Tänk, så föränderligt och förunderligt livet ändå kan vara.
Född och uppvuxen i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter och flytt så långt söderut man kan komma i vårt land och därefter tio år i Halland.
Vem hade någonsin kunnat ana att det skulle bli så?
Jag minns när helsingborgaren och jag själv körde från Helsingborg till Halmstad och hälsade på äldsta dottern med familj och goda vänner; dom hade husvagn och bodde på Tylösands camping. Tänk, om man då hade vetat .., att x antal år senare, skulle jag lämna den lilla lägenheten i Ystad, min mamma skulle inte längre vara i livet och jag skulle komma att flytta till ett gult hus på en kulle.
Och jag skulle lära mig tycka om att vara ombord på en segelbåt!
Måhända är det tur att man inte vet vad som väntar, jag menar, när man är yngre.
Kanske skulle man då bli så förfärligt orolig och tänka att "men hur ska det gå .., ska jag verkligen bryta upp från Skåne och för vem och varför?"
I tio år har jag nu bott i landet Halland.
Och idag var det alltså bom-iläggning i lilla hamnen och jag tog cykeln och gav mig av för att se hur det stod till där nere.
Nej, det var inte femtio personer som arbetade med bommar och bryggor, men kanske ett trettiotal? Kanske trettiofem? Svårt att beräkna medeldåldern på deltagarna?
Jag frågar pv.
"Kanske femtio ..?" säger han.
Själv gissar jag på femtiofem.
Här är pv och Janne (från Falkenberg) som flyttade brädor på bryggorna.
Denne Janne visade sig vara en trevlig man som berättade att nästa år blir det nog pension för hans del. Jag är ju född 1954, pv 1955 och denne Janne 1956.
Tripp, trapp, trull.
Och här är det andra gubbar som kånkar på bommarna. Och på slutet en kvinna.
Det var - enligt SMHI - risk för regnskurar, men se det blev precis tvärtom.
Den där sociala distanseringen .., ja, det var kanske inte så mycket bevänt med den, men å andra sidan, att lägga i bommar utan att vara i närheten av varandra, är nog stört omöjligt.
Själv vinglade jag omkring i mina sandaler och vinglade gjorde även andra, men ingen gjorde sig illa. På slutet bjöds det på grillad korv med bröd; det skötte Rolf om.
Den här mannen (en lång herre) kom samtidigt med mig, ja, han hade sin fru med sig och jag sa att "du var mig en friskus som kommer i shorts!" och mannen berättade att han gick klädd så här nästan året runt.
"Man vänjer sig ...", sa han.
Själv går jag ju i mina sandaler nästan året om.
I små skrevor växer nu triften som har börjat blomma.
Ser ni det lilla Pettsonhuset där uppe till vänster?
Efter någon timme eller två cyklade jag hemåt, men stannade till vid ett tiotal islandshästar vilka gick lösa i reservatet (där finns färist). Fyra i sällskapet låg utsträääckta i gräset och sov så gott (ibland snarkar någon av dem högljutt .., eller fjärtar!), men den här krabaten var nyfiken och nosade länge på min cykel.
Han tyckte kanske att den såg fin ut?
Eller trodde han att där möjligen fanns något ätbart i cykelkorgen?
En morot?
Eller ett äpple?
Senare på dagen bar det av till hamnen i Skallkroken för att fortsätta att ställa i ordning den nya båten (som verkligen inte är ny, men ny för oss).
Pv kollade upp diverse viktigheter (var man fyller på diesel respektive vatten) .., var toatanken göms .., ja, allt möjligt sånt.
Harry gjorde oss sällskap och låg och sov under kapellet.
Och jag ...., just det.
För några veckor sedan var det fyra plusgrader i havet.
Idag tio, elva.
Det var inte ens tillstymmelse till gruvsamt att simma ett femtontal meter.
Enbart ljuvligt.
Efteråt var jag så varm - så där som man blir efter ett kallbad - och vi öppnade kapellet och lät solen flöda in .., men se .., dom kom förstås vinden och jag blev iskall och fick plocka fram vintermössan och svepte en torr fleecefilt över axlarna, förutom sticketröjan.
Harry sov fortfarande.
På stenpiren såg jag två strandskator som parade sig.
8 kommentarer:
Nu har jag ju aldrig åkt båt (jo roddbåt och liten motorbåt samt stoooor färja), men det ser så himlans mysigt ut! Visst är väl den nya båten lite större än den ni hade tidigare?
