Dagens fönster ...

För många år sedan kom det här fönstret som vykort eller möjligen som just ett dagens fönsterbidrag och det passar väl som bäst nu i juletider?

Avsändare var Lisbeth i Stockholm, hon som hade bloggen Tankevågor. 

Jag säger än en gång tack Lisbeth! 

(När jag fyllde sextio, ringde L upp mig - jag har aldrig träffat eller pratat med henne - och så sjöng hon och hennes elever "Ja, må hon leva" och jag höll på att börja gråta, så rörd blev jag! Sån är hon.) 

Och så länge jag är i livet och har minnet i behåll, värmer det minnet mitt hjärta.

På flygplatsen ....

Det finns många saker jag uppskattar när det gäller att vara pensionär och en av dem, det är alla fantastiska tv-program som man har tillgång till. 

Idag har jag till exempel tittat på kanal 12 och den brittiska dokumentären "Heathrow", där man får följa arbetet på den här enorma flygplatsen utanför London. Det är inte klokt så intressant det är och jag är så fylld av beundran för flygplatspersonalen .., att dom klarar av all stress. 

I dagens avsnitt kunde vi följa kvinnor vilka arbetade med att checka in allt bagage och det var inga nådiga mängder! Här rörde det sig om passagerare vilka skulle till Dakka i Bangladesh och inte nog med att det var halva släkter som skulle resa tillsammans, det var jättelika mängder med bagage och alldeles för mycket vikt och somliga blev på dåligt humör när dom fick välja mellan att packa om väskorna och bättre fördela vikten - alternativt betala för överskjutande kilon -. 

Innan jag tackade för mig på affären, närde jag ju en dröm om att få se hur andra människor har det på just sin arbetsplats och det här blir ju nästan som ett studiebesök. Så tacksam jag är att syn och hörsel finns kvar och därmed möjligheten att följa såna här program.

Men nu har jag studerat tillräckligt för idag och ska ta mig an sillen som ska läggas in  .., jag ska dammsuga, torka halltrappan, plocka in enris .., och slänga ett överkast i maskinen.

Här och nu  och då ...

Detalj från den utdragbara sängen som min mammas morfar, Per-Olof Hansson, hade gjort på sin fritid. 

Det var han som var småskollärare i byarna uppe kring Dikanäs och mamma berättade så ofta om honom och hur oändligt snäll han var och hur hon och kusinen Arline fick huka under katedern där han satt och höll lektion och hur han, när dom började fnittra, hyssjade dem med ena foten. 

På nätet kunde jag ta del av följande, vad beträffar denne P-O Hansson, född i Kittelfjäll den 14:e april 1867. Föräldrarna hette Hans Jonsson och Anna Karolina. De hade, förutom P-O, fyra pojkar och fyra flickor.  

Jag saxar lite i texten. Så här och texten är hämtad ur Nils Erikssons bok Vilhelmina kommuns skolhistoria.

"På den tiden bedrevs emellertid en omfattande undervisning i hemmen. Detta gällde främst läsfärdigheterna så att alla barn skulle kunna läsa sin katekes och bibliska historia så grundligt, så att de kunde den utantill. Annars löpte de risk att icke bli konfirmerade. Läskunnigheten hade det goda med sig, att barnen kunde läsa allt de kom över.  

Nybyggarsonen P-O Hansson hörde tydligen till dem  som uppövat sin läsfärdighet och sitt minne långt utöver det för den tiden vanliga. När han konfirmerades i Vilhelmina, uppmärksammade konfirmationsläraren Lars Dahlstedt honom och övertalade honom att söka in vid länsseminariet, som då var förlagt till Norsjö. Dahlstedt lånade honom först 150 kronor och de medel han ytterligare behövde." 

// Det är - i alla fall för mig - så intressant läsning, men jag lägger ut mera i morgondagens inlägg.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren, som är annannan: 

"Sitter på ett Öresundståg i Malmö och väntar på sen personal. En ordinarie personal och en som är på inskolning efter att tidigare ha kört pendeltåg i Stockholm står och pratar arbetsvillkor i förarhytten. 

Jag går inte fram och hälsar men fångar fönstret lite diskret. Tänker att du skulle varit med och tjuvlyssnat på lokförarsamtalet!"

//Tack annannan! Någon gång har jag fått följa med där framme i lokförarhytten och så otroligt intressant det var! Och så helt annorlunda i jämförelse med att sitta som passagerare.  Vilka vyer!

Spridda skurar från en måndag i december ...

När jag handlat på Hemköp idag, upptäcker jag att pv har ringt. Jo, han berättar att han bitit av en tand i överkäken och står nu och väntar på bussen in till Halmstad, till Folktandvården på Nyhem. 

Jag säger att jag kan hämta upp honom, så kan vi ta en sväng förbi Clas Olsson efteråt och så blir det. 

Det här är övervåningen på vårdcentralen. Här finns även röntgenavdelning och diverse annat, och bakom ryggen där jag står, ligger tandvårdens lokaler.

