Dagens fönster och lite till ...

Lördag. 

En seg morgon. 

Kommer ner i köket och ska göra i ordning frukosten. 

Kokar ägg .., brickorna är färdigdukade sedan igårkväll .., nu fattas bara min plastbytta med müsli och jag letar som en besatt och begriper inte var jag kan ha ställt den? 

Öppnar skåpdörrar .., tittar noga .., t.om i kylskåpet. 

Ingen bytta. 

Frågar till sist pv, har han möjligen sett den?

"Ja, men den står ju här, rakt framför dig!" säger han. 

Plötsligt känns det som om jag befinner mig i filmen "Gasljus" med Ingrid Bergman .., ni vet, där mannen försöker driva henne till vansinne, genom att medvetet förvirra henne. 

Så fruktansvärt obehagligt det var .., den där känslan av att jag inte begriper hur det hela har gått till. Har jag själv tagit fram byttan ur skåpet? Hur kan jag inte ha sett den?

Vid tiotiden ger sig pv iväg till ett möte med Vägföreningen. 

Han säger att jag ska se till att hålla elden i kaminen vid liv .., då det tog sådan evinnerlig tid att få fyr på densamma. 

Tittar på reprisen av På spåret. Tänker att Johan Glans ser så snäll ut; ja, hans medtävlare också. 

Mellan lägga-på-mera-ved-varven går jag ut och ställer undan allt som kan tänkas flyga iväg när ovädret ikväll ska komma över oss. Trädgårdsstolar, ett bord .., räfsor .., en svart plasthink ., en mindre Höganäskruka. Sånt.

Dörren till växthuset har pv redan surrat fast rejält. 

Skriver därefter en inköpslista. 

Tulpaner och ingredienser till en grönsakssoppa. 

Säkert annat också. 

Tittar upp. 

Regndroppar på fönsterrutorna ., en vind som friskar i. 

Ungefär så.

Det bästa jag vet ....

Nästan. 

Men vem kan sitta stilla och inte bli sprittig i benen när man lyssnar till detta?

Tre minuter in i filmen börjar det. 

Spridda skurar från en bra dag ...

"Un jour de différence ...", sjunger Susie Arioli så sinnligt. 

(Här sjunger hon nånting helt annat, men också så mjukt och fint. Nuages. 

Aha, det betyder tydligen moln. Susie Arioli är canadensiska).

Ja, tänk vilken skillnad från en dag till en annan ..., i alla fall om solstrålarna redan på morgonen når in i köket och vidare ut över den del av världen där man bor och ännu mera underbart är det ju om det inte blåser isvindar. 

Och där står Harry och väntar på att matte ska bli klar för promenad. 

Jo, alldeles strax! 

Vi går längs havet och framme vid lilla hamnen (Oskars hamn) tar jag paus och slår mig ned i trädgårdsstolen vid den vita pilen. Solen mot ansiktet. Å, Gud .., det är så härligt så det går inte att beskriva och det knirrar och knarrar från bryggorna .., jag har vinden i ryggen och lite från väster, men det är lika fullt så ljuvligt. 

Hur länge blir vi där?

En halvtimme, kanske?

Eller fyrtiofem minuter?

Inte en människa ser vi.

Och jag tänker att där hade vi kunnat sitta och ta kaffe när pv kommer hem från jobbet, men då är det nog så mycket kyligare och så har han då avverkat ett par mil på cykel och är säkert frusen. (Måste komma ihåg att elda för varmvatten!) Kanske inte ändå? 

Igår köpte han plats till Vasaloppet. Han ska åka buss med det vanliga gänget från Ljungby och är nu förmodligen salig av glädje i fem veckors tid, innan det hela ska gå av stapeln. 

Vad då?

Hans axel?

Ja, men det säger han att det ska ordna sig. Det är bara när han sträcker sig uppåt och bakåt i ett visst läge, jodå, inga problem! 

Så hemåt. 

Det är fortfarande så tungt i bröstet, särskilt när det är aldrig så lite uppför eller än värre: om det är motvind. Kommer man någonsin att bli som förr? 

