Vid niotiden en torsdagmorgon i maj ...

Den tjugonde är det idag .., oj, man hinner nästan inte med! 

Tar Harry på promenad (har någon hört den meningen tidigare ...?) och just då kommer regnet, så det blir en kort sväng bara. Möter Majas mamma med hunden Manou ., någon minuts småprat bara, hon väntar en elektriker och så är det ju regnet förstås.

Efter en sån ovanligt seg vår .., har det tagit tid för syrénerna att blomma, men nu är det väl ändå snart dags, tänker jag. Hela den långa häcken hos Ecke och Britt består av just syréner; såväl vita som lila.

Blir varm i hjärtat när jag ser hur den som klippt vägrenen längs Ejdervägen sparat några vildvuxna påskliljor, vilka säkerligen rymt från Eckes tomt. Ja, dom ville väl se världen.

Lika inutivarm blev jag i Malå, då, när fotograf Åke Burwall alltid lät bestånd av blåklockor bli kvar när han klippte gräset. Som små öar av blått var det och vittnade - i alla fall för mig - om en slags omtänksamhet i såväl stort som smått.

Blir spännande att se när dom slår ut, dom här vackra liljorna.

Medan jag går hemåt upptäcker jag att min klänning är trasig och den har jag strosat omkring med i säkert en veckas tid!! 

Den ska nämligen läggas upp och för att pv skulle köpa rätt färg på tråden, så klippte jag ut en bit av fållen och skickade med honom, men det hade jag förstås helt glömt bort! 

Aj, aj.

För övrigt?

Tittade på CUF:s ordförande som raljerade över "Britt-Marie 45" som tillbringar tiden i fikarummet och därför inte borde skyddas av Las och jag tänkte att Réka Tolnai i alla fall inte delar mina erfarenheter av arbetslivet. 

Å andra sidan tycker jag kanske inte att Las är världens bästa verktyg, men förmodligen skulle väl alla äldre ryka per omgående om Las inte fanns? Eller? Vad tror den som eventuellt läser här?

Foto: Mark Makala.

Tittade också på den amerikanske utrikesministern Antony (ja, utan h) Blinkens möte med hans ryske motsvarighet - Sergej Lavrov - och när jag googlar dem, upptäcker jag att båda herrarna är Vädurar. Lavrov född 1950 och Blinken 1962. Jaså, på det viset

Foto: Saul Loeb. 

Jo, men här ser han ju nästan lite glad ut Lavrov. Kanske uppmanar han sin kollega att slå sig ned .., "varsågod och sitt herr Blinken".

När jag först såg denne Blinken tyckte jag att han saknade pondus, vilket väl ändå torde vara en bra egenskap för en utrikesminister, men nu såg han lite mer säker ut. Lavrov, som jag aldrig sett le, verkar ha gott om den varan.

Och idag tid hos tandläkaren. 

Fy farao. 

Detta är det värsta jag vet, nästan värre än att få ny knäprotes. 

Operationer bekymrar mig inte det minsta, men detta ..,!  Dessutom är det ju dyrt!

En dag i maj ...

Soligt och fint hela dagen och vi har nu varmvatten för minst två dagar, då solfångarna jobbat riktigt bra! Underbart! 

Känner mig så pigg och kry, nästan som förr. Svänger förbi fiskhandlaren och köper en hel, stor makrill för bara tjugotvå kronor! Två crepés med räkfyllning (fiskhandlar-expediten står just och viker ihop och förpackar dem och det ser så gott ut så jag kan inte motstå frestelsen) får också följa med. 

Kommer hem. 

Planterar blommor och sår frön i jorden. Gräslök, mangold och bönor. Rensar ogräs i norr-rabatten .., mängder med dom här klibbiga sakerna som nästan fastnar på handskarna (nu vet jag: det heter VÅTARV) och så drivor med brännässlor! Gräsklipparroboten har fått spader och snurrar runt-runt. 

Så promenad med Harry och tar jag mig knappt hem efteråt. Helt döslut. Får pausa hur många gånger som helst och blir överlycklig när jag upptäcker Ecke och Britts son Jonas (62 år) som rensar ogräs i deras stora trädgårdsland. Jonas arbetar inom hemtjänsten och det är väl närapå ett mirakel att han inte drabbats av viruset. (Hans storebror är läkare i Lund).

