Plötsligt kommer den lilla tösen som står med sin mamma vid kassa 2 och ställer sig precis mitt framför mig eller snett framför .., och så tittar hon mig rakt i ögonen och ler lite.
"Hej på dig du ....., och vad heter du då?" frågar jag.
"Andersson ..", svarar lillflickan allvarligt.
"Oj, vilket fint namn! Ja, jag heter Nilsson jag ...", säger jag.
Och så frågar jag hur gammal hon är.
"Får jag gissa .., du är nog ... fem år ...?" säger jag.
"Aaaa ...", svarar hon och ler.
Och så pekar hon liksom på sin mamma som står och betalar i kassan mittemot, så där som för att visa vem det är.
Mötet varar i kanske en minut.
Inte mera.
Men ..., i flera timmar efteråt blir jag glad bara jag tänker på lillflickan.
2 kommentarer:
Men så underbart. Andersson. Korta möten som lyser upp tillvaron.
Det enkla är alltid det bästa tänker jag!
Å vad jag började längta efter mina små vänner lilla E och lille H.... de som tycker att deras mamma är många många år äldre än jag ;-))
Turtlan
Skicka en kommentar