Slumpens skördar har fått mitt liv rikt. Någon plan för hur det skulle vara fanns nog aldrig. Det enda jag visste, var att jag inte ville bli lärare, trots att jag vikarierade rätt mycket ett tag. Och det var ändå trevligt. Men ... nej. Det fick bli annat. Av en slump.
mossfolk: den är bra mycket rymligare, framför allt nere i kabyssen där det är gott om sittplats och mycket bättre förvaringsutrymmen också.
Bert Bodin: ja, det är nog så för mig också. Av en slump (jag var förälskad i den unge mannen som blev mina barns pappa) sommarjobbade jag i en Konsumbutik i Göteborg, älskade jobbet .., flyttade till Sthlm .., var hemma med en liten tvååring då exet såg en annons om helgarbete på en stormarknad .., sökte och fick jobbet och hade kunnat arbeta gratis, så roligt var det! Och så vidare.
Vilken perfekt första bild på bryggan! Apropå komposition. Djup genom perspektivet, upprepning av färg och former (blå och röda bojar) och samma sak med bommarna på varje sida om bryggan. Till höger bergknallen som försvinner ut genom bilden och så upprepade molnformationer - ja titta själv så ser du så bra den är !
Sen blir jag ju i min franska självisolerade själ upprörd över att man så totalt struntar i rekommendationerna kring hur man ska agera för att undvika smittspridning. Särskilt nu när det sprider sig till just Halland. Utomhus spelar ingen roll när man är tillsammans så nära, arbetar fysiskt tillsammans och till och med äter samma mat. Inte konstigt att resten av världen mer än höjer ögonbrynen åt oss. I Synnerhet som våra dödstal ligger skyhögt i förhållande till t ex grannländerna. I Frankrike där jag har storseglande vänner plus att dotter och måg också har segelbåt i Medelhavet är stränderna sen länge avstängda och hamnarna låsta. Båtarna ligger på land för fattig som för rik och det lär så förbli i minst många veckor till. Många förlorar mängder med pengar dessutom. Och ingen gnäller över det, man vet varför. Det här är ju inte ditt fel, det är inte därför - det är bara reaktion över de avgrundsdjupa skillnaderna! Håller en tumme för att i n g e n i gänget bar/bär på smittan!
Fast jag tror faktiskt att Sveriges modell är bra, vi "lever" och försöker göra det vi kan på ett distanserat sätt. Dock vill jag verkligen inte godkänna att sitta på krogar tätt ihop, men att liksom leva, fast med försiktighet; det tror jag är bra. Hoppas verkligen att Anders Tegnell blir årets svensk, om nu det är en titel som fortfarande finns kvar.
PV
@ PV
Låter som min filosofi.
Monet: ja, jag håller också tummar och tår och hoppas att det fungerar. Tack för pepp angående bilden .., jag tänkte inte ens på det när jag tog den, men tyckte att den blev fin!
PV: nej, han kommer inte att bli Årets Svensk, därför att många tvivlar på honom och jag är inte heller säker att han drömmer om att få den utmärkelsen. Jag hoppas att FHM:s teori någorlunda stämmer, synd bara att så många äldreboenden drabbades, men när man hör hur det fungerar t.ex. i Sthlm, med så många olika inom hemtjänst och annat som kommer till en och samma "brukare", då blir man ju inte förvånad.
Bert Bodin: ja, samma här.
Lite sen kommentar. Som 70+ och både själv och make i högriskgrupp och dessutom boende i det utsatta Region Stockholm tror jag att man har ett annat perspektiv, Att ha jobbat inom den medicinska branschen en stor del av yrkeslivet bidrar också plus erfarenheter från långvarigt frankrikeboende och med vänner i både UK och USA som gör att jag följer internationella medier gör att jag känner mig helt alienerad när det gäller ”den svenska modellen”.
I både Halland och Norrland är man än så länge långt ifrån det som är en realitet hos mig. Eller hos min dotter eller vännerna i Frankrike och systerdottern i London. Ingen av oss kallar det svenska sättet att ”leva på ett distanserat sätt”. Det är ju ett känt faktum att det här svenska sättet att hantera sin del av pandemin i högsta grad är ifrågasatt och blir det mer och mer. Siffrorna talar sitt tydliga språk och det går inte att komma ifrån. Antalet smittade och döda står helt i paritet med hur mycket befolkningen i olika ålders- och yrkeskategorier är i kontakt med varandra. Detta är ett lömskt och oerhört smittsamt virus som man verkligen inte vill bli sjuk i. Att som båtklubbsgruppen utsätta sig för detta är förenat med stora risker liksom att tränga ihop sig tätt med en definitiv 70+-moster för en än så trevlig kaffestund. Bara i Sverige......
Skicka en kommentar