En gång tidigare har jag varit där .., det var när vi för kanske fem år sedan drabbades av influensa och var sjukskrivna i veckor.

Hela tiden kommer och går människor och många kommer från andra länder och även om barnen som ropas upp är i tio, elvaårsåldern, följer föräldern med in i undersökningsrummet. Det kanske är det vanliga numera? Nästan ingen i väntrummet - förutom pv - har hängt av sig ytterkläderna. Själv sitter jag och läser en Svensk Damtidning från i höstas och intill mig ligger pv:s tjocka vinterjacka. Ett högt skåp med olika låsbara fack står i ena hörnet av lokalen .., så praktiskt, där kan man låsa in plånböcker och annat man är rädd om. Smart. 

Väntrummet är stort. Alla sitter långt från varandra.

Utsikten från det första våningsplanet. 

Runt den lilla gräsplätten i mitten av bilden, fanns idag rena skridskobanan. 

Hemåt igen. 

Nej, det visade sig vara rent omöjligt att köra upp på backen hos oss .., bilen bara glider. 

Pv hämtar en spade och hackar sönder isen .., slängde därefter ut sand på vägen och efter knapp en timmes kämpande, kunde han köra upp. 

Så här ser gräsmattan ut. 

Och här har hackandet tagit sin början.

Klockan är nu kring  21:30 och medan jag skriver detta, slängs ett öga på Aktuellt. 

Det handlar om Putins besök i Belarus. 

Amen.

Undrens tid och så vidare ....

Plötsligt händer det! 

Vännen Eva från Tyresö ringer och efter allt prat .., det som handlat om den senaste sjukhusvistelsen och om barnbarnet Erik som är hos dem och övar sig på matematik (Den Halvlånge, f.d. lärare på KTH, är icke allenast morfar, nej, han bistår Erik med matteträningen) och om vädret och om julkortet som kommit, ja, när allt det vanliga är avhandlat, säger Eva - denna förut så totalt icke-sportintresserade kvinna - att hon igårkväll tittade på finalen i fotbolls-VM. 

Det är knappt att jag tror mina öron! 

Jodå. Så var det. Middagen intogs inte vid matbordet, utanför fram tv-apparaten, allt för att inte missa något av matchen. 

"Och jag ÄLSKAR Messi! Han är så fin och det var så roligt att dom vann!" säger hon lyriskt. 

Det låter nästan som hade hon skådat ljuset. 

Och läser du här Eva, så vet att: I love you!

                          Måndagsfönstret ...

                  Fanns i min lilla 1:a och speglar sig i den affisch som jag en gång fick via tidningen Vi.

Fjärde advent och en massa dryckjom ...

Idag hade vi röjning av hyllorna i källartrappan. Trappan dit ner är brant, ja, i mina ögon närapå livsfarlig och på ena sidan av den, där finns fem hyllplan av trä och där har det under årens lopp samlats allt möjligt rat. 

På nedersta hyllan har det stått en hel hop med flaskor, varav kanske 90% visat sig vara icke-öppnade. Man kan fråga sig varför. 

Ja, en förklaring är väl att vi ytterst sällan dricker ren sprit, det är någon Martini när vi seglat och lagt till och pustat ut och samma sak med Jägermeister, som pv brukar bjuda seglarkompisarna på - även då när dagens seglats avklarats -.

Men allt det andra ..? Hur många år har dessa flaskor stått där på hyllan?

Där är en Tullamore whisky - kanske har den använts till Irish Coffee någon gång, för ingen av oss tycker om whisky; den får friherrinnan - och längst till höger här på bilden står en flaska tysk eller polsk vodka, en present från den polska familjen vars hund bet Harry i huvudet .., då, när han bara var valp, det var väl någon slags tröst i bedrövelsen.

En flaska champagne upptäckte vi .., och Gordon´s Gin (aha .., jag tycker ju om Gin & Tonic, men vi glömmer alltid bort att flaskan finns och kommer vi plötsligt ihåg att vi ju har Gin, ja, då har vi i gengäld glömt att köpa hem Schweppes tonicwater till), ungefär så är det. 

Alltså var det timligt stort sällskap med dryckjom vilka trängdes på hyllan. 

Dammiga flaskor som nu fått ny lyster. 

Bäska droppar måste vara inhandlad vid någon jul, påsk, eller midsommarhelg. Ingen av oss tycker om snaps, men när grannen Birgitta i höstas bjöd på surströmming, bjöds jag på Norrlands Akvavit, då tyckte jag om den och det berodde inte enbart på namnet.

En flaska med avlång och otroligt smal etikett, märkt "Apelsinvin, 1982", upptäcktes också. Det var pv:s mor Gunvor som tydligen agerat vintillverkare. 

För övrigt kan meddelas att Gunvor - som arbetade som kontorist - på dom flesta varor som köptes hem, märkte dem med inköpsdatum och pris. 

