotboll och hockey.
Och skidor, förstås.

Brännströms blev en samlingsplats för karlarna, ett slags 60-talets "After work" långt innan det var ett vanligt begrepp.

I Stensjö - här där vi bor - och alldeles vid havet, finns också en sån samlingspunkt, nämligen en liten blå "stuga" nere vid hamnen, den som heter Oskars Hamn.

Det är den stugan ni ser på bilden här ovanför.

Där samlas var morgon några herrar för att ta sig en kopp kaffe och småprata lite om allt och inget; om vädret förstås och båtarna och fisket och allt som hör havet till.


Nästan alltid när jag tar morgonpromenaden med harry, så möter jag hamnkaptenen som kommer körande i sin vita bil och han vinkar så glatt och jag vinkar tillbaka och blir varm i hjärtat.

Det är ju så det är .., mer behövs inte för mig .., att känna sig "sedd" .., att vara en del av nånting annat.
Alltså blir en liten "vink-vink" till så stor glädje.


I förrgår hade jag en av dom här männen i kassan och han berättade hur trivsamt det var .., att det hade kommit att betyda så mycket - ja, åtminstone för honom -.

"Du vet .., som pensionär, ja, men då hade det lätt blivit att man blivit kvar i soffan hela dagen, nu träffas vi där nere och sitter och pratar och dricker kaffe och ja, det är ju så enkelt alltsammans, men väldigt trevligt!" sa mannen och log.

Och jag frågade om dom kanske ville ha en nybakad mjuk pepparkaka till måndagsfikat?

Tänka sig .., det trodde han att dom ville ,-)

Så nu på morgonen bakade jag en pepparkaka och tog harry med mig och körde ner till båthamnen och där satt dom, mannen från affären och hamnkaptenen som har cancer i halsen, men är på bättringsvägen .., och en liten stund stod jag där och småpratade och det kändes så himla bra.


Sen tackade jag för mig.

I baksätet satt harry och viftade på svansen och just som jag klev in i bilen, ja, då kom en tredje bil körande, just det, det var han med vallhunden, den som är så omåttligt lydig ..., och jag sa till mannen (som också var på väg till kaffet) att "skynda dig in nu, det finns ljummen pepparkaka på bordet!" och mannen log och jag körde iväg.


Det här är utsikten från lilla stugan.
Snart är det bara pv:s båt som ligger i vattnet.

Ny dragning på onsdag ...!

Förra veckans lördagsvinnare blev som bekant Rexxie och Monet.

Rexxie, som varit en "bloggbekant" sedan urminnes tider, dvs, nästan sedan jag började blogga 2005, hade under en period en egen blogg, men sen tappade han nog sugen, men jag minns ännu med glädje hur intressant det var att läsa om tiden när han arbetade i England, bland annat.

Här visade han bilder från sitt "tillfälliga hem" i Reading.

I april 2007 visade vi upp våra kylskåpsinnandömen (det var Ulrikas idé, innan dess hade vi visat kylskåpsdörrens utsida som ju säger rätt mycket om en människa).

Rexxie var inte sämre än att han hängde på!
I maj 2006 såg det ut så här i hans kylskåp.

Om jag skulle beskriva Rexxie för någon helt obekant, då skulle jag säga så här .., att han är fullständigt fenomenal på att snabbt få fram information av vilket slag det än månde vara .., (säger själv att han glömmer det lika snabbt .., det han fått fram, alltså), att han är modig (han säger ofta vad han tycker, även om det är helt på tvärs mot andras åsikter) och så har han ett stooooort och varmt hjärta!

Han är, i ordets rätta bemärkelse, g e n e r ö s!

Grattis till förstapriset, Rexxie!

Tröstpriset gick till Monet som egentligen heter Monica och bor i södra Frankrike, med utsikt över blånande berg.

En enda gång har jag träffat henne i verkligheten och hon var precis som jag hade trott; hon var himla trevlig, helt enkelt!

Monet är mästerlig på att berätta om det annorlunda livet som "invandrare" i ett annat land, må så vara att det är ett land inte sååå långt från vårt eget.

Ja, hon är fenomenal på att visa på olikheter och hon analyserar och drar slutsatser .., och precis som Rexxie, så stryker hon inte medhårs, utan säger rakt ut vad hon tycker och tänker och jag tycker det är så härligt befriande med såna människor(även om man kan ha olika åsikter) .., såna som inte ber om ursäkt för att dom finns till.

Och så en sak till: när hon visar texter på franska, översätter hon alltid.

Å, vad sånt betyder mycket när man själv inte kan det språket!

Då känner man sig delaktig på ett annat sätt och det vittnar också om o m t a n k e.
Man behöver inte känna sig "dum".