Å, så roligt .., en människa att prata med här i Stensjö, men  o c k s å   en paus med trivsamt innehåll. 

En  b r a  stund står vi där och surrar; mest om hur han längtar att få börja resa igen - det är ju hans stora intresse -, men också om hans fars blindhet och allt vad det innebär.

Och så sista lilla biten hemåt. 

Kilimanjarobacken.

Harry väntar som vanligt, men bilden visar när vi är på väg ner till havet. Det händer att han väntar då också, men ofta har han tämligen bråttom när vi ska iväg.

Så blir det kväll. 

Jag har sovit två timmar rakt av på soffan och när klockan är nio är jag såklart pigg. Tragglar Donaus bifloder och varför gör man då det?

Jo, vi var igår bjudna på middag hos Eva från Tyresö och hennes halvlånge man och då blev det prat om sånt som vi nödgades lära oss utantill i skolan och som vi egentligen aldrig haft nytta av. Onödigt vetande. 

Den halvlånge är född 1944 och jag själv tio år senare, alltså har vi lite olika erfarenheter vad gäller det onödiga vetandet. Han kunde rabbla Donaus bifloder som ett rinnande vatten (å, så listigt!) och själv har jag ju Jakobs söner för evigt inpräntade i något av alla hjärnans fack. Nu har även jag tragglat bifloderna och i morgon ska jag ta mig an dem mer noggrant.

(Floderna kan man däremot ha nytta av när det gäller korsord ., ja, kanske Jakobs söner också, när jag tänker efter).

Bilden visar bjudmaten; en sagolikt god rätt gjord på färska lasagneplattor fyllda med lax och spenat! Väl hemkomna ger sig pv av till grannflickan och hjälper henne med matte 2B.

Och ikväll. 

Då ringer jag Emil och frågar vad den där målvakten heter som gjorde det avgörande målet för några dagar eller någon vecka sedan. Två signaler går fram, så får jag svar .., jaha, han heter alltså Allison och är egentligen från Brasilien, men spelar i Liverpool. 

Emil låter så ansträngd, så jag frågar vad han sysslar med?

"Jag är på gymmet mormor!" säger denne underbare unge man som ändå tar sig tid att svara när mormor ringer. 

Å, så jag älskar honom! 

Ungefär så är tillvaron här i landet Halland, där fruktträden står i blom och det är så outsägligt vackert så det är inte klokt! (På arbetsbänken i köket står flera vaser med blommande hägg .Barndomsminnen rakt av.)

Ps. Här finns en sida som handlar om just ogräs. Ds.

Ännu en ny bekantskap ...

Foto: Göran Frost / Sveriges Radio.

Skylten till Mosilt passerade vi också. 

Där bor uppenbarligen Lennart Erlingsson och vad var det nu han upptäckte när han röjde betesvallen ...? Jo, det kan man få veta om man klickar på den här länken.

Dagens fönster ...

Ett fönster och en katt. 

Kan det bli bättre?

Knappast. 

Tack till den här madamen! säger jag.

Charlie, Harry och lille Steven ...

Så såg det ut på altanbordet i landet Roslagen. (Ja, Uppland, då).

Nya bekantskaper ....

Lika enformigt som det kan vara när man kör längs E4:an, kan det vara längs Nissastigen. Nu valde vi (läs: pv) den ändå, mest för att variera blickfånget. Mesta delen av tiden såg det ut så här. Skog och mera skog, ja, vi befann oss ju i Småland.

Men hur kan vi ha tagit den här bilden ...?  Det var ju inte vänstertrafik! 

För att fördriva restiden tragglade jag dom tio djupaste sjöarna i vårt land (efter djupets storlek) och så förundrades jag storligen över alla annorlunda ortsnamn. 

Hör här bara: Sletås, Hälseböke, Mosilt, Pugapol, Älmås, Efshult, Humse Lynga, Sjörred, Sjönevad, Abild, Asige, Fjällunda, Ödgärdet och Burseryd. 

Är man uppvuxen i norra norrlands inland och fjälltrakter, är det mest "träsk" på slutet av ortsnamnen, så för mig var ju dom här småländska varianterna helt underbart annorlunda! 

