På min gata - men inte i stan - ...

Igår - det var i dagens-fönster-inlägget - blev det lite småprat om färger på hus och vad det gör med oss.
Den generösa fönsterfångerskan Monet hade nämligen hittat lilafärgade fönsterluckor i det lilla franska samhället och jag skrev att jag nog skulle drabbas av migrän om grannen målade sitt hus i den kulören.

Men det visade sig vara precis vad Lisas grannar hade gjort.
Lisa bor i Västmanland och skrev så här om det lilafärgade huset:

"För några år sen flyttade det in nya grannar från Irland i ett av våra grannhus, området är från 30-talet. Ganska snabbt den sommaren började de måla hela huset i exakt den här färgen, vita knutar som tur är.
Vi och alla andra grannar var i chocktillstånd.
Tänka sig vi vande oss efter nå´t halvår och nu tänker vi inte ens på det.
/Lisa från Västmanland/Jämtland"

För någon timme sedan tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga färgerna på husen här i omgivningen. Det här är ett sommarhusområde och inte alla bor här permanent.

Bilden längst upp visar hur det ser ut när man går nerför backen från det gula huset och går mot kustvägen till. Då har man havet bakom ryggen. På höger sida finns det vackraste huset - tycker jag - , det kunde lika gärna ha byggts på den spanska solkusten, men det smälter in så bra här i det lite karga landskapet!
Tegelpannor (som jag ÄLSKAR!) på alla tak (det finns inalles fyra små byggnader på tomten) och vitt och grönt. Mycket kullersten.


Den villan gränsar mot pv:s hus .., och på vår sida är det en gärdesgård av slanor.
Mot vägen till är den byggd av stenar och den här vintern har tagit hårt på muren.


Den har liksom sprängts inifrån och det blir nog ett digert arbete att få den fin igen?


Så här ser infarten ut.
Det som liknar en gräshög i mitten, är nog en jordkällare?


Och en bit därifrån .., det gula huset på kullen (solfångare på taket) som skymtar vid gröna pilen.
Det är aningen knäckande att på ömse sidor av tomten ha grannar med så välskötta tomter ...


I det röda huset, vars gavel bara skymtar lite, lite, längst ner i bilden, bor ett ungt par som fått tvillingar. Mannen i familjen kunde ses i tv för några år sedan, i serien "Himlen kan vänta".
Han var då gift med en häst, - och hundglad veterinär som så småningom avled i sviterna av en hjärntumör.

Nästa hus på samma sida som vårt, är inte byggt ännu - det lär ska bli ett sommarhus -.
Det är två syskon som delar på tomten närmast kustvägen.

I det vita huset på höger sida (det huset är inte många år gammalt) bor ett pensionärspar.
Det var där vi fick hjälp, när bilen bara avled helt hastigt.
Herrn i huset har svåra hjärtproblem och får ta det lugnt här i livet.

"Gud, vilket läckert hus!" säger somliga som kommer på besök.

Fast det tycker inte jag.
Jag tycker inte alls att det passar in i den här något lantliga miljön.
(Det andra vita huset är så oerhört enkelt i linjerna .., inget krusidullande).


Nilssons granne åt andra hållet.
Det här huset har stått tomt i flera år och visats på Hemnets sidor.
Interiören påminde om familjen Ewings villa i Texas ..., och priset var högt.
Nu, äntligen, har det sålts .., men där finns inte tillstymmelse till liv.
Aldrig att jag har sett en människa röra sig - vare sig i - eller utanför huset!

Om jag tycker att krusidullhuset inte passar in i miljön här, så är det inget mot vad jag tycker om det här.
Det är som om man har slängt ner ett hus från himlen och tjoppat det intill åkern.


Och Nilssons närmaste granne mot havet till, bor här.
Det huset och ett rött mitt emot pv:s, har alla hört till storbonden, ja, även pv:s, har hört till storbondens ägor. Arbetarbostäder, helt enkelt.

En liten bäck rinner där bakom.


Bor man så nära havet, är det kanske förståeligt att där finns båtar på nästan varje infart.
Större eller mindre.
Pensionatsvärden är den ende som behöver "bekymra sig" om tampar hit och dit och hissa segel och annat som jag inte förstår mig på, övriga har motorer där bak på sina båtar.


Sista huset på höger sida, när man har havet bakom ryggen.
Här bor en barnfamilj och om jag mötte dem i affären, skulle jag absolut inte känna igen dem.
Det är här jag svänger höger i korsningen, ja, när jag ska till jobbet.
Sen kommer Lilla och Stora Skipås (som verkligen är en å s .., med branta backar till villorna som ligger längst uppe ..., där ska man ha bra knän!), Steninge, Backalyckan, Särdal och till sist Haverdal.


Nu har jag vänt om och när nästan hemma.
Pv:s uppallade segelbåt skymtar i kurvan ..., lagårdstaket där duvor och kajor håller till .., det skymtar till höger .., och går man sedan rakt fram bara, då är man nere vid havet på några minuter.

Minns ni när jag bodde i en liten etta på 31 kvm, intill en våldsamt trafikerad gata i Ystad?
Jag kunde nästan aldrig (men hade det ändå) ha fönstret öppet om jag ville titta på tv, sånt liv var det där utanför.
Och slagsmål om lördagkvällarna och grannar som blev vräkta för att där var sånt fasligt liv.