Bland allt som Monet har skrivit om, har jag nog haft allra roligast när jag läste om detta med hundbajsplockandet - eller det som inte alls plockas upp -!

Här .., finns ett sånt inlägg!



Och när det var vernissage här på bloggen, då berättade Monet att tavlan på bilden här ovanför, det var hennes favorit.

Konstnärens namn: Philip von Schantz.

Hon målar själv också, minsann.

Stort grattis nu till er båda; Rexxie och Monet!

Och så ..., kom ihåg: ny dragning på onsdag, men ny tid, klockan 20.00, då är jag hemma från affären!

Måndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Bilden togs igårkväll, när himlen över havet - för ett kort ögonblick - brann i rött-rosa-orange!

Eftermiddag ...

Promenad som vanligt.
Blåsigt, men precis lagom.
Kapuschongen uppdragen.

Solen på väg ner.
Luften är mild.
Mjuk.


Och harry skuttar och springer och sträääcker ut och lämnar mig aldrig längre än något hundratal meter.

Det är precis som med jobbet, tänker jag.
Det tar tid att lära känna varandra och bli trygga och veta hur någon funkar.

Med harry är det så att han hela tiden har koll.
Jo, han kan lulla iväg något hundratal meter, men kommer alltid rusande i raketfart och bliiiiir så glad och lycklig över att se matte eller husse igen, ja, det var ju säkert tio sekunder sedan!

Här sitter han uppflugen på en klipphäll och tittar ut över världen.

Allra mest tittar han på dom där människorna som just passerade oss och det var då jag tog jag fram kopplet, för även om harry håller sig nära matte eller husse, är det inte alltid som han tycks begripa riktigt vem som är vad.

Precis lika glad blir han över totalt främmande människor!


Och nästan hemma .., mörkret faller fort!

Vid Eckes hus (där jag ser att badbollen nu flutit iväg till andra sidan av bäcken, på andra sidan vägen ...) blir träden så här vackra.

Och så ett kvällsfönster ....

... från Lysekil och från den flitiga fönsterfångerskan Monica.

Och vill man njuta av lifvet och kanske bo på hotell en weekend i Lysekil, så kan man nog tänka sig att boka ett rum här, jo, det tror jag.

Annars kan man kanske hyra en stuga ...?

Eller bo på vandrarhem?

Ett söndagsfönster från Nora ...

Det var vännen Ulrika som agerade fönsterfångerska, så där i flykten.

Romantiken flödar ...

Elisabet: "Thomas ..! Lägg dig på sidan, du snarkar!"

Thomas (irriterat): "Jag ligger redan på sidan!"

Elisabet: "Jaha ..., ja, ja."

Kl. 03.02

Thomas: "Elisabet, du skär tänder! Du har skurit tänder i tjugotvå minuter!"

Elisabet (tämligen irriterad): "Men Harry har ju ätit upp bettskenan!"

Thomas: "Ja, just ja ....".

Ni som läser här ...

SVT 2, kl. 21.30 ikväll .., en alldeles u n d e r b a r film!!!

Vi har sett den och satt knäpptysta nästan hela tiden.

Den var - och är - magisk.

21.30

Filmklubben: Avsked

Japansk långfilm från 2008.

Cellisten Kobayashis orkester upplöses och arbetslös återvänder han med sin hustru till sin barndomsstad Sakata.

Där svarar han på en jobbannons som efterfrågar en "avreseassistent", vilket vid intervjun visar sig ha mindre med resor och mer med kistor att göra.

Oscarsbelönad som bästa utländska film 2009.

Regi: Yojiro Takita.

I rollerna: Masahiro Motoki, Tsutomu Yamazaki, Ryoko Hirosue, Kazuko Yoshiyuki, Kimiko Yo, m.fl. (Okuribito)

Filmen presenteras av Fredrik Sahlin.

Charmören på jobbet ...

Måndagar och fredagar brukar chefens svärfar Sven-Åke hjälpa till i affären.

Han är helt underbar!

Jo, jag vet, jag har berättat om honom och den där rävfarmen han har bakom öronen och när han och hustrun Elvy (lika rar hon) idag kom in i affären, så tog jag fram och kameran och frågade om dom kunde tänka sig ...?

Det kunde dom.

Jag tror nog att ni förstår mig, när ni har sett filmen.

På slutet tittar den alltid, alltid så rara Malin fram!!

And the winner is ....

Ja, jag säger inget ..., ni får själva titta.

Men ..., ta ett åksjukepiller innan ni sätter er och klickar på filmen, ty nåt så skakigt har jag väl sällan skådat .., det kan ju bero på att detta spelades in igårkväll och vi vore båda utmattade efter dagens slit ,-)

Jag utlovar bot & bättring till nästa dragning!

