Förra veckan - och säkerligen nån annan vecka också -, så skrev jag att ja, men nu kanske lotteriet borde upphöra .., för är det nånting jag i n t e vill, så är det liksom att tvinga på er att skriva om glädjen.
Precis så är det.
Men - och nu ler jag stort när jag sitter här och skriver - .., då hinner jag inte mer än öppna mailen dagen därpå, så finns där glädjerader från rara bloggvänner och då tänker jag att .., ja, men det spelar ju ingen roll egentligen, om det så blir bara en enda som delar med sig, då struntar vi i själva utlottandet, utan jag bara lägger in glädjen.
Jag blir ju själv så innerligt glad av er glädje!
Men ni anar väl dilemmat?
När jag så för en stund sedan kom in i affären i Haverdal, så sa Gunilla i charken att jag hade nånting att hämta, "det sitter på anslagstavlan vid ditt tidsschema", sa hon.
Ingenting förstod jag!
Och när jag tittade vad där var, så log jag ännu mera!
I en charkpåse låg inte kyckling eller grillade korvar, utan vackra armband (!!) och där fanns en lapp med hälsning från en för mig okänd (eller jag kanske bara inte vet att det är du som ÄR Gunilla?) medmänniska som hälsar att detta är priser till lotteriet, om det kan komma till användning!
Och när jag en stund senare kom hem, då fanns där ett paket i postlådan .., jo, se där .., där var vinster till lotteriet från Babsan i Uppsala!
Ni är bara så u n d e r b a r a!
Tack Gunilla och tack Babsan!
Då säger vi så här ..., att det som får bli den här omgångens vinst i lotteriet, det ett av dom där vackra armbanden och jag ska ta en närbild så ni kan se lite bättre.
Hittills har Babsan och Eva från Tyresö berättat om vad som värmde deras hjärtan ..., vill någon fler vara med så välkommen med ditt bidrag till bisse151@gmail.com, så .., ja, ni vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar