Och så blev det tisdag ...

Och här kommer en bild från igår när jag hade parkeringstid över och tog mig en titt på slottet i Halmstad och med slottet i ryggen var det här vad jag då såg. I huset längst till höger bodde en gång pv:s moster och morbror - Sonja och Gösta - men sen dog ju tyvärr Gösta och nu bor Sonja i en tvåa i Harplinge, bara några kilometer från Haverdal.

Detta såg jag när jag vände mig om.
Del av slottet, det som vetter mot vattnet.

Och sett från andra hållet. Å, så vackert!
Vill du veta mer?
Här finns lite fakta.

"Slottet byggdes av vår danske kung Christina IV".
Ja, så var det.
Prins Bertils stig  är 18 km lång (eller kort, välj själv) och det är ju rent bedrövligt att jag ännu inte gjort bekantskap med den. Men det ska jag göra!
Här kan man läsa lite om den.

Sommartid är småbåtshamnen förstås översållad av båtar av alla de slag, men just för tillfället är där bara en enda en. Och eftermiddagssolen lyste så fint .., när bilden togs var klockan kring fyra.

Vacktra brunnslock fascinerar alltid.
Ni vet väl att om man googlar på brunnslock, då kan man komma till sidor med hundratals såna, från hela världen! Den där brunnslocks-fascinationen är jag uppenbarligen inte ensam om.

Och nu är klockan snart halv sju på morgonen.
Jag vaknade fyra .., alldeles för pigg för att somna om .., lyssnade till reprisen av gårdagens Nordegren & Epstein .., lämnade sängen vid fem .., gav Harry mat vid halv sex (va, redan? såg han ut att tänka) och nu är det knappt en timme kvar innan jag åker till jobbet för ett extrapass till klockan ett. Det känns bra.

Dagens fönster ...

"Här kommer några måndagsmorgonfönster från min väg till jobbet.
Jag tycker så mycket om bilden som blir när den låga vintersolen får avlövade grenar att avteckna sig mot fasaden".

Så skriver madame annannan i Portugal.

Tack att du tog dig tid att fånga ögonblicket! säger madamen i det gula huset.

Så här blev det ....

Två trappor upp ligger balkongdelen (till höger), det är där jag sitter.

Nej, jag var verkligen inte särskilt sugen på att titta på den tredje av filmstudiosäsongens tio filmer, men så tänkte jag att precis så har jag tänkt så många gånger tidigare och inte en enda gång har jag ångrat att jag struntade i alla på-förhand-tankar och verkligen åkte in och tittade.
Så det gjorde jag idag.



Och det ska jag säga er, att oj, så jag fascinerades av den här filmen vars titel är "Leave no trace".

Ett litet tvärsnitt av GP:s recension av filmen.

Innan den tog sin början höll en kvinna ur filmstudiostyrelsen ett kort föredrag där vi fick veta lite om regissören Debra Granik och såklart också om huvudrollsinnehavarna Ben Foster och Thomasine McKenzie (som spelar dottern till en posttraumatiserad amerikansk soldat som tjänstgjort i Irak).
F a n t a s t i s k a  skådespelare, hela bunten!

Läs gärna Nöjesgudidens recension som jag tycker beskriver filmen på  p r i c k e n!

Det är i sanning en låååång film det här, hela en timme och fyrtionio minuter!
Om jag hade ont i rumpan?
Inte en sekund!

Och betyget?
Fem av fem.

Dagens fönster ...

På besök i Puerto de Mogán sammanstrålade Turtlan och hennes Martin med en före detta kollega (numera pensionär), tillika namne med fönsterfångerskan.

Och där, bland kvarteren som - enligt Turtlan - ska verka gamla men är någorlunda nya, togs fönsterhåven fram.

Det är jag glad, för Turtlan!!

Tack snälla!

Här kan man se hur där ser ut.

Ny vecka .., ny giv.

I ett halvårs tid har det varit Harry och jag som varit hemma om dagarna, ja, alltså när jag inte blivit inringd för jobb. Det här att alltid vara tillsammans, det gör att man verkligen lär känna varandra.

Numera vet jag att det absolut bästa Harry vet, det är när jag masserar honom i nacken och på ryggen - masserar med låååånga, kraftiga tag - och då tar det sällan mer än någon minut förrän det ser ut så här: då har han somnat.

