På min jobb-skåpdörr i Ystad, året är 2007.
Jag räknar ner tills det är dags för semester, en resa till Samos i Grekland.
Som ressällskap har jag Emil, 8 år och smålands-kent (51 år).
I nästan exakt sex månader har jag tillhört det s.k. Utanförskapet - visserligen självvalt - men likväl har jag varit där.
Med fasa minns jag det allra första besöket på Arbetsförmedlingen i Ystad.
Det är den trettonde juli och en barsk kvinna instruerar mig i hur alla papper ska fyllas i och plötsligt känner jag mig underdånig, ja, nästan som att jag borde be om ursäkt.
Alldeles uppenbart är det att man har bytt spelplan.
Jag tänker på andra omställningar.
Ny ägare i lilla kvartersbutiken.
"Bettan, du skriver en skylt!" säger ägaren.
Och sen .., formulärsexercisen mellan a-kassan, min f.d. arbetsgivare och mig själv .., papper som åker fram och tillbaka mellan Ystad, Östersund och Stensjö och kallsvetten över att det är så krångligt och byråkratiskt.
Sen flyter allting på.
Med ytterst ojämna mellanrum kommer kallelser från arbetsförmedlardamen och i december, just innan jul, är det gruppmöte i Falkenberg och vi är ett femtontal arbetssökande som sitter i något som liknar en skolsal och där framme vid gröna tavlan står två kvinnor och ger oss tips om jobbcoacher och hur det perfekta cv:et bör författas och lite annat.
En man som i hela sitt arbetat på ett lager, säger sig känna en enda stor uppgivenhet.
Sextio år ..., vem vill nu ha honom?
Ingen, tror han.
Semesteransökan hos en annan chef.
Så värst rolig tyckte han inte att den här formen av ansökan var.
Just därför fick jag vänta extra-länge på ja-krysset.
I sex månaders tid har jag levt ett stillsamt liv i det gula huset på kullen.
Jag har lyssnat till P1-prat och tittat på Kunskapskanalen .., läst tidningarna från första till sista sidan .., ätit frukost i lugn och ro utan någon som helst stress .., matat småfåglarna .., tagit promenader ner till havet ..., löst hundratals korsord ..., åkt tåg till Malmö och träffat sonen .., bloggat .., varit trogen gäst på biblioteket och sträckläst Joyce Carol Oates - men inte "Norrlands svårmod"-, jag har fått vinka farväl till det dagliga blodtryckspillret..., och jag har handskrivit brev, målat lillhallen och orsakat vita färgstänk på golvet.
Och jag har förlorat ungefär sex tusen kronor var månad i inkomst.
Men hjälp, vad jag har njutit av den här tiden!
("Säg det inte högt!" brukar pv förmana mig .., men jag har verkligen njutit, förutom när jag tittat på mitt alltmer sinande bankkonto.)
Nå, i morgon är det slut.
I morgon börjar ett nytt och alldeles vanligt liv med inte-längre-så-långa-frukostar, men däremot en schemalagd tillvaro.
Vid femtiosju års ålder ska jag börja ett nytt liv med helt nya arbetskamrater och kunder ..., med annorlunda (läs: trånga) arbetskläder ..., och säkerligen våldsam kallsvett över Svenska-Spel-maskinen.
Inköpslista från Ystad.
Och där finns ingen trygg Karina som sitter i kassan mitt emot och vinkar lite och plirar med ögat .,. ingen Maria Hansson som smajlar när man möter henne mellan hyllorna .., och inga småttingar som hojtar "Hej Tettan!", när dom kommer och handlar.
Men där kommer - hopefully - att finnas nya och vänliga kunder .., andra småttingar som gör hjärtat glatt .., nya upphittade inköpslistor .., och pratskratt mellan arbetskamraterna.
Nu får man skapa sig sin egen trygghet.
Så är det bara.
Hur det känns?
Spännande!
Och som en utmaning.