Och stort grattis till de rara vinnarna!

Och snart är det dragning i lotteriet ...

Just det.

Ett nästan-mitt-på-dagen-fönster från Ekerö ...

"Husse! Var ääääär du!! Kommer du inte in snart ...!"

Om jag av mina barn finge en ring med de alla dyrbaraste diamanter .., eller en Rolls Royce eller något annat superduperexklusivt, så skulle jag ändå inte bli gladare än när det genom rymden kommer ett fönster från just någon av dom tre .., ja, seglande rakt in i min dator!

Detta hände precis nu.

Här är Nelly som spanar efter husse, han som om någon vecka bara tar skuttet in i fyrtioårstillvaron.

Hon som fångade fönstret heter Anna (AP), är Oxe, lillasyster och jag just om hon inte har höger tumme upp.

Lördagsfönstret ...

Här sitter han i fönstret i Ystad och tittar på matte.

Livet i den lilla 1:an i Ystad, det var förstås ingen höjdare för pElle, som fram till dess hade varit häradsbetäckare i trakten av Bjäresjö.

Nu, i det nya livet, var han kastrerad och fick tillbringa dagarna på en yta av 31 kvadratmeter.

"Det kommer aldrig att fungera, att kastrera en katt i den åldern .., nej, det blir svårt!" sa veterinären som hette Inga och såg ut som en bondmora.

Men det gick hur bra som helst.


Vid Maggans second-handbutik .., och hennes golden Jonna.
"Hej på dig du Jonna ....", sa vi och klappade henne så ömt.

Ofta satt eller låg han i fönstret och tittade ut på gatulivet .., på människor som gick till eller från Möllers Bageri .., eller såna som stod och tittade i skyltfönstret på second-hand-butiken på samma sida av gatan .., och han höll uppsikt över alla turister som stod utanför västerfönstret och fotograferade skylten där det stod Mariagatan, för det var ju där kommisarie Wallander bodde.


Det hände också att han satt i fönstret och spanade ut mot andra sidan gatan, där ett sällskap ungdomar väntade på bussen som skulle ta dem till Tomelilla, på dans.

Liiite pinsamt tyckte pElle kanske att det var att matte öppnade fönstret och hejade på alla glada ungdomar och bad dem vinka lite till bloggvännerna och efteråt fick han veta, att en av dem, han som står bredbent i nån slags vinröd kavaj, han heter Jonas Nilsson och ingen kund i världen har någonsin varit så underbart snäll och rar mot matte som just herr Nilsson, särskilt när hon var ny i stan och kände sig osäker i den lilla affären.


Och dom vinkade och var så glada!


Sittande i söderfönstret kunde han också följa det ständiga gatuarbetet.
Småpratet från karlarna ..., ljudet från bullriga maskiner.


Och han kunde se Wilhelm Sjöberg, den forne journalisten på Ystads Allehanda, slå sig ner på "vår trappa" för att ta paus, medan hustrun handlade i lilla kvartersbutiken.

Inte en susning hade pElle om vad som väntade honom; att han inom ett års tid från det att bilden togs, skulle börja åka tåg till landet Halland .., att han skulle komma bo i ett gult hus på en kulle (vid första besöket gömde han sig - skräckslagen - bakom pannan!) och att han, så småningom, skulle träffa pv:s mamma Gunvor, bo hos henne Ljungby och i sommarhuset i Steninge .., och såkart visste han inte heller att han skulle tillbringa några dagar i Alingsås, hos Elenor och hennes hund Dino.

Och inte anade han väl att han, några år senare, skulle få göra bekantskap med en liten kaxig typ som kallades för sigge nilsson .., och absolut inte att en hund skulle komma i huset - harry -!


pElle några timmar efter kastreringen.
I timmar sover han i sin lilla korg - totalt utslagen -!

Och nu har åren gått och pElle är minst sjutton år och tillbringar den mesta tiden ihopkurad.
Han sover mest.

Går ut och kissar .., ger harry en lusing lite nu och då .., sover vid mitt huvud .., älskar kokt fisk .., ja, lite så.

Ett tämligen rikt liv har han haft, vår pElle.

Bettskenan ...?

Den har harry ätit upp.

I alla fall till hälften.

Upptäckte jag idag.

Ett kvälls-deckarfönster från Västmanland ...

Här har nämligen Ulrika varit och ätit och kalasat, ja, i Nora, alltså.

På Maria Langs Krog.

Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig ...

Idag hade jag en kund i postkassan som visade sig vara kirurg.

Ortoped, egentligen.

Egen praktik i Skåne.