På kvällarna går Harry oftast och lägger sig först av alla.
Så där vid halv nio, nio .., då knatar han upp alldeles ensam och lägger sig på min sida av dubbelsängen. När jag någon timme eller två senare kommer upp, flyttar han sig direkt och lägger sig då på det som var pv:s plats. Jag brukar krypa ihop nära, nära honom och stoppa den högra handen under hans hals och ibland håller jag i hans ena tass.
Den var han tidigare så rädd om, men inte nu längre.

Senare på natten tackar harry för sig och lägger sig vid mina fötter.
Vid tretiden  händer det att helt enkelt lämnar sängkammaren och går tvärs över hallen in till husse och kryper ihop hos honom.
Så oändligt tomt det kommer att bli den dagen vi inte har Harry!

Igår jobb från halv tre till kvart över åtta.
Vi var två stycken (och dom var två från åtta till halv tre) och det var full fart mest hela tiden.
Inte kundmässigt, men det var helt enkelt så mycket att göra.
Fronta, baka bröd, fylla på frukt, kolla datum i mejeriet, räkna kassorna och så är det ju ombyggnationen av butiken oc jag bara  g a p a d e  när jag kom ut på pantlagret .. , jag kände inte alls igen mig!

Arbetade tillsammans med Lovisa.
Lovisa är lillasyster till Hampus och lika rar och fin som sin bror är hon.
Så lugn.
Så mjuk.
Egentligen har hon mest varit i delikatessen och jag frågade var hon trivdes bäst?
Där, eller i kassan.
Till min förvåning svarade hon delikatessen.
"Där är fler varierande arbetsuppgifter .., ena stunden gör man en smörgåstårta, sen är det att ta hand om leveranser och fylla på i hyllorna och i disken .., och så förstås att ta hand om kunderna!"

Det händer att jag - framför allt tidigare - var rastavlösare i delikatessen när jag hade tisdagkvällar.
Jag var alltid lika lättad när den där kvarten var tillända :)
För övrigt har jag inte ord så det räcker .. , ja, jag är fylld av beundran över allt dom ska hinna med!
Och är det mycket dokumentation inom sjukvården, så är det mängder med dylikt även i en chark-delikatessavdelning!

Pv kom och hämtade vid stängning (känns tryggt .., jag bara väntar på att vi en kväll ska mötas av rånare) och när jag kom hem slog jag mig ner i fåtöljen och tittade på VM-studion från Åre. Oj, där var kungen på besök i soffan!

Loooog så här mycket åt programledarens kämpande med att rätt titulera kungen. Det blev allt från "du", till "ni", till "kungen".
Nog är det allt fånigt detta kungen hit och dit, eller kronprinsessan för den delen och det säger jag fastän jag med stort intresse följer kungahuset.
Och trots att jag egentligen inte  alls tycker om det här med ärvd tronföljd.

Och idag dags för Filmstudio igen.
Det här är dagens film.
Hade jag INTE varit medlem hade jag nog inte kört in för att titta på den, men såå många gånger har jag blivit överraskad av filmer som jag känt ungefär så här för, så det får bli ett besök ändå.

SVT:s recension av filmen ser ut så här.

Söndagsfönstret ...

Snavar över två fönster med okänd avsändare.
Ja, det var naturligtvis inte okänt då, när bilden första gången visades.

"Bergmästaregatan" står det i alla fall.

Googlar.
Aha, en sån gata finns bland annat i Kopparberg.

Då gissar jag att det var Ulrika som höll i kameran.

Rapport ....

Nu ska jag tala om vilken nyhetsuppläsare jag tycker bäst om.

Jo, Fredrik Skillemar i Rapport.

Talar en ytterst begriplig småländska och läser upp nyheterna på ett i mitt tycke bra sätt.

Tack för ordet.

Ett tips ....

Bilden från Guys blogg ..., få se, VAR är nu bankomaten!?

Så här är det: jag håller aldrig koll på hur många - eller hur få - människor som tittar in här på sidan, men jag vet hur glad jag blir när någon har lämnat ett tassavtryck och skrivit en aldrig så liten kommentar. Förmodligen är det likadant för andra bloggvänner.

Stor glädje är det därför när Guy från Arvidsjaur nu är ute på resande fot, just nu i Vietnam.
Jag tycker verkligen om hans sätt att skriva och med bilderna till.
Och ofta en portion filurig humor (eller självdistans) som pricken över i.

Om bekymret med att komma åt pengar, vittnade han om idag..
Det här att hitta en bankomat.

Och ja, hans bilddagbok rekommenderas  v a r m t!