Nåväl. 

Man kan i alla fall glädjas åt blomlådan som pv byggde kanske för ett år sedan eller två. I vår ska den få rätt nyans på det gröna; den här blev så kylig. 

Så lunch. 

Stekt blodkorv med strimlad rödkål + apelsinbitar och lingonsylt. 

Tänk, att nånting så enkelt kan vara så gott! 

Gör DN:s nutidstest för vecka 4 och får åtta rätt av tio. 

Jo, men det är okej.

Garanterar att pv får full pott.

Nu kaffe mot solsidan.

Ikväll handboll. 

Och Karl har namnsdag. 

Min pappa, t.ex. Karl Gustav Ivar - om han hade varit i livet - och inte att förglömma den underbare och fine Emil också. Grattis till er båda!

Fredagsfönstret ....

... fångades av Barbro på Raggarön (jag vill fortfarande - av bara farten - skriva Babsan i Uppsala). Nu togs bilden inifrån själva båtbyggeriet.

Tack som dig tid! säger jag.

Kväller ....

I morgon ska det - enligt SMHI - vara strålande sol mest hela dagen. 

Det har varit så urdåligt med kallbad, mest för att jag nästan alltid fryser inombords och då lockar det ju inte lika mycket. 

Kanske i morgon. 

K a n s k e. 

Jag vet ju hur lycklig man blir efteråt. 

Pv har gått i säng .., äldsta dottern har testat positivt (ja, hon är inte gravid) och där blir det inget jobb bland patienter inom de närmaste dagarna. Det är ju närmast ett mirakel att hon har klarat sig såååå länge.

Lyssnade till nyheterna där experter tror att inom kanske två veckor är alla mer eller mindre immuna och pandemin ska lägga sig. Vi får väl se hur det blir. 

Bilden visar en gren av en ek här på Ejdervägen.

Tittar på ....

Målningen gjordes av Eva Grelsson. Känner igen min lilafärgade linnejacka och pelargoniorna i fönstret. Och stockrosorna som jag olovandes planterade under fönstret.

... Antikrundan från Ystad och förstår precis varför jag trivdes så bra där. 

Inte ett enda bekant ansikte upptäcktes.

Vi pratar ibland om hur det blir om den ene av oss går hädan före den andra.  

(Ja, det händer ju inte sååå ofta att båda tackar för sig samtidigt).

Skulle jag bli ensam kvar, då blir det flytt till Ystad.

Livet ...

En av anledningarna till att jag ofta tänker lägga ned bloggen, det beror på att man (jag) redan på instagram skrivit om vad som sig tilldragit haver.

Det känns som ett ständigt upprepande. 

Men nu blir det - detta till trots - ännu en upprepning. 

Igår fick jag nämligen veta att Anitha Renström hemifrån, hade gått bort. Eller helt enkelt inte längre var i livet. Anitha .., hon som tillsammans med sin Per-Erik var med på bloggträffen i Steninge i maj 2009 - då hade jag ännu inte flyttat till Halland - och hon och P-E hade då lämnat huset i Adak (inte långt från Malå) och hyrde ett hus någonstans i Skåne; jag kommer inte ihåg riktigt var. 

S o m  dom trivdes! 

På bloggträffen hade Perra (som ju var musiker i ordets rätta bemärkelse) med sig gitarren och han sjöng och spelade, ja, det var på det hela taget trivsamt och dagen därpå fick Annika Engström lifta med dem hem till Kävlinge. 

(Bilden är från hemtidningen Norra Västerbotten och jag frågade sonen om det var okej att låna den, det var det. Tack Kristoffer!)

"Hade inte Anitha en papegoja?" skrev Annika i en kommentar igår.

Jo, papegojan kom jag också ihåg. 

Och vilken omsorg om djur hon hade!

Ett eller två år efter bloggträffen somnade Per-Erik in i sömnen och hittades av Anitha, som tyckte att han hade legat och sovit ovanligt länge. 

Nu är även Anitha, född 1956 - efter en tids sjukdom - borta. 

