Igår ... mitt på dagen.

Promenad vid havet i landet Halland.
I bakgrunden syns lilla samhället Haverdal.
Klicka gärna på bilden ...

(Och tittar Christer in här, då skrattar han på sig ., för jag meddelade ju högtravande att jag inte tyckte om att krångla till bilderna .., men det här bildbehandlingsprogrammet är så lätt att använda .., så jag kunde bara inte låta bli. Egentligen var himlen klart, klart blå. Och inte en snöflinga syntes på marken .., vid vägrenen var gräset fras-torrt.)

Ett eftermiddagsfönster från Stockholms skärgård ...

Till min förskräckelse har jag tagit bort allt i min inkorg, så även texten som handlade om det här fönstret.

Om sydfrankrike-madamen, tillika pudelmatten .., tittar in här, så får du gärna berätta om ditt skärgårdsfönster!

Nu har hon svarat:

"Jag skickade det här fönstret till dig och berättade att det här var badrumsfönstret i vårt hus på Yxlan. Det var ursprungligen ett sovrum så det var vanligt fönster med rätt rejäl insyn så vi ordnade med vackra franska gardiner och ett internetbeställt designat insynsskydd.

I varje skärgårdsfönster av rang måste det också stå olika sorters fåglar.
En del riktiga, en del påhittade.
Det finaste med det här fönstret var att när man satt i den massageduschkabin vi hade i badrummet så såg man ut ner mot havet, 100 meter bort.

Gardinerna hänger nu i det franska badrummet och är lika fina där.

Och skärgårdsfåglarna sitter och tittar på mig i mitt arbetsrum.
De verkar inte sakna sina tidigare platser värst mycket."

Apropå Melodifestivalen ...

Så här tyckte jag.

• Måns var proffsig och såg säker ut.
  

• Till min förvåning tycker jag att Heat också var bra.
  

• Dom tre damerna som sjöng var också bra .. (bäst, tyckte PV).

• Och så är jag, helt ärligt, döless på alla ironiska kommentarer från programledaren, som kanske har fått detta på sitt manus .., det är mycket möjligt, men spelar ingen roll ., jag är trött på ironi och sarkastiska skämt, så enkelt är det.

• Amy Diamond är så söt, så söt .. men hjälp, jag trodde att hon var kanske femton år?

• Det var rösterna från den nilssonska juryn.
  

Titta, vem jag mötte ...!

I en utomhuskruka hos Sonja och Gösta i Haverdal, upptäcker jag den här figuren.

Eller är det möjligen rent av ...?

Hemresa ...

Nästan hemma.

Inte en snöflinga ser jag i landet Halland, men så snart tåget passerat Båstad, då blir allt vitt.

Sportlov är lika med tomma vagnar.

Närapå ensamma är vi i kupén, Pelle och jag.

Så gott sover han i sin bur .., hela vägen .. vaknar bara till vid tågbytet i Malmö.

Och vi passerar hela raden av stationer .., Östervärn, Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte (då ser man havet!) och sist Ystad.

Där sitter jag på sätet och tittar ut över allt det vita och jag tänker på hur mitt liv de senaste fem åren har blivit ett enda tågpendlande .., nästan tre års varannanhelgspendling till Helsingborg och nu i ett års tid .., till och från Halmstad.

Fram och åter åker jag.

Kliver av och på.

En sommardag för tre år sedan låg vi på stranden och pratade om val som vi gör i livet; det var Husletarmannen som letade och till sist fann ett hus på Österlen .., det var Leina och det var jag själv.

Ibland tycker jag att jag är en sån som ..., ja, likt en barkbåt låter mig sköljas upp på stranden för att sedan åka ut i havet igen .., och så upp på en ny strand .., så där .., att jag kanske inte tar tag i rodret som är mitt liv .., men på ett annat sätt väljer jag ju verkligen.

För ..., jag väljer ju att leva så här.

Lite som en nomad.

I ett mail som kom till mig för flera år sedan, skrev mannen som letade ett hus följande:

"Nu förstår jag mer..

Jag har funderat på morgonen varför det attraherar mig så starkt att tala med dig.
Den allt annat överskuggande faktorn är att du är på väg.

Jag ser dig som en vandrare och resenär.

Och då är det så finurligt ordnat med oss människor att vi rustas för uppgiften vi har redan som små. Ska vi kunna gå långt måste vi ha en vision och vissa särskilda egenskaper. Att kunna prata är en sådan. Annars kan vi aldrig fråga om vägen eller beskriva var vi är.

Att vara i rörelse är en annan. Jag kommer ingen vart om hjulen inte rullar.

Det viktigaste är dock ett gott hjärta.

Annars tycker människorna inte om dig och de villar bort dig på vägen... ."

Alldeles enkelt är det inte.

Söndagsfönstret ...

... hittar man hos Sonja och Gösta i Haverdal.

På pensionatet ....

Ingen nu levande människa kan steka panerad torsk godare än pensionatvärden.

Lägg därtill p e r f e k t kokta morotsstavar och potatis och en sås som är himmelsk.

Jag skulle kunna äta ihjäl mig på den här maten.

Och han som ska åka till fjälls i morgon - torskstekaren -, han bakar just nu bröd och kanske gifflar också.

Själv löser jag korsord.

Kvällspostens var inga problem; en enda ruta behövde jag hjälp med.

Nu håller jag på med nåt lärarkorsord ..., ja, från en lärartidning.

Hmmm.

Det fattas några rutor.

Imorgon blir det tidig hemfärd .., klockan nio går tåget från Halmstad och jag är hemma vid tolv.

Nu ska jag inte skriva mera för idag .., och sen är det ju festival från Skellefteå.

Skellefteå .., det är för mig min tonårstid.

Dit åkte vi på skolresa.

Tretton mil enkel väg .., vi badade i Skelleftehamns badhus och efteråt åkte man rulltrappa på Domus. Vilken lycka.