Dagens fönster ....

Ett avlångt fönster i en dörr och en hund som kanske vill komma in?

Det var Cecilia N i Härnösand tio mil norr om Härnösand som kom ihåg att ta upp mobilen.

Tack snälla!

Sista sidan ....

Foto: Sofia Runarsdotter

Såja, då har jag läst ut den här boken av Måns Wadensjö, den som handlar om livet på Systembolaget. Nu är det så att jag kanske två gånger per år - om ens det - besöker den butiken; det är pv som står för delen av inhandlingen, men ändå, kommer jag någonsin att kunna kliva in där och inte vara påverkad av det jag har läst? Tveksamt.

Det var så otroligt mycket igenkänning för mig, just detta hur lojala vi butiksanställda blir och hur jobbet i butik för många blir till en slags .., familjesammankomst, ja, kunderna blir liksom till släktingar. Så har det varit för mig och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.

Och betyget, om man nu tvunget måste ge ett betyg?
Kanske tre av fem.
Eller lite mer än tre.

Tog harry på sedvanlig promenad och fast det såg så skönt ut när vi var inomhus, blåste det ganska kallt mot kinden när vi väl var ute.
Särskilt när vi gick mot havet till.
Bara enstaka fläckar av snö finns kvar.
Vägbanan var torr och det porlade i diket.

Stannar till och kollar tiderna för hur bussen till Haverdal går.
Det är generöst med busstider om man bor i södra Sverige, i alla fall här.
Om jag börjar arbeta klockan 7:45, räcker det att jag tar 7.30 bussen, ja, det borde gå.
Problemet är att jag alltid vill vara på jobbet minst tjugo minuter, helst en halvtimme, i förväg.

Så här ser det ut i landet Halland just nu.
I alla fall i Stensjö.
Gröna gräsmattor.
Den här tomten tillhör det vi kallar för "polska ambasssaden".
Av någon obegriplig anledning är gräset  a l l t i d   grönt där.

När jag kom hem igen strålade solen och jag hämtade en dyna till trädgårdsstolen, lät harry vara lös och så slog jag mig ned där ute. Ansiktet mot solen.
Det tog inte ens en halv minut, så täckte molnen himlen.
Slog en signal till vännen Eva på Frösön.
Hon lät så pigg och glad.
Jag tänkte på den där kvällen vid halv tolv när jag skummade igenom sociala medier och där upptäckte att Eva skrivit - helt öppet - att hon drabbats av leukemi.
Jag minns också hur jag ropade högt ..., alldeles förskräckt blev jag.
Eva är en som varit med länge, länge, nästan så länge som jag har bloggat.
Å, jag är så glad att hon - trots sin sjukdom - mår bra!
Här finns en liten intervju - från den 25:e maj 2011 - med denna kreativa människa.

Fredag ....

Efter flera dagar - det känns som en oändlighet - av regn och gråväder, klarnar det upp lite.
Jag sitter i loppisfåtöljen och tittar på SVT:s morgonstudio och tänker att dagens programledare är så bra tillsammans. Sånt betyder mycket. Och Ted Wigren, han är enligt mitt sätt att se det, verkligen ett nyhetsankare, med betoning på ankare. Lugn, trygg och med behaglig röst och inte minst: han tycks ha ett gott humör. Nära till skratt.

Telefonen ringer.
Två gånger.
Långa samtal, där pratet går fram och tillbaka.

På fönsterrutorna ligger nattens regndroppar kvar just vid spröjsen.
Mitt i telefonpratet upptäcker jag att allt det grå på himlen spricker upp.
Inte mycket, men så där så att man får ett slags hopp.

Svenska Dagbladet ligger på köksbordet.
Nej, jag vänjer mig inte vid den tidningen.
För några dagar sedan ringde en vänlig säljare (stationerad i Östersund) och frågade om vi var intresserade av att förlänga prenumerationen (den som var så billig) på just Svenska Dagbladet.
Efter en stunds prat, tackar jag nej och får som alltid dåligt samvete efteråt.
Det känns som om man bara utnyttjar det där superbilliga - och det är ju också vad vi har gjort -.
Som att man blir bjuden på middag, men aldrig bjuder igen.
Som att man slår på den som redan ligger.

