Annorlundalivet ...

Vaknar till en kritvit värld och den här bilden gör inte tillvaron rättvisa; men det var så mycket blåstick i fotot, så den får bli svartvit. Men ni förstår så vackert det är! 

Och där syns spåren efter pv och harry som varit på sedvanlig - och mycket tidig - morgonpromenad, innan det var dags för den förstnämnde att ta bussen till Gullbrandstorp och högstadieeleverna. 

Åt andra hållet .., här står jag vid nerfarten och oj, vad jag saknar den gamla (sneda och vinda) björken som gav ett helt annat djup åt vyn mot havet till! 

Det är med andra ord en fin morgon. 

Skaran vid fröautomaterna är riklig och jag har slängt ut äppelskivor, brödbitar och lite gammal ost och allt tycktes uppskattas. 

För övrigt?

Lyssnade till en plågsam intervju i morse, ja, det var AstraZenecas kommunikationsansvarige som hade svårt att förklara varför EU inte får full tillgång till de utlovade doserna av covid-vaccinet. Reportern var bra, men man kände hur det det skruvades åt allt mer och hur den intervjuade nästan vred sig som en mask på väg att agnas på kroken! 

Mera vinterbilder ., här från Ystad en morgon, då när jag bodde i lilla ettan. 

Vad har dagen annars att bjuda på?

Jo, jag ska köra till Lantmännen i Harplinge och inhandla ännu en säck med fågelfrö .., harry ska ut på promenad .., och jag ska beställa Margit Silbersteins bok som hon berättade om i gårdagkvällens Gokväll.

Jag tänkte, när jag såg programmet .., att Margit Silberstein var ju politisk kommentator hos SVT och så försvann hon bara, men det kanske var boken som då upptog hennes tid. Det var Jovan Radomir som intervjuade henne igår och han gjorde det på ett så - i mina ögon - fint sätt. 

Det blir ett spretig inlägg det här, men så fungerar i alla fall min hjärna, att bilder och minnen kommer och går och susar förbi varandra i en aldrig sinande ström! 

Här är mamma på Annas student .., med en kanske nioårig ättapjött framför sig. 

Så fin hon är på bilden!

Så glad! 

Nu blir det kaffe och en macka med leverpastej (avdelningen onödigt vetande) och jag är så glad, ty nyss kom ett meddelande att någon som väntat på operation nu fått tid inom ett par veckor. Hurra! Hurra!

Dagens fönster ...

Och idag har Karl namnsdag. Min pappa, t.ex. 

Igår ägnade jag ganska mycket tid åt att leta bilder till ett litet födelsedagsalbum; ett 

sånt i blädderformat. Då - men jag visste det sedan tidigare - slogs jag av hur helt otroligt många fönster som kommit under årens lopp!!

Jag minns att en man vars namn jag nu inte kommer ihåg, skrev ett mejl och sa "vad du än gör Elisabet, släpp inte in reklam på din sida!" Det var under det första året, tror jag. Nog är det underligt att man kan komma ihåg en enda mening som en människa har sagt, ja, för nånting annat finns inte lagrat. Det var ingen som jag kände heller.

I alla fall och emedan ..., så när jag skrollade sida upp och ner, så dök den här fönsterbilden upp. Först tänkte jag att den kanske kom från Guy, men nej, jag tror att det var från annannan och om den var just från Porto, det kan jag inte komma ihåg heller. 

"Det var det värsta vad hon minns lite ..?" kanske den som läser här tänker. 

Ja, men det var ju något helt annat jag letade efter och då bara sparade jag bilden ., tänkte att den blir bra till i morgon. 

Hur som haver tycker jag att den är underbar i all sin enkelhet.

Och nu ....

.. när klockan närmar sig halv tolv, befinner man sig plötsligt i ett vinterlandskap.

Långsamhetens lov ...

Sonja, Friherrinnan, pv och min rödvitrandiga syster vid bordet. 