På hemvägen, i bussen, såg jag en klasskamrat dricka Merry, som då var en ny läsk.

Ååååå, vad det såg gott ut!

Och på Skellefteå BB har jag fött två av mina tre barn.

Och min störstasyster har köpt en orangefärgad snurrfåtölj i stan.

"Stan" = Skellefteå.

Jo.

Ungefär så.

Och ni har det bra, hoppas jag ...?

Efter att jag klickat på publicera, tänkte jag .., ja, det blev på gränsen till patetiskt.
Dte är såna här vykort som finns att köpa på marknader, men det var så roligt att göra ett sånt i picnic:s bildbehandlingsprogram, så ni får ta det för vad det är.

På väg hem från stranden, tänkte jag just den tanken.

Den har slagit mig så många gånger här i livet .., att åtminstone det jag själv tycker är mest viktigt, det är helt gratis.

Att bo nära havet.

Bara en sån sak.

Att ha förmånen att kunna ta tåget och möta nya stränder.

Att få sitta mot en solvägg och känna värmen mot kinden.

Att lyssna till småfågelkvitter.

Sånt.

Alldeles gratis är det.

Och snäckskalen fanns i hundratal på stranden i Haverdal.

Lördagspromenad vid havet ...

Inte alls långt från pensionatet ligger Haverdal.

Där handlar jag melodifestivalgodisochchipsochdip (men pensionatsvärden tittar absolut inte på sånt dravel som melodifestivaler .., usch nej, han är en människa som hellre lyssnar till Nationalteatern, men nu är ju bloggmadamen på besök ....) och så föreslår chauffören att vi ska ta en promenad vid havet, nere i Haverdal.

Så det gör vi.



Solen lite mot kinden och vinden i ryggen.
Hundar som skuttar hit och dit.
Snäckskal i sanden.

Det känns som ..., vår.



Enkel resa med tåg från Ystad till Halmstad central, med rabattkort, kostar 108 kronor.

Etthundraåtta kronor.

För den summan kommer man till Paradiset.

Det är bara så.

Alla Hjärtans Dag ...

Egentligen är jag ingen som bryr mig i det här ..., ja, sånt som Halloween eller Alla Hjärtans Dag.

Men många andra gör det och jag vill bara meddela att min mobil har saligen insomnat eller i alla fall så är den djupt medvetslös och laddaren är i Ystad och till råga på allt kommer jag inte ihåg lösenordet för att kolla eventuella sms, så nu är det PUK-koden som gäller ..och den är hemma i pärmen, så har det kommit rara hälsningar, så kan jag omöjligen svara på dem nu.

Det är alltså inte så att jag bara struntar i er.

(Ja, Bettankax, jag glömde koden nu också ..-)

Men jag önskar alla en skön lördag i alla fall!

Och en fin hjärtedag ..., allt medan jag hör pianospel från nedrevåningen.

(Dan Anderssons .., Jag ska gå genom tysta skyar .., underbart vackert är det!)

Lördagsfönstret ...

Från Malmö till Halmstad är det mer än fullsatt på tåget!!

Överallt står resenärer och i glappet där dörrarna är, sitter ungdomar på golvet.

Jag har lyckats få en plats i lågvagnen och där är så trångt att man knappt kan röra sig.

Där är skidfodral och stora ryggsäckar och resväskor och två kattburar .., och intill mig sitter en familj på sex personer som ska på skidsemester och borta till höger sitter en ung man i grön Fjällrävenjacka och rastaflätor, - han tycks djupt försjunken i en pocketbok som handlar om havet -.

Mitt emot mig ...., en ung man och hans fästmö.
Kvinnan sover, med huvudet i pojkvännens knä.
Han i sin tur läser en bok av Peter Robinson.

I Helsingborg kliver ännu en skidsemestrande familj på.
Fem barn och mamma och pappa.

Jag, som brukar räkna Lyckliga Par, tänker att ..., jo, här är ett sånt.

Mannen och kvinnan pratar hela tiden med varandra och framför allt SER dom varandra .., och minstingen i familjen, - en ljuslockig pojke på kanske fyra år -, krånglar sig ned vid min högra sida .., där finns ett ledigt galonklätt säte.

Efter en minuts åkande med tåget, säger lillkillen att han är hungrig.

"Jaha .., men vi har ju nyss gått hemifrån ...?" säger hans pappa och ger honom ett rött äpple.

Det blir en trevlig liten krabat jag får som sällskap.

Han småpratar lite med Pelle och berättar att han också har en katt, eller två, den ene heter Bamse och är jättestor och precis då håller hans mamma upp mobilen och visar mig hur Bamse ser ut .., och jag får veta att familjen ska åka skidor i Storlien.

"Det är jättekul att åka sovtåg!" säger lillkillen och smajlar med hela ansiktet.

Tågvärden är en jättelång färgad man, han ser ut som en Massaj .., och rör sig nåt så ofattbart sinnligt .., som en som vet sitt värde och det är knappt han tar sig fram för allt som står i vägen och efter en stund ansluter ytterligare en tågvärd; en kvinna med göteborgsdialekt och alla är vänliga och rara och gör så gott dom kan i detta kaos.

När klockan är lite över fem, rullar tåget in på stationen i Halmstad.

I en röd Volvo sitter pensionatsvärden och väntar och Pelle får komma ut ur buren och sträääcker lite på sig ., och hela vägen till det gula huset på kullen tittar han ut över omgivningen och när bildörren slutligen öppnas, skuttar han genast ut.

Här, är han hemma.

Och i pensionatets kök står färdigpackade väskor inför pv:s sportlovssemester i Sälen; det är stora kassar fyllda med flingor och gryner och gud-vet-allt och nu är det frukost, säger pensionatsvärden och nu slutar jag att skriva.