Tänk, så roligt det ska bli med vår!
(Bilden är från en auktionssida med konst förfärdigat av Sven Ljungberg).
Och nej, det är ingen brådska, men längta kan man ju få göra ändå.
Men tänk, när staren kommer och sitter uppflugen på tv-antennen och sirlar så fint!
Eller sädesärlan.
Och tänk, när gräsmattan torkar upp!
Att få räfsa.
Sitta utomhus och dricka elvakaffe.

På söndag blir det ett extrapass - ett eftermiddagspass -.
Perfekt! Hundra procent i ersättning rakt av på söndagar och det är ju en av anledningarna till att ungdomar så gärna arbetar extra helger. (Hundra procent även på lördagar efter tolv eller ett).

Ja.
Ungefär så är det.

Dagens fönster ...

.... behöver jag säga vem som tog bilden?

Nej, jag tänkte väl det.

Hon som har en älgko som närmaste granne och som absolut inte ångrar flytten till husvagnen.

Torsdag ....

Hällregn ute mest hela dagen.
Inte mycket blir gjort.
I alla fall inte sånt som räknas som arbete.

Friherrinnan bjuder på elvakaffe som tack för att jag varit henne behjälplig med att ordna ett nytt mobilt bank-id och hon har tänt ljus och brödet är förstås hembakat och osten är god (lagrad brännvinsost).

Efteråt åker jag till affären och handlar det som är slut här hemma (inklusive den lagrade osten som var så god!).
Nu har ombyggnaden satt fart på riktigt; provisoriska väggar har kommit upp och jag beundrar såväl kunder som personal som ska navigera i detta och då är det här bara början.

Därefter till Harplinge med lunchmat till Sonja som är sjuk.
Hade Sonja fått bestämma hade detta aldrig skett, men nu får inte hon det ..., jag åker dit ändå och tänker på när vi låg i flera veckors influensa och hon stod utanför västerfönstret och överräckte en bytta med hemlagade kåldolmar med potatis - jag minns glädjen och tacksamheten -.

Kommer hem.
Eldar i kaminen .., lyssnar till Nordegren och Thurfjell (sympatisk människa, tycker jag att det verkar som) ..., och där är en intervju med Håkan Juholt, som numera är ambassadör på Island. Dom pratar om Jan Björklund som sagt upp sig som partiledare.

Jag tillhör den ynka pyttedelen av befolkningen i vårt land som röstat på liberalerna och ja, jag är ganska konservativ av mig, men tänker ibland att vänsterpartiet lika gärna kunde få min röst.
Det är lite hit och dit.
Men Jan Björklund har mött så mycket hat, spott och spe efter överenskommelsen med socialdemokraterna och det har ju varit hur uppenbart som helst att han ser ut att vara alldeles dödens färdig .., ja, helt slut på och kanske även ledsen.
Så skönt för honom att hoppa av!
Hade han varit min granne hade jag bjudit in honom och hans familj på middag.

Och ja, jag har flera gånger under årens lopp röstat på Folkpartiet som blev Liberalerna, även om jag inte hållit med om allt. Med centern också.

Igårkväll fick jag ett sms från Emma.

"Mormor, ser du på "Vi överlevde R.Kelly?" skrev hon.

Jag svarade att det gör jag inte, helt ärligt visste jag knappt vem han var.
Nu vet jag.
Och jag föreslog henne att titta på "Allt för min son", så skulle vi liksom göra ett byte.

Till min förskräckelse upptäckte jag att det här R. Kelly ju består av hela sex avsnitt.
Nu har jag det jag gör.

Dagens fönster ...

Å, man blir så glad över alla olika fönster som kommer susande genom rymden, vare sig dom fångades i Örebro, Thailand eller St Albans i England.

Den här utsikten är från det sistnämnda stället och det var annannan som förmodligen är - eller var där - å jobbets vägnar, som tog fram håven.
Tack snälla! säger jag.

Och här en länk till hotellet där hon bodde.

Och här finns ett av hennes tidigare inlägg - verkligen mycket tidigare - närmare bestämt från den 29:e oktober 2011.



En liten annorlunda film från St Albans är det här.
Först tänker jag att den som berättar driver med mig, men så är det inte.
Jag tyckte om den.

Lösa trådar blir till en väv ...

"Kittelfjället 6:e februari 2019".skriver Martin Westerlund på Facebook.
Jo, vi är släkt Martin och jag själv, men Gud allenast vet hur.
Tack att jag fick låna bilden av dig!