"Jaha .., då borde du ju vara himla kreativ .., säkert har du höger tumme upp?" sa jag.

Så han testade.

Nä, inte alls.

Vänster var det.

Jaha, en analytisk ortoped, ja, men det går ju lika bra det, sa jag.

Och så log vi.

Konstaterande.

Det var den behån det.

Harry heter den skyldige.

Nånting nytt nästan varje dag ...

Idag kom en äldre herre och ville lämna brev som skulle skickas utomlands, men innan dom postades ville han få låna datumstämpeln och själv stämpla frimärkena.

I vanliga fall stämplar vi inte alls, så jag blev aningen förvånad .., tills han förklarade att så gör frimärkssamlare och först testade han stämpeln så att dagens datum syntes tydligt och sen stämplade han med allra största omsorg.


"Så här serru ....", sa han och log.


Sist av allt ville han ha en "sån här grön etikett att sätta ovanpå frimärkena" och jag fattade ingenting .., jag har aldrig sett nånting sådant, men rotade runt lite i lådan och fann detta och det visade sig vara rätt.

"Just en sån!" sa han.

Det är för att posten inte ska stämpla alltsammans ännu en gång.

Jahaaaaa .., på det viset!

Och han berättade att i de flesta länder i Europa - utom i vårt land - där sköter självaste Postmästaren om det här med att stämpla till frimärkssamlare, ja, det är nästan som ett ärofyllt värv!

Som tur var hade jag kameran liggandes intill och jag frågade om jag fick ... och berättade om bloggen och att bloggvännerna kanske inte heller kände till detta och det gick hur bra som helst, sa mannen och log.

Sen tog jag honom i hand och tackade.

Och vet ni, aldrig i hela mitt liv har jag känt ett mer resolut handslag!

Två fredagsfönster från Houston, Texas ...

I ett inlägg pratas det om ljusslingor, och jag berättar om min "Glänsa" (från Ikea) som jag tyckte så oerhört mycket om, ja, jag hade den i min lägenhet i Ystad .., det var ju där det var så höga och vackra fönster!

Då kommer Cecilia i Houston ihåg att hon måste sätta upp sina Glänsa-slingor och ser man på, när jag öppnar mailen nu på morgonen .., då finns där en bild från Texas som visar dom fina slingorna!

Är det inte härligt, så säg!

På köpet får vi även ta en titt på Cecilias make, mr Ricardo, som sitter där i soffan med fjärrkontrollen i högsta hugg.

Tack och bock! säger jag.

Efteråt ..

... är jag bara trött.

Aldrig har jag varit med om att sååå många paket har skickats runt världen och postburen var fylld till bristningsgränsen med inkommande paket .., och där var hur många rekommenderade brev som helst och där var kunder som glömt plånbok, alternativt bankkort, alternativt inköpslistan .., och Anne-Marie i charken hade gjort sjuttiotvå jultallrikar och var nästan lika röd om örsnibbarna idag, ja, som igår, men bara nästan!

Och idag kom sju buntar med veckotidningar som skulle tas om hand och mycket gick i retur och jag fick beställa hem ännu mera tilläggpsporto och gröna kartonger och kolla så att det finns tillräckligt med frimärken ..., många köper tre, fyra kartor med julfrimärken!

Kvällspasset hade Peter i charken, jag i kassan och chefen var andrekassör och hjälpte till i posten.

När vi stängde för kvällen var vi alla trötta.
Peter var tröttast; han hade haft en lång dag och lika lång blir den för honom i morgon.

Kom hem till tystnad - pv äter julbord med jobbet ikväll -, har eldat i pannan i omgångar ., pratat med sonen (dålig mottagning, han tittade på film ...) och även med dr Böhlander som idag har varit på anställningsintervju.

Hon lät aningen trött hon också och berättade om hur det hade varit.

Och nu ska jag "he mig mot sängen Hemnes!"

I morgon stundar förmiddagspass på jobbet; kvart i nio till två.
Lördag tolv till sju.

Ajöken, sa fröken.

Bilden visar en tidningsbunt på den grekiska ön Kefalonia.

Här är hon .... Bloggtant!

Det var alltså Bloggtant som vann förstapriset i den senaste dragningen och även om pv tycker att vi alla är "bloggtanter", så var det bara en vinnare.

Så här skriver hon i ett mejl som kom idag:

"Men vilken lycka att vinna i ditt uppmuntringslotteri!

För det är ju jag som är bloggtanten, fast innan kallade jag mig för kottenliv.

Men ni visste ju inget om mig så låt mig presentera mig:

Jag heter Christel och är 55 år, gift med Björn och tillsammans har vi två utflugna döttrar, två hästar, två katter och en gammal gentleman till hund.