På Spåret ....

I väntkuren vid järnvägsstationen hamnar jag intill tre unga flickor.

Sexton, sjutton år kanske.

Det är femton minuter tills tåget ska lämna stationen och på den tiden hinner flickorna diskutera nästan allt mellan himmel och jord.

Mest handlar det om andra tjejer.

Klasskamrater.

"Fy faaaan, vilken jävla f*tta hon är .., du vet hon .., ja, hon berättade för mig hur många killar hon hade kn*llat med och jag sa va faaaan .., och sen, ba, när jag sa hur vilka jag hade kn*llat med, så var det ju fan många fler, ni skulle ha sett hur hon gapa, va ...?" säger den blonderade flickan som sitter med benen i kors.

Och så loskar hon på en Metro som ligger på marken framför henne.

Elva loskor inom loppet av femton minuter.

På andra sidan järnvägsspåret går en flicka omkring lite förstrött.

"Kolla henne, fy faaaan, hon ser ju ut som en jävla skogsmulle!" säger den blonderade intill mig och ååå, så dom skrattar.

Då kan jag inte hålla mig längre.

"Hör ni .., tänk om jag hade varit den flickans mamma .., hur hade det känts tror ni ...?" säger jag och flickorna ryggar för ett ögonblick till och tittar på tanten intill, hon med katten i sin bur som står där intill losk-tidningen och en av flickorna fnyser och säger .."jaaaa, daaagens ungdom ..., hahaha ...!"

Sen kommer tåget och alla gör sig redo för avfärd och jag tänker att ..., jaha, ja .., det är den generationen man ska bli vårdad av när man sitter av hemmet.

I Skurup stiger flickorna av.

En av dem säger skrattande att hon har sån lust att bli aspackad ikväll.

Just så var det.

(Och en helt annan variant av tågresa blev det från Malmö till Halmstad .., en resa fylld av glädje och värme .., men det berättar jag om senare, efter maten!)

Små möten .., eller stora.

Liten kille vid namn Anders.
Då, för länge sen.

Mörklockig tös står i kön i Karinas kassa, mitt emot mig.

Lillflickan vänder sig om och våra blickar möts.

"Hej du!" säger hon leende.

Vi har pratats vid ofta och jag vet att hon är pratglad.

"Du .., idag har jag en kamrat med mig (pekar med handen mot en rödhårig flicka i samma ålder), vi ska leka hela dagen .., hon är min bästa kamrat. Hon heter Ellen!", säger tösen glatt.

"Ojdå, men det blir väl jätteroligt ...?" säger jag.

"Aaaa .., det är hon som är min kamrat (pekar igen ...), hon som står där bakom mamma."

"Jahadu .., ja, hej på dig du Ellen ...", svarar jag.

Sen tackar lilltösen och kamraten och mamman för sig och går.


Lite senare.

Mamma med två döttrar ..,. fullt med varor på kassabandet .., yngsta dottern är sprallig och hoppar och skuttar och pekar så sin jacka.

"Har du fått ny jacka ..?" frågar jag.

"Aaa .., visst är den fin .., men min storasyster (pekar mot storasyster som står intill och är av den mer tystlåtna sorten ...) fick ingen, för det fanns ingen i hennes storlek, hahaha ...., så min är finare!" säger lillasyster som äger världen.

Och så skuttar hon iväg.

Fredag ...

Landet Halland i somras.

Idag blir det rally .., iväg till jobbet .., slutar ett .., fort hem .., stuva ner Pelle i kattburen .,. ta sikte på järnvägsstationen ..., avgång 14.08 ..., byte i Malmö .., och så ytterligare två timmar på tåget som går mot Göteborg.

Vi hoppar av i Halmstad, Pelle och jag.

För kanske fyra, fem år sedan tillbringade bloggmadamen en dag på stranden i Tylösand.

Tänk, om jag då hade anat .., att till landet Halland ska jag komma att åka varannan helg för att bo på pensionat!

Så lite vet man om vad som väntar en i livet.

Nu får alla bloggvännerna ha en skön fredag och glöm inte På Spåret och sen är det ju den underbare Fredrik Skavlans pratprogram!

Jipppie! vilken härlig kväll.

Fredagsfönstret ...

Kanjimadamen Ellis, hon är minsann rationell och slår till med tre fönster på en bild.

Lägg därtill en radda med istappar.

Tack du snälla!! säger jag.

Pelle deppar ...

Det är lika spännande hemskt var gång Pelle ska puttas in i kattburen.

Ofta springer han och gömmer sig under sängen så snart han ser den ..., och sen har jag ett sjå att locka fram honom.

Väl på plats, är han from som ett litet lamm.

Men det är då det.

Kväller ...

Detalj av anslagstavlan vid busstationen i Sjöbo.


"Nädu Bettan, du tar inte cykeln hem .., det är glatt ute .., nu hoppar du in i bilen!" säger den omtänksamma Maria som arbetar kväll med mig och just så blir det.

En bra dag har det varit.

Alla kolonialvaror på plats .., mycket att göra .., och fyra nya glassfrysar har anlänt.

Många danska kunder, för att inte tala om estländare och polacker.

Och en ung kvinna bördig från Åsele.

Pelle möter mig i dörren när jag kommer hem.

Då blir det tillagning av fisk .., det telefonsurras .., (kanske får jag besök av Samos-sällskapet Kent nästa helg och jag gullber honom att ta med sig en bra film ..) och pensionatsvärden hör av sig och vi stämmer av inför morgondagen.

Tåg från Ystad 14.08 ..., ankomst Halmstad tre timmar senare.

Till middag blir det Gräsänkans heta räkgryta (fast såååå het är den inte), säger han.

På vardagsrumsgolvet står kattburen och väntar.

Från Hasse i Ö-vik ...

... kommer bilder som han har tagit från sin balkong.