Och min mammas mormor hette Wilhelmina Charlotta Westerlund.
Och min morfar hette Erhard Westerlund.
Ett tag efter skilsmässan från mina barns pappa, funderade jag på att ta mig det efternamnet - Westerlund - ja, jag hade hetat Eikedahl längre än Nilsson (mitt flicknamn), men Westerlund kändes ju inte som jag direkt.
Eller Elisabet Ivarsdotter?
Nej.
Det är knepigt det där.
Mormor hette Hansson.
Elisabet Hansson?
Nej, inte det heller.
Det fick bli Nilsson.

Här är mammas mormor i randig klänning.
Det var hon som gifte sig med folkskolläraren Per-Olof Hansson (från Stora Kittelfjäll, står det i släktpapperen) och hon var 28 år när hon fick min mormor (det är hon som står där uppe med vit krage på v-ringad klänning) och på bilden borde mamma (som sitter med knäppta händer intill sin mormor) vara kanske fyra, fem år?

På min mammas morfars sida, bär det iväg söderut, till Dalarna och Gästrikland.
Ockelbo, Orsa, Leksand, Hoting/Tåsjö och Skuleberget (Ö-vik).

Jaha, ja.
Men nu börjar jag få ihop trådarna.
Ledordet för dagen var alltså Kittelfjäll.

Dit åkte vi - pv och jag själv - när vi för flera år sedan bilade norrut.
Hemöver.

Och i Kittelfjäll har man alltså något slags rotsystem.

Borta med vinden ...! 

Ankerbyn i Haverdal ...

Varje förmiddag kring tiotiden brukar friherrinnan slå en signal, ja, hit alltså.
Då blir det lite småsurr bara .., så där om hur vi mår ., det blir prat om vädret (regn och rusk och glashalt ute) .., vi diskuterar ofta tv-program som vi sett eller som idag: fina extrapriser i affären.
Färsk laxsida för 99:-/kilot.
Det är ju nåt att hurra för!
(Friherrinnan pratar väldigt gärna matlagning eller bakning, eller tv-program som handlar om just detta och jag svamlar på om alla duvor och koltrastar som pickar frön här utanför)..

Men så kommer pratet att handla om den där semesterbyn inte långt från affären .., den som har ett särskilt namn, den som lär vara lite märkvärdig ..,, och där lär bo många arkitekter, åtminstone sommartid.

"Få se nu .., men vad är det den heter ...?!" säger vi unisont.

Nej, namnet är borta.
Så tar vi slingervägen längs alfabetet.
Det hjälper inte heller.

"Vänta, jag ringer till Eva i Tyresö, hon vet säkert!" säger jag

Nej. Inte heller hon kommer på det.

"Jag ska fråga Ulf och ja .., jag lovar Elisabet, jag sms:ar och ja, bara första bokstaven!" säger hon.

Efter tjugo sekunder kommer meddelandet.

A.

Då ringer jag till friherrinnan och hon har precis då kommit på att ordet slutar på "byn" och dååå ..., men först då, kommer jag ihåg att det är "Anker", ja, så är det ju, Ankerbyn!

Det är då jag tänker att hjärnan är som en stor byrålåda eller ett arkivskåp - där lådorna är till brädden fyllda av minnen eller kanske bara fragmentariska bilder - och vid sextiofem års ålder svämmar där förstås över ..., det borde bli nån slags mental diskresning mellan varven och det kanske är just det vi varit med om, nu när namnet på semesterbyn fallit bort så totalt.

Men Ankerbyn var det i alla fall.
Nu vet vi.

Dagens fönster ....

... som kommer från Kärlekens kapell i Arnäs och det var den minnesgoda Cecilia N som kom ihåg att någon i landet Halland tycker väldigt mycket om fönster.

Det tackar jag för!



Hittar den här filmen från själva kyrkan i Arnäs (och Arnäs ligger för övrigt i Ångermanland). Nu ska jag lyssna på spelandet. Kantorn, han som ser så snäll ut, heter Oskar Wedman.

En vardagsbild ...

Från Eva i Tyresö kommer den här bilden som åtminstone gör mitt hjärta så varmt.
Barnbarnet Lill-Karin som pysslar om sina gosedjur.

Det är väl det här man längtar till.
Och saknar.
Det hade i alla fall kunnat vara ett av mina barn som pysslat med sånt här och jag själv som lillflicka älskade att ta hand om dockorna .., att dra dem i dockvagnen, byta blöjor på dem (gula plastblöjor med knäppen .., Dialon puder i rumpan på dockan förstås), men gosedjur i den här meningen hade jag inte - bara en nalle.