Alldeles, alldeles för tidigt! 

Och så här berättade dom om sig själva på min vänsterhandsblogg.

Hoppas innerligt att dom får mötas igen, Anitha och Per-Erik! det säger jag bara.

Torsdagsfönstret ....

... fångade jag själv när det var dags att hämta posten. 

Det är från Ecke och Britts lillstuga, den som numera delvis är renoverad och tillhör deras son Jonas. Och det gula huset på kullen, skymtar i mitten av bilden.

Översvämning ....

Så här skriver min syster i ett mejl från förra veckan: 

"Jag har varit ute och krattat upp löv och annat skräp och sedan rengjorde jag fågelbadet och fyllde på med rent vatten.  Jag är glad för detta regn vi haft, för mina marker är nu ordentligt dränkta, så jag slipper vattna på ett tag.  

Här vid kusten var vi lyckligt förskonade med bara ett stilla regn.  Annat var det längre in i landet där regnet vräkte ner och en ort nära öknen,  Woomera, fick 2 års nederbörd första regndagen och är nu helt isolerad, så alla vägar ligger under vatten med skador för miljoner. Det är likartat på många andra håll.

Översvämningar är i alla fall att föredra framför bränder, tycker jag.

Det är fortfarande varmt, 29C så när man är ute så känns det som om man har ett våtvarmt

omslag på sig.

Ännu en länk här.

Nästan en frälsningsupplevelse ...

Bild från internet: En av männen som pratar med sin hund. 

Så var det då igårkväll dags för ett besök på Röda Kvarn i Halmstad, i akt och mening att titta på filmen "Tryffeljägarna från Piemonte" - en dokumentär om äldre-äldre män som med sina högt älskade hundar försörjer sig på att leta och sälja tryffel -. 

Filmen var helt  u n d e r b a r! 

I vanliga fall, när det är filmstudio, visas filmerna i en stooor salong med balkong, men nu var det en mindre variant och ingen balkong. Varannan bänkrad var spärrad och så fick man sitta med flera stolars mellanrum. Covidpasset skulle uppvisas, samt legitimation (det senare var det mindre noga med). 

Och här en annan tryffeljägare .., alla var dom äldre, förutom uppköparen. Och vilka enorma summor den vita Alba-tryffeln genererar! Sen säljs den vidare till lyxrestauranger runt om i världen.

I filmen får vi följa dom olika männen .., uppköparen förstås .., en läkare som undersöker den äldre mannen längst uppe i inlägget .., vi får uppleva konkurrensen männen emellan om var tryffeln finns ., och vi fick se den outsägliga sorgen när en man förlorar sin hund som då blivit förgiftad - det förekom också - att ta död på konkurrentens duktiga hund.

Men allra mest var det en hel massa underbar värme (och många s.k. original!) och musik som gjorde mig sååå glad. 

När eftertexterna rullat, hörde jag spridda kommentarer från några kvinnor på väg ut ur salongen. 

"Men det här var ju ingen film på det viset, bara en dokumentär, det hände ju inget!" 

Hon var så besviken. 

Och jag ville ropa högt att; "Men å, det här var bland den mest ljuvliga film jag har sett!"

Så olika kan det vara.

Bilden: Carlo och hans Mycket Bestämda Hustru som vill att maken ska sluta med detta envetna tryffelletande .. han är trots allt åttiosju år och det är branta kullar och snårigt och tänk, om nånting händer! Men Carlo och hunden bara fortsätter.

På bilden sorteras (och sköljs) egenodlade tomater. 

"Känn vilken doft ...!" sa frun som doppade varje tomat i den vattenfyllda skålen till höger på bilden.

Text från nätet: "Den vita tryffeln är en av världens dyraste råvaror och anses vara den mest exklusiva tryffelsorten. Från italienska Alba i Cuneo kommer 80 procent av Italiens vita tryfflar och de kallas därför ofta Albatryffel. En vit tryffel på ett och ett halvt kilo som hittades utanför Pisa 2007 såldes för hela 130 000 dollar på auktion. För vanliga knegare är kanske den svarta fejktryffeln i leverpastejen det närmsta den glammiga Albatryffeln man kommer."