Nog minns jag när vi åkte från Malå till Stockholm eller tvärtom och passerade Örnsköldsvik .., det var just hoppbacken man lade märke till.

Och Hägglund & Söner .., tror jag att det var?

Tack du snälle Hasse!

Hjäääälp ...?


Tittar på ett bokomslag på 50-talssidan och kommer osökt att tänka på något annat.

Kommer ni ihåg vad illustratören hette som gjorde så underbara omslag till Allers, t.ex.?

En man var det.

Man kunde knappt se skillnad på om det var ett fotografi eller en teckning.

Någon ...?

Inte Arnold ...?

(En annan som jag kommer ihåg är Ib Thaning som ofta illustrerade i Femina.)

Kanske ....

... det vore läge att hänga upp älsklingstavlan?

Den som en längre tid har stått lutad mot elementet.

Ung mamma kör barn till dagis ..

Då kan det se ut så här.



Just det.

Dagens fönster ...

Ett helt underbart litet fönster.

Kanji-madamen tog bilden.

Tack snälla, rara!

Och så ... är det över.

Jag vet inte vem som tog bilden.
Men tack ändå.
Nu vet jag: det var Madelene Nattfrost som fångade ljuset.

Den femte april förra året hände detta.

Idag .., var det Evas tur.

Vi är många nu, vi som har förlorat våra föräldrar.

Nicoline på Fädernegården .,. Christina på Stribergs Station .., jag själv.

Och nu: vännen Eva på Frösön.

Och där är andra bloggvänner som har förlorat en älskad make eller en son.

Och tänk, att aldrig någonsin att man kan föreställa sig hur det ska bli.

Hur tomt det blir.

Som ett enda stort eko.

Pling i min inkorg!

Och där finns ett mail från Catarina .., ni kanske minns henne .., madamen som tillbringade ett år i Marocko?

Så här skriver hon:

"Jag säger ju att jag har blivit lite nördig efter att ha läst boken "Äkta vara".

Nu håller jag på och lagar matlåda till lunchen imorgon och jag tar fram en påse med frysta grönsaker.

Jaha - kollar på baksidan vad GRÖNSAKERNA innehåller!!!!

Flera stycken E-ämnen, det är stabiliseringsmedel (och varför behövs det i grönsakspåsen?), aromämnen (smakar inte grönsaker GRÖNSAKER?), vasslepulver (till vilken nytta?), smakförstärkare (av alla konstigheter!!!!), modifierad stärkelse (vad är det?) samt kryddextrakt.

Själva påsens innehåll består av haricots verts, sockerärtor, broccoli, lök, tomat (och det är här som stabiliseringsmedel är tillsatt -blir tomaten vattnig eller vad??), basilika (är det kryddextrakt tro?), spenat, ost, olivolja, vegatabilisk olja (räcker det inte med olivolja?), vitlök och så kommer då aromämnen.

Ja Herrejösses!

När den här påsen är uppäten (är ju lite snål oxå!) så är det färdigköpt från frysdisken.

Smaklig måltid, hälsar Catarina.".

Kväller ...

Bilden tog bloggmadamen för ett par år sedan.

Tre timmars extrajobb på kvällen, det går i ett huj!

Jag ska lösa av Malin som vill se sin handbollsspelande man göra sitt tusende mål just ikväll och Malins två söner väntar på att mamma ska bli klar för dagen .., den yngre av dem sitter på en stol vid pantmaskinen och har närapå somnat när jag kommer.

Och där är många danska familjer som antingen är på väg till eller ifrån Bornholm som nu kommer och handlar.

En tös på kanske nio, tio år .,. är kritvit i ansiktet och sitter på en stol och mår illa.

"Oj, har ni åkt med färjan ..?" frågar jag hennes mamma.

Nej.

Familjen har kört via bron från Hellerup utanför Köpenhamn och kanske har flickan drabbats av influensa? säger mamman.

Stackars liten att må illa redan innan överfarten!

När klockan är en bra bit över åtta, cyklar jag hemåt.

Det blir cykelspår på trottarens tunna snötäcke.

Och nu är man hemma och kokar fisk till en jaaaaaamande Pelle, samtidigt som man tittar på danska serien Sommer.

Danska tv-serier är alltid välgjorda, tycker jag.

Just det.

Konstiga ord hit och dit ..

Personen på bilden har inget som helst samband med texten.

Den eminente bloggaren Stationsvakt, han har en hjärna som är konstruerad på ett lite annorlunda vis.

Han kan fundera över de mest osannolika saker och nu har han varit igång igen.

Det gäller ordverifikationerna, ni vet, dom här underliga sammansättningarna av bokstäver som tjoppar upp när man har kommenterat eller själv publicerat.

Och när jag har läst Stationsvakts inlägg .,. då ler jag stort för mig själv.

Jo, jo.

Då kommer jag nämligen ihåg detta.
(Glöm inte att läsa kommentarerna .., ååå, dom är så härliga!)

Hemfrån-Anitha tipsar ....


... apropå diskussionen om vad vi äter.

Så här skriver hon:

Efter jag läst om margarintillverkning (ex. Milda, Becel)så håller jag mig till Smör!

Se bifogad länk.

Becel Pro-activ skall INTE ätas av gravida, ammande kvinnor, barn under 5 år eller personer som äter kolesterolmedicin! (enligt varningstext)

Hur många ställer fram sitt Becelpaket på frukostbordet och låter hela familjen breda det på sin macka - liten som stor?

Lästips ..

En fullständigt suverän bloggare, det är Cattis med sin sida där hon tar ofta tar upp detta med vad som finns i vår mat.

Man blir närapå chockad när man läser hennes inlägg, där hon sakligt redovisar innehållet i det vi ofta köper så där bara utan vidare.

Becel, till exempel.
(Just det, PV).

Så här skriver hon t.ex. om Glutamat.