Och på samma sätt som jag - för att hålla hjärnan igång - tog mig an dom djupaste sjöarna, skrev jag ned ortsnamnen och tänkte att jo, jag ska läsa på om dem, mest för skojs skull. 

Jag börjar med Burseryd och bilden visar den gamla träkyrkan.

Fotograf var Hulda Anderssson och året var 1932 när hon stod där med sin kamera. Tittar man noga, så torde nog förgrunden vara målad? 

Så här ser kyrkan ut numera och här man få veta mycket mera om denna skapelse.

Filmen är intressant och inte längre än 5 minuter och 31 sekunder.

På torget i Burseryd står den här skulpturen, gjord av Sverre Jörgensson från Tromsö. 

Skulpturen består av tre cyklister som cyklar på en stenkant och i stenkanten finns byanamn ingraverade och cyklisterna cyklar i namnens riktning.  Påminner lite om Giacomettis magra skulpturer. 

Burseryd ligger i Gislaveds kommun och Jönköpings län.

Niohundrafemtiosju personer bodde i Burseryd år 2020.

Titta här, vilket fint "kyrkokort" som jag hittade på nätet, med Burseryds kyrka nere till vänster.

Längst ner till höger på kortet kan man läsa "Det skulle vara roligt att få spörja till dig något". 

Man kan ju undra vad det var som skulle spörjas om. 

Det var detta om Burseryd.

 Tanken var i alla fall god ...

Bilder från ett förråd. 

Sen hände väl nånting längs vägen. 

Underbart och hög igenkänning.

Dagens fönster och någon tycker om blått ...

Så här stod det i mejlet: "I Mértola i södra Portugal finns de här fönstren. Alldeles nyfångade!"

Tack annannan! säger jag.

Spridda skurar ....

Åter hemma igen efter underbara dagar och kvällar i landet Uppland. 

Sååå roligt att få se döttrar och barnbarn, svärsonen förstås och hans föräldrar och inte minst lille Steven - äldsta dotterns nytillskott -. Han är en mix av border collie och golden och nåt så otroligt charmigt var det länge sedan jag hade i min närhet! 

Men vilken envis krabat! 

Han vägrar i  s t e n   att gå i koppel; han bara sätter sig ner och där sitter han. 

Det blir intressant att följa det äventyret.

Lördagen återvände vi från Roslagen till Upplands Väsby och alla tre herrar (pv, Peter och Emil) monterade en "pergola", ja, i tyg liksom .., och under tiden ordnade äldsta dottern med att göra en jätteskål med sallad .., Emma dukade och gjorde fint och jag höll koll på hundarna och plockade ur diskmaskinen. 

Så kom AP från en ridtävling och det var henne vi skulle fira.

Senast vi sågs var julen 2019 .., sen kom ju herr Corona på besök. 

Foto: Ulrika Pousette för tidningen Allt om Mat.

Nåväl, nu blev det först grillmiddag. Peter hade köpt flap-stek som skurits till lagom stora bitar och som hamnade på grillen. Inte en endaste gång har jag hört talas om denna köttdetalj och jag har aldrig någonsin ätit ett godare grillat kött!  

Tårtan hade jag gjort redan innan - en jättestor tårta! -  med färska hallon och jordgubbar och annat gott och jag hade hade STRÄNGA order att inte på något vis i världen modernisera receptet, nej, det skulle vara precis som det alltid varit! 

Jubilaren fyllde fyrtiofem i måndags, men fick presenterna nu. 

Och tjockt hår, det har såväl hon, som den äldsta och självaste mamman. Den här halskedjan med bokstavssmycket, var en av presenterna. Bokstaven symboliserar hennes syskonbarn och även bonussyskonbarn. (Emma, Emil, Elliot och Edvin).

(Och  senare på kvällen fick jag en LÅNG stunds hårborstning av henne .., det bästa jag vet!)

Vid halv nio idag söndag, tackade vi för oss. 

Vi delade upp körningen .., här är det bloggmadamen som styr, allt medan pv lyssnade till ”Gomorron världen” i P1. 

För ovanlighetens skulle valde vi att köra Nissastigen. 