Sen gick jag mot parkeringen, i ett nästan helt öde Halmstad. 

På en bänk på torget satt fyra, fem personer och drack öl eller annat .., och jag tänkte att å, vilken tillvaro i kallblåsten! 

Kom hem till nygjord fruktsallad (alltid skuren i små-små-pytt-i-panna-bitar med vispad grädde, hackade nötter och granatäpplekärnor) och pv berättade att Harry hade varit så orolig och sprungit fram och åter till hallen för att se om matte hade kommit. 

Sånt värmer minsann ett sextioåttaårigt hjärta.

I en halvtimmes tid bubblade jag sen på om filmen, allt medan husets herre tittade på handboll.

Just så var den kvällen.

Glömde: Manus och regi: Michael Dweck och Gregory Kershaw. 

Här en recension av filmen av tv 4:s Wanda Bendjelloul.

Dagens fönster ....

Ett härligt båthusfönster ..., ja, man kan nästan ana doften av trä där inifrån! 

Tack Babsan, inte-längre-i-Uppsala, utan på Raggarön! 

Möte med äldre män ...

Mitt emot mig sitter en inte-så-åldersstigen herre, nämligen pv .., och han är nu inne på det trettioförsta av femtio prov i naturkunskap. Idag extrajobb på ett annat gymnasium, nu var det fordonsmekaniker som skulle ha honom i matematik. Han kom hem, nöjd och glad, någon hade sagt han var en bra lärare. Så roligt för honom! 

Då solen strålar hinns mycket med. Gemensamt tvättade vi bilen .., golvet i badrummet togs också .., jag räfsade ute på västra sidan .., och dessutom har jag skrivit ett långt brev - för hand - (hennes dator fungerar inte) som ska postas när jag om en halvtimme kör in till stan för att bekanta mig ett antal hundar, samt deras "hussar",  nämligen dessa. 

Nu gäller det att kolla så mobilens batteri är igång, ty det är koll av covidpass och inte många platser i biosalongen, munskydd får följa med och besökare ska helst bara gå raka spåret till sin reserverade fåtölj. 

Pv, han cyklar strax iväg till grannflickan, hon som behöver hjälp med matten, för tillfället gäller det "derivata, deriveringsregler, kurvors lutning och såna grejer", säger han.

Jaha, ja.

En resa långt bort ....

Tittade nu på förmiddagen på dokumentären "Tåget mot Hanoi - livet efter debatten", ett program där man får följa förre partiledaren Jonas Sjöstedt på hans väg till Hanoi. Första reskamrat blir Anna Kinberg Batra; alltså en förre detta vänsterpartist och en moderat och jag tänkte att det kan bli intressant. 

Nej, det tyckte jag egentligen inte att det blev. 

Jag har dessutom svårt att säga vad som inte var så - i mina ögon - bra. Mycket prat om hur det är att ha varit partiledare förstås och för, - och nackdelar, men också om livet efteråt. Om tomheten och kanske också förvirringen i att hitta ett nytt slags liv. 

Efter en längre promenad med Harry tog jag det andra och sista avsnittet. 

Då hade Anna Kinberg Batra återvänt hem och nu blev det ett nytt ressällskap och helt andra miljöer. Nu .., blev det verkligt intressant! 

På instagram skrev jag att programmet kändes "spretigt" och det tycker jag fortfarande att det var ..., men sevärt ändå. Och nej, jag har aldrig röstat på vare sig vpk eller vänsterpartiet, men tycker att Jonas Sjöstedt var en alldeles oerhört sympatisk partiledare, ja, han ser trevlig ut nu också. 

Här en länk till programmet om någon blir intresserad.

Tisdagsfönstret ... och en katt som kunde varit pElle. 

Pling i min mobil och så kom ett fönster från Portugal! 

Då vet man vem som höll i håven. 

Tack! säger jag.

I affären ....

..., möter charmtrollet August som hunnit bli åtta år. 