Men jag ä l s k a d e min lilla lägenhet och kan ibland längta efter känslan när jag öppnade dörren och låste om mig .., jag kan sakna dom där vackra, höga fönsterna och pelargoniorna som blev så frodiga just där .., och människor som passerade och vinkade in .., och ljudet från militärorkestrarna som passerar när det är Tattoo .., och doften av nybakat bröd från Möllers Bageri.


Och nog kan jag ibland sakna min lilla pytteträdgård ut mot gatan.
Krukorna på trappan (varje höst stals någon av blommorna ...).

Och stockrosorna som jag planterade, mot löfte att jag ovilkorligen skulle ta bort dem och återställa trottoaren till ursprungligt skick, ja, om jag skulle flytta.

Men det behövde jag inte göra, för gårdskarlen slet upp dem redan innan.
"Order från högre ort", sa han.
För tänk, om alla hyresgäster skulle börja göra så där, plantera blommor ute vid sin port, ja, men tänk själv, hur skulle det då se ut?

Ja, det kan man fundera över.

Men tänk, att jag har också kommit att älska tystnaden här .., stararna på tv-antennen .., frånvaron av bilar .., tofsviporna ute på åkern .., doften av gödsel .., och såklart: närheten till karga klippor och havet.

Jo, jag känner mig hemma här också.

Allt har sin charm.
Så är det nog.

Och här kommer tålamodsmedaljen till den som orkade hänga med till slutet ,-)

Nästan som en annan man ...

När jag kommer hem gör jag frukost.
Kokar två små ägg, från hönor som sprättat omkring i Dalarna.
Tack, du rara Solveig Granström!
Och äggkoppen är en present från min syster Rigmor.
Jag har haft den i många, många år och älskar den högt och innerligt.

Vid halvniotiden ringer telefonen.
Det är pv.
Han har, dagen till ära (körsång ikväll, det blir sent) tagit moppen till stan, men så visar det sig att han har glömt låskedjan.
Skulle jag möjligen kunna ...?

Så jag slänger på mig kappan och en hastig blick i spegeln visar en sömndrucken kvinna på femtioåtta år - en som har sovit dåligt och haft förfärliga mardrömmar - ("tack" Losartan! tack Läkemedelsverket som påstår att det är högst otroligt att man påverkas av medicinbyte när innehållsdeklarationen är närapå identisk!) - och håret är ångestlockigt, men jag tänker att det spelar ingen större roll, för jag ska ändå bara låsa mopeden och sen ge mig av igen.

I baksätet ligger harry platt som en pannkaka.

Men när vi kommer fram till den stora och vackra gymnasieskolan (gammal tegelbyggnad, det är ystadkänsla över det hela!) är moppesadeln låst och alltså kommer jag inte åt själva låset (kedjan har jag ju) och tvingas gå in i skolan .., leta reda på expeditionen ..., och får slutligen veta var herr Göransson håller hus och så knackar jag försiktigt på dörren där det står K 41.

Där pågår lektion och magistern öppnar dörren och säger viskande att .."vänta lite .., han håller ett föredrag om kometer", och om jag vill får jag komma in och lyssna och det skulle jag mer än gärna ha gjort - i vanliga fall - men nu är jag ju nästan morgonklädd och rufslockig i håret, så jag väntar strax utanför salen.

Magistern - det slår mig genast - är som en annan människa där på jobbet.
Han rör sig med en slags pondus och självklarhet och jag tänker att jag nog skulle ha tyckt om att ha honom som lärare.

Sen åker jag hemåt.
Harry i baksätet och inte en enda gång kräks han.

Jag tänker på sms:en från Emma och hur roligt det ska bli att åka tillsammans till London .., jag tänker på vad vi ska göra och detta att sitta och äta middag med henne .., och dela rum!
Så mycket glädje!

Och jag tänker också på att jag skulle vilja vara mindre känslosam.
Hur underbart skulle det inte vara om man inte brydde sig så mycket?
Det finns saker jag kan reta livet ur mig på .., ja, jag känner verkligen att blodtrycket skjuter i höjden och helst skulle jag vilja a g e r a och göra nånting åt eländet.

Vad jag tänkte på medan tofsviporna flaxade omkring där ute på åkrarna?

Jo, detta med taxichaufförer i Stockholm som tar ut rena ockerpriserna och klår turister och andra - som kanske inte är så resvana - på tusentals kronor för resor som inte varar mer än någon halvtimme!

Och jo, jag vet att det inte är förbjudet att ta ut såna priser, men det är lika fullt skamligt.
Det är ett sätt att utnyttja människors okunskap och för sådana luspudlar till taxichaufförer borde det vara offentliga rapp på baken.

Jo, det tycker jag.

Dagens fönster ...

Tänk, aldrig att jag tröttnar på Eckes fönster!

Jo, jag vet .., inte är dom särskilt eleganta och inte häftigt moderna .., ändå går dom rakt in i mitt hjärta!

Och här speglar sig träden där utanför, dom som står på andra sidan den lilla bäcken .., (ingen badboll har återvänt ..) och där är det gamla lagårdstaket där kajor och duvor sitter uppflugna på takåsen och där syns inhängnaden till grönsakslandet, men vad som inte syns är det gamla - nästan ihoprasade huset i tegel - det som står kanske hundra meter därifrån och är på gränsen till övervuxet.

Där finns också ett fönster.

Kanske ska jag fånga det på bild idag?