Nå, hur smakade hennes vällagrade apelsinvin?

Jo, efter att pv testat en slatt på tungan, åkte det i slasken. 

Nu är hyllorna torkade och rengjorda .., allt som inte ska vara där har sorterats bort .., och i skrivande stund är där riktigt prydligt i mörkret.

Måtte vi nu inte fastna i frestarens garn, ja, vad beträffar dryckjom. 

Nej, nu gäller det att vara ståndaktig!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

I det här huset - som förmodligen sett bättre dagar - bodde tydligen min mammas morfar och mormor en del av sitt liv. När bilden togs; det måste ha varit många, många år senare, tycks det övergivet. Tre personer står där till vänster och tittar på huset .., kvinnan eller mannen i mitten pekar upp mot husgaveln .. en hund tittar mot fotografen. 

Mammas morfar hette Per-Olof Hansson och mormor Charlotta, f. Westerlund.

När jag köper potatis .....

... blir jag stående en stund och funderar på om det ska vara mjölig eller fast potatis till frestelsen.

Intill mig står en kvinna i min ålder. Kort, mörkt hår. Påminner lite om min mamma. 

"Hej, du verkar vara lite av en potatisexpert .., vad tror du, fast eller mjölig potatis till Janssons?" säger jag. 

Kvinnan ler och vet besked. Jo, men hon använder den fasta sorten. 

Det blir kanske en halv minuts prat, möjligen det dubbla .., men jag känner på en gång att jag tycker så mycket om henne. 

Det känns som om vi har nycklarna till varandras hjärtan. 

Visst är det förunderligt, detta att ibland behövs inga omvägar.

Allt klickar.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster från Plockton i nordvästra Skottland .. ett samhälle med tropiskt klimat, sa en av hotellgästerna där vi bodde för en natt (i ett mögeldoftande rum ...)  i den här staden nära havet.

"Ja, dit måste ni åka .., det är inte långt härifrån och ni ångrar er inte!" fortsatte han. 

Så det gjorde vi. 

Och det var vackert och vi satt på stranden och slängde en bit bröd till en lurvig hund som gärna ville smaka av vår lunch. På väg tillbaka till bilen upptäckte jag fönstret och det fina vykortet. 

Sånt som gör hjärtat varmt ...

Jo, när man på SVT:s nyheter råkar titta på ett reportage från Hudiksvall, där elever på ett teknikprogram - tillsammans med påhittiga lärare - har satt samman (läs: svetsat med mera)  femtio mindre kaminer, vilka ska skickas till Ukraina. 

Tomrummet i kaminerna fylls med powerbanks, ljus och pannlampor - allt sponsrat från lokala företag -. 

Hurra för sånt här! Ni har min fulla beundran, ungdomar!

Dagens fönster och DN:s quiz ...

Juli 2016. Vi klev på tåget vid stationen i Edinburgh och detta var vad vi såg från vår horisont. Det tycks ha varit ett knepigt korsord som mannen i den rosa skjortan ägnade sig åt .., oj, så han funderade!

Och intill oss satt ett kortspelande ungt par från Skottland, vilka aldrig besökt London .., men nu var dom på väg. 

Att resa med tåg är bara så trivsamt! 

Så till veckans Nutidsquiz. 

Vid 6-tiden plingade det i min mobil. Jaha, då förstod man .., pv var klar och nu skulle jag få resultatet! Så var det också, men jag höll på att trilla ur sängen när jag såg texten - 7 rätt -! Var det möjligt?  Om pv har sju rätt, då har jag nog inte mer än fem, tänkte jag och blev aningen orolig. 

Men dra på trissor .., jag hade 9 rätt! Fel på fråga 7 (Europafrågan). Gissade vilt på trean.

Ja, jag är jätteglad för mina nio och ska fira detta med en lussekatt. Pv är inte fullt lika glad :).

Ajöken, sa fröken.

Spridda skurar från landet Halland ...

I fjorton år har jag känt pv (tiden rusar iväg!) och i drygt tolv år har jag varit bosatt i landet Halland, men aldrig har jag varit med om en sån kyla och halka som under den här veckan! 

Det har ömsom snöat, regnat och frusit på och att gå ut med Harry är i sanning spännande, inte enbart för att vi såg en helt underbart vacker räv, nej, ska man komma hem med livet i behåll, eller utan att ha brutit något ben?

Så här ser det på vår altan. 

Som synes har julgranen tagits in, men ännu inte klätts. 

Igårkväll blev det liten före-jul-träff hos Ecke och Britt inne i stan. 

Där känner sig Harry hemma och alldeles väldigt gärna vill han hoppa upp i soffan, men okej då, "jag kan väl lägga mig under bordet då", tänker han nog. 

Och när Britt kom med en wienerkorv att kalasa på, ja, då glömde han t.om bort Ecke, han som i vanliga fall är den stora favoriten.

Så lättköpt kan en hund vara. 