Ja, jysses ..., det var tider det, då, när man kunde sitta ute på altanen tillsammans, helt utan tanke på avstånd eller virus. Kramas kunde man göra också. Pussa på kinden om man så önskade! Nåja, vi är alla i det hela tillsammans och som det böljar fram och tillbaka. Såg bilder på twitter från ett diskotek i Polen - hundratals människor som dansade intill varandra - och i andra länder blir det upplopp när restriktionerna dras åt. 

Men i Stensjö går livet sin gilla lunk. 

Det är det vanliga.

Hundpromenader (om än korta - idag i snö-slask-regn) .., telefonsurr .., ett besök i affären .., och prat med äldsta dottern, som idag är fri. Oj, vad hon låter trött. 

Pv har arbetat i Gullbrandstorp och då är det ju bara halva sträckan i jämförelse med när han är inne i Halmstad. Han kom hem och stekte lever med den där vanvettigt goda såsen till - det blir morgondagens middag.

För övrigt ska väl kvällen handla om VM i handboll och så har vi lyssnat till USA-podden, där suveräne Anders Ask nu tog farväl. Neeeej! ville jag ropa. Först Kajsa Boglind, så Fernando Arias och nu Anders Ask. 

När han tackade för sig på slutet, stod pv lutad mot väggen in till vardagsrummet och jag var i soffan och det var inte långt ifrån att tårarna började rinna på oss båda. Som att säga tack och hej till en rar vän.

Kajsa gjorde ett programledar-inhopp för Sara Stenholm och gjorde det med den äran. Jag vet få som låter så  s n ä l l, som denna Kajsa.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan; en madame från Trelleborg.

"Hej! Idag for vi en sväng till Ystad. Tog några fönsterbilder. Ett par av dem är nog bekanta! Kram, Kerstin."

//Ja, verkligen Kerstin, nog är dom bekanta nog! Det vänstra fönstret tillhörde det lilla köket där jag hade min säng och matbord struntade jag i, åt gjorde jag vid det stora bordet vid fönster nummer två och där hade jag min dator och allt möjligt annat. 

Underbara fönster var det som släppte in mängder med ljus. Aldrig har jag haft finare och mer prunkande pelargonior än där, i lilla ettan.

Vid fyrtionio års ålder blev det här mitt livs första helt egna boende. 

Att flytta från huset - som jag ju älskade - ute på landet, till en lägenhet i stan, nära den gamla paradgatan .., ja, då fick man allt göra sin egen lilla trädgård. 

På stentrappan ut mot gatan blev det först vårprimörer och därefter andra blomster.

Då kunde det se ut så här. 

Och tänk, en enda blomma stals .. det var den stora pelargonian närmast dörren och den försvann samma vecka som jag flyttade till Halland.

Utsikt mot Petras Hörna, en damfrisering. 

I det grå huset på motsatta sidan vägen, där tuttade den s.k. Gryningspyromanen på - längst uppe - och jag vaknade en natt av brandbilar och ambulanser och mannen som bodde på översta våningen och tog sig ned via en brandstege, fick bli på min soffa, i väntan på att polis och brandkår skulle ordna upp det hela. 

Och så många härliga möten det blev, just där i den lägenheten!

Först kom Ulrika vars blogg då hette "Allt under himlen" och sen "Ellis", eller om det var ttvärtom. Hon var på besök minst ett par gånger. 

Och så var det bloggträff med bland annat den STORARTADE Ann från Göteborg som  övernattade hos mig ..., Bente från Norge kom på besök med sin son och stannade flera dagar .., Bettankax hälsade på, Torun från Staffanstorp (men egentligen Umeå) också .., jag minns inte om Bloggblad tittade in, vi fikade i alla fall tillsammans på Fritidsbaren vid havet och jag fick skjuts hem tillbaka, det kommer jag ihåg. 

Och Eva Grelsson har också varit på besök. Det är hon som har målat bilden här ovanför. 