Överlycklig att jag kommer ihåg hans namn (blir jag, alltså).

August har, tillsammans med sin mamma, tittat på innebandymatch och är sprittig och glad. 

Jättelång kö vid kassan. 

"Men Bettan, kan du inte sätta dig i den andra ...?" säger en äldre herre. 

Nej. 

Men jag hämtar alltid så rara Annika. 

Hon tar hand om det hela och vips har allt löst sig.

Dagens fönster och en halv man ....

Söndag. 

Pv rättar prov i naturkunskap och har nyligen pratat med en rektor, så nu stundar extrapass tisdag och onsdag på ett för pv helt nytt gymnasium (inte enbart för pv, förresten) och då för bilmekanikerelever. Torsdag och fredag har han sina ordinarie pass på Sannarp.

Dis och dimma ute. 

När jag vid femtiden i morse tittade ut mot havet till, var det som att befinna sig i en mjölkbunke. 

Kompakt dimma! 

Sju timmar senare är det inte så värst mycket bättre. 

Pratade med K i Växjö igår. 

Det är mycket nu med gamla och förvirrade föräldrar. 

I säkert ett års tid har K kört från Växjö till östra Skåne och hjälpt sin far, men efter hand har allt förändrats, till sist gick det förstås inte längre. Nu har pappan fått plats på ett äldreboende och frågan blir då: vad ska syskonen göra med hus och hem?

Så många bloggvänner som har det så här. 

Skröpliga föräldrar. 

En hel del oro.

Det här med humor ....

Snavade över ytterligare nånting annat. . 

Tänkte att .., så viktigt det är när människor har humor. 

På dejtingsidan brukade män ofta skriva "jag är si och så och väldigt humoristisk!" 

Jag tänkte alltid: hur vet du det? Min humor kanske är helt annorlunda än din och människor som betonar att dom har just humor .., är kanske inte alls så roliga. 

Men den här mannen hade i alla fall i mina ögon humor.

När det blir nånting annat ...

Målning av Isaac Grünewald.

Tanken var att jag skulle titta på filmen "Tryffeljägarna i Piemonti" - en dokumentär som fått så fina recensioner och som Halmstad Filmstudio skulle ha som vårens andra-film, men eftersom nya restriktioner kommit till, innebar det att visningsrätten för filmen helt enkelt går ut och i stället erbjöds vi att se den på Röda Kvarn i Halmstad. 

Då tänkte jag .. att jag kan ju streama den och se den här hemma. 

Nix, det gick inte, den är förstås för ny och jag får åka in till Halmstad oh se den kanske i morgon eller måndag eller tisdag. 

I dess ställe valde jag en dokumentär om konstnären Isaac Grünewald och hans hustru (även hon konstnär) Sigrid Hjertén. Filmen är gjord av Anders Wahlgren och man får då följa konstnärsparet från tämligen nygifta och framåt i tiden. 

Det var hos Triart.se som jag hyrde filmen. 

Trettionio kronor för 48 timmars tittande.

Så här beskriver man filmen.

"Anders Wahlgren har under flera år fått möjligheten att gå igenom Sigrid Hjertén  och Isaac Grümewalds efterlämnade brev, foton, filmer och tidningsartiklar. Det har varit en skakande läsning. De antisemitiska hoten som de utsätts för är till stora delar okända händelser. Genom tre års forskning har detta unika material från polisprotokoll, foton, privata brev och tidningsurklipp blivit en långfilm och ett kammarspel – en dialog för två skådespelare.

Anders Wahlgren (f. 1946) är författare och regissör. Han var anställd på SVT innan han startade produktionsbolaget Suecia Film 1989 och började frilansa. Han har gjort över 80 dokumentärer och tio spelfilmer. Hans dokumentär Sigrid och Isaac vann juryns pris på filmfestivalen i Montreal."

