Hon heter Anna ...

Så var det dags för återbesök hos hjärtsköterskan - hon som heter Anna -. 

Som vanligt är jag där för tidigt, men det behövs, för det är tämligen lång sträcka att promenera och den som går med rullator eller på andra sätt inte tar sig fram så snabbt, lär ha det lite kämpigt. 

Hinner i alla fall tänka att stengolvet är såå vackert. 

För att inte tala om detta. 

Kanske ser någon vågor? 

Jag ser fåglar.

Till hjärtmottagningen är det målpunkt G som gäller. Möter idag endast en annan medmänniska som irrar omkring och hur härligt är det inte att kunna visa vägen ..? 

Att visa Den Rätta Vägen. 

Personalen på hjärtmottagningen har fikarast och sitter längst nere i korridoren och en kvinna som följer sin mamma (som sitter i rullstol) säger att det är ju för hemskt, att där inte finns ett riktigt personalrum. 

Och när fikarasten är tillända tittar sköterskan Anna på resultaten av onsdagens prover på vårdcentralen och hon säger att allt, precis allt ser bra ut! Långtidssocker, blodtryck, blodfetter, ja, allt är som det ska. 

Nästa möte blir på distans, via telefon och det passar mig bra. 

Efteråt köper jag mig en kopp kaffe och en skinksmörgås i sjukhusets cafeteria. 

Vid ett bord intill sitter en omåttligt storvuxen man och hans hustru och inför oss övriga pratar han högljutt i sin mobil; det gäller ett bankärende, ett lån ..., och han berättar för människan i andra änden av luren att han har inte ett endaste lån, ja, han har det gott ställt, nåt annat ska dom inte tro ..., och mannens hustru hyssjar honom ideligen, vill att han ska ta detta när dom kommer hem. 

Jag förstår henne. Själv hade jag lämnat bordet.

"Jaså, det är redan beviljat .., på det viset?" säger mannen till sist. 

Sen mot parkeringen. 

Intill vår bil har någon annan parkerat och jag hajar till när jag ser dekalen på bakrutan. 

Och så hemåt. 

Till en glad Harry, till Sade som sjunger så vackert och till strålande solsken och nu lång promenad.

Fredagsfönstret ...

Höstfärger från Monets balkong i Norrtälje och ett fönster i bakgrunden. 

Tack! säger jag.

Upptäckter ...

Passerar det stora ekbordet och vem ligger utsträääckt där, på en stol under bordet …, och med ena tassen tinglande i luften nästan ..., (men såklart inte när jag böjer mig ner och tar fram mobilen!), om inte Sigge Nilsson. Tolv år blir han i höst.

Och så i förmiddags. 

En enda gång tidigare har jag sett en polisbil här på Ejdervägen, så döm om min förvåning när jag ser en sådan komma körande i sakta mak. Har det varit inbrott, tro  ...? Bilen kör in på Vildandsvägen och stannar till vid det hus där Sigge brukar vara på besök och få mat. 

Jag går vidare. 

Nere där bäcken mynnar ut i havet, har en massa löv blåst ner och ligger nu så fint på vägen. Ek och al, kanske?

När vi går hemåt igen, står polisbilen fortfarande kvar vid M:s infart.

Och tankarna går till systerlandet i väster där en vettvilling skjutit med pil och båge och därmed tagit död på fyra kvinnor och en man och som jag förstod det, inne i en livsmedelsbutik! Nu har jag tagit mig för pannan så många gånger i år, så jag har bestämt mig för att tänka på nånting annat, annars är risken uppenbar att jag hamnar på psykiatrisk klinik. 

Jag ska tänka på att räfsa löv, till exempel.

Eller vad vi ska äta till middag. 

Kanske borde jag ta cykeln och ge mig av till affären?

Kanske kan pv handla på hemvägen?

Sånt. 

Just sånt ska jag tänka på.

Sevärt ....

Råkade titta på en repris av "Arkitekturens pärlor", den här gången från hotell Radisson i Köpenhamn. Det var inte det bästa programmet i serien, men intressent ändå att se. 

Ja, helt klart sevärt.

För att inte tala om hur intressant det här var!

Dagens fönster och vikten av att kunna ankra ...

Att lämna södra Lappland med enkelt leverne med lagård och rum-för-resande och långt i fjärran fjäll, för att i stället hamna som hembiträde i Anderstorp i Skåne hos en provinsalläkare och hans familj, ja, men det kan inte ha varit alldeles "tvärenkelt". 

Ett helt annat liv var det. En annan tillvaro.

En slags trygghet. 

Ett ankare.

För mamma blev familjen Jönsson, grannar till doktorsfamiljen, vänner för livet. 