Stannade till och tog lunch vid Jära vägkrog. Helt okej dagens rätt för 103 kronor (en åt lax och en annan kyckling) och gott om utrymme för matgästerna - ingen som helst trängsel -! 

Och mängder med konst på väggarna! 

Efteråt, när pv satt vid ratten, bestämde jag mig för att lära mig Sveriges tio djupaste sjöar. Det tog en stund (pv har bättre minne), men nu sitter det! Tänker fortsätta med Europas och världens djupaste sjöar .., und so weiter ., allt för att hålla hjärnan igång, nu när jag inte behöver tänka på plu-nummer.

I Smålandsstenar sprang pv in till Coop (jättefin butik!!) och köpte hundmat och själv satt jag i bilen och tänkte att det är väl ändå det här som kallas för skyfall. Bilden togs genom vindrutan. 

Kom hem till detta. Nästan allting blommar och spireorna doftar övermåttan ljuvligt! Sigge, som fått god omvårdnad av friherrinnan, mötte oss med lite jaaamande .., fick mat på assiett och ligger nu och sover ihopkurad på sin stol i uterummet. Själv ska jag - fylld av inutivärme av all kärlek från barn och barnbarn - ta mig an ett mejl till min syster i Australien. 

Ajöken, sa fröken.

Fredag i landet Uppland ....

.... och alla har givit sig iväg till någonting, utom jag själv och två hundar. 

Berra, Maggan, Peter och pv spelar golf här i närheten (en 1 mil lång bana totalt) och Maria och lille Steven - valpen - har precis åkt för att hälsa på bekanta och här i sommarstugan vardagsrum, där sitter jag med långsam uppkoppling och ska försök göra ett inlägg.

Vi kom hit igår någon gång och hann med en hel del. Maggans egenhändigt producerade golfspel (på gräsmattan och jag blev sist) .., frågesport (jag vann!) .., luftgevärsskytte (Emma vann, jag blev tvåa och pv sist) och som ni förstår är det viktigt med placeringar. Lägg därtill bad i Östersjön. Man går genom en skog översållad av vitsippor, grankottar och barr längs vägen .., och sist av allt en brant backe ner mot havet. 

Nu ska ni få höra nånting underligt. Jag har ju badat i vatten som inte varit mer än tre, fyra grader varmt och jag har då simmat kanske sju, åtta simtag mot land. Inga problem. När jag badar här där det igår visade på t i o  grader i havet, höll jag på att svimma! Armarna nästan domnade av och det spred sig en sån isande kyla i överkroppen att jag rent blev förskräckt!! H u r  kan det bli så här?

Nu vill det sig inte att lägga in bilder, så jag stoppar här! Nu har solen kommit fram! Hurra!

Ett tecken ....

... på att glädjen och allt det andra återvänt, är nog detta. 

Lägg därtill tre handskrivna brev den senaste tiden.

Spridda skurar ...

... från en duggregnig dag i mitten av maj. 

Vi tog vanliga promenaden harry och jag .., ner mot havet och så hästhagen (dock utan hästar) hem. Det var där och på ängen hitom stranden som länsstyrelsen bestämt att det skulle brännas och stora områden med enris har dessutom schaktats bort (mer som sliiiitits upp från marken, det ser för jäkligt ut!) och även om den mesta marken är svedd och svart, har det nu börjat spira av liv.

Det är ju bara som ett  m i r a k e l. 

Så här ser det ut just nu, men det blir ju fint vad det lider.

Och det är så vackert överallt! 

Det har varit en synnerligen trivsam dag idag. Hade besök av Eva från Tyresö och hennes halvlånge man och det kändes sååå bra! Nu blir dom här i ett par månader kanske.

I morgon när pv slutat för dagen, åker vi norröver och kommer att bo i en sommarstuga på landet utanför Norrtälje. Äldsta dottern som var oss så behjälplig när vi var som sjukast, kommer också att vara där (tillsammans med sin man), men vi har alla var sitt boende och förhoppningsvis är vädret fint, så kan vi umgås mesta tiden utomhus. 