En husletarman bodde på soffan under en veckas tid, då, när han letade efter ett hus att köpa på Österlen och Emma och Emil övernattade när dom kom på besök till Skåne. 

Och i februari kanske 2008, kom en smålänning på besök och resten är väl historia.

Ja, den lägenheten, den har verkligen en stor plats i mitt hjärta. 

Tack Kerstin som tack vare din bild längst uppe, tog mig med på en promenad längs minnenas aveny!

Ny dag, ny giv ...

Aldrig mera att jag dricker kaffe på kvällen! Så blev det ändå igår, med påföljd att jag bara blev allt mer pigg och när klockan närmade sig halv tre natten mot idag, då först kunde jag somna. Nåja, det spelar ju ingen större roll, när man ändå inte ska stämpla in på någon arbetsplats. (Bilden från förra sommaren).

I nattsvarta mörkret lyssnade jag till några avsnitt av "Känsligt läge" i P1. Jag tyckte att rösten hördes bekant och ja, det visade sig vara Uje Brandelius (Guldbaggevinnare från filmen "Spring Uje spring!") som tog upp olika känsliga ämnen. Hur intressant som helst var det och han vågade verkligen ställa frågor som i mina ögon hade känts .., obekväma. 

Tio olika avsnitt finns det och alla har rubriken "Att vara dålig på ...". 

Jag lyssnade på två av dem.

Och  s o m  jag log i mörkret åt avsnittet "Att vara dålig på jobbet"! Denne lågmälde Uje samtalar alltså då med en människa som berättar om ämnet för dagen och det ska jag säga .., att det var såväl HEMSKT som galet! Och hörvärt. Här en länk till programmen.

Så blev det morgon och då var man förstås mer eller mindre  halvdöd, men nu har livet återvänt. Har pratat med nummer två i barnaskaran, AP .., ett härligt samtal som gjorde mig så glad. Bilden togs vid nåt julfirande i Upplands Väsby; det var nog vid frukosten. Var  den äldsta dottern höll hus när bilden togs, förtäljer inte historien. Hon kanske var ute med hunden?

Och den förstfödda ringde på väg hem från nattjobbet och vittnade om att det nu lugnat ner sig rejält med patienter. Hon lät trött, men ändå glad.

Oväntat möte ...

Från Eva i Tyresö kommer den här bilden nu på morgonen. 

Så här skriver hon: 

"Denna finna snögubbe hittade Maja en bit från jobbet!!" 

Maja är Evas dotter och det var Maja som förra året - just på väg till jobbet - blev påkörd av en bil (hon cyklade) och hu, vilken kämpig tid som följde och lång tid efteråt stöter kroppen ifrån sig glassplitter från olyckan. 

Men nu, nu är hon tillbaka på sin arbetsplats och det är alltså på väg dit som hon passserar den här schangdoble herrn, med hatt och allt.

Dagens utsikt och några fönster ...

Hej! 

Skickar dig utsikten från fönstret just nu. Maken skottar taket på härbresutbyggnaden. 

Vi är totalt inbäddade i snö nu. Jag kan inte minnas när vi senast haft en sån vinter som i år. 

Och vi är så tacksamma över att vi köpte en snöslunga i höstas, den här gått på högvarv de senaste dagarna.

Kram från vinterJämtland.

Eva

//Tack Eva! Hörde även från en bekant i Malå idag, att hon efter femtio år just i Malå, aldrig upplevt dess like vad beträffar snömängder! 

Om lille Robin, Rolf och en humla.

Hemma i Malå bor Inger Andersson; en gång hade jag henne som lärare i tyska, men det var då det. Som så många andra finns Inger på Facebook och under en tid har vi malåbor och andra kunnat följa hennes äventyr tillsammans med en liten rödhake. 

Det är den som syns på bilden här ovanför (och nedanför). Inger tog bilderna.

Rödhaken, som fick namnet Robin,  har mer eller mindre bosatt sig under en gran på Ingers  snörika tomt och där - liksom på andra ställen - har den fått mat, för att sedan flyga in under granens grenverk.