"Så, det gäller alltså att vi konsumenter inte ger upp.
Alla som vänder på förpackningen och tar upp luppen kan göra nytta.

Sen gäller det att vara observant oxå.
För livsmedelsproducenterna är luriga ibland och byter namn på tillsatserna.

Glutamat exempelvis, börjar bli känt hos många som ett nervgift som man ska passa sig för.
Ett nervgift som orsakar halsbränna, illamående och tryck över bröstet.

Och vad värre är, enligt nyare studier även verkar kunna skapa hyperaktivitet hos barn, fosterskador, allergi, astmaanfall, depressioner, tillväxtproblem, etc.

Men det smakar ju så gott och är ju så BRA för livsmedelsindustrin eftersom man kan smaksätta nästan vilken gegga som helst med det.

Därför går kallar man den även för E 621, smakförstärkare eller andra konstiga beteckningar som mononatriumglutamat, dinatriumguanylat och dinatriuminosynat.

Så för all del, låt er inte luras!"

Den sidan rekommenderas varmt!

Upphittat ...

Fast den här rosa inköpslistan bad jag faktiskt om.

Den tillhör en rar kund som heter Katarina.

"Få se .., vad är du född i för stjärntecken ..?" undrar jag.

"Jag är kräfta ...", säger hon.

"Och så är du garanterat storasyster ...?"

"Ja, helt rätt!" svarar hon leende.



Den här däremot hittade jag i en röd kundkorg.



Och den här låg på golvet.

Tidigare ....


... lyssnade jag alltid till Radio Malmöhus när jag hade ledig dag.

Det gör jag inte längre.

Förut var där en enda programledare som pratade lite mellan musiken.

Nu är där två; en kulsprutepratande ung madame, samt mannen som tidigare, - och alldeles lysande -, skötte programmet på egen hand.

Ibland är där nu t.om. tre programledare.

Helt ärligt begriper jag inte varför?

För mig blir det bara ett evigt svamlande och inte ett dugg bättre.

Nu blir det "Ring P1" i stället.

Nu lyssnar jag till andras gnäll.

Med posten ...

... kom häromdagen två vita kuvert.


I det ena kuvertet fanns en liten kokbok och två små underbart vackra fröpåsar!

I det andra, en stegräknare!

Avsändaren är en madame med synnerligen gott kom-ihåg .., jo, hon minns förstås att jag har berättat om hur få maträtter jag alternerar mellan och än värre ställt var det ju med pensionatsvärden .. men nu minsann .., nu kan jag alternera mellan "Festlig morotssoppa", "Grekiska pannbiffar med klyftpotatis", för att inte tala om "Gerds inlagda sill" på sidan 44.


Har ni sett en sån söt fröpåse ...!
Den ska få följa med till landet Halland.

I boken, som är som en liten skatt (skriven av Lotten Thörngren och med filuriga illustrationer av Cecilia Torudd), finns även tips inför festen .,. när ska man öppna presenterna .., och inte minst; hur man ska få gästerna av trivas.

Nu kan jag alltså gotta mig åt minst tjugotvå olika middagsförslag och när allt är tillagat och uppätet .., ja, då åker stegräknaren fram och så blir det raska promenader!

Det ni ...!

Vem som var så filurig och rar och postade detta?

Jo, det är den här rara och omtänksamma madamen!

Tack snälla, rara, goa! säger jag.

Lediga-dags-fönstret ...

"Hej Elisabet !

Här kommer ett fönster från Jämtland , närmare bestämt från Svartsjöarna som är mitt paradis på jorden särskilt på vintern.

Det ligger några mil utanför Östersund och i dag när jag tog en skidtur i det vackra vädret så åkte jag förbi detta fönster och tänkte att det här ska jag skicka till Elisabet .

Har läst din blogg i säkert ett år och den har varit till stor tröst och till stor glädje många gånger .

Ha de bra !

Hälsningar Gunbritt."


// Hur glad blir man inte över såna här överraskande rader från en helt obekant människa!!
Jo, man blir så varm och lycklig och tänker att livet är så generöst!
Och tack till Gunbritt! hälsar bloggmadamen.

Olikheter ..

PV lagar mina sandaler.
Sånt ger bonuspoäng.

Om man börjar sällskapa med en man eller kvinna när man är en bra bit över femtio, ja, då är det inte alldeles enkelt.

Man kånkar på en ryggsäck sprängfylld med erfarenheter och upplevelser och allt detta bär man med sig, och vare sig man vill eller inte, så finns allt det där samlat och ligger och skramlar i botten på den där mentala ryggsäcken.

När jag för något år sedan tittade in på pensionatvärdens presentation på dejtingsidan, då tänkte jag att .. nä, det där är inget för mig.

Eller, rättare sagt: att bloggmadamen inte skulle vara nånting för honom.

Där stod att han sjunger i kör .., spelar golf .., tycker om att åka skidor, såväl längd som utför .., och säkerligen stod där nånting om camping också .., och så seglingen, förstås.

Inte minst seglingen.

Jag själv hade skrivit att en sak är i alla fall säker, ingen man skulle träffa mig på golfbanan och absolut inte på ett gym och utan några som helst problem kan jag ligga minst en halv dag på en solig strand. No problem! (Det kan nämligen nästan inga människor på dejtingsidor ., dom vill alla vara aktiva och alla tränar på gym minst tre gånger per vecka!)

Och när vi nu har träffats i nästan på pricken ett års tid, den där körsångaren/skidåkaren/seglaren/cyklisten och bloggamadamen.., så har dom här olikheterna inte blivit ett dugg mindre.

Inte alls!

Pensionatvärden är den i särklass mest energiska människa jag har träffat .., han är liksom alltid i farten och han bjuder hem släkten eller körmedlemmarna på middagar och han fixar fika till körsångarna och han åker rullskidor eller cyklar och han hugger ved och bakar bröd eller gifflar och kokar plommonmarmelad och har sig.