Forskning om barn ...

I P1 diskuteras just nu detta att barn som numera börjar i skolan, är så ovana att förlora i spel, så dom blir alldeles förtvivlade när verkligheten kommer ikapp och förlusten är ett faktum.

Ja, föräldrarna har alltså medvetet "lagt sig" och låtit barnen vinna, allt för att måhända stärka de små livens självkänsla.

Så kan det kanske vara.

Detta gäller dock inte mitt barnbarn, Emma.
På bilden sitter hon och funderar över sina kort ..., vi befinner oss på den grekiska ön Kefalonia och varje kväll spelar vi Plump.

Tretton kvällar på raken.

Emma är 11 år och mormor är just då 54.

Och hon som är mormor vinner alla tretton gångerna och vägrar att låtsasförlora.

Jo, jo.

Så kan det gå om man har otur och får en tävlingsinriktad madame till mormor.



Det hände att vi spelade luffarschack också.

Men då rann nog sinnet över på motspelaren, då mormor vann i g e n!

Om man stryker ett streck över eländet, så har det kanske aldrig hänt ,-)

Cecilia N sa...

Men din mamma var för söt med sovjeterna!

Så småningom i början av 1980-talet gick vår tv från 1962 sönder och min mor fick för sig att vi inte skulle ha nån ny, eller iaf testa att vara utan ett tag.

Och då spelade vi UNO på kvällarna efter läxläsning och före sänggående.

Jag brukade vara den som räknade poäng. Det var inte så himla lätt att koncentrera sig på det när syrran sprang runt stolen och lallade på den där retsången som brukar ha texten "Du kan inte ta mig!".
Alltid tjyvade hon segern fastän jag nästan...

(Jo, det blev tv så småningom.)

Amber sa...

Hej å hå!
Här är en som tävlat på riktigt mot sin unge, hur liten han än var!
Tror inte på att mesa för mycket. Jag är dessutom en fullkomlig usel förlorare.

Kan säga att sonen väldigt snabbt blev duktigare än mamma på memory - de gör ju det de där små. Har också alltid diskuterat med full argumentationskraft med gossebarnet, vilket innebar att vid tre års ålder var sonen en överdängare på att argumentera vettigt.

Nu när han snart är 14 aktar jag mig noga för att spela med honom. Och ska jag vinna en argumentation, ja, då får jag tänka till!

Elisabet. sa...

I min egen barndom spelades det kanske inte såå mycket, men pappa var en utpräglad tävlingsmänniska och ville tävla i nästan allting.

Vi skulle kappspringa runt huset, se vem som kunde stå på händer längst .., vem som kunde GÅ på händer längst .., och naturligtvis var detta grenar där han själv fick briljera ,-)

På jularna, när mina systrar kom hem från Karlstad eller Stockholm, satt vi i soffan och spelade en hemgjord variant där vi fick välja ett ämnesområde var - det kunde vara Europas huvudstäder, hundraser (mitt val), bilmodeller, byar i Västerbotten, skådespelare, ja, såna saker .., och så skulle man skriva ner så många svar på detta som man kunde.

Ni anar inte så många nya byanamn som hittades på i ivern att vinna!

Under åren som gift, var det hopplöst när exet och jag själv spelade kort mot varandra.
Jag tyckte att han blev så odrägligt kaxig när han vann ,-)

Mamma däremot var i total avsaknad av viljan att vinna, ja, hon brydde sig helt enkelt inte.

När de sovjetiska spelarna vann i hockey och alla i vardagsrummet deppade, tyckte hon att det var som allra bäst.

"Ja, men dom har det så eländigt i Sovjet, låt dom vinna, tänk så glada deras föräldrar ska vara!" sa hon medan nationalsången spelades och vinnarna stod där med tandlösa leenden.

(Å, milde tid .., den melodin kunde man nästan utantill, då på 60-talet!)

Det var en åsikt som hon var totalt ensam om i vår familj.

Cecilia N sa...

Min son har haft en tuff uppväxt. Han har haft en stubin vars längd räknas i negativa metrar och hans föräldrar lägger sig inte i spel.

Fast jag vet att jag nån gång när jag knuffat in honom i boet gång på gång när vi spelat fia låtit bli att knuffa honom när han äntligen fick ut en topp igen. Men jag berättade det ...
Både toppar och bräden kunde fara genom rummet om det blev för jobbigt.

En gång när hans mormor hade lagt sista biten i Carcassonne på det enda ställe han kunde lägga sin och sen mer eller mindre jublat, då fick jag "prata ner honom" för att inte allting skulle fara genom köket.

Mormors kommentar att "det är ju bara ett spel, det är väl inget att hänga upp sig på" var ganska brandfarlig kan jag säga ...

Men vi lyckades.

Av någon anledning är det bara jag i familjen som vill spela boggle. Konstigt ...

annannan sa...

annannan ler ty hon såg nyligen på dokumentären med Barbro Lindgren i K Special och där berättade BL om hur verklighetens Loranga som var BLs barns far, var besatt av att barn skulle lära sig förlora.

Och han åkte verkligen till stan iförd en tehuva en gång.

Hade annannan vetat det när hon var elva hade hon fått ett annat perspektiv på sin egen far (som alltid vägrat att spela alla spel utom munspel).

baratradgard sa...