Innan dess hade vi varit ute vid "Hallarna" - på Biltema - och hittar man inga julklappar där, då är det illa ställt.

Pv hittade i alla fall vad han sökte.

Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. 

Britt hade gjort Janssons, men eftersom pv inte är någon sillälskare, fick han en slags egen Janssons gjord på kalkonköttbullar. Jättegod var den! 

Allt möjligt diskuterades, inte minst deras installation av solceller! 

Att någon - som om fem år kan fira 100-årskalas - läser på allt om solceller och därefter bestämmer sig för att "ja, detta ska vi satsa på!" och gör det och har stenkoll på hur mycket dessa celler har sparat in till dem, ja, det är för mig så fantastiskt.

Nu har deras villa ett perfekt läge mot söder, det spelar förstås in, men ändå. 

Vi pratade också om detta att vara blind. Pv hjälpte till att ta in deras julgran och Ecke sa att .. , ja, om ljusen kommer upp eller inte betyder ju inget för honom. 

"Det är lika svart oavsett vad ...", sa han lite leende. 

Att ha förlorat synen .., fy, så hemskt.

Dagens fönster ....

... fångades under någon av dom där härliga dagarna i Berlin just innan påsk och kanske tänkte jag inte på just fönster när bilden togs .., mer på floden Spree och människorna och detta att på vissa träd hade löven börjat slå ut. 

Och så hade jag ju besvär av en hälsporre och kunde inte gå många hundra meter förrän jag fick sätta mig - om där nu råkade uppenbara sig en bänk att sitta på -. 

Bara en stund, sen upp igen! 

Å, så jag tyckte om dom där dagarna och även boendet, det som var så spartanskt. Mängder av ungdomar bodde där, många var på skolresa och en grupp kom från England. Och på innergården fanns en förskola med hojtande småttingar som gick på rad och lyste upp tillvaron med sina reflexvästar.

Här ett vykortsställ vid Prenzlauer Allé, det var där vi hoppade på och av spårvagnen. 

Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: jag älskar vykort som är lite annorlunda. 

Inte bara vyer över slott eller som i Malå - över kommunalhuset eller minigolfbanan -, dessutom med fotografens skugga över det sistnämnda.

Köpte jag något vykort? 

Kanske inte.

Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv. 

Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram. 

Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden. 

Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande. 

Nu ska jag dricka upp kaffet. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.

Jag bestämde mig tidigt ...

Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?

Meddela på Facebook bara?  Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål. 

Jo, det tänkte jag. 

Gjorde jag det? 

Nej, men betydligt färre än tidigare år.

Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile,  UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen,   Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden  , ja, där finns många att välja på .

Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.

Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!" 

Nej, det måste man absolut inte!

För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.

 Och så ett kvällsfönster ....

.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm. 

Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".

Tack rara Annelie!

    Män som sjunger ...

Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m  jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -. 

Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket  för dem alla -. 

Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.

Här kan man läsa lite om handlingen.

"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.

They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."

Sååå sevärd, tycker jag.

     Dagens fönster ....

..... fanns i min lilla 1:a i Ystad. 

Det där fåret som mest liknar en råtta om nosen, fick jag av min syster i Australien. 

En bra tisdag ..Kör till en butik i en närliggande by och hämtar ut paket och blir sååå glad när jag kan visa kassapersonalen hur man räknar ut vad en postens vadderade påse - en som ska skickas utrikes -  kostar, men egentligen tog det tid innan dom trodde mig. 

Tänker ofta på hur dåligt det är av butikschefer, detta att inte se till så att de som arbetar i kassan - och som dagligen ska hantera postärenden - inte får lära sig detta ordentligt. Det är illa skött mot personalen (som får känna sig mindre vetande) och det är även oförskämt mot kunderna. 

Dålig service, helt enkelt. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men gör det igen: det tar TID att lära sig allt om hur man skickar paket runt jorden ., ordnar med tullhandlingar etc, plus allt det övriga, sådant som handlar om fullmakter och Gud-vet-allt, allra helst när man, inom vissa områden, kanske hanterar dem bara någon enstaka gång per år. Men detta att ha koll på hur man skickar paket, det tycker jag är grundläggande ., det borde alla få träna på, särskilt innan man landar i julmånaden.

Det handlar också om yrkesstolthet - alldeles oavsett vilket yrke man råkat hamna i eller sökt sig till -. Att man vill göra ett bra jobb.

I det avlånga paketet låg dels den fina teckningen/målningen/trycket som jag beställt, men också en väggkalender av samme man, Henning Trollbäck. 

Å, den är så vacker! 

Den är ganska stor och jag får fundera på om det ska få bli en julklapp  eller om jag behåller den själv.

Och nu kan jag ju träna på att teckna vackrare tulpaner än mina egna som blir enahanda och ganska fula.

Här under några småbilder från kalendern, frånsett då tulpanerna som står här på rumsbordet. 