Jag arbetar som yrkesvägledare på en stor gymnasiesärskola i Hässleholm.
Det innebär att det är jag som arbetar med att våra underbara elever ska få ett arbete efter skolan.

Som bloggare är jag ganska usel med ett inlägg i veckan ungefär och som kommentator

är jag nog ännu sämre;)

Har kört omkring i en husbil som kallas Kotten i flera år men vill sadla om till en

husvagn som ska stå vid havet hela sommaren.

Din blogg hittade jag när jag googlade på Ystad (vill jag minnas?) för precis som du

älskar jag den stan och har alltid gjort. Min mor var barnfödd där och jag har tillbringat många sköna dagar där.

Så, där var lite om mig :)))"

Ett extra-torsdagsfönster ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ännu ett fönster från Lysekil.

Det är från norra hamnen.

Man kan ju tro att tomten har tänkt att lägga av...

...eller så skall han bara köpa sig nya kläder, och har skickat det gamla till loppis?

Också detta fotograferade jag på marknads-söndagen den 11. december.

I går var det fint väder hela dagen, men i dag regnar det.

Jag skall till centrum för att handla lite, och hoppas att det blir uppehåll i regnandet!

Hälsningar från Monica i Lysekil."

Förmiddag i landet Halland ...

Då sitter jag i soffan Ektorp och läser boken "Den försvunne" av Kim Echlin.

Kanske var det i SVT:s "Gokväll" som den här boken recenserades och fick så väldigt mycket beröm av kvinnan som har alltid har så tjusiga naglar?

Hon, recensenten, alltså.

Då .., lät det mer som en kärleksroman och det är det väl i och för sig, men än mer är det en skildring av hur människor kan förvandlas till rena dödsmaskiner, ja, det handlar - bland annat - om skräckväldet under Pol Pots ledning i Kambodja, då hundratusentals - ja, kanske miljontals - människor avrättades på de mest fasansfulla sätt.


När jag får boken i min hand och läser baksidestexten, ångrar jag nästan köpet.

Det här med hjärta-smärta .., nja, det får inte bli för banalt, tänker jag.

Men mina farhågor har kommit på skam ..., i alla fall än så länge.

Nu blir det kaffe och mera läsning .., kanske hinner jag läsa ut boken innan jag åker till jobbet?


När jag googlar på författarens namn på nätet, hittar jag den här bilden.

Ovanför står följande text, vilken alltså är hämtad från boken "Den försvunne".

"We at Hamish Hamilton Canada have our favourite sentences from each of our carefully selected books, but we wanted to know which sentences are special to the authors who wrote them.

Here in her own handwriting is one of Kim Echlin’s favourites."

Den amerikanska titeln på boken är "The disappeared" och den tycker jag stämmer bättre, för det här handlar inte enbart om mannen som återvände till Kambodja, utan om alla andra som har försvunnit just där.

Mer om författarinnan finns att läsa här.

Senare: Boken är på gränsen till m a g i s k.

Ny dragning på lördag kl.11.00

Uppmuntringslotteriet fortsätter tills skålen med alla lotter är tom!

Det här är vinnarna hittills och i deras postlådor eller brevinkast har ett litet paket anlänt.

(Förstaprisvinnarna står först och under dem, ja, där är dom som fick ett tröstpris.)

Vem ska det bli nästa gång, tro ...?


Här går paketet till Härs & Tvärs iväg ...

Två herrar finns bland alla damerna (vilken lycka .., tala om tuppar i en hönsgård!), nämligen Gunnar i Jämtland, samt Rexxie i Västmanland, ja, för Rexxie kanske det inte är världens största lycka direkt, men ändå.

(Sportiga Jenny håller för övrigt till i Gränna, men det lyckades jag inte klämma in.)

Dagens fönster ...

På promenad i Göteborg råkar Eva upptäcka en liten hund som sover så gott i sin korg.

Så här skriver Eva:

"Här ett fönster från de fina kvarteren i Haga.
Vi strosade runt där under fredagseftermiddagen och tittade i alla skyltfönster, som var vackert dekorerade.
Så plötsligt dök en liten sovande hund upp, han låg där så fridfullt och tillät förbipasserande att titta på den sovande lilla gestalten."

Fler som vill bidra med fönsterbilder?

Mejla dem då till bisse151@gmail.com och berätta gärna var bilden togs och ja, lite så där vad ni har lust med ..., och har ni en egen blogg, så bifoga gärna en länk till densamma!

"Hallå! Kan nån komma till posten ..!"

Anorakssiesta hos vännen Torun i Staffanstorp.