Foto: Inger.

Ofta har den även suttit på hennes altan och nej, det var inte meningen att få den tam, men oändligt roligt har vi förstått att det varit. Det har flera gånger hänt att jag på dagarna kommit att tänka på den här fågeln och funderat över om den alls skulle klara vintern med kylan hemmavid?

Idag skrev Inger så här på sin facebooksida: 

"NÅGOT FATTAS, när jag tittar ut genom köksfönstret. Den lille rödhaken Robin finns inte mer. I morse när solen just visat sig o ljuset var på väg tillbaka möttes jag av en tråkig syn, när jag öppnade ytterdörren. Resterna av en liten fågel låg på altanen. Robin."

Så gick det alltså.

Foto: Anders, sonen.

Alldeles naturligt är det förstås att en fågel blir mat till en sparvhök eller någon annan hungrig typ och vi är många som verkligen inte är veganer utan glatt kalasar på hårt drivna/uppfödda kycklingar eller äter kotletter och inte vet vi hur den slakten av kossan gick till (men man hoppas ju att det inte var som det som visades på tv), men en liten rödhakes död .., den får många av oss läsare att bli lite ledsna, mig (jag) själv inräknad.

Det finns liksom ingen logik i det hela.

För så är det ju, att inte det minsta kände jag den arma humlan vilken i somras dråsat ner i vattenkannan och var nära att drunkna .., tills jag lyckades fiska upp den och därefter ägnade säkert en timme åt att försiktigt, försiktigt torka av den våta "pälsen". 

Och med mina knotiga fingrar strök jag - så varsamt jag bara förmådde -

humlan över huvudet.

Till sist flög den iväg och jag kände mig såå glad - men där fanns också en känsla av att ha förlorat en liten kamrat. 

Nej, det är inte mycket man förstår av det mänskliga psyket. 

På Ingers facebooksida räknar jag i skrivande stund till tjugoen kommentarer. 

Några ser ut så här: 

"Nej, men så sorgligt! Jag pratade om dig och Robin igår. Må han vila i frid på sin sista flygtur mot evigheten!"

"Nej, men så trist! Och jag som nämnde dig och din rödhake idag! Den var nog ett lätt byte för sparvhöken som förstås också är hungrig. Tack för att vi fick se den!"

Och apropå den lille rödhakens död och detta med hamstern Rolfs gravplats, skriver Inger själv så här: 

"Jag blev riktigt ledsen när jag kom ut på altanen.

Såg en hel kyrkogård i Vuoggatjålme för många år sedan, full med små, små kors och stenar. Det visade sig att barnen hade begravt fjällämlar och andra smådjur där". 

Så tack till dig lille Robin vill jag säga, för den glädje du gav oss under en för övrigt tämligen covid-deppig tid i januari år 2020.

Måndagsfönstret ...

.... fångades i ett gult hus - men inte på en kulle - utan nere vid bäcken, den som mynnar i havet en bit bort.

Det brinner! 

Bild: från en tidigare brand utanför Adelaide.

Utdrag ur morgonmejl från min syster i Australien: 

"Det hann bli 43 grader som mest igår och då var det naturligtvis en dåre som startade en gräsbrand i Hillarna. Den spred sig snabbt och flera hus brann ner. Vinden låg på  åt vårt håll, så brandröken låg tjock över nejden. Fortfarande brinner det okontrollerat, men man säger att regn är på väg. 

Jag gick ut och vattnade krukväxter och annat nödvändigt, men gick in ganska snabbt, för det luktar rök något hemskt! 

Idag är det vanlig måndag, men i morgon är det Australia Day, alltså vår nationaldag och allmän helgdag. På onsdag är sommarlovet slut för alla elever och nu skall de tillbaka till skolorna och inte studera hemma via datorn."

Söndagkväll ....