Natten mot idag var det på tok för varmt i sovrummet och då får jag alltid mardrömmar.  

Drömmen i natt slog alla rekord. Då befann jag mig i yttre rymden på något vis och plötsligt sögs jag ut ännu mera i allt det svarta - jag liksom kände hur otroligt fort det gick - och jag kunde på inga villkors vis hålla  mig kvar, utan bara svischade iväg. 

I drömmen tänkte jag att "jaha, är det så här det går till när man dör?"

Otroligt olustigt var det.

Erkki  ...

Kunskapskanalen ikväll och Erkki Makkonen från Finland tävlar i att simma i isvakar.

När han inte tävlar, går han ner till sjön och badar, iklädd endast stickemössa och badbyxor.

Länge blir han i .., simmar och har sig.

Efteråt tar han sin rullator och ger sig av hemåt, fortfarande endast i badbyxor.

Och så går han på gym och tränar, för "när man simmar behöver man starka lårmuskler", förklarar denne  friskus.

När filmen spelades in var Erkki nittioett å r.

Dagens fönster ...

... fångades i Halmstad och byggnaden med den i mina ögon så härliga färgen, heter Gula Briggen och var tidigare ett fängelse. 

Om jag har fattat det rätt är det nu ett hotell. 

Jo, så är det.

Här kan man få veta mera och har man inte nött in namnet Gula Briggen tidigare, så har man det efter att ha läst på den sidan. Garanterat. 

Biokväll och lite annat ...

Så var vi då igårkväll inne i Halmstad och tittade på filmen "Min vackra stjärna" - en titel som för mig är helt obegriplig i sammanhanget, men så är det ju ofta med titlar. 

Vi var kanske åtta personer i hela salongen, så det var gott om plats. Och filmen var låååång, lite mer än två timmar. 

Hur var den?

Jo, en inte alldeles typisk Kore-eda-film, såväl pv som jag själv hade svårt att hänga med i svängarna, särskilt i första halvan av filmen. På väg hem liksom "dissekerade" vi handlingen, i ett försök att få kläm på det hela. 

"Ja, men just det, så kanske det var tänkt!"

"Jaha .., utspelade den sig i Sydkorea, jag trodde det var i Japan!"

Bra skådespelare, som alltid i Kore-edas filmer och ingen är enbart ond eller god .., jag älskar att människor skildras med så mångfacetterade personligheter!  En liten kille på kanske 5 år, kommer in i bilden efter halva filmen och hjälp, vad den pojken betyder mycket! Helt obegripligt hur en så ung gosse kan agera sååå bra!

Så här skrev Aftonbladets recensent Emma Grey Munthe och jag håller med i allt. 

"Den vanligtvis finlirande regissören Hirokazu Kore-eda brer på tjockt med sentiment, förenklar, överlastar med känslosamt pianoklink och dito gitarrplink. Men någonstans där under finns precis som i hans långt bättre "Shoplifters" fina skådespelarprestationer och en varm – och emellanåt rolig – berättelse om hur hittade och valda familjer många gånger övertrumfar blodsband, och om hur det tar en by att ta hand om ett barn. Utspridda här och där finns scener som kommer att sitta kvar länge i hjärtat, för hur Kore-eda med små medel förmedlar något stort om människan och vad vi kan vara för varandra."

Björn Jansson i SR:s Kulturnytt tyckte annorlunda. 

Så här. 

(Fällde vi några tårar ..? Nej.)

Nöjesguidens recensent var lyrisk. 

Betyget från mig blir en stark 3:a och pv - som inte är hemma och därför inte kan sätta något betyg - menade att filmen hade mått bra av att kortas ned med kanske en kvart. Båda var vi eniga om att det kanske vore en idé att se om filmen senare - hemmavid - då brukar man se det hela med andra ögon -. 

Och fotot var  U N D E R B A R T.

(Den fina julgranen stod på Lilla Torg, alldeles intill biografen).

Dagens fönster ...

.... finns i det gula huset, men bilden togs för sex år sedan. 

I år det här datumet har alla tre hyacinter som jag köpt inte visat tillstymmelse till att vilja växa, så det här var nog ett bra köp .. , jag menar, skönheterna på bilden. 

Den lilla ljuslyktan var en julklapp från Emma.

Idag och igår ...

Idag. 

Stillsam förmiddag. Frukost och korsordsknåpande (för min del) och pv som bakade sitt långpannebröd, samt kanelbullar. (Han gör två degar samtidigt).

Vid tolvtiden hämtade vi Sonja och körde in till Halmstad .., mötte upp hennes dotter Maria och så åt vi lunch på indiska restaurangen med det pretentiösa namnet "Best of India". 

Nåja. Idag var det verkligen betydligt godare än förra gången .., det var helt otroligt vilken skillnad det var. 

Sonja, som är aningen skraj för stark mat, tog redan när vi satte oss någon slags tablett för att klara magen och det kanske behövdes.

