 |
| Och Elton-John-glasögon hade han! |
"Den här bilden gör nog Elisabet glad ...", skriver Ulf och så är det förstås.
Under en stor del av min uppväxt var pappa ordförande i Malå Idrottsförening och när det var tävlingar var han speaker och åååå, så pinsamt jag tyckte att det var!
"Hör ni i publiken, nu ska vi heja fram åkarna, heja, heja!!" kunde han säga och man ville bara sjunka ner genom snötäcket och försvinna.
Nu, femtio år senare, förstår jag precis var jag har fått mina heja-tag ifrån.
Och alla barnen har fått samma heja-gener!
Pappa, som vuxit upp oerhört fattigt och tidigt förlorade sina föräldrar och kom att - tillsammans med tre av småsyskonen - växa upp hos en sträng farbror och faster utan egna barn, var mån om att vara prydlig .., att helt enkelt känna sig som alla andra, ja, han var nog på gränsen till lite fåfäng .., kläderna togs om hand på bästa sätt .., allt hängde prydligt i garderoben och på fredagkvällarna "riggade han om" till helgdagskläder.
Basker hade han alltid så snart snön försvunnit!
Bakom köksgardinen stod alltid en flaska Keratin hårvatten.
Helt förvissad var pappa att hans få hårstrån skulle bli aaaaningen fler, om detta användes.
Och länge blir jag sittande och tittar på bilden ..., jag tittar på pappas hand som alltid var så varm och go .., och jag minns känslan när han ropade att jag skulle komma till badrummet och hjälpa honom att raka bort hårstrån i nacken och jag minns sättet hur tvättade sig så noga var morgon .., hur han stod där framåtböjd med handfatet fyllt med vatten och hur han kupade händerna och liksom slängde upp vattnet och gnuggade hals och öron (öronen var jätteviktiga!) och när han borstade tänderna gurglade han efteråt med Vademecum munvatten..
Och Vademecum tandkräm hade vi också.
I badrumsskåpet fanns rakborsten och raktvålen och Gillette rakblad - the best a man can get - men ingen rakapparat, för el-uttag fanns förstås inte i vårt badrum.
När pappa hade rakat sig, blödde det nästan alltid från något litet sår och då togs en annan liten "tvål" fram .., kan det ha varit Alun?
Det är som om man har öppnat ett minnets dammlucka och släppt fram en flod av barndomsminnen .,. ja, bara genom att titta på en enda svartvit bild!
Tack du underbare Ulf Bergström!
Monica i Skellefteå kommer plötsligt också ihåg ...
Så roligt att läsa om din pappa!
Han påminner mycket om min pappa på det sättet att han också var väldigt noga med sitt utseende och hansrakning var en långdragen process.
Han använde sig av en Braun rakapparat som han omsorgsfullt förde fram och tilbaka över kinder och haka, under i mitt tycke en hel evighet.
När man frågade varför det tog så lång tid för honom att raka sig svarade han alltid att det berodde på att han hade så styvt skägg.
Jag kan sakna den absoluta uppdelningen mellan vardag och helgdag som fanns i mitt hem, då mina föräldrar var djupt troende och söndagen enbart användes till kyrkbesök med efterföljande kaffe hos församlingsvänner samt till att avnjuta musik och äta den obligatoriska söndagssteken med kräm av torkad frukt som efterrätt.
På söndagarna var mitt barndomshem insvept i frid och ro,en känsla jag kan sakna i det liv jag själv lever nu.
Och hos mossfolk väcks också minnen ...
mossfolk sa...
Åh, min pappa var också alltid noga med klädseln. Varje morgon cyklade han till jobbet i kostym och slips. På pakethållaren var den svarta portföljen fastspänd.
Och aldrig någonsin att jag sett honom med ens lite skäggstubb. Nä, det rakades friskt. Med rakapparaten för vi hade ju eluttag i badrummet ;)
Jag har föresten fortfarande aldrig sett honom med skäggstubb, däremot kan han numera gå till jobbet i jeans. Fast med skjorta. Och kavaj. Aldrig aldrig någonsin bär han t-shirt. Jag vet faktiskt inte ens om han äger någon.
Lena i Gävle kommer ihåg ...
Monica, jag känner igen mig i det du skriver, precis så var det hemma hos mig också.
Hälsn. Lena i Gävle (mina rötter är i Ursviken)
Anne i Mantorp säger så här ...
Om min pappa fortfarande hade funnits bland oss, så hade han fyllt 100 år igår.
Precis som era pappor var också min alltid prydlig och att han var en snygging enligt kvinnorna i omgivningen har jag hört först efter hans död.
Att han var en stilig karl förstod jag först den gången vi var ute och åt lunch och en dam raggade på min pappa och då var han över 90 år.
För mig var han ju bara pappa.
Anne i Mantorp
Och Bettankax telefonberättade ...
Åååå, min lilla pappa, vad jag kom att längta efter honom när jag läste det här!