Ja, det kan jag ju säga er .., att hade detta varit min första vecka i affären, då hade jag hamnat på en psykiatrisk avdelning och blivit där minst en vecka .., ty idag har kön till postdisken varit lååång och det har varit stora paket och mindre paket och det har varit paket till Canada och Italien och till döttrar och söner i USA och barnbarn i Italien och det har inhandlats julfrimärken och utomlandsmärken och ett tag - då hade jag kassan och den lugna, trygga Lena posten - då var det sån fart så jag tänkte att nu får Lena en hjärtinfarkt .., ja, det var när hon inte kom fram på telefonen till postens supportavdelning.

Och paketavdelningen svämmar snart över!

Där är stora paket från Canal Digital och där är mängder med paket från cd-on-com och från den här firman!

Och många har beställt varor från Cellbes och Ellos och där kommer paket med kaffebönor och dammsugarpåsar, ja, allt kan man uppenbarligen få med posten!

Men trevligt har det varit!

Igår, på luciamorgonen, hade Lena kommit till affären iklädd luciaskjorta och bjudit på lussefrukost (till personalen, alltså) och om det pratade vi lite ..., och i charken stod ikväll den rara Malin och Anne-Marie var rödblommig om såväl kinder som örsnibbar (ansvaret för charken just nu är nog inte världens höjdare ...) och själv beställde jag mera frimärken (kartor med 20, 30, 50 kronors valör ...., samt 2-kronorsrullar) och prioritairemärken och tullblanketter och ja, det var full fart.

I morgon börjar jag klockan ett.

Ett till sju.

Och på schemat som satt på anslagstavlan, där kunde jag konstatera att julafton arbetar jag till två, annandagen är det till fem (från halv tolv) och jag är helt fri HELA nyårshelgen!

Såååå ljuvligt!

Från hipp-hipp, tror jag ...

Uppdrag Granskning tar ikväll upp detta med islamhatet och man gör besök i England och intervjuar även svenska sympatisörer (främst då från Sverigedemokraterna).

Man blir mörkrädd.

Då kommer vi ihåg det här klippet.

Jag älskar det!

Ett eftermiddagsfönster ...

... från Göteborg!

Så här skriver fönsterfångerskan:

"Det här fönstret är från frukostmatsalen vid det lilla hotell vi bodde på.

Ett underbart ställe, så lugnt och med världens trevligaste personal.

Ha det så fint!

Kram från ett vintrigt Jämtland (vi har fått mängder med snö den senaste veckan).

Eva."

Kamrater ...

Så här såg det ut igår .., Elvis och harry som leker i köket.

Och sigge och pElle tar det lugnt.

Kollar bara lite förstrött.

(Som ni ser sitter den broderade tavlan ännu på väggen. Efter nyåret byts den ut. Då har vi halva året var, pv och jag ...)

And the winner is ...

Ja, nu blir det dragning igen på lördag och sen kör jag varvet runt, tills alla har fått ett litet pris.

Vänligen notera hur herr noga herr Notarius Publicus är vid varje "rafsning" i skålen .., då åker glasögonen av - det hjälper tydligen inte att bara blunda - ....

Senare: tröstprisvinnarens adress, den har jag, så det är okej .. men du som vann förstapriset .., "hojt!hojt!", din adress och ditt namn har jag inte, så du får gärna höra av dig!
Mejla mig bara på bisse151@gmail.com ., så skickar jag paketet.

Uppmuntringslotteriet ...

Idag klockan 11.00 är det dragning igen i lotteriet.

Jag hade nog tänkt helt galet, ja, att det var julveckan nu och ville på så vis att paketet skulle hinna fram i tid, innan julafton.

Men det spelar ingen roll ., vi har så roligt med våra dragningar, så det får bli en på lördag också.

Och bara så ni vet, så tänker jag köra hela lottrundan ut .., så alla får en vinst, alla som har legat i skålen och skvalpat omkring under den här månaden.

Det är ju inga dyrbarheter som skickas iväg, mest bara en liten pjutte-uppmuntran.

Ja, så ni vet och inte blir besvikna.

Dagens fönster ...

Vännen Torun från (Umeå, egentligen) Staffanstorp i Skåne har fångat ett fönster fyllt med tomtar och dockor .., alla från Tirups Örtagård, även det i Skåne.

Tirups Örtagård är som ett litet paradis .., dit ska vi åka när ni kommer på sommarbesök, Eva på Frösön!

Så här blev det ...

Den alltid så snälle pv hjälper Ulrika att ta s p r å n g e t mot land.
"Kom du, jag tar emot dig ...!" säger han.

Klockan fyra nu på morgonen gick väckarklockan igång.