 Och tänk, om nästan exakt två månader .., blir jag farmor, ja, om allt går som det är tänkt.

Tyget på bilden är ju bara helt ljuvligt och är designat av Stig Lindberg.
Om denne kreative man kan man läsa här.

Röda Kvarn .....



Igår var det så dags för film nr 2 av vårens tio filmer hos Halmstad Filmstudio.
"Allt för min son", är titeln.
Det här är en film skapad av Xavier Legrand och helt obegripligt är det ju att det här är hans allra första långfilm!!

Jag var totalt uppfylld efteråt; inte av glädje, mer av skräck .., men allra mest av skådespelarna och deras helt otroliga prestationer! Inte minst den här unge killen Thomas Gioria. Det övergår mitt förstånd hur en pojke i den åldern kan spela så trovärdigt (och oftast enbart genom skiftningar i ansiktet .., när jag tänker efter hade han inte många repliker!).

Suveränt bra agerade även pojkens "mor och far", det vill säga Léa Drucker och Denis Minochet, men även paret som spelade pojkens farföräldrar var fantastiska.

Göteborgsposten bjuder även icke-prenumeranter (tack GP!) på den här recensionen och jag tycker Gunnar Rehlin har rätt i allt han skriver. Gårdagens presentatör av filmen berättade att regissören, denne Xavier Legrand, inspirerats av såväl Alfred Hitchcock som tyske Michael Haneke och det håller jag med om.

Det var  a n d l ö s t   tyst i den nästan fullsatta salongen - faktiskt nästan hela tiden - och sista tio minuterna hade jag spänt mig nåt så hemskt, så jag fick så där överdjävulskt ont på höger sida som jag ibland kan få och jag nästan vacklade ut ur biografen.

Vaknade vid femtiden i morse, norpade åt mig mobilen och låg därefter och tittade på olika intervjuer (ack, att man hade talat och förstått franska!!) med skådespelarna, läste recensioner från när och fjärran och tänkte - återigen - att det här är nog den film som gripit tag i mig allra mest, ja, i alla fall på många, många år! I någon av intervjuerna togs det upp det här med hur mycket ljudet i filmen betyder.
Inte ljudet: ljuden!
Ja! Just så var det!

Filmen kan ses på triart.se för 39:-  och Catarina i Trelleborg skriver att hon har sett den via Telias filmbutik, samma pris.

Att det här är en feelgood-film, ja, det tror väl ändå ingen.
Men .., om man vill se suveränt skådespeleri, då är den en femetta!
Och vilken regissör han måtte vara, den Xavier Legrand! (för övrigt född den 28:e mars 1979).

Här en recension från Kulturnytt i P1.

Mitt betyg?
Fem av fem möjliga.

Dagens fönster ....

På såväl Instagram och Facebook ser jag den ena bilden efter den andra - hemifrån, alltså - som visar vilka enorma mängder snö som kommit så där på en gång!

Den här bilden kom från ellem i Skellefteå och hon skriver att snötäcket ökade från en halv till en meter under helgen!!! Helt sanslöst.

Och så här såg det ut när hon tittade ut genom fönstret.

Tack ellem!

Måndagmorgon ....

Och vi lär ska få upp till ett par decimeter snö i eftermiddag eller ikväll, ja, det blir spännande att se.
Bilden är från i höstas.

Nu är vi båda anfäktade av halsont och förkylning och pv har meddelat vikariepoolen att han blir hemma. Det eldas i pannan. Morgonstudion har tackat för sig (för idag), P1 har ändrat tider för programpunkter som alltid haft samma sändningstid och nu blir det väl revolution bland trogna lyssnare. Tankar för dagen har flyttats till fem i halv sju, men sjörapporten ligger kvar på samma tid. Jag lyssnar troget till P1 var morgon, men har noll koll på när vare sig det ena eller andra sänds och till slut är det ändå bara repriser - vilket jag förstår - och då lämnar jag oftast sängvärmen.

Och oroligheter ute i världen.
Det är Maduro i Venezuela och eländet med Brexit och på facebook är det diskussioner huruvida vi ska ta flyget utomlands, åka tåg till Sicilien eller fraktfartyg till Island och så blir det en häftig debatt huruvida väktarna på tunnelbanan i Stockholm agerat rätt eller fel när den gravida kvinnan avvisades från tåget. Åsikter går hit och dit; det finns liksom inget mellanläge.
En bekant malåbo skriver en kommentar som kommer upp i mitt flöde och jag ler för mig själv.