Det är snart ett år sedan jag träffade Emil och Emma och även om vi kanske inte får krama varandra, så får vi  i alla fall s e s! Stor lycka. Och på lördag ska vi fira mellandottern AP som igår hade födelsedag. 

Och så får vi träffa lille tuffingen Steven, ny medlem i familjen Böhlander. Han är son till Charlie som funnits i familjen i fyra år och denne Charlie (blandning av flatcoated retriver och golden) har verkligen tagit sig an busfröet med tennisbollen! Av åtta valpar blev sex mörka som Charlie och två ljusa; en tik och så Steven. Sååå fin är han! 

Den tolfte maj ...

... i morgon torsdag alltså, fyller Ulrika 50 år. 

Ulrika har en insamling på gång hos majblomman.se. 

Ändamålet är sååå gott och enkelt är det att bidra också. 

Här finns en länk att klicka på.

 Jesper Lindau ...

Foto: Jesper Lindau. 

"Sveriges Radios korrespondent Jesper Lindau bevakar sexton exsovjetiska länder", står att läsa när jag googlar hans namn. S o m   jag tycker om hans sätt att beskriva vardagen hos människor vars tillvaro ser så totalt annorlunda ut än min egen. 

Här - på bilden - på besök hos Vera Ivanovna i Ukraina. 

Helt underbart är det att han också tar bilder som kompletterar texten. Länge har jag suttit här och tittat på alla detaljer .., kaffepannan som står på kanten av spisen .., kryckorna ..., och sängen som tycks svaja på mitten. Några nallar finns också .., kanske har Vera barnbarn.

Reportaget finns här.

Och här nedanför, ännu ett inslag av denne Jesper Lindau.

Och radiokorrespondenterna kan man följa på såväl Instagram som Twitter.

Det här (bilden ovanför) är också från Ukraina och jag tycker att han skriver sååå bra. Texten, som inte kom med helt och hållet när jag lade in bilden, slutar "från en kull som en vildhund fick".

Tack Sveriges Radio! vill jag säga.

Dagens fönster ...

Tisdagmorgon. 

Hällregn och grå himmel. 

Ekorrarna  skulle behöva regnrockar.

 Bakvänt ...

Tidigare ville jag till varje pris ha rabatterna färgstämda. 

Blått i olika nyanser i den mot söder och i västerrabatten var det ju mest grönt och nu på våren gult och lite rött. 

Men tänk .., efter viruseländet, ändrades allt! 

Nu får det bli nästan hur mycket färg som helst - det rör mig inte i ryggen - tvärtom, jag blir bara  g l a d! 

Om jag skulle gissa vad det beror på ., så tror jag att det är så här, att jag blev så innerligt lättad över att jag inte fick någon blodpropp som seglade iväg till hjärnan och gjorde mig förlamad .., eller bara detta att jag klarade livhanken! 

Det är vad jag tror. 

Och då spelar allt det andra mindre roll. 

Dagens fönster ....

För sju år sedan, det här datumet i maj, fick jag det här vackra fönsterbilden av Olga Magnusson, konstnär och författare, ja, säkert mer än så. 

Inte bara ett fönster är det, utan flera .., och ett notställ skymtar jag också. 

Tionde maj idag. 

Och genom det öppna fönstret hörde jag vid femtiden i morse  n ä k t e r g a l e n! 

Den höll till i träddungen mitt emot Ecke och Britts hus. Det gjorde den till en början i fjol också, men sedan tackade den för sig och flöjtade någon annanstans.

Hårt arbete ....

Igår fällde pv mängder med sly och så såna här lönnar och annat som är nåt mellanting mellan sly och vuxna träd. Det blev jättelika högar på gräsmattan, med dels ris som han antingen klippt loss med sekatören (vilken nu är helt utsliten) eller direkt med motorsågen. 

Klockan tio i morse hämtade vi släpvagnen på Hemköp och om ni ser rishögen i bakgrunden, så var det  t r e  såna högar och jag var helt övertygad om att det inte skulle finnas en chans i världen att rymma detta på släpen. 

Jodå, det fixade han!

(Och ja, han band om det hela med rep).

Återvinningen "Sandladan" i Falkenberg är sååå bra planerad och högen av ris/grenar/buskar är enorm!! Det är likadant med trä och komposthögarna. 