Nämen så galet! Fast jag har alltid satsat allt på spel och vunnit stort när jag spelat mot mina stackars barn. Och nu vill min 23-åring inte spela Wordfeud med mig på mobilen för att han säger att jag blir "så jobbig och ska bara vinna"...
Som man bäddar får man ligga! I alla lägen!

Turtlan sa...

Samma med "fusk" i spel. Att vissa barn börjar hitta på egna regler för att få vinning av det. Nej nej säger jag då hur sura de än blir.

Tänk om man ALLTID vann, då blir det ju.inte samma glädje av att få vinna.

Intressant program, vad hette det? Kanske något att efterlyssna

cruella sa...

Barnens farfar lider av någon villfarelse att man ska låta barn vinna just för att de är barn och då, enligt honom, ska tycka att det är roligt hela tiden.

Resultat: Mina ungar som fostrats av en vinnarskallig moder tar förluster med viss grace samtidigt som de beter sig hyfsat vid vinst. Småkusinerna vars fader är mer inne på farfars, dvs sin egen faders spår, har fått åtminstone två av tre riktigt, riktigt usla förlorare som inte ens drar sig för att fuska när det ser ut att gå åt pepparn. Påpekar man detta blir det tårar och skrik och spänd stämning.

Ulrika sa...

Tycker mormor gjorde alldeles rätt.
Att hela tiden "skydda" barn så som de beskriver i programmet tycker jag är fel.

Verkligheten är ju inte sådan.

Även harry ...

.. har ledig dag.

Gör mest ingenting.

Ja, jagar pElle och sigge nilsson förstås.

Men för övrigt är det tämligen lugnt.

Aj, då ....

Om man sitter alltför länge och filurar med den nya ajfånen, kan allt hända.

Man kan till exempel glömma tid och rum.

Man kan slå på fel platta och plötsligt efter en "stund" känna att det luktar bränt i köket.

Och man inser - något skamset -, att man har fördärvat pv:s högt älskade plattskydd.

Bara för att man funderat över om man ska ladda ner en app eller två.

Om vinnarna ...

Förra veckans vinnare i Uppmuntringslotteriet blev Ulrika från Västmanland och Cecilia N från Härnösand.

Ulrika vann förstapriset; en Trädgårdsbok av Marguerite Walfridsson och så ett litet fint kort.
Cecilia fick ett rödprickigt hjärta av sten och så ett litet kort till henne också.
Snäckor och musselskal till dem båda.


På väg genom livet .., då behövs minsann världsatlasen.
Ulrika är kartläsare och bloggmadamen rattar den lånade bilen.

Ulrika har jag känt nästan så länge som jag har bloggat, det vill säga i sju år.
Hon var en av dom första som tittade in på min gamla blogg och då hette hon "Ellis".
(Här finns en tidig kommentar från Ellis.)

Efter något år kom hon ner till Ystad och hälsade på.
Det var en något inåtvänd madame som inte sade så mycket till en början .., men vänta bara .., det var som att skala lök .., lager efter lager åkte av och de senaste åren har så mycket hänt i Ulrikas liv att man får nästan hålla i sig!
Karusellfart är ingen överdrift.

Och under hennes besök gjorde vi utflykter runt Österlen .., vi åkte norrut till Kullens Fyr och vi åkte västerut och tittade in i Mölle och vi åkte över till Danmark

Senare har jag, tillsammans med pv, övernattat hemma hos henne och hennes familj i Västmanland och jag har, en ljummen sommarkväll, tagit ett kvällsdopp i bäcken/kanalen inte långt från där hon då bodde.

Här är den här stickglada madamens blogg.

Cecilia, som också varit med länge på banan (och precis som Ulrika också är en flitig stickerska) visade sig vara en lång kvinna med lika (nästan) långt hår, som vi mötte under resan hem från Västerbotten.

Ja, pv kände till henne sedan tidigare, dom hade bott i samma studentlägenhetshus i Umeå, under pluggtiden.
Världen är som bekant liten.

Under hemresan från Västerbotten 2009, stannade vi till i Härnösand och tog en fika tillsammans med Cecilia i ett härligt område och den här madamen, hon har - om ni inte visste det - ett fullkomligt enastående minne och kan komma ihåg vad man skrev i ett inlägg i oktober 2008, ja, nästan i alla fall.

Stort grattis till er båda och nu hoppas jag att paketen kommer fram som dom ska!

Ser man på ....

Teliadamen visade sig vara förstående och vips, hade jag hittat lösenordet till vårt nätverk.

En stund senare klickade jag mig fram i min nya telefon .., och efter ytterligare en stund kunde jag skicka ett sms till Emma, ja, man ska förstås inte skicka dylika till ungdomar som går i skolan, men jag blev så himla lycklig över att det nu fungerade!

Sen testade jag att skriva en kommentar på min egen blogg.
Ojdå, det funkade också!

Nu återstår bara att lära sig hur man svarar i den här apparaten, för se det kunde jag inte, då, när sonen ringde!

(Men det tekniska snillet, tillika stickmadamen i Västmanland, hon beskrev hur det går till.)

Måndagsfönstret ...

... hittade jag här.

Fyra vanligaste ...

Kan man omöjligen sova, kan man ju ligga och fundera på vilka fraser som är dom allra vanligaste på ens arbetsplats.

För mig var det lätt som en plätt.

Detta är vad man som kassörska garanterat får höra dagligen.