Bilden visar min tallrik. Mest vegetariskt ., bara en liten sked med lammkött i sås (starkt).  

Efteråt berättade Maria om sin sex veckors rundresa i Indien (då var hon ung) och det var hur intressant som helst. Det handlade om chocken dom första dagarna, smutsen, alla människor, alla ljud, färger och dofter (och odörer) .., men också hur mycket hon tyckte om det hela. Det gjorde däremot inte hennes pojkvän, som helst ville komma därifrån så fort som möjligt.

Igår. Pratade med 3-åringens mamma som var lyrisk över hur pedagogiska lärarna på sonens förskola är och hur oändligt mycket barnen får lära sig!

Kanske hade hon - ungefär som jag själv - bilden av någon slags barnförvaring innan dom själva fick barn. Nu är det helt annorlunda tankar!

Och jag fick ta en titt på förskolans hemsida och översköljdes av glädje och tacksamhet över hur engagerade lärarna tycks vara! Och så påhittiga! Skickade ett mejl och tackade dem .., tänk, vi lämnar ju det allra käraste vi har i deras händer och hur mycket betyder det då inte att det känns bra.

Nu fotboll (Marocko leder över Portugal ., tänker på annannans man .., han har det nog svettigt just nu) och så har jag tittat på när Svante Pääbo fick ta emot Nobelpriset och tidigare idag såg jag en intervju med samme man och tänkte att han har sån utstrålning .., han ser så glad ut. Det är inte ofta män gör det, tycker jag .., inte så där så dom har väldigt glada ögon. Hur jag än försöker komma på någon, så kan jag inte göra det.

Min pappa hade sån blick ibland. 

Här på besök hos mormor i Dikanäs .., på väg hem efter en bilresa i Norge.

Ja, sånt kan man grunna på. Glada ögon, alltså.

Ett något försenat lördagsfönster ...

Letade en sak, fann ett annat. Ett härligt, ruffigt fönster från Kina! 

Från Kina ..? 

Aha, då måste det ha varit Cruella/Helena som hade håven redo och jo, så var det. 

Så här skrev hon: 

"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. 

Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.

När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

På agendan ....

Den japanske regissören Kore -Eda Hirokazu tillhör mina favoriter, ja, när det gäller filmer som får mig att må bra. Jag har sett flera stycken av hans alster och har ännu inte en enda gång blivit besviken. Den senaste var "Still Walking"; den såg jag 2020 via Triart.se.

På söndagkväll är det dags för hans senaste film vars titel är "Min vackra stjärna" och den går på Röda Kvarn.

Den har fått jättefina recensioner, vilket ju inte garanterar nånting alls, men jag kan väl inte drömma om att just denna skulle vara någon slags flopp.

Och eftersom husets herre bjöd på julbordet igår, bjuder jag honom på bio. 

Det var länge sedan sist och ska bli sååå roligt.  

(Varför tycker jag så mycket Kore-Edas filmer? Jo, för det är ett slags långsamhetens lov i dem .., och enligt mitt sätt att se det - sååå vackert filmat -!)

Annat?

Jo, äntligen är dagens korsord i DN löst. Jag började med det tidigare idag och har - med ojämna mellanrum - tittat till det. 

Så kom pv hem och då hjälptes vi åt. Härligt att kunna lägga det åt sidan.

Nutidsquizet - dagens resultat -.

Så här blev det. 

Pv hade 8 rätt (kommer inte ihåg vilka fel han hade .., han kommer in och berättar i samma stund som jag själv vaknar ...) och själv hade jag 7 rätt. 

Fel på musikfrågan ..., Tiktok, samt sms:et.

En stulen hund .., ett besök i Löberöd och lite annat ...

Pratar med min syster i Skåne. Hon sitter i sin lilla Toyota utanför sjukgymnasten i Löberöd - agerar chaufför alltså -. 

Vi pratar skidåkning på tv och lite annat. 

"Hörde du om Birgittas hund   ?" säger hon plötsligt. 

Nej, det har jag inte hört. Det visar sig då att B:s hund Beau varit ute på tomten (som är inhängnad) och när B kommer ut, är hunden försvunnen. Bara borta och en bit av stängslet saboterat! 

Panik, förstås! 

Så småningom ringer en veterinär som fått in Beau och han har då läst av chippet och på så sätt fått veta vem som är ägare. 

Någon hade tydligen hittat Beau i en park långt hemifrån och hur han kom till veterinären visste inte Birgitta. 

Hu, så hemskt! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om vi kom hem till ett tomt hus - där ingen stod och viftade på den lilla svanstippen så snart man visar sig -! 

"Lite annat" står det i rubriken. 

Lite annat kan vara en film på Twitter som visar en sårad ukrainsk soldat som ligger på ett flak och nu transporteras vidare för att få vård. Intill honom sitter en annan soldat .. dom sjunger den här sången "Slava Ukraini", även den skadade sjunger med så gott det nu går .., han är vit i ansiktet och man ser hur han knyter händerna hårt, hårt mot bröstet .., och han har ju så ONT och var gång jeepen eller vad det nu är kränger, vrider han sig i plågor och han visar sin vigselring och säger att han tänker inte dö, han ska ju bli pappa. 