Väl hemkomna satte pv igång att klippa ner alla såna här pinnar som ska läggas i vedskjulet. Nej, dom genererar inga mängder med energi, men dock ..., och aldrig i livet att jag skulle ha ägnat timmavis åt detta klippande med grensaxen, men han gjorde det. 

Herre du milde, vilket jobb!

Själv plockade jag ihop pinnarna och så fick dom hamna i betongkärran som är större än en vanlig skottkärra. Åtminstone fick man då möjlighet att stretcha ut dom rumpmuskler som eventuellt finns. Och den stora hopen av pinnar, fick han själv ta hand om.

Det fungerar så här numera, att jag kan vara igång kanske tio minuter med hårt arbete (typ att jag bär på säckar med jord eller gödsel eller fäktar på med armarna), sen måste jag sätta mig lika många minuter, då hjärtat slår så det känns som om det skulle hoppa ut ur kroppen. Men det går över ganska snabbt och så kan man kämpa på igen.

På bilden här ovanför har jag ryckt upp en humlestickling och det var inte långt ifrån att jag dånade, när roten visade sig vara ett par meter lång!! 

Nu är det skottet på plats.

(Thomas deppar).

Hela dagen låg Sigge på - det han åtminstone tror - är hans fåtölj i uterummet och Harry letade upp skuggiga platser, det var ju så  v a r m t   ute! 

Och vid femtiden såg jag pv sova i trädgårdsstolen ute på gräsmattan och jag fixade middag och plockade undan här inne, duschade, tvättade håret och sen kom herrn in och sa att "när får man gå i säng?" 

Ja, säg det. När man vill! 

För övrigt kan meddelas att jag idag såg svalorna pila omkring mot blå himmel (vilken glädje!) och gärdsmygen flöjtade så vackert. 

En bra dag var det.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle .., just det, här hos oss i gula huset! 

Lördag förmiddag i landet Halland ...

Då tar pv harry på långrunda och jag fixar frukost. Inget märkvärdigt. Två kokta ägg (vilka blev helt perfekta, i alla fall mitt och kanske för att jag helt glömde att hålla koll på tiden), pv:s hembakta bröd och likaledes hemkokta björnbärsmarmelad till osten, två små till hälften fyllda glas med 1. blodgrapejuice (vilken spetsas med pressad citron) och 2. vanlig apelsinjuice. Pv föredrar glas nr 2. Och så kaffe, respektive te. 

När jag dukat fram och gjort klart, gick jag ner för att hämta DN. 

Och se .., där borta i kröken upptäckte jag Harry och Husse!

Därefter blev det lördagskrysset i ovan nämnda tidning. 

Det finns helt enkelt inte ord nog för att förklara den glädje det är, detta att hjärnan åter har börjat fungera! Först kom - skratta inte! - plu-numren .., (förmodligen det viktigaste i min tidigare tillvaro), sen började jag läsa böcker igen .., och titta på filmer .., memorerade grannarnas namn .., antecknade .., och plötsligt fungerar det! 

Igår var det som en porlande bäck av ord som tjoppade fram när vi höll på med Fredagskrysset vilket löstes så geschwindt (det var också ovanligt enkelt) och idag blev det samma sak med morgonens korsord! 

Om ni bara visste hur lycklig man blir! 

Det är inte den vanliga känslan att "jaha, så var det gjort!" , utan mer att man börjar känna igen sig själv. Som att man tar sig ur ett mörker. Som att se "ljuset i slutet av tunneln" - eller egentligen mera att man kommit ut i ljuset! 

Tack vad-som-helst! vill jag utbrista.

Egentligen finns så mycket som jag vill skriva om .., filmer jag prickat för och vill se .., böcker jag vill läsa .., jag har till och med legat på soffan och läst "Båtliv" och "Trossen", två facktidningar som handlar om just båtar och livet på sjön. 

Veckorna efter sjukhusvistelsen, tappade jag totalt sugen på allt vad båtar hette, även pv:s.

Stackars pv .., han undrade nog hur tillvaron skulle te sig framöver?

Nu känns det bättre! 

Och nu längtar nog herr pv efter elvakaffe som snart blir halv-tolv-kaffe.

Ajöken, sa fröken.