Hade jag nu arbetat som tidigare, så hade jag förstås berättat om nån rar arbetskamrat och trevliga kunder och hur ont jag kanske hade i mitt knä och att inga paket kom idag och det var ju skönt och säkert hade någon extra vänlig människa kommit till kassan och då hade jag nog skrivit om det mötet också. 

Bilden: när jag tackade för mig på Ica Supermarket. 

Det var i mitten av juli 2010.

Detta lämnades på chefens kontorsbord.

Men nu är det andra tider. 

Nu är det söndag och vi får besök av Hilda och lille Edvin som igår blev 2,5 år - till en början väldigt blyg och försiktig - men efter ett par timmar lossnar det minsann och då är det full fart. Han som är morfar tar ner det jättelika dockskåp han en gång tillverkat till en liten Hilda och där är möbler också och en pytteliten toalettstol, men det roligaste är nog ändå att köra med en traktor med släp på dockskåpstaket - så där om och om och om igen -. 

"Boys will be boys", tror jag mig ha hört någon gång. 

Och det har varit skidskytte mest hela dagen och jag har läst DN (som vi återigen inte fick; vi köpte ett ex idag, ska i morgon ringa morgontidningarnas distributionstjänst så dom får veta hur det går till .. , ja det var även andra grannar som blivit utan och inte bara i helgen!) .., fått tips om nya kommande serier hos SVT och jag har läst dödsannonser i parti och minut. 

Mest det förstnämnda. 

Pv har gjort kväll (ännu en heltidsvecka stundar för honom) .. harry har gjort honom sällskap upp och jag  k a n s k e  ska titta på en Wallanderfilm, men bara kanske. Läser en födelsedagsbok av Tina Frennstedt - "Cold Case" -. 

Vi får väl se. Jag har inte fallit pladask ännu. Det jag inte är så förtjust i, är att författaren målar upp en bild av så många vilka kanske skulle kunna vara mördare. Den ena efter den andra personen som tycker upp, visar sig ha varit aningen eller mycket våldsam. Lite som Morden i Midsomer. Ds.

Olikheter ....

Några rader från min syster i Australien: 

"Detta blir ett kort mail för vi har 41C och jag har ingen AC i datarummet.  Kan berätta att

klockan är 9.57 och jag har nyss pratat med Fredrik som var på beachen."

Dagens fönster ...

... fångades av sonen, Anders. 

Det var för ganska många år sedan, men bilden tjoppade upp när jag letade en annan bild, i ett helt annat sammanhang. 

Så bra fångat! (Ja, han tänkte sig nog inte vara fönsterfångare, jag förmodar att det var anden som var det viktiga).

Sammanfattning ...

Nej, så här iskallt var det inte i havet idag; helt otroligt var det att sedan förra helgen var skillnaden fyra grader! Och tänk vad det betyder! Nåja, det hinner säkert hamna på minus igen, det är inte så att jag tror att det har vänt nu.

Friherrinnan gjorde oss sällskap och tyckte att det var lika skönt hon! Efteråt kaffe och hennes tämligen nybakade chokladbiskvier - så goda -!

För övrigt en stillsam dag. 

Mycket skidskytte och ännu mera skidskytte.

Blodkorv till middag - eller om det var blodpudding - med russin i. 

Nej, blodkorv. 

Gjorde en jätteladdning med strimlad rödkål, pressad citron på, lite olivolja, flingsalt, små apelsinbitar och solrosfrön .., sååå smarrigt! Och så mättande. 

I morgon  m å s t e  vi ta oss an en stek med karré i ugnen. 

Det var väl allt för nu, som dom säger i tv. 

Och järnspisen fanns där friherrinnan bodde tidigare, i det hus där hon vuxit upp och bodde i under så många år.

Ps. Läser Hanne Kjöllers krönika i DN. Tycker att hon skriver så bra! Ds.

Dagens fönster ...

Fönstret speglar sig i kaminluckan och klockan var kanske kring åtta, när bilden togs.