Själv ligger jag mest på soffan.

Eller bloggar.

Eller tar mig en macka.

Och han är himla miljömedveten och det är inte jag.

Inte så värst, i alla fall.

Han är betydligt mer röd i sina åsikter än bloggmadamen.

Och ändå ..., kan man begripa hur det går till .., så funkar det riktigt bra.

Då tänker jag så här .., alla dom här testerna som man ska göra på dejtingsidor hit och dit för att se vem som borde passa en allra bäst .., dom tror jag faktiskt inte längre på.

Jag minns en man från Västergötland som mailade mig och berättade att våra åsikter stämde överens till 97 procent och egentligen var det väl bara bröllopet som fattades.

Det blev inte alls som han trodde.

Visst är det underligt det här ..?

Vad är det som gör att man faller för vissa människor?

Jag har varit tillsammans med tre män.

Alla tre är nummer två i syskonordningen och alla tre har två bröder.

Alla tre är dessutom födda i jungfruns tecken.

Håhåjaja .., det är ju ren kemi det handlar om, säger vetenskapen.

Ödet, säger jag.

Äh .., slumpen, menar pensionatsvärden.

Jaaa, man kan ju undra.

För kung och fosterland ...

Idag hade jag en kund i kassan som arbetar ..., inom flygväsendet, kan vi ju säga.

En himla rar och trevlig madame.

Den kunden berättade att hon, i sitt arbete, rätt så ofta möter vårt lands statschef och hans tyskfödda hustru.

För att inte tala om parets mörklockige son.

"Oj då ...! Och hur ....?" sa jag och smajlade inställsamt.

Jodå.

Nu fick man allt veta.

Minsann.

Ett tisdagkvällsfönster

.... från den rara Gerd i Norsjö.

Och tänk, i somras var hon och maken Kjell här i Ystad, tillsammans med familjens nytillskott Tyson, en lurvig hund med mycket charm.


Tack snälla! säger jag.

I kassan ...

Hemma-bild. Hase tog den.

Mannen framför mig har knappt sagt ett ord, bara att han vill ha en kasse.

Men det är tillräckligt.

"Var är du ifrån ... Norrbotten ...?" undrar jag.

Då ler han.

"Jo, från Tornedalen .., från Hedenäset ...", svarar mannen.

I tjugosex år har han bott i Skåne och ändå är norrbottensdialekten så uppenbar.

"Men du .., du kommer från Västerbotten du .., det hörs ju tydligt ....?" fortsätter han.

Jag säger att så är det.

"Från ... ja, från Malå ...", förklarar jag.

Då ler mannen ännu mera.

"Från Malå ..!!? Du, där har jag varit .. jag skulle köra inlandet hem och kom fel .., det var ett misstag .. men ganska fint var det ju !" säger han och blinkar med ena ögat och tackar för sig.

"Hur långt är det från Malå till där han kommer ifrån ...?" frågar nästa kund.

"Ingen aning .., fyrtio mil, kanske mera ...?" säger jag.

Då ler den kunden också.

"Fyrtio mil! Det är ju hur långt som helst, det lät ju som om ni hade varit grannar!" säger kunden häpet.

Det är underligt, det tycker jag med.

Och man anar hur mycket hemspråket betyder.

Ett annat slags liv ...

Glöm inte att klicka på bilden ...

Hasse, han som under årens gång har skickat så otroligt många vackra bilder, kommenterar vad Eva på Frösön har skrivit, angående hennes pappa som är så gammal och trött.

Så här tänker och skriver den rare vännen från Ångermanland.

"Vet inte om jag skriv på rätt ställe.

Men det Eva skrev om sin pappa stämmer in på mej också min styvpappa år 85 år och på väg bort från oss,det svåraste är att se hur mamma sliter för att han ska få vara hemma,och inte behöva flytta från sitt älskade hus.

Tänker en tanke, jag tror att mamma får det bättre när pappa är borta (få man tänka så?) han är ju ett kolli med blöjor och dyligt.

Ser framför mej mamma kunna hälsa på sina barn och barnbarn här i stan i lugn och ro utan att tänka på nåt annat.

Brukar inte skriva om sådan från det innersta.

Hasse."

(Det är herr fotografen som är på bilden. Visst är den vacker!)

En hemifrånhälsning ...

"Hej Elisabet!

Fick tag på din mejladress och måste få skicka en vinterbild från Malå, vi har snart en meter snö.

Det du ser, huset till vänster (med nästan bara taket som skymtar ...) är där Carl-Olov Sjölund bodde en gång, det som hade varit arbetsstuga för barn som kom utifrån byarna.

Ja, vem är det som dristar sig till att skriva, jo, Sture Grundberg boende på Backgatan 18, vi brukade väl utbyta ord ibland då du jobbade på ICA en gång för länge sen, och jag vet att du inte har glömt Malå.

Du får ursäkta att jag tränger mig på, men jag kunde inte låta bli.

mvh Sture Grundberg."


Blir man lycklig av såna rader?

Ja!

Sture är nämligen en riktig malåprofil .., en som har funnits där så länge jag minns.

En glad man.

Härligt!

Och tack du snälla, rara Sture!

Nytt liv - igen.


Med posten igår kom en vitt kuvert med en liten pryl inlindad i fint papper.

En stegräknare!

Nu min själ .....!

Tack du snälla, rara, goa!

Tisdagsfönstret ..

Vi är många döttrar och söner vars föräldrar liksom är inne på sluttampen av sina liv.

För tio månader sedan dog min mamma och livet tippade liksom upp-och-ner för en tid.

Kanske tror man att ..., "ja, men jag är ju en vuxen människa .., över femtio år .. ,ja, men då har man kläm på tillvaron och är förberedd på att man förlorar en förälder?"