Mötte Ecke och Britt igår .., dom hade kört hit från stan för att kolla till musfällorna.
"Vi har fått möss i huset, det har vi inte haft på flera, flera år!!" sa Britt uppbragt och en av mössen hade drunknat i toalettstolen.

Nu skulle det tätas med svinto, ja, om man nu alltså skulle hitta ingångshålet där dom små krabaterna tar sig in.

(Bilden förstås från tidigare, här är snö nu).

Och så några tankar och ett kvällsfönster från Skåne ...

Om nu någon inte kommer ihåg det .., så är den här fönsterfångerskan uppvuxen i Skåne, men bor sedan många år tillbaka i Porto, Portugal, där hon arbetar som forskare, ja, kanske som någon slags chef också.

Ibland tar hon sig tid och skriver ganska långa inlägg.
Somligt handlar om förhållandet till hennes far, han som lever ensam i sitt hus hemma i Skåne.
Jag älskar såna inlägg.

Här är ett av dem, vilket skrevs den 28:e januari, på självaste Karldagen.

Och tack för fönsterbidragen Anna!

Söndag ....

Kvällspass igår och när jag vid halv nio kom hem, kände jag mig ungefär så här.
Vissen.
Förbrukad.

Det är rent obegripligt att jag upplever sån trötthet på kvällarna, ja, det är ju inte så att jag nu arbetar mer än tidigare och inte längre pass heller, däremot fler dagar i sträck.
Men ändå.

Och pv har ju i ett par dagars tid varit drabbad av någon slags "mancold" och kraxar våldsamt (för övrigt kraxar/harklar han sig ofta numera, särskilt sedan han i någon månads tid  - för något år sedan - tappade rösten helt och hållet), så han satt eller halvlåg i soffan och jag satt i loppisfåtöljen och vi var båda totalt slut på.
Igårkväll, alltså.
Något "mellotittande" blev det inte, däremot ska jag nog lyssna på vinnarlåtarna.
Vad gjorde vi i stället?
Tittade på ett program om den f.d. amerikanske presidenten Harry Truman.
Det var inte för att Melodifestivalen på något vis skulle vara moraliskt sämre att titta på, vi orkade bara inte.

I affären handlades det chips och godis i parti och minut (läs: parti), allt inför premiären för årets sångtävling och särskilt barn i alla åldrar, från småttingar till tonåringar, var uppspelta.
Oavsett vad man tycker om det här att tävla i musik och själva fenomenet i sig självt, så är det ungefär som Hylands hörna .., det förenar många människor.

Alldeles nyss tittade solen in genom rumsfönstret.
Jag tog en sittdyna med mig ut och så boken som jag just nu läser (Måns Wadensjös "Monopolet") och skulle preics slå mig ned, så tackade madame sol för sig och gick i moln.
Och värmen .., vart tog den vägen?
Nu är jag inne igen.

Jag har ju skrivit om att affären ska byggas ut och delvis om.
Pv frågade Magnus vad som skulle göras med alla hyllor av trä som nu plockats ner .., jo, dom skulle slängas. Dom hyllorna sågas nu sönder och samman av pensionatsvärden och eldas upp i vår vedpanna.
Tala om att han är idog, denne smålänning.

Ps. Lyssnade igårkväll till USA-podden.
Det tar emot att säga det, men dom senaste avsnitten har varit på gränsen till flamsiga.
Och Roland Poirier Martinsson bjuds in i programmet, men kommer ändå inte med .., ungefär som när nån blir bjuden på kalas, men får sitta i hallen och äta tårta. Ds.

Söndagsfönstret ....

... kommer från Thailand och det är svärsonen Micke som varit framme med kameran.

Sånt gör svärmödrar glada.

Tack Micke!

Rexxie, han fascineras ....

... av Guy som vågar ge sig ut på långresor. 

Jag som trodde att du var en modig man, Rexxie!

I fikarummet ...

Igår, det var när jag hade stämplat ut och precis var på väg att klä om och åka hem, upptäckte jag Anna-Lisa ute på lagret. Anna-Lisa är chefens mamma och och hon är gift med Roland, han som en gång startade det som många, många år senare skulle bli Hemköp där jag nu arbetar. 