Och jag minns precis hur det såg ut när han rakade sig och det blev kvar lite raklödder vid öronen och näsan och hur han blaskade bort det och jag kommer ihåg hans stora, stora händer och jag minns att jag tänkte att hans kupade händer nog motsvarade en halv spann med vatten!
AP som var bara halvåret när morfar dog .., säger så här om bilden.
Så fin han är där! Och cool också!!
10 kommentarer:
Så roligt att läsa om din pappa!
Han påminner mycket om min pappa på det sättet att han också var väldigt noga med sitt utseende och hansrakning var en långdragen process.
Han använde sig av en Braun rakapparat som han omsorgsfullt förde fram och tilbaka över kinder och haka, under i mitt tycke en hel evighet.
När man frågade varför det tog så lång tid för honom att raka sig svarade han alltid att det berodde på att han hade så styvt skägg.
Jag kan sakna den absoluta uppdelningen mellan vardag och helgdag som fanns i mitt hem, då mina föräldrar var djupt troende och söndagen enbart användes till kyrkbesök med efterföljande kaffe hos församlingsvänner samt till att avnjuta musik och äta den obligatoriska söndagssteken med kräm av torkad frukt som efterrätt.
På söndagarna var mitt barndomshem insvept i frid och ro,en känsla jag kan sakna i det liv jag själv lever nu.
Vilken sida?
Åh, min pappa var också alltid noga med klädseln. Varje morgon cyklade han till jobbet i kostym och slips. På pakethållaren var den svarta portföljen fastspänd.
Och aldrig någonsin att jag sett honom med ens lite skäggstubb. Nä, det rakades friskt. Med rakapparaten för vi hade ju eluttag i badrummet ;)
Jag har föresten fortfarande aldrig sett honom med skäggstubb, däremot kan han numera gå till jobbet i jeans. Fast med skjorta. Och kavaj. Aldrig aldrig någonsin bär han t-shirt. Jag vet faktiskt inte ens om han äger någon.
Ingela: https://www.facebook.com/groups/299579323407020/
Monica, jag känner igen mig i det du skriver, precis så var det hemma hos mig också.
Hälsn. Lena i Gävle (mina rötter är i Ursviken)
Så fin han är där! Cool också!
Om min pappa fortfarande hade funnits bland oss, så hade han fyllt 100 år igår.
Precis som era pappor var också min alltid prydlig och att han var en snygging enligt kvinnorna i omgivningen har jag hört först efter hans död.
Att han var en stilig karl förstod jag först den gången vi var ute och åt lunch och en dam raggade på min pappa och då var han över 90 år.
För mig var han ju bara pappa.
Anne i Mantorp
Underbart vad dina rader väcker tankar:)
Och tänk vilka renliga fräscha pappor vi alla haft/har:)
För mig blir det morfar som dyker upp i minnet av detta. Förstås, för han var nog mer samma generation som din pappa.
Morfar använde det där rakvattnet med hm... ett skepp på..? Nu blev jag lite tveksam. Men jag kan fortfarande känna doften av det. Han var också noga med rakningen, jag såg aldrig honom med stubb eller så. Aldrig.
Pappa hade en annorlunda barndom då han blev lämnad hos fosterföräldrar redan som baby, då farmor åkte iväg till Kanda och tog bara ett av sina barn med sig. Min farfar bodde då redan där. Pappa fick det bra hos ett äldre par i Norrberg som ligger ca en mil från Storuman. När pappa var tretton år så kom min Farfar tillbaka från Kanada, då skild från min farmor och ville ha tillbaka sin son. Sedan gick några år som jag inte vet säskilt mycket om utom att pappa fick bli vuxen tidigt i livet. En spännande upplevelse var att pin pappa hade i sin ungdom jobbat på en hundcirkus.
Min föräldrar träffades under en cykeltur till Borkan (4 mil) och sedan en vandring över till Fatmomakke en midsommar (2,5 mil). Tycke uppstod och min storasyster kom först, sedan jag mellansystern, sedan en lillasyster och till sist vår bror som är 10 år yngre än mig. Jag mins min far när han varje morgon var först upp varje morgon och satt framför vedluckaan vid vedspicen i långkalsonger och eldade och rökte pipa. Min pappa var kreativ och tyckte om att skapa. Han ansåg sig inte vara någon bra bonde och avskydde den nädvändiga slakten av djuren. Pappa tyckte om att läsa och hade nästan läst klar sin ingenjörsexamen då min morfar dog och min familj flyttade upp till Dikanäs för att hjälpa min mormor och skapa sig en ny framtid. Min pappa gick bort redan 1980, endast 54 år gammal i sin cancersjukdom. Min far var noga med sin klädsel och tog alltid på sig kostymen när ha skulle köra de 10 milen ner till den stora köpingen Vilhelmina
Jag tänker på om min studiegalde far fått leva idag och uppleva hur många roliga högskole och universitetskursen som finns nu och kan studeras via nätet på distans. Jag förstår idag hur lik jag blev honom, studieglad, tycker om att skapa och vill inte ha husdjur då jag är så rädd att mista dom.
Kram från kusinen
Skicka en kommentar