Man kan nog vara hur förberedd som helst, - själv hade jag minsann flera år av förberedelse -, men ändå så kan man inte ens föreställa sig hur tomt det blir.

Det är som om stolen ständigt vickar.

Eva på Frösön har en pappa som är 96 år gammal.

Nu är han svag .., det är kanske så där som ljuset sdom börjar brinna ner och fladdrar oroligt i vinddraget.


Och så här skriver hon som alltid kommer att vara lillflicka/vuxen dotter till den gamle mannen.


"Hej i den sena kvällen!

Här kommer ett fönster susande från Jämtland; utsikten från mamma och pappas köksfönster.

En bild som jag tog i förra veckan.

Pappa och jag satt och tittade ut på det vackra landskapet och där uppe ser man det nedlagda regementet, där pappa jobbade under hela sitt yrkesverksamma liv.

Vi hade en fin stund tillsammans.

Just nu tar jag varje litet tillfälle att få umgås med honom, hur många gånger till vi kan prata med varandra vet jag inte.

Men knappast många, han blir svagare för var dag som går.

En ny tid väntar.

Kram Eva."

Ett blått kvällsfönster från södra Frankrike

Att bloggmadamen inte är den enda som fascineras av fönster, därom råder inga tvivel.

Monica, till exempel, som har flyttat från Sverige till Frankrike och blivit med pudelvalp, hon ser fönster överallt.

Somliga susar iväg rakt norrut och gör ett tvärstopp när dom närmar sig Skåne och Ystad.

Just så, var det med det här fönstret.

Tack! säger jag till henne och alla andra fönsterfångare.

Älsklingsfönstret ...

Madeleine tog bilden.

Vissa dagar börjar illa, men slutar bättre.

Måndagen den nionde februari blir just en sån dag.

Nästan alla arbetskamraterna är som tappade på energi .., kanske är det effekten av fullmånen, ja, vad vet man?

Det blir aningen bättre framåt lunch.

Sista två timmarna siter jag i kassan och möter vänliga människor och glädjen återvänder.

Och innan jag går hem från affären - då är klockan lite över fem - står jag ute på lagret och tittar på flera-veckor-schemat som sitter på väggen och jag tänker att åååå, snart stundar resan till Emil och Emma.

Två veckor kvar bara.

Den tjugosjätte lyfter planet från Sturup och en timme senare landar vi, hopefully, på Bromma.

Och nu står jag där och räknar dom lediga dagarna.

Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag och måndag.

Jobb tisdag till tre.

Fri onsdag.

Börjar 11.00 torsdag.

Då kommer Emilie och ställer sig intill mig och jag pekar på den där tisdagen som det ska arbetas på och säger att ...., kanske skulle jag fråga nån ...?

"Bettan, jag kan ta den!" säger hon glatt.

Mitt hjärta slår nästan trippelslag av glädje.

För se .., detta att hon tar min tisdag, det innebär att jag är fri åtta dagar på raken och dom tre sista, kan jag alltså tillbringa i landet Halland.

Fast jag älskar mitt jobb, så känns det plötsligt som om jag har vunnit minst en miljon!

Minst.

Kväller ....

Skulle detta föreställa en grisaknorr?
Inte alls!
Men jag tycker så mycket om Isaac Grünewalds tavlor.
Det är nog själva färgerna, tror jag.


Tänk er en liten farbror som kanske är kring sjuttio och som ser ut precis så där som man tänker sig en skånsk bonde i en gammal svartvit film.

Och mannen talar en våldsamt bred skånska.

Jag frågar om han ska någon kasse, men det ska han inte, nej, han har en i jackfickan.

"Här är en som håller i plånboken ..!" säger han filurigt.

"Jaså, är du smålänning ...?" undrar jag och det är han inte, däremot är, eller har han varit, bilhandlare.

Nu står han framför mig i kassan och plirtittar och medan han betalar, så undrar han om vi inte har några "grisaknorrar" till försäljning?

Jag tror då att han menar såna här grisknorrar som finns att köpa till hundar, men nää, nää, det är till honom själv.

"Grrrrisaknorrar .., det är det bästa som finns .., kokta såna med persiljesås och potatis .., det är ju långt mye bättre än Chateaubrrrriand, det ska jag säga dig lilla tös!"

Och så berättar han för kunden som står intill, vilken delikatess detta är.

"För att inte tala om grisatassar .., det är minsann inte illa heller, såna fick man ju hur mycket som helst av i sin barndom .,. vi åt det mitt i veckan .., stekta och kokta!" säger han och blinkar lite med vänsterögat.

Ååå, vad den farbrorn gjorde mig glad!

Och tänk .., just såna härliga människor kan man träffa om man arbetar i affär.

Dagens fönster ...

... kommer hemifrån Västerbotten, nämligen från Wivi-An Lejdal.

Hon är gift med min klasskamrat Torbjörns bror, om jag har förstått det hela rätt.
(Torbjörn .., vi gick samma klass från ettan till nian och honom minns jag mest för att han tidigt hade sådan skäggväxt .., och han bodde bara kanske en minuts promenadväg från mitt barndomshem.)

Så här skriver fönsteravsänderskan:

"Vill skicka denna bild på mitt älskade vinterfönster hemma i Tittskåpet Tåmeträsk Byske.

Denna bild togs för några vintrar sedan, men motivet är exakt just så även idag.

Just detta veckoslut har det här i denna bygd snöat och drivit en extra halvmeter.

Människor plumsar i snön.

Och bilar kör fast.

Men bor man i Norrland och det är vinter .., då ska det vara så här.

Eller hur ..?"

Kväller ....

Så här sitter jag inte.
Men det ser himla trivsamt ut.
Anna Ancher målade.