När jag var ny i affären; när jag hade kommit från Ystad och Ica Supermarket och kände mig trygg och säker i min roll som kassörska och plötsligt tappade så mycket av den där tryggheten - det var ju det där eländiga Svenska Spel, travet och posten - sånt som jag aldrig sysslat med, då var Anna-Lisa alltid en sån trygghet.
Nej, hon arbetade inte i butiken, men hon var så vänlig och sa att "det kommer att gå bra, du verkar så lugn och trygg" och det säger en hel dom hennes omdöme, för lugn och trygg var jag inte. 

Hon ville väl vara snäll. 

Men nu, igår vid ettiden, stod hon där vid kontoret och jag kramade om henne och frågade hur hon hade det och A-L är ingen vän av överord, oftast säger hon bara  .."ja, så där ..", så jag brukar skoja och säga - när vi ses - "Och hur illa är det idag?" 

Hon förstår precis.

Men nu var det tristare än vanligt. 

Hennes man är på korttidsboende och det blir ensamma dagar och kvällar.

Det blir  l å n g s a m t.

"Mest sitter jag och stirrar på tapeten", säger hon.
(Ja, nu blir det nutid i meningarna, jag är medveten om det).

I hela livet har hon och maken haft fullt upp med jobbet och nån större tid till umgänge med andra än släkten, har det inte varit. Och nu är hennes vänner antingen döda eller svårt sjuka eller befinner sig på något boende och så hör hon själv illa. (Hennes hörapparat ligger i bokhyllan hemma, jo, det känner jag igen från min pappa). 

Jag känner också igen det från vännen i Falun. 

Hon berättar precis samma historia, om hur ensamt det blir när man kommit upp i en viss ålder. 

Är det någon tillställning eller sammankomst, så är det oftast begravningar.

Anna-Lisa är åttiofem, vännen i Dalarna nyss fyllda nittio. 

Av någon demens syns inte röken hos någon av dem, tvärtom! 

Men nu står vi där ute på lagret och jag lägger armen om Anna-Lisa (som jag tycker sååå mycket om!) och frågar om vi ska ta en fika tillsammans? Pv ligger sjuk hemma, alltså behöver jag inte tänka på att harry ska gå ut .., och Anna-Lisa säger "ja, gärna!" och så brygger jag kaffe och hon kommer med två frasiga wienerbröd och så slår vi oss ned i personalrummet. 

Hur länge blir vi där?

Fyrtiofem minuter kanske.

Där sitter vi och pratar om allt och inget och den nye butiksledaren Joakim slår sig ned och äter lunch och vi pratar om hans kommande resa till Sälen, men också om hur bra vi tycker om honom. 

Tidigare på dagen har Peter - han som en gång arbetat i charken -  kommit på besök i butiken.

Han är nu säljare hos Wapnö mejerier och jag vet nog ingen man som jag känner, som är så grann. 

Det är jag inte ensam om att tycka.

Då, när han kamperade med Gunilla eller Anne-Marie i charken, var det många kvinnor som av någon anledning gärna ville handla kokt medvurst eller salami ..., just för att bli expedierad av denne yngling. Och han var inte bara stilig att skåda, han var så otroligt snäll och trevlig. Pv har haft honom som elev och säger samma sak. En riktig solstråle är han, denne långbente säljare.

Peter har även arbetat på Hemköp i Halmstad (han värvades dit från oss) och hade då Joakim (vår nye ) som arbetskamrat.

"Det var samma sak där .., han drog kunder ...", säger Joakim filurigt leende.

Vi ler också, Anna-Lisa och jag.

Om detta pratar vi; om alla som inte längre är kvar hos oss; dom som utbildar sig och har flyttat till andra orter .., Linköping, Lund, Göteborg ., Norrköping och Malmö.
Och Lina som är i Polen.

Och Gunilla - den spralliga -som dog.

Och Anna-Lisa berättar också om tiden som lantbrevbärare och hur hon bland annat körde ut post här i Stensjö, jo, hon vet precis var vi bor och hur här ser ut. Jo, men nog ser hon allt lite gladare ut när vi druckit upp vårt kaffe. 

Så var det på jobbet igår. 

Kom hem och var lika förfärligt trött som tidigare .., gick i säng efter Skavlan .., somnade och sov rakt av till klockan sju (Harry låg hos husse) och idag väntar ett eftermiddag/kvällspass, men sen ska jag väl ändå vara ledig?

Nu har jag skrivit av mig och rensat lite i hårddisken, den som är min hjärna. 

Det är lätt att det svämmar över annars. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... fångades av Ulrika och det är från St Nikolaikyrkan i Örebro.