Nej, jag klarar inte att se hela filmen. 

Jag skrollar vidare och tänker att .., jag undrar jag .., om du verkligen får uppleva att bli pappa.

Vilket totalt vansinne krig är.

Fredagsfönstret ...

... fångades igår, när jag var på väg ut med frö till fåglarna (och ekorren). 

Det är alltså dörren till uterummet som var helt igenfrostat och där inne skymtar två fönster.

Idag är det mer slask. Det plaskade under skorna när jag i morse var ute i samma ärende som igår. 

Just nu ser jag snöflingor komma från väster .., det blåser också.

Mera vackert ....

I förrgår lade jag ju in en bild på det vackra utrikes-portot, det med blåklockor. Konstnären/illustratören visade sig då heta Anna Handell och när jag tittade in på hennes hemsida, upptäckte jag hur mycket vackert som helst, ja, det tog aldrig slut! 

Så mejlade jag henne igår och frågade om det var okej att lägga ut bilderna med dom åländska frimärkena och idag hade jag ett såååå rart svar och jodå, det var inga problem! Tänk, så många vänliga människor det ändå finns här i världen! 

Då börjar jag med hennes skiss till  blåklocke-portot. 

Det ser ju inte så märkvärdigt ut .., nästan så man (jag) tänker att "det borde man väl kunna göra ...?"

Men sen blir det värre. Och så fint det börjar bli!

Och så det färdiga frimärket, med bakgrunden så där i fjärran. 

Nästan som morgondimma. 

L j u v l i g t!

Och sist av allt, fågelmärkena som lyckliga människor på Åland kan använda sig av, kanske när det ska skickas inrikes brev. 

Men titta, det står FRISV nere till höger .., betyder det frisvar, kanske?

Tack Anna att jag fick lägga upp bilderna här! 

Apropå detta med porton, så kan jag meddela att i april släpps i vårt land utrikes porto i häften om 5 märken, eller så kan man såklart köpa dem styckevis (22 kr/st) och följande står att läsa på Postnords sida:  

Frimärkena i häftet visar fem av Hilma af Klints målningar som ingår i serien ”de tio största”, nr. 1, 2, 4, 5 och 7. 

Målningarna beskriver människans levnadslopp från barndom till ålderdom."

 Min egen julklapp eller födelsedagspresent eller ...

Den här. 

Konstnären heter Henning Trollbäck. 

För några år sedan illustrerade han frimärken för Postnord och jag minns att jag visade bilder av dem här på bloggen. 

Han finns på instagram och där upptäckte jag att han har en webbshop. 

Det gick snabbt att jag skuttade dit och det gick lika snabbt för mig att lägga en order. 

Ett tryck förstås. 

Och jag är så glad, så glad!

Krångel och lite annat ...

Ibland kan man tro att världen har blivit galen. Att något slags vansinne drabbat människor. Det tänkte jag på när jag igår hörde talas om planer på en statskupp i Tyskland. Statskupp nu .., 2022 i ett för oss närliggande land! Det känns ju helt ofattbart.

Och inte är det bättre på andra ställen. I Iran hängdes nu på morgonen en ung man som vågat demonstrera och i Peru är det hela-havet-stormar när det gäller vem som ska leda landet.

Igår totalkaos på svenska järnvägar, idag har tågen åter börjat gå. 

Jag var övertygad om att detta var ett cyberangrepp, men den alltid så trygge Bengt Olsson, presschef på Trafikverket - han borde för övrigt tilldelas någon stilig medalj för att han öht orkar komma till diverse tv-studior för att förklara varför tågen inte går - han menade att gårdagens haveri berodde på att telefonsystemet uppdaterats.  

Nog måste man väl ändå vara något av en självplågare för att ta ett sånt arbete? Presschef på Trafikverket, alltså. Och fy, till regeringen som prioriterar vägunderhåll i stället för att rusta upp järnvägen! 

Kakburken, vad symboliserar den, kanske någon tänker. Jo, den stod på kassadisken i ett litet café i Berlin (tänkte på statskuppen som inte blev av),  inte långt från hotellet där vi bodde. Men den får mig även att tänka på Barbro Lundmark i Malå. Denna Barbro arbetade som brevbärare under mängder av år hemma och jag tyckte så mycket om henne. Det gör jag ännu och igårkväll blev det ett långt samtal mellan oss. Helt ärligt vet jag ingen som bakar så ofta som denna Barbro och noggrann är hon också!

Så här såg gårdagens kakbak ut . 

"Men jag äter knappt några bakverk själv .., jag hade ju förstadium till cancer i magen och kan inte äta mer än 2 dl åt gången, men jag tar med mig kakor eller bullar när jag tittar in hos grannarna eller när jag får besök ...", förklarade Barbro.