Om man somnar på soffan när man har kommit hem från jobbet .., om man ligger där med en varm och gosig katt på magarna och med kappan över benen och sportsändning på tv lite i bakgrunden ...., om man ligger där kanske en timme och slappnar av ..., då kan det bli så att man inte är så där värst trött när klockan närmar sig elva på kvällen.

Ska man stiga upp klockan sex påföljande morgon .., då hade det kanske varit bra om gäspat lite vid den här tiden.

Men det gör man inte.

I stället surfar man runt lite på nätet ., kollar familjesidorna på hemtidningen Norra Västerbotten .., läser mail .., skickar sms-meddelanden och får såna .., gosar med Pelle .., tittar lite på reprisen av detta och sedan detta .. (som jag gillar skarpt ...) och det minsta man tänker på, är sängen.

Så illa är det.

Å andra sidan är livet kort.

Ännu ett kvällsfönster ..

Tjopp! sa det .., så landade ett fönster i min inkorg.

Ända från det våldsamt snöiga Västmanland har det kommjit .., ja, från den evigt kanjitecken-övande-vännen ellis.

Och tänk ..,. i Ystad är gräsmattorna ännu gröna.


Så kan det vara.

Ett sent kvällsfönster ...

... från Lund.

Och Pelle är nöjd och glad efter att - äntligen - ha fått nykokt fisk -!

Och hans matte ska gå och lägga sig.

Måndag är längsta-dagen.

Sju till fem rakt av.

Men man får vara glad att man har ett arbete.

Berga by, Smågan, Mångsbodarna ...

Visserligen är pensionatsvärden fysiskt närvarande, men just så mycket mera är det inte.

Tankarna är någon helt annanstans.

"Du vet .., när jag stod och duschade i morse .., då tänkte jag .., jaaa, vid den här tiden om tre veckor .., då har jag nog just passerat Smågan."

Säger han.

På tåget ...

"Mina händer? Åå, men dom är så nariga .., du vet kanske att jag arbetar som personlig assistent och tvättar dem ideligen ...., men ringen.., den är väl fin ...?"

Hon sitter precis mitt emot mig ..., har en röd täckjacka och jeans .., och nu är hon på väg till arbetet i Malmö för ett sent kvällspass.

Klockan är åtta minuter över två när tåget lämnar stationen.

Nio timmar senare ska kvinnan vända åter till Ystad.

Hon är kund i affären och är alldeles omåttligt pratglad och utlevande, - flera gånger när hon har mött mig i affären har jag fått stora-famnen-kramar fast jag inte alls känner henne mer än just som kund - och intill henne sitter en dam som verkligen är en Dam ..., och Damen måttar mig med en iskall blick .., hon tittar på mina skor som borde ha putsats och på mitt säkerligen lockrufsiga hår och mellan varven sneglar hon på kvinnan i röd jacka som sitter alldeles intill henne .., faktiskt så är det inget annat än förakt i kvinnans blick.

Men vi pratar på, röda-jack-madamen och jag själv.

Eller hon pratar.

För några år sedan mötte hon sitt livs kärlek, en man som är militär och rör sig med pondus.

"Åååå, guuuud, jag är lika förälskad i honom ännu .., vet du Elisabet ..., varje dag säger jag till honom hur jag mycket jag älskar honom .., jag säger just så .., ååå, vad jag älskar dig!, men han är inte så verbal på det viset .., han kanske visar det på andra sätt .. , och visst är han stilig, tycker du inte ....?" säger hon med glitterögon.

Och hon berättar att dom har köpt biljetter till den del av Melodifestivalen som ska arrangeras i Malmö.

"Där tävlar ju Thor-Leifs och det är mina idoler .., du må tro att jag alltid har tyckt om dem ...? "säger hon.

Men tillvaron är inte alltigenom enkel.

Tre tonårsbarn har kvinnan boende hemma hos sig och det är dyrt med halvvuxna ungar och helst skulle hon vilja leva varje dag tillsammans med herr Militären, men det går inte, inte nu i alla fall.

"Jag skulle vilja att vi hade pengar till ett bröllop, men hur ska jag kunna spara ihop till den summan ..., ja, igårkväll var vi förresten bjudna på ett bröllop här i stan .., ååå, det var så roligt, du vet ju Elisabet hur mycket jag tycker om att dansa .., och mannen gifte sig med en kvinna från Filippinerna .., hon är liksom importerad, ja, jag menar inget elakt .., och du må tro att hon var vacker ......, !" säger kvinnan och ser så glad ut.

Jag frågar hur hon trivs med sitt arbete?

"Ja, men det är helt okej, men är man inte fast anställd så får man dom sämsta arbetstiderna .., jag har enbart kvällar och hur roligt är det att aldrig vara hemma före klockan elva, men så är det .., kanske ska jag söka jobb på MAS .., jag började som vårdbiträde, sedan blev jag undersköterska och jag har även vidareutbildat mig med det jag arbetar med nu .., men det är svårt överallt .., det växer liksom inga jobb på trän numera ..., vi får väl se hur det går ..?" säger hon och strääääcker på benen och blundar lite.

I knäet har hon sin handväska.

Jag tittar ut genom fönstret.

Grådis och dimma.

Regndroppar.

Det är en helt vanlig lördageftermiddag i februari.

Dagens fönster ...

Värdinnan pekar och visar.

Middagsprat runt bordet i Bettankax kök.

Där sitter vi; en långbent Bettan som ska bli mormor .., en kortbent Bettanvariant som redan är mormor och en körsjungande pensionatsvärd.

Surr och skratt blir det.

Allt hinns med, nästan.

Vi pratar om konserten .., manskörer, Stardust, utbrändhet .., samernas nationalsång .., syskonkärlek .., förlust av föräldrar .., kremering .., månadshyra .., Melodifestival .., åldringsvård ..., barnvagnsinköp och allt möjligt annat.

Det blir en härlig kväll.

Avslappnad.

Enkel.

Väldigt mycket glädje.