"Ja, det man inte har i huvudet, det får man ha i benen ....".
(Säger kunden efter dagens tredje besök).

"Det första man blir blind på är ögonen, haha...!"
(Rostad lök = alltid lika svårt att hitta i en butik!)

"Nej, det är ju inte avdragsgillt, *blink*-*blink*.
(På frågan om kunden vill ha kvittot).

alternativt ...

"Nej, behåll det, jag har ingen att redovisa för."

Jessica (som arbetar på ica i Västerås) sa...
Haha, klockrent!! En annan är.. -"En trisslott. Med vinst!" ;)

Och så ett kvällsfönster från ...

... madame Monet i södra Frankrike.

Helt ärligt skulle jag nog få migrän om närmaste grannen hade sån färg på sina fönsterluckor!

Men så är jag ju också en enjängd typ ,-)

(I Ystad, inte långt från infarten till Ö o B, finns ett hus i sten, målat i en knallorange färg .., och jag har flera gånger tänkt att vore jag granne, då flyttade jag! Jag skulle helt enkelt inte uthärda ,-)

Helt ärligt ...

.. tror jag att John Ove Svensson var en man med humor.

Nej, det spelade ingen roll ...

... att jag var dyblöt om benen när jag kom hem från jobbet.

Jag tog harry med mig och gick på liten kissrunda.

Stannade till.

Lyssnade till staren som satt på grannen tv-antenn.

L o g.

Söndag ....

På väg till affären.
Klockan är lite över 9.00.

Stannar till vid Backalyckan och tar en bild genom visiret.


Och som vanligt arbetar jag tillsammans med Emmeline.
Emmeline studerar till vardags till socionom och är en riktig pärla!

Har man dessutom kamperat länge sida vid sida, så vet man precis ..., man behöver liksom inte fundera över vad som ska göras.

Hon är mästerlig på att kolla datum på varorna och idag tog han dessutom fram allt inför påsken; ja, i alla fall pyntet ..., och det var m ä n g d e r med kartonger!


Här står hon nedhukad bakom alla tomkartonger!
En stund senare kom en ung man med sin lilla dotter och inhandlade 27 mindre påskägg!

Själv tog jag mig an mejerikylen .., fyllde på och frontade ., tog ut juicer och sill, gjorde fint i ostdisken och så var det kassan, förstås.

Och Emmeline tog hand om morgongräddningen av brödet.


Här står hon ute på lastbryggan och luftar sig när jag kommer körande med moppen.


Än en gång säger jag TACK till madamen i Portugal!
Den här bruna tejpen, den kommer verkligen till användning när uppmuntringspriserna ska läggas i postsäcken!
Här är det paketet till Ulrika som fått sig en duvning.


Detta är näst sista helgen som vi säljer semlor.

"Du kan väl fixa en skylt ...?" säger chefen som innan vi öppnat affären varit på plats och - tillsammans med äldsta dottern - gjort klart semlorna, dvs, klippt upp bullarna, vispat grädde, florsocker-pudrat och lagt i påsar.

Den röda lappen till höger, påminner om Bingolotto.


Det regnade i morse när jag körde till jobbet och det ösregnade när jag åkte hem igen!
I brådskan glömde jag regncapen och hade nu bara min blå regnjacka .., och det kan jag säga er ., att våta byxor i det här vädret .., det var ingen höjdare!

Men ååååå, så roligt det är att få köra igen!!
Dimman låg tidvis rejält tät och i Steninge kände jag lagårdsdoften och jag tänkte att om någon månad .., då kommer det att vara helt annorlunda när jag susar förbi.

Andra dofter.
Andra ljud.


Svängde upp på backen vid det gula huset och hörde harry tjuta av glädje över att höra matte komma hem!

En liten sväng ute blev det .., staren flöjtade från grannens antenn .., det doftade JORD och vår och våta byxor spelade ingen roll .., allt kändes så bra.

Nu är jag ledig i två och en halv dag.

På köksbordet ligger nybakade kanelbullar (pv:s förtjänst) och valnötsbröd .., och jag har duschat varmt, för att inte säga hett .., och nu ska jag bara strääääcka ut mig i soffan.

Söndagsfönstret ...

... finns i ett hus i Striberg, i Västmanland.

Där bor rally-Marcus och där bor väl nästan också Ulrika.

Tittar ut på världen gör rallykatten och Vivi, men den där Vivi, hon syns ju knappt.

Nja, det är nog dags att putsa fönstret .., jo, minsann!

Änglar, finns dom? Svar: ja.

Bilden togs i fjolvåras.

Igår hade jag i kassan en man och hans hustru - båda i pensionsåldern - och plötsligt frågar mannen - vänligt leende - om jag har börjat köra moped igen?

Det visar sig att han minns min glädje från i fjolsomras .., jag hade väl berättat för honom hur roligt jag tycker att det är att köra moped.

"Om jag kör moppe ..., nej, den startar inte, så vi får nog lämna in den på verkstan i Gullbrandstorp ..", säger jag och mannen ler filurigt och frågar vad som felas och jag förklarar att den inte vill starta, jo, den tänder liksom inte som den ska.

Då säger mannen, som jag alltså inte känner annat än som kund, att om jag vill, kan han ta sig en titt på mopeden, ja, han har arbetat som mekaniker och så får jag veta var han och hustrun bor - det är i Haverdal - och jo, det är bara att vi kommer med den!

Det är knappt att jag tror mina öron!