Det var då pv skulle ta mopeden och köra med det laddade bilbatteriet till Stora Skipås .., för att därefter montera batteriet och - hopefully - återvända hem med en alert Saab.

Men klockan fyra v r ä k t e regnet ner och det ÅSKADE och blixtrade som mitt i sommaren och vi låg där i nya sängen Hemnes och tänkte att detta är inte sant .., blixt och dunder veckan innan jul!!

Vid halv fem hade det lugnat ner sig och pv gick ner och kom upp lika snabbt .., nu var det inte nog med att bilen skulle fixas, nu var där en vattenläcka från övervåningen och det droppade i pannrummet och just då ville jag bara dra täcket över huvudet!

Och så åkte han iväg på moppen - då hade regnet upphört och även åskan - och lite senare kom han hem igen med en fullt fungerande bil!

Halleluja!

Vattenläckan får han ägna sig åt efter jobbet ikväll (dripp-dropp .., inga mängder och jag får stänga av vattnet när jag åker till affären).

Det är då jag tänker att han är som en hjälte.

I alla fall en liten hjälte.

Nu var det jag som orsakat det här med bileländet (lyssnat på nya skivan och kanske haft lyset på medan jag väntade på bussen) och ändå, inte ett knyst av förebråelse, utan han kör fram och åter till Skipås och testar med två olika batterier .., han gör ett försök med startkablarna .., tar hem och laddar det ordinarie batteriet, stiger upp en timme tidigare än vanligt .,. (fyra i stället för fem ...), upptäcker vattendroppet .., ger sig iväg i mörkret och monterar batteriet och hem igen och hämtar mig och så ordnar det hela sig - med bilen -.

Efter kaffet (vi lyssnar till reprisen av Ring P1 med Täppas som programledare och då kan allt hända ...) ger jag honom en kram och säger hur snäll han har varit (och är) och då först .., men först då .., säger han att nästa gång detta händer (att jag tömmer bilbatteriet) dååååå .., då blir det pisk på rumpan!

Men han säger det smajlande.

Veckans Brott ....

Ååå, vad jag tycker om det programmet!

Och ååå, vad jag tycker om programledarna - båda två -!

Tvärstopp ...

Klockan 18.00 ska bussen från Halmstad anlända till Stora Skipås och där hoppar pv av och ska så promenera hem i kolsvarta mörkret, vilket tar ungefär fjorton minuter (någon - en tävlingsinriktad typ - har tagit tid, förstås ....).

Ikväll ösregnar det vid halv sex och jag tänker att stackars pv .., så jag tar bilen och kör och parkerar en bit längre bort från busshållsplatsen och så sitter jag där i regnet och lyssnar till nya cd:n som är mer än underbar och jag håller noga koll på bilar som passerar, så där så jag inte ska missa bussen.

Så glad han ska bli! tänker jag.

Så snäll och omtänksam jag är! tänker jag också.

Och så kommer bussen och jag vrider om nyckeln och ska till att ge mig iväg ..., men då är bilen stendöd.

S t e n d ö d.

Och hur jag än bär mig åt, så händer ingenting och jag får nästan panik .., jag har ju kört dit i mina Birkenstock och ingen reflex har jag och ingen mobil och det är ett par kilometer hem!

Beslutar mig för att gå till husen en bit bort och knacka på och helt enkelt be att få låna en telefon, men hur vi ska göra med bilen, det återstår ju att se?

Då upptäcker jag en man som kommer gående i mörkret, jo, det är samme man som jag en gång berättade om här på bloggen .., han har en gråhund och en tax .., och jo, det är verkligen han och han frågar och jag förklarar och mannen försöker på olika sätt att lösa problemet, men icke.

Till sist hämtar han sin bil från garaget och skjutsar hem mig.

Vilken ängel!

I nästan samma stund kommer pv och regnet har sedan länge upphört ...(helt meningslöst var det att köra dit ...) och jag snubbelberättar och nu har vi ätit hemkokt risgrynsgröt och tagit kaffe till efterrätt, medan pv laddar ett annat batteri (ja, jag satt i bilen och lyssnade till cd-skivan och hade kanske lyset på också ..., å, så dumt av mig!) och så får vi åka iväg med moppen och batteriet och se hur det går.

Fungerar inte det, får vi be grannen Nilsson att vi får låna deras bil och göra ett försök med startkablar.

Håll tummarna!

Senare:

Nej, det fungerade inte.
Inte hade pv lust att fråga grannen heller, sånt tycker han känns pinsamt, men det gör inte jag - inte ett dugg -, så jag knatade iväg och knackade på hos nästan den enda grannen som bor här året runt - Nilssons -.