Det var där hon fångade Tant Jönssons vackra amaryllis.

 

Och en annan familj; ett annat ankare. 

Mamma står intill mannen på bilden och längst uppe på stentrappan syns Ingar Jönsson.

Har jag någonsin träffat en människa med sånt härligt skratt?

Ingar arbetade - då, i min barndom - på en telegrafstation i Malmö.

Kvinnan i rutig klänning var från Danmark (från Naestved, det kommer jag plötsligt ihåg) och hon kom också och hälsade på hemma. Undrar om det inte är hennes föräldrar som syns på bilden? 

Måhända är bilden rent av tagen på Själland?

(När jag skrivit det här, funderar jag över om jag själv haft mänskliga ankare i mitt liv?

Jo, utan tvekan. Första året i Sollentuna: kvinnan ovanför oss som var från Grangärde i södra Dalarna. I Kungsängen var det Elsa från Hälsingland. I Skåne min syster. 

Här, i Halland, har det nog varit Friherrinnan. Och egentligen är nog "ankare" fel uttryck; mer ett tryggt ställa att lägga till vid.) 

 Ett kvällsfönster från Trelleborg ...

Och så vackert fönstret speglar sig mot väggen! 

Vilket ljus! 

Mitt-i-veckan ....

Äldsta dottern och barnbarnet - hon som nu är tjugofyra år - besöker bror/morbror med familj i Skåne. Och oj, så roligt för en minsting när moster Mia kommer på besök och dessutom har två hundar och en kusin med sig! 

Och vips, har Charlie och Steven (far och son) lärt sig var det lönar sig att sitta ., att invänta smulor. Om inte från den rike mannens bord, så ... ja, helt okej från en tvååring iklädd tomtedräkt, så här i oktober. 

Tio i nio hade jag tid på vårdcentralen i Slöinge och jag hann knappt sätta mig ner, så kom den alltid så rara Elenor och ropade in mig. Fyra rör skulle fyllas med blod och hon är suverän på att hitta rätt! Tjopp bara, så hade hon gjort det hon skulle! (Minns ju tiden på sjukhuset nu senast, när den ena efter den andra överlät provtagningen åt någon annan .-). 

Efteråt svängde jag förbi Solhaga och köpte nybakat bröd till frukosten. 

I väntan på expediten vilade blicken på diverse ljuvligheter på disken. Köpte en toscamazarin till pv; han älskar dem!

I ett körsbärsträd intill bageriet, satt två skator och tjattrade och där var hundratals kajor vilka flög av och an! I Vastad, den lilla pyttebyn just i kurvan, har jag så många gånger tänkt parkera och fånga fina bilder över lilla "sjön". Där simmar ofta olika sjöfåglar på rad och där är sååå vackert. I Vastad bor även Lotta som sjunger i Halmstad Kammarkör och har en himmelskt vacker sopranröst! 

Så har den här dagen börjat. 

Fint ute.

K a n  bli solsken om vi har tur.

Onsdagsfönstret ...

... fångades i Ystad och det var många år sedan. 

I love it! 

(Trots att jag själv tog bilden).

Möten och lite annat ...

En härlig dag. 

Mycket utejobb och kaffepaus tillsammans med den äldre mannen som jag träffade igår och stod och pratade med. Nu kom han gående på Ejdervägen och pv upptäckte honom och så hojtade jag och viftade med en kaffekopp och jo, han kom verkligen, slog sig ned i en trädgårdsstol och i nästan en och en halv timme blev han kvar. 

Bengt, heter han. 

Fyller år den fjärde maj. 

Nittotvå år. 

Han var tämligen självgående och berättade om sitt yrkesliv - med arbetsplatser i Pakistan, Sydafrika, Tjeckien, Norge, Indonesien och vi bara tog in och jag tänkte att ja, det är olika här i världen! 

Så annorlunda liv vi har levt! 

Och hela tiden flödade solen.

Sen började eländet. 

Jag fick en sån konstig lukt i näsan, precis som det var under covidveckorna och det är så vedervärdigt otrevligt, så det är inte klokt. Tog en dusch .., duschade länge .., försökte distrahera mig, men däckade till sist på soffan - då var klockan kring fyra -. 

Fortfarande samma hemska doft. 

Ja, ja. 

Det blir väl bättre. 

Fotboll på tv. 

Inför morgondagens provtagning på vårdcentralen i Slöinge är det fasta som gäller, men inte förrän midnatt. Vid nio ska jag vara på plats och fyra rör ska fyllas. 

Intressant. 

Ska i morgon också posta brevet med födelsedagspresenten till min syster i Australien. 

I sina senaste rader skriver hon att det här med climate-warming, det gäller i alla fall inte där hon bor .., där är det mer av climate-cooling!