Och idag tog pv moppen på släpen och så iväg .., och tänk, några timmar senare hade mannen, som heter Lasse, fixat det hela - det var en slang som skulle bytas och så fixade han olja också - och nästan ingenting tog han betalt!!

Håll med om att det finns underbara människor!!

Så ..., i morgon, kära vänner, då ska den femtioåttaåriga madamen i landet Halland, hon som bor i ett gult hus på en kulle, då ska hon köra moppe till jobbet.

Åtta kilometer enkel väg.

Helt ärligt är jag nästan sjuk av längtan.

Friherren ...

Herrn i huset har - som alltid - ledig helg och här ligger han på soffan och funderar på vad han ska ägna sig åt idag?

"Kanske att jag ska dammsuga ...?" säger han efter en lång stunds grubblande.

Vad han tittar på?

Skidåkning, förstås.

För en tid sedan skickade jag en dvd-film till gruppboendet där min mamma tillbringade sju år.
Det var en naturfilm, där man får följa livet på en bondgård under ett års tid .., naturens växlingar och allt sånt, ja, så där så man kan tänka sig att många äldre känner igen sig.

Om pv hamnar på ett dylikt boende före mig, då ska jag låta klippa ihop en film med bara Vasaloppsbilder .,. ååå, så lycklig han då ska bli!

Som synes har såväl pElle som harry det avslappnat och skönt den här lördagen.



Och själv har jag, in i det sista, kämpat med manualen till min ajfån.

När jag vittnat om detta på Facebook, skrev barnbarnet Emma så här, ja, det var när jag funderade över om jag skulle skaffa mig "i-cloud", det var en fråga som kom upp och när jag berättat att jag ska åka till Anders i Malmö på kvällskurs i ajfån-hantering.

"hahahaha, ja du ska skaffa i cloud då kan vi smsa gratis till varandra om man har nätverk;) Stackars Anders haha :D

Fast först skrev hon så här: haha lycka till mormor ;)

And the winner is ...

Uppmuntringslotteriet ....

Dragning klockan 11.00 som vanligt.

I skålen är det nu gott om plats och där skvalpar följande omkring:

• Gunilla i Lidköping (!!! tänk, att nu kom jag ihåg var du bor ,-)

• Lena i Gävle

• Christina Berglund i Lycksele

• Cecilia N i Härnösand

• Ulrika i Kopparberg och lika ofta Striberg

När alla lotter är dragna, ska jag göra en stor dragning på någon riktigt fin vinst och där får flera vara med .., Annika B, din lott ska finnas där, det lovar jag!

Dagens fönster ...

'

Från "Fröken Blund slår dank" kommer här ett fönster från Vällingby.

Det är nog första gången jag inte skuggar en fönsterbild, men jag tyckte det här var så läckert, så det får vara som det är.

Tack och bock, säger jag.

Nio till nitton ...

... blir det idag och snart ska jag segla iväg till jobbet.

Medan jag skriver detta, har en liten rödhake hoppat upp på altanens vindskydd och tittar in rakt in .., ja, små, små pepparkaksögon möter blå människoögon och gör hjärtat glatt.

Och jag ser bofinken i den lilla eken!

Och vad har George från London med allt detta att göra?

Jo, jag tänkte på alla möten man får vara med om i en affär och snart kommer helgturisterna - alla som har sommarhus vid havet - och då blir jobbet helt annorlunda.

Nya möten.
Andra sorts möten.

Det var då jag kom att tänka på George, mannen som så generöst lät mig ta bilder av honom och hans arbetsplats i South Kensington i London.

Det var också ett slags möte.

Kl.07:27

Den kvinnliga programledaren i P1 avslutar nästan varje fråga med ett "då"?

För mig låter det himla nonchalant.

Och ja, det är förmodligen ett i-landsproblem.

Chocktillstånd ...

Den härliga hatten upptäckte jag på loppmarknaden på Portobello Road i London.

På samma sätt som att jag ofta drömmer att jag har glömt pass eller biljett inför någon resa, så drömmer pv om Vasaloppet eller Vätternrundan.

I vanliga fall brukar dessa drömmar uppenbara sig någon månad innan respektive lopp ska gå av stapeln (ja, eller några månader innan kanske ...), men se, nu är rekordet slaget!

Igår fick pv nämligen höra att Vasaloppet 2013 är fullbokat och enbart skräcken att han inte skulle få delta (jodå, han har anmält sig), har fått honom att vakna ett flertal gånger i natt, ja, säkerligen badande i ångest över att hans anmälan inte ska ha kommit fram som den ska.

Så här fortsätter det hela året.

I fjol var det Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet.

Och nu har det börjat om ..., ångesten ett år i förväg inför första helgen i mars 2013.

Ack Herre, hjälp mig!

Dagens fönster ...

Ett träd som speglar sig i ett fönster ..., och där skymtar även en trädgård, eller mer som ett grönsaksland - det var där vi i höstas erbjöds att plocka hallon -!

En bit därfrån rinner en liten bäck.
Kommer ni ihåg badbollen som i v e c k o r låg i bäcken och guppade?
Den är borta nu.
Bollen.

När jag står där vid fönstret och tar bilden, hör jag bofinken flöjta.
Det är premiär för i år.

Bloggare är sympatiska människor!

Jo, men så är det verkligen.

Ikväll telefonsurrade jag nämligen med Biggan B i Hudiksvall, hon som vann tröstpriset förra veckan och vilken härlig människa som uppenbarade sig i andra änden av luren!!

Om jag tänker efter .., har inte en enda av alla bloggare som man träffat i levande livet, varit annorlunda än jag hade förväntat mig .., och alla har varit sååå himla trevliga!

I Sälen fick jag sitta vid Solveigs matbord och titta ut på småfåglarna .., och känslan var densamma när jag åkte därifrån.

Tänk, så mycket värme som finns i bloggvärlden!

Äjmen.

Tillökning i familjen ...

Ja, idag kom paketet till Matöppet i Slöinge och nu ligger den - ajfånen - så fint i sitt fodral och väntar på att användas.

Till veckan ska jag åka ner till sonen i Malmö och få en kurs i hur denna mojäng ska användas.

Oj, oj, oj.

Det händer ibland att jag ångrar mitt tilltag.

Varför skulle jag ha så bråttom att beställa en?

Och behöver jag verkligen en sån här mackapär?

Återkommer med svar om exakt 1 månad.

Och stoooort grattis och lycka till ...!!

... säger jag till den här madamen.

Sååå glad jag blev när jag läste vad som hade hänt!

Och alla ville dom gifta sig ...

Idas vänstra hand.
För övrigt har hon vänster tumme upp.

Alldeles innan jag ska tacka för mig och köra hem, tvärtittar jag in i personalrummet.
Där sitter vad jag tror är någon nyanställd, men det visar sig ju vara Ida, dotter till Anne-Marie i charken!

Ida är nyss hemkommen från Uganda, där hon - tillsammans med klasskamrater och lärare - har tillbringat fyra hela veckor.

I vanliga fall läser Ida maskinentreprenad/teknik-linjen på Kattegattgymnasiet i Halmstad, men nu har hon och klasskamraterna (dom går sista året, Ida är 19 år) praktiserat på en Scaniaverkstad i Uganda av alla ställen på jorden.

Uganda!

(Själv praktiserade jag på Folktandvården i Malå!)

I verkstaden reparerades lastbilar och bussar.

"Men hur var det ...?" frågar jag häpet.

Jo, Ida är alldeles lyrisk över det vänliga bemötandet från kollegorna i Uganda.

"Dom var nästan sjuuukt vänliga och man kände sig sååå välkommen och omhändertagen!" säger hon leende.

På verkstaden arbetade endast två kvinnor (kontor och reception), ja, och så fanns där en kvinnlig städerska, de övriga var män och alla ville dom gifta sig med en blond, blåögd kvinna.

Ojdå, kära nån!

Jag frågar hur hon och de övriga bodde?

"Vi bodde på ett ställe för back-packers .., Red Chilli Hideaway och det var hur bra som helst!" säger Ida.

För övrigt är hon Stenbock, yngst av fem syskon och om hon själv ska säga vilken egenskap som är hennes mest typiska, så säger hon ..."jag är envis, det är nog efter morfar".


Den här arbetsdagen har bara susat iväg.
Säkerligen har jag bakat för mycket bröd .. men det må vara hänt.
Och jag har varnat Alex inför morgondagen, då det är hon som ska ta emot mejeribeställningen.


I fikarummet har Lena ställt en liten påskgrupp - som hon själv förfärdigat -.

Det är tur att det finns såna som Lena på olika arbetsplatser .., såna som kommer med hemkokt marmelad eller smarriga chokladkakor, som ställer en liten vas med snödroppar på bordet, eller som nu; pyntar lite, ja, bryr sig om, helt enkelt.

Ja, alla arbetsplatser borde ha en egen "Lena".

Lägenhet 2:a i Lund ....

Uthyres i andrahand.

Någon som är intresserad, så hojta!

Nån slags insikt ...

Semestrarna står som spön i backen på jobbet och det byts tider kors och tvärs.

Idag har jag för ovanlighetens skull ett förmiddagspass och slutar redan klockan tolv.

Innan dess ska jag ha fixat mejeriet och tagit emot och fyllt in bröd, löst Lena för rast och själv haft en kort sväng i fikarummet.

Mejeriordern gjorde jag igårkväll, allt för att inte känna sån stress - det är knepigt att beställa mjölk och annat när man inte har vanan inne och vet hur mycket som går - man får förlita sig på tidigare beställningar och hoppas att det blir bra.

I morgon är jag enligt schemat helt ledig, men det blir heldag i stället och sen väntar helgjobb.

Nåja.

Allt går i Västerbotten, brukade mamma säga.

Det gäller nog Halland också.

Torsdagsfönstret ...

... finns i ett kök i Lidköping och så här skriver fönsterfångerskan:

"Hej Elisabet!

Här kommer ett Marimekkofönster från mitt vilda kök.
Man blir pigg av de stora figurerna.
Egentligen så skall det väl hänga i ett barnrum men jag är tillräckligt barnslig för att gilla dom!

Hälsningar Marie-louise."

Innan jobbet ...

.. går vi Kvarntorpsrundan.

Det är varmt ute .., så där varmt så jag längtar efter att gå barbent!
Hela tiden hör vi lärkor och tofsvipor ..., och ute på åkern, mot kustvägen till, ser jag några strandskator.

Nere vid havet pågår pålning av stängselstolpar.
I sommar ska hästarna inte få härja fritt nere vid klipphällarna eller på grusvägen, vilket säkerligen tacksamt tas emot av dom flesta som brukar promenera där nere.