Dialogen utspelar sig mellan Gunilla Röör och Philip Zandén och jag tycker nog att det hela hade kunnat åskådliggöras på ett annat sätt. Det blir lite väl mycket teater av det hela, men i stort sett tycker jag att beskrivningen av paret Grünewalds liv - såväl privat som yrkesmässigt - var oerhört intressant. Att Isaac Grünewald - som ju var av judisk börd - blev så illa åtgången av kollegor och andra, hade jag inte en aning om. Att prins Eugén däremot var något av en mecenat för I.G. har jag förstått.

Målning av Sigrid Hjertén.

Följande kan man läsa från Bukowskis auktion när tavlan såldes för 850 000kronor.

”Jardin nr II (I trädgården, Fontenay-aux-Roses), visar Berthe och Ivan i trädgården. Iván sitter uppkrupen på en stol, djupt försjunken i en bok. Berthe, iförd en prickig sommarklänning, koncentrerar sig på sömnaden. Hennes mörka hår hålls på plats av en klarröd sjalett som står i skarp kontrast mot den solbelysta trädgårdssoffan. På det lilla cafébordet står en bricka med godsaker, lugnet och tystnaden hägrar och stadslivet i Paris känns avlägset.

Med denna målning uppvisar Sigrid sin utmärkta kompositionsförmåga. Den skissartade stolen i förgrunden skapar en rumslighet, tillsammans med grönskan som bäddar in trädgårdens väggar och avgränsningar. Konstnären tillåts briljera i sin färgbehandling när hon låter kontrastfärger stå mot varandra och skapa ett spänningsfält som vibrerar. Lugnet till trots skapar färgerna liv och glädje och Sigrid låter oss ta del av ett lyckligt och idylliskt ögonblick av familjen Hjertén/Grünewalds franska sejour."

Dagens fönster ...

....fångades på biblioteket i Halmstad. 

Man tror och hoppas och så blir det ...

Bilden: ett kvarglömt piller. 

Av någon outgrundlig anledning är det hopplöst att sova non-stop under en hel natt. 

Somnar halv elva, vaknar två timmar senare och så där håller det på. 

När man vänt och vridit sig tillräckligt många gånger, väljer jag att lyssna till USA-podden, det brukar hjälpa sömnen på traven (och så får jag lyssna om igen, men på dagtid). 

Det är underligt. 

Jag hade såna förhoppningar när president Biden svors in i sitt ämbete (trodde aldrig att han skulle vinna, men hoppades!) och jag var överlycklig över att slippa oron för vad den oberäknelige Donald Trump skulle hitta på. 

Så här i efterhand kan jag tänka att jag var så ofattbart naiv. 

Nej, jag vill verkligen inte ha tillbaka mannen med luggen, men det går ju nästan käpprätt åt skogen med alla förslag som president Biden vill genomföra och det blev kaos vid uttåget från Afghanistan ., och igår - eller var det förrgår - snubblade han på orden (tänkte han sig inte för ..?) och sa att en liten invasion i Ukraina, ja, det kunde man väl tänka sig och nu blev det brått för utrikesminister Blinken och andra att rätta till det hela. 

Bilden: kaos på bordet och kaos i världen. 

Fortsätter det att gå så illa, då är väl manegen krattad för Donald Trump att komma tillbaka och vilken fasa det skulle vara - i alla fall enligt mitt sätt att se det -. Att många amerikaner  , dom som fick det bättre ekonomiskt under hans era -  nog skulle jubla, det är en sak, men sett till det stora hela, huuuu, så hemskt!

Allt det tänkte jag på under dom där vakna timmarna.

Jag tänkte också på att jag önskar att Angela Merkel hade fortsatt några år till. Hon tycktes ju ha någon slags kontakt med den oberäknelige herr Putin.

För övrigt - om man lyckas förtränga allt detta - kan man glädja sig storligen åt att man kan gå på bio i helgen och titta på "Tryffeljägarna i Piemonte". (Upptäcker nu att den kan streamas .., men det här är väl ändå en film som gör sig bäst på stor duk?). Och så kan man känna glädje över solen som även idag svingar sig över kullen och väldigt mycket glädje kan man känna över att såväl Britt som friherrinnan nu känner sig piggare.