Dag 26 ... "Vad jag är rädd för".
Lätt som en plätt.
Det finns nånting som jag fasar för mer än allt annat.
Ofta drömmer jag om just det här.
Och jag vet precis varför jag aldrig besökte min mamma i Bolivia.
//Men hon var inte ett dugg rädd. Hon var fatalist ut i fingerspetsarna.
När mamma hade besök av sjuksköterskekollegor från Malå och dom satt på jeepflaket just där filmen är inspelad, hade en av dem - skräckslaget - ropat: "Ann-Gerd, be till Gud!".
Men mamma hade bara vänt sig om .., smajlat och sagt .."nä, nä, det gör jag inte, jag besvär inte honom om sånt här, det är ändå bestämt när livet tar slut!"
Och en av sköterskorna berättade om skräcken när bilarna skulle mötas ..., vilken FASA det var.
Många av dom som mamma hjälpte med benproteser, det var just människor som hade åkt buss eller bil och kanat iväg längs stupen. Inte för en miljon kronor åkte jag där. Aldrig!
3 kommentarer:
Hisnande:-) i ungdomen åkte jag på skidresa efter skidresa till Schweiz, Italien och Österrike, i inte alltför säkra bussar med unga grabbar som chaufförer som turades om och körde alldeles för långa pass och för fort. Dolomiterna minns jag var väldigt slingrigt, stupartat och snöhalkigt med nåt stopp ibland för att försöka få på snökedjor på en kanande buss. Min kompis sa att det här är farligt, jag var inte rädd alls, helt bergfast övertygad att det skulle gå bra så jag sov. Antingen fattade jag inte bättre eller var jag så där lugn. Idag kan jag fatta att det var ett Guds under vi överlevde vissa situationer. Idag skulle jag inte frivilligt åka på denna "sightseeing";-). Fast trodde du varit i Bolivia? Var det barnen som åkte?
Och din mamma var alldeles fantastisk, tänkte igen på det där om en bok.
Monica: jo, vi besökte mamma, men då var hon i Argentina.
Tåg från Buenos Aires, buss de sista femton milen genom väglöst land till ökenområdet/bushen där hon verkade.
Ruggigt det också, men inte ens tillnärmelsevis som i Bolivia.
Och DIT ..,. åkte jag INTE ,-)
Skicka en kommentar