Det är underbart roligt med en flock islandshästar, men det finns säkert människor som inte uppskattar att tjugoåtta hästar kommer springande rakt emot en!

Mitt i det vi går hör ett schwoschande.
Just så låter det.
Schwosch - schwosch!

Och jag rycker upp kameran ur fickan och på bilden ovanför ser ni vad jag såg.


"Ursäkta, vet du vad klockan är ...?" frågar jag en av männen från "Farmartjänst"; det är dom som slår ner pålar till stängslet.

"Halv tolv ....", säger mannen som plockat upp sin mobil ur byxfickan.

Det är nya tider nu.
Ingen som tittar på sitt armbandsur.

Halv tolv.
Alltså har vi gott om tid på oss, harry och jag själv .. ,minst en och en halv timme kan vi vara nere på stranden, innan jag måste göra mig i ordning.

Så där sitter vi på en klipphäll och tittar ut över världen.


I Oskars Hamn finns två båtar vilka aldrig togs upp i höstas.
En av dem är pv:s.

Nu kan bara segla iväg om han vill, ja, lägga ut nät och kanske kan vi få färsk spätta till middag.


Och överallt prunkar snödropparna .., det är som en liten skog av vita blommor!
Tänk .., att nånting kan bli vara så vackert!

Förmiddag ....

Och det blir morgonpromenad i hästhagen - där inga hästar ännu är -.

Jag gömmer Frolicgodis .., trär upp dem på små trädgrenar och harry springer av och an och letar, ivrigt viftande på svansen!

Ingenting är så roligt som detta!

Och jag hör bofinken och tar upp kameran för att fånga ljudet, men då tystnar förstås herr Bofink omedelbart, men lärkan är ihärdig och alla andra småfåglar förstås.

I ett träd nära Eckes gula hus, ser jag en Gärdsmyg.

Och vi möter en kvinna som har arbetat åt Försvarsmakten (ekonomiavdelningen), hon är kund i affären och säger "jaha, bor du här, det visste jag inte?" och vi står nere på vägen och småpratar en stund, allt medan hamnkaptenen kommer körande i sin vita pickup och han vinkar så glatt och efter en stund kommer de andra karlarna, dom som var morgon träffas nere i hamnen och sitter där och pratar strunt nån timme eller så.

Som ett litet rally är det.

Och nu är det flödande vårsol och innan det är dags för jobb, ska jag hinna med en timme eller så nere vid havet.

På klipphällen ska jag sitta och speja ut mot ejdrarna.

Ja, jag ska sitta där och filura över hur härligt livet kan vara så här en vanlig onsdag i mars.

Dagens fönster....

... finns i ett litet gult hus, beläget nedanför ett annat gult hus på en kulle.

Allt uti landet Halland.

Om man bor på Ejdervägen ...

.... och möts av den här synen, en alldeles vanlig tisdag i mars ..., då anar man kanske varför vägen har fått sitt namn.

Och alldeles ljuvligt var det att höra skrockandet från ejdrarna .., det där typiska.

Fram och tillbaka simmade dom.

Luften var ljummen, på gränsen till varm.

En bit därifrån låg en död fiskmås.

Och harry lekte med en fågelvinge.

Tidig morgon ...

Det första jag lyssnade till när jag vaknade, var P1-prat om vapenaffären i Saudiarabien.

Och vådan av att äta kött .., att livet förkortas med många år.

Och en debatt om Rinkeby.

Smatterord.

Korta svar och irritation.

Ifrågasättande.

Till sist stod smattrandet mig upp i halsen.

Så jag tryckte på knappen och tystnaden bredde ut sig.

Fönstret ställdes på glänt.

In kom havsljudet - det där avlägsna dånet som aldrig riktigt upphör - och långt bortifrån .., koltrastens flöjtande.

Här stod jag ...

... och lyssnade hänfört till stararna som satt på hustaket en bit bort.

Hos Johanssons.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Vi har en skylt på postfacket där det står: Pas de publicité s.v.p.
Alltså: Ingen reklam tack, fast på franska.

Ibland kan jag ångra det för det är lite kul med reklam ändå, det säger en del om landet det också. Jag ska lägga ut lite bilder från dagens skörd på min blogg - reklamutdelaren mötte Bengt och övertalade honom att ta emot en binge broschyrer så jag tog lite bilder på olika saker.


Det är vår och renoveringstider också i Provence.

Så fort jag såg fönstren tänkte jag på dig - där ser man vad en blogg kan göra med ens seende!! Så varsågod, det här är fönster det också!

Kram
Monica."

Tre inköpslistor från Västerås ...

Bilderna är tagna med en I-phone och jag har försökt ta bort det mesta lila-rosa-sticket (med min kamera blir dom blå ...), det är därför färgerna blir lite underliga.

Men listor är det i alla fall.

Tack snälla Jessica som kom ihåg att skicka dem!

Idag kom det orangefärgade pensionskuvertet ....

Ja, man kan ju säga som så .., att blodpudding i alla fall är himla nyttigt.

Och lättlagat.

Och om man vill kan man ju odla potatis på det som nu är gräsmatta.

Tänk, så mycket gott man kan tillaga av potatis!

Och har man tur finns det väl några fiskar kvar i havet.

Det behöver inte nödvändigtvis vara rödspätta.

Sill går också bra.