Nu är klockan snart halv tolv och harry ska få gå på sin andra runda. Världen snurrar på, men här är det mesta sig likt. 

Inte en enda fotbollsmatch idag - sååå tomt -! SVT:s Samir Abu Eid bjöd på ett härligt reportage, inspelat i närheten av stadion, där mängder med kvinnor gladdes över att Marocko gått vidare till semifinal. Ett annorlunda reportage. 

Och Sigge sover här intill mig och 13.55 börjar skidskyttet i SVT 1. Hurra!

Dagens fönster ...

Ja, här finns minsann fler fönster i huset, så här kommer det som vetter mot väster, mot havet till. 

Är så glad för adventssjärnan. S o m  jag som ung önskade att vi hade haft någon annan variant - helst dom rödorangefärgade i papper -  dom som kamraternas föräldrar hade hängt upp, men hos oss var det den här varianten. 

Kom långt om sider till pv och upptäckte att där hängde just en sådan. Och sedan har jag nog inhandlat en själv  också. 

Läste ett inlägg (som försvann i all hast) om att leva i nuet. 

Jag tänkte att jag lever i tre olika dimensioner: tänker ofta på förr, tycker mig leva i nuet, men drömmer också om vad som komma skall. Om man nu får vara med framöver, alltså.

Spridda skurar om allt och inget ...

Att vi är en utdöende skara, vi som fortfarande ägnar oss åt julkortsskrivande, jo, det inser jag. Och jag minns ju när jag hade ansvaret för att beställa frimärken till affären (sååå roligt det var!), hur det minskade för varje år. 

Vi har till och med haft sommarjobbare som inte hade en aning om vad ordet "porto" betyder och att då välja valör till olika försändelser (vikter), blev rena gallimatisen. Nåja, det är väl ett tecken i tiden, om något. 

Men jag kör på. Jag tycker faktiskt att det är roligt med julhälsningar, även om det blir dyrt. 

Valde ett riktigt "tomtigt" julkort till min syster i Australien, men tänk .., återigen hade jag glömt  bort postnumret där hon bor! Förr skrev jag minst ett långt brev i veckan och då satt det ju som gjutet, nu fick jag verkligen fundera. 

Till sist kom jag på det ... "Hallett Cove, 5158, South Australia"! Postade det idag (kommer kanske inte fram i tid, men paketet har hon redan fått), men titta, vilket underbart vackert frimärke!! Illustratör är Anna Handell. Ta gärna en titt på hennes hemsida .., hon har även illustrerat frimärken som säljs på Åland och även designat filtar och annat hos Klippans Yllefabrik. Och titta här .., postens blå fodrade påsar! 

Så här såg det ut i min verkstad. Och nej, jag är inte lika konstnärlig och produktiv på det viset som till exempel Mian i Falköping eller Eva Grelsson på Rödön, men alla kan inte ha den gåvan. 

Mera? Idag den sjunde december är det på pricken fyrtiosex år sedan min pappa dog. Det känns som hundrasex år. Han var då två år yngre än vad jag själv är nu. Och igår var det tretton år sedan Gunvor - pv:s mamma - gick bort. 

Ännu mera? Rekommenderar gårdagens "Utrikesbyrån" i SVT. Det här avsnittet handlade om spioneri och hur utsatta även vi är i vårt land. Här en länk till programmet. 

Lyssnade även till Europapodden, som jag sällan eller aldrig missar. Den här gången irriterade jag mig på programledaren Claes Aronsson och det händer nästan aldrig annars. Jag tyckte att han snoppade av EU:s Brysselkorrespondent/expert Susanne Palme och så skulle han bestämma vad veckans "snackis" skulle vara ., jo, det skulle handla om sport - förmodligen för att han hade nåt påhittigt om just detta -. 

Och nyheterna berättar om planer på en statskupp i Tyskland (!!!) och även om svenska företag/regioner som utsätts för cyberattacker. Jo,jo. Nu är nog det kokta fläsket stekt .., nu har vi nog retat upp den ryske presidenten och hans anhang, så där så vi ska få veta att vi lever. Stackars, stackars alla som nu får vänta och vänta på sin arbetslöshetsersättning!! Tänk, alla ensamstående med små marginaler!

Dagens fönster ...

finns här i gula huset, men det såg ni väl - i alla fall om ni spankulerat omkring här ett tag -. 

Och som synes fick vi snö idag. 

Utanför affären mötte jag en dam (hon hade nyss varit och tränat i tre timmar - varav en timme bestod av simning - och är i alla fall garanterat äldre än jag själv ..., men så såg hon ut som en nyponros också!)  och hon berättade att SMHI hade sagt att vid tolvtiden skulle snön komma till Halland och när klockan var tio minuter i tolv, då föll snöflingorna!

Inte illa. 

Men stackars pv som cyklar hemåt. Måtte han inte halka omkull nu!