Elisabet

Sydamerikansk dagbok, del 4. 

Publicerat i hemtidnigen den 5:e maj 1979
Detta är brev som mamma skrev till mig, som jag sedan kortade ner och lämnade till Norran.

Puntana den 15:e mars 1979
Skolorna började förra måndagen och Mirjam började första klass för andra eller tredje gången. Det har aldrig varit någon ordning på hennes skolgång, därför blir det till att ständigt börja om från början.
Som den beslutsamma lilla fröken hon är, tog hon samma dag, utan att någon visste om det, sin femårige lillebror Felipé med sig och tågade bort till skolan och anmälde även honom.
Så .., nu har jag två skolbarn.
Två som stjäl pennor och radergummin som dom kommer hem med varje dag. Jag har ett rysligt jobb med att få ordning på deras känsla för mitt och ditt.
Genomgoa är de i alla fall och jag tycker verkligen om dem av hela mitt hjärta!

I väntan på kläder ...
Jag har erbjudit en 14-15 årig moderlös grabb med gammal sjuk far, att arbeta mellan klockan 8 - 11 hos mig på dagarna och hjälpa gårdskarlen. För detta får han frukostthé och middag innan skolan början klockan 12. Hans far äter här också ibland, så vi är ett riktigt storhushåll.

Jag känner mig riktigt stolt. Jag som aldrig har kunnat sy, har lappat, lagat och ändrat kläder hela veckan till ungarna. Idag kom en liten parvel och följde Felipé hem från skolan.
Vilka trasor han hade på sig! Byxan så söndersliten uppifrån och ner och så hopsnörpt att den väl inte gick att laga mera. Jag stod där och tänkte ..., "tänk om det varit mitt barnbarn."
Så tog jag en röd flickoverall, klippte av den på mitten, satte dit en liten dragkedja framtill och ett gummiband i midjan. Vips, hade grabben ett par hela byxor! Hela tiden stod han som fastnaglad vid dörren.

Oj, oj, oj så många trashankar här finns! Vad jag längtar till dess att jag ska få klädsändning från Malå!

Födsel med problem.
 Förra måndagen hämtade vi med bil en fru, 2.5 mil härifrån. Klockan 1 på natten hade hon  fött sitt nionde barn. Klockan 6 på morgonen sändes två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp. Moderkakan hade inte lossnat.

När kvinnan väl var här hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som studerat medicin i tre år och som lossat moderkakan på sin svägerska, att komma och hjälpa mig. Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två injektioner blodstillande direkt och inget hände.
Hon har legat här en hel vecka på grund av blodbrist och infektionsrisk. I vanliga fall brukar jag ge patienterna mat, men dessa indianer föredrog att laga maten själva.
Här var full folksamlinig!
Som vårdare hade de tagit med sig grannfrun som själv har en ettåring med sig. Så var tre av de övriga nio barnen här så gott som hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och skulle ha injektioner samtidigt.

Maten lagades ute på cementplattan framför "sjukhemmet" (Elisabets anmärkning: sjukhemmet = en liten vit byggnad med ett enda rum, en slags mottagning ....) och ni kan tro att det var bökigt. Men oj, så snälla och rara de är mot mig! Kom med kött och ko-ost och bjöd på thé på indianmanér, alltså thé i en trägrej med stålsug i. Så suger alla, undan för undan.
Jag kände mig som en riktig indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chako-bor som har dragit runt och stannat här.
Ja, livet är i sanning brokigt.

Just nu är det alldeles tyst i Puntana.
Klockan är fem på kvällen. Bara någon enstaka fågel piper till och långt bort i bakgrunden hör jag barnens skratt på skolgården. Siestan är just slut, så folk har inte hunnit komma igång.

Karlote, kattrackarn som fött tre små söta ungar i en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var i Tartagal, sussar så sött i fåtöljen. Glömsk av allt elände som blev för henne på grund av hennes kull. Nu har jag beslutat mig för att  ä l s k a  Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna.

Ps. Vilka framsteg! En dag i veckan kom lille Felipé hem alldeles glädjestrålande och sa: "Ann-Gerd, idag har jag inget stulit i skolan ..!" Ds.