En förmiddag ...

Att-göra-listan från igår blev inte riktigt klar, alltså får vi fortsätta idag. 

Pv ska köra in till stan och köpa en kvarn, en sån som man mal ner kvistar och pinnar i och jag tänker räfsa löv. Ett gammalt plommonträd (bästa sorten, Reine Claude) sågades nästan ner till marken igår, då trädet börjat murkna och gått ner i spagat. Men å, så ljust och fint det blev och såå å mycket ved och pinnar att ta hand om! 

Räfsning, ja. Nere i slänten står en såå vacker lönn i höstskrud och löven som ramlar till marken är perfekta att räfsa upp .., fort går det också! 

Plus fyra grader nu på morgonen. 

På soffan ligger såväl Sigge som Harry ihopkurade. 

Idag är det födelsedag för den här rara människan - nämligen Eva i Tyresö -. 

När jag ringde henne nu på morgonen för att gratulera, ja, då var hon på väg till sjukhuset. Alla möjliga diagnoser har man försökt med på henne, nu tror hon själv att det kan vara början till Parkinssons sjukdom. Hoppas inte.

Stor kram och grattis härifrån Eva, du som är så otroligt omtänksam och familjekär, ja, säkert den bästa farmor och mormor man kan tänka sig! Och mamma. Och hustru. 

Och inte minst: v ä n.

Tänk, om man finge vara chef! 

På köksbordet ligger ett vitt A4-papper med fem rader nedskrivna. 

Där står följande: klippa gräsmattan, rathörnan, putsa fönster, förbereda för återvinningen, samt plommonträdet. 

Handstilen är min. 

Det som redan är avklarat, är överstruket med gul tuschpenna.

Tanken var - och är - att få ordning på det som ska göras. 

Gräsklippningen tog jag själv och det tog en dryg timme. Förbereda för återvinngen blir också min andel. Resten är pv:s. 

Pv har även strukit kläder, vilket han alltid brukar ta hand om. 

Otroligt snällt! Det är inte någon favorit hos mig. 

Att klippa det numera tjocka och höga gräset, gick bra. Gång på gång fick gräsuppsamlaren tömmas (det var nästan det tyngsta) och innehållet hamnade i rabatter och i växthuset. 

När jag passerade hallonhäcken, blev det ett litet mellanmål.  

Hösthallon är alldeles bestämt någons gåva till mänskligheten. 

Aldrig några maskar .., aldrig någon ohyra! 

När klockan närmade sig elva, var det dags för en längre paus. 

Då fick vi besök av ingen mindre än självaste friherrinnan. Hon hade med sig en nybakad banankaka och så satt vi i uterummet (hade dukat ute, men så kom en störtskur!) och jag vittnade lyriskt om boken "Vi som arbetar med våra kroppar". 

Den är helt fantastisk! Vilka vittnesmål om de allra mest förfärliga arbetsmiljöer!

Och så lite jag har känt till om detta! 

Glöm att det är vint och snett .., men titta bara!

Detta är nedskrivet av en anställd i hemtjänsten, i Luleå. Ett tjugotal "brukare" per dag ska hinnas med och det är inte många minuter hos var och en. 

Och tack och lov att jag aldrig funderade på att arbeta på någon restaurang! 

Vilken stress! 

Ja, boken är så läsvärd och jag är sååå glad att jag beställde den!

Nu ut till gräsklipparen. 

Det blir många steg tagna enbart genom att gå fram och tillbaka på tomten, så det känns bra. (Och nej, jag är inte slav under stegräknaren, för den kommentaren kommer väl nu som ett brev på posten,-).

Dagens fönster ...

.... speglade sig mot väggen .., det var då, när väggklockan hängde i vardagsrummet. 

Tack Elisabet som hittade den bilden!

Bilder från igår ...

Då var det dags för båtupptagning i Stensjös lilla hamn; den som är så gemytlig, men där inga mer djupgående båtar kan lägga till. Mest är det motorbåtar eller mindre segelbåtar. 

Den andre mannen från vänster på bilden, heter Mats och arbetade som läkare på vårdcentralen här i närheten. Det var han - och bara han - som äntligen trodde på mig när det gällde mitt vänstra knä. Remiss till Halmstad ortoped skrevs ut och det tog inte lång tid förrän jag fått ett nytt vänsterknä. Nog måste det ju vara underbart att ha ett yrke där man rent påtagligt kan hjälpa människor till en helt annan tillvaro. Ett mycket bättre liv!

Samarbete är vad som gäller i hamnen. Tänk, om det kunde vara så här inom andra delar av vårt samhälle. Totalt fokus på det som behöver göras .., lågmälda diskussioner .., förslag hit och dit, men god sämja! 

Och  s o m   det funderas! 

Den här båten hade ägaren köpt i våras och var osäker på hur den skulle hamna på den något ...., tja, ska vi säga provisoriskt byggda trailern ..., och efter en stund ramlade poletter ner samtidigt! 

Ja, vi måste vända på båten, aktern ska ligga där framme! sa någon.

Det var inte jag.

Och ännu en båt kommer upp! 

Hur ska nu spännbanden fästas så att inte båten vinglar eller tippar överstyr?

Det gäller att få rätt balans.

Två stora öglor som båten vilar i.

Närbild på den cementerade "vägen" intill vattnet. Så himla fint! 

Den som gjorde detta, smetade inte bara ut själva cementen, utan lade in olikfärgade stenar i det hela! 

Jo, men det blev på det hela taget en trivsam båtupptagningsdag igår. 

Någon var ansvarig för korvgrillning .., det bjöds på kaffe med dopp och där var mest äldre män, men även småttingar med sina föräldrar. 

Mycket prat och skratt och väldigt trivsamt att vara med på ett hörn!

Några timmar senare - då hade pv kört till Småland - tog jag bilen och åkte till Skallkroken och tog ett dopp. Fjorton grader även igår i havet. Vi var tre som badade tillsammans, men det var inte planerat. En äldre man, hans barnbarn - en ung kvinna - och så jag. 

Dagens fönster ....

I början av mars för elva år sedan, visade Monet på min blogg sina favorittavlor Det här var en av dem och tavlan skymtar ett fönster. 

Konstnärens namn är Philip von Schantz - säkerligen bekant för många -. 

Och det fönstret blir söndagens. 

Tack! säger jag.

En lördag i oktober ...

... blir jag överlycklig, dels för att gårdagens DN verkligen låg i postlådan nu på morgonen, men också för att Early Bird - transportföretaget med det härliga namnet - också levererat boken "Vi som arbetar med våra kroppar" och som jag såå längtat efter! Stor glädje! 

Boken - författad av Annica Carlsson Bergdahl och med fotografier av Elisabeth Ohlson - ååå, den gick rakt in i mitt hjärta! Sååå mycket igenkänning! Bara tankarna på höjd pensionsålder .., det är i alla fall rena madrömmen för många i yrken där kroppen tagit stryk långt innan sextiofemårsdagen! 

Och så intervjuer med människor från olika yrkesgrupper, som här på bilden, Emelie som är billackerare i Sundsvall. 

Eller Andreas Forsberg som kör kranbil och tömmer molucker, djuphållare med hushållsavfall för flerfamiljshus. Så här berättar han: 

"Jag gillar att ta nycklarna ur skåpet, starta kranbilen som är 18 meter lång, checka adresserna och rulla iväg, ensam. Vara i rörelse. Höra småfåglarna kvittra, känna solen i ansiktet eller regnet slå mot plåten. Jag försöker hitta guldkornen i vardagen. 

Ett 30-tal molucker ska tömmas varje dag, även om det kan bli upp emot ett 70-tal och flera timmars övertid. Jag är arbetsnarkoman, går in helhjärtat för jobbet, vet att jag gör ett bra jobb. Uppväxt med att aldrig ligga på latsidan. Alltid hugga i. Sätta plant, ta in hö, dra in not." 

Och så lite längre ner i texten: 

"Jag var med om en arbetsplatsolycka när jag arbetade som långtradarchaufför, fastklämd mellan fyra tolvmeters I-balkar på tre ton. Känseln är försvunnen i höger underben. Delar av vadmuskeln är borta och jag har sämre rörlighet i fotleden och knäna börjar ge med sig. Olyckan utlöste också posttraumatiskt stressyndrom för upplevelser jag haft inom försvarsmakten i Afghanistan tre år tidigare". 

Ja, jag kan säga att ikväll när jag är ensam hemma (pv har kört till Småland på kusinträff och ska övernatta på hotell), då ska jag - förutom att titta på fotbollsmatchen (VM-kval för Sverige) ägna mig åt den här underbara boken! 

Förutom intervjuer med olika yrkesgrupper, finns även såna här bilder. 

Arbetsredskap, alltså. 

Den gröna sprättkniven har jag själv lagt dit. 

Å, alla sprättknivar som underlättat ens arbete under årens gång! 

Ja, det var lite om boken det. 

Och tack Johanna Lundin i SVT:s Gokväll som tipsade om den!

Dagens ros - och fönster - ....

Det är väl ungefär så här man kan känna sig om morgnarna, då, när man möter sig själv i badrumsspegeln. Bedagad. Nåja, det gör inget .., evigt ung kan ingen vara. 

Livet känns bra ändå.