Herrn i huset har svårt hjärtfel, så det var helt uteslutet att be honom om hjälp, alltså förklarade jag hur det låg till och frågade om vi fick låna deras bil och försöka med startkablar?

Jag sa också att felet var helt och hållet mitt ,-)

Jodå, det gick sååå bra, så bra och jag fick köra automatväxlad VW och sen fungerade det inte med startkablarna - batteriet var totalt stendött - (enligt pv), så batteriet togs ut och hem för laddning och nu har vi tackat dom rara grannarna och hoppas att det löser sig.

Nittiosex år och nu är hon Lucia ...

Sånt händer i Västerbotten.

Och vilken vacker lucia!

Så skönt ....

Då kan man ta sig en lussekatt med gott samvete.

Kanske.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

... eller egentligen flera .., från Bohuslän.

Från Lysekil och den numera flitiga fönsterfångerskan Monica!

Det är nog härifrån bilden är tagen?

Ska vi samla till ett kylskåp ...?

Och Dinah - som vann tröstpriset härom sistens -, skickar mig en länk.

Den här.

Någon som vill vara med?

Jag vill!

På vift ...

... och jag kör först via Getinge (tankar bilen .., köper en cd-skiva), därefter till Slöinge (Solhaga Bageri där det doftar j u l och där är så otroligt hemtrevligt idag med levande ljus och doft av nybakat bröd ..., jag köper var sin lussekatt till pv och mig själv, samt ett frukt,- och nötbröd) och sen susar jag iväg längs motorvägen till Falkenberg.

Utanför Stadshuset fångar jag Muminfamiljen på bild och tänker genast på den här madamen.


Slinker in i Bokhandeln och köper julkort - dom jag förfärdigat själv tog slut -.

Det slår mig (ack, vilken insikt ...!) att jag tycker om gammaldags kort och på några finns till och med glitter.

På hemvägen (ösregn och grått!) spelar jag nya skivan och sjunger med.

Då, när den här låten spelas, tänker jag på den här madamen.

Visst är det förunderligt, hur människor som man aldrig har träffat på riktigt, liksom känns som .., ja, som vänner ändå .., och att man kan komma att tänka på dem en gråmulen dag i mitten av december.

Dagens fönster ...

... var mitt och fanns även det i Ystad.

Fåret var en julklapp från min syster i Australien (ett får med marsvinsnos ,-) och den lilla gubben var en av Anders älsklingsleksaker när han var riktigt liten!

Ååå, som han lekte med såna här smågubbar!

Inte för en miljon ...

En bekant - ja, rent av en väldigt nära bekant -, ska i veckan på anställningsintervju.

Jobbet?

Obduktionsassistent.

I say no more.

Och så ett kvällsfönster ...

... från Monica i Lysekil!

Vilken utsikt du har!!

Tomten hälsar till Ebba & Elias ...

Och pElle, han ville a b s o l u t inte vara med på bild, nej, han till och med rev tomten på handen och sa att ..."nääää, jag vill INTE visa mig på bild igen, jag är döless på det här filmandet!"

Här är bilder på Ebba & Elias.

Någon undrade ...

... om jag svävar i taket när jag tar såna här översiktsbilder från vardagsrummet?

Kanske var det Cecilia N som funderade över den saken?

Men nix.

Det är "armar uppåt strääääck!" som gäller.

Lätt som en plätt.

Och här sitter en trött pv och tittar på handbolls-VM för damer.

"Men det är mest hav och hundar ..."

... ja, på bloggen, sa den rara Anne-Marie på jobbet idag.

Det var när jag tittade in för att köpa julfrimärken.

Så här kommer en bild på julkortstillverkandet här i det gula huset.

Som omväxling.

Och tänk, så u n d e r b a r t det är att ha en färdigskriven adresslista och säkert blir det som förr om åren .., man glömmer att skicka till någon rar människa och så nästa jul, då tänker den människan .., "ja, Elisabet skickade ju inget, då skippar jag det också ...".

Men så har jag ju dåligt samvete och lägger verkligen manken till för att komma ihåg den som ifjol glömdes bort och så går julkorten om vartannat .., ett år får man och nästa blir man utan!

Och man märker att tiden går.

Namn faller bort.

På kuvertet till Lainejaur, det som syns på bilden, stod i fjol även Arnes namn.

På ett annat har Carl-Olofs ramlat bort - där står nu bara Kerstin Sjölund -.

På ett tredje har min morbror - Olaf Bergman - försvunnit.
Där står nu Gunhild Bergman.

Livets gång.

Precis så.

Så där ja ...

Nu har förstapriset i Uppmuntringslotteriet seglat iväg till Munkedal.

Grattis igen, Leina!

(Hon valde novellsamlingen av Torgny Lindgren).