"Men mamma, ta det som en utmaning!" sa sonen när vi satt i bilen, ja, det var på hemväg från Dalarna i vintras.
Jag hade berättat om min rädsla för att göra fel på jobbet .., om hur torr jag var i munnen var gång jag körde till affären .., om skräcken för att irritera arbetskamraterna, allt sånt.
Vid femtiosju års ålder var en utmaning ..., det jag minst av allt ville ha!
Allt det tänker jag på idag, när jag står i kassan och har jättelång kö - och då menar jag verkligen att den är lååååång ! - och Hanna har drabbats av en strid ström näsblod och kan inte komma som andrakassörska och det är bara vi som arbetar och jag försöker hålla mig lugn och någon kund ropar puttrigt ... "hallå där! har ni ingen annan kassa öppen!" och ytterligare någon hojtar ..."men nu får du väl ropa på hjälp!" och jag säger att ..."men nu är det så att det är näsblod på gång hos Hanna och hur gärna hon än vill, så kan hon inte stå i kassan och hjälpa mig och så är det bara ..." och Haverdalsborna är tålmodiga och rara, men andra är måhända vana vid storstäder och högt tempo, det är förstås så det är.
Och mitt i det jag lägger in turboväxeln i kassan, säger en kvinna att hon ville skicka ett rek. till England.
Å, hjääälp.
"Ja, jag ska mer än gärna hjälpa dig med detta, men får jag bara först ta dom närmaste kunderna som inte har så många varor .., annars blir jag bara så stressad om det tar tid ...?" frågar jag och det går bra.
Kvinnan är så vänlig.
Och kön växer och växer.
Och v ä x e r.
Och jag tänker att kvinnan med brevet till England omöjligen kan få vänta längre, så jag klickar mig fram i menyn och skriver in adressen - "för många tecken" - kommer hela tiden upp i adressfältet, och det blir till att förkorta företagets namn (max 30 tecken) och till slut fungerar det.
Nästa kund är en äldre kvinna som vill kolla om där är någon vinst på hennes Lottokuponger och kupongerna har förvarats i hennes ficka och är omåttligt skrynkliga och går inte att läsa in i maskinen, nähäpp .., det blir till att knappa in alla siffrorna (kanske 20 siffror, minst) och likadant med nästa kupong ..., och då visar det sig att kunden har glömt att lämna sitt spelkort och så får vi börja om igen och då har jag nästan hjärtinfarkt, men bara nästan.
Och så småningom återvänder stackars Hanna och köerna löses upp.
Men tänk, att när jag vid halv sex åker hemåt, känner jag hur allt har förändrats.
Nu känner jag mig relativt trygg i mitt arbete igen.
Det som kallas yrkesstolthet har återvänt och ligger likt en liten ihopkurad hundvalp i hjärtat och har det bra.
Jo, det känns verkligen som att ha antagit den där utmaningen och att man har kommit - over the hill - som idrottsmannen sade, han som länge varit skadad och nu var frisk igen och beskrev känslan av att ha klarat av nånting som varit kämpigt.
Just så var det för mig.
Att man har tagit sig över kullens topp.
Ett tag var det bara hemskt.
Nu .., älskar jag jobbet igen!
(Ja, i alla fall älskar jag känslan att klara av det ,-)
5 kommentarer:
Ibland skulle man vilja säga åt kunderna att säga åt kunderna!
Visst!??
;-)
Håller med Bert! Det kan vi göra:-) om de inte SER själva får vi andra säga till. Lugna er nu litet, ni ser väl att det är fullt upp redan och de där kupongerna, de kan vänta;-)
Jag vill säga, Elisabet, att här i Frankrike, iallafall den södra delen skulle du aldrig behöva känna så här. Här står man snällt i sin kö - det finns liksom inbyggt i fransmännen att man väntar in sin tur utan att stå och trampa och bli stressad.
ALDRIG att vi har upplevt det du beskriver här. Är det någon som blir stressad och på gränsen till irriterad så är det vi svenskar. Behöver kassörskan hjälp ringer hon och någon kommer (det finns alltid uppbackning för sånt och det sker snabbt och effektivt)men det kan också ta både tid och nya samtal om något som inte stämmer.
Och medan man väntar står vi alla där i kön - till slut börjar man prata med varandra. Om allt annat än att det är jobbigt att vänta i kön. Och (den kanske stressade) kassörskan vänder ett vänligt ansikte mot alla och säger: bonjour och au revoir och bonne journée och merci och allt vänligt till alla. Och bandet rullar och allt är som vanligt igen.
Däremot för några månader sen när vi var i Sverige och på ett stort ICA Maxi i Ängelholm höll jag på att få hjärtinfarkt i kön. En ovan kassörska som inte visste vad hon skulle ta för pris på nedsatta gamla videofilmer, såna som man får 3 för 99 kronor grejade inte att ta betalt för var och en.
Det tog säkert 30 minuter att fixa den unge mannen före mig och hon såg inte hur varm och svettig och nervös jag blev (mannen satt i bilen och väntade) så strax innan det var min tur la jag allt jag hade köpt i korgen till henne och bara sa: jag klarar inte det här längre. Och gick ut. Helt svimfärdig. För det kan man också bli.
Så nog betyder kassörskans attityd jättemycket i stressade situationer, så är det bara.
I know the feeling... Jag har råkat ut för liknande många gånger bakom disken på turistbyrån.
Man står och hjälper en turist, hela turistbyrån är full med folk, och många av dessa vill ha hjälp. Telefonen ringer oavbrutet...
Och så kommer det fram en person som "bara" undrar om vi har en karta el nåt i den stilen över området.
Eller så ska han/hon "bara" fråga...
Och när man då står där med en karta i högsta hugg och förklarar för turisten man har framför sig, så kan jag ju inte släppa det för att "bara" hämta en karta eller tala om... Nej, då får man på ett vänligt sett be personen vänta ett ögonblick då jag håller på med en annan kund just nu.
"Men, jag vill ju bara ha..." får man ofta höra då.
En klassiker är ju när man bakom disken sitter i telefon, och det kommer fram en till disken som "bara" vill ha... Då har man lust att be personen att flyga och fara... Men, som den professionella person man är så svarar man: Ett ögonblick, jag ska bara avsluta samtalet här.
Bert, Monica och Monet: åretrunt-kunderna är makalöst tålmodiga! Det finns inte en chans i världen att kunder i alla andra butiker som jag har arbetat i, skulle finna sig i jättelånga köer - främst vår och sommar - då det här området översvämmas av turister av alla de slag!
"Att det blir långa köer och mycket kunder kan vi ta, då vi vet att det gör så att affären kan vara kvar året runt", säger många.
Det är ju post och spel och annat som kan komma ivägen och stoppa upp en stund.
Och Monet .., jag förstår hur du kände det och jag förstår också den arma kassörskan som kanske inte vågade ta eget initiativ. Just det där med 3 för 99:- är ett helvete ibland, när streckkoden inte går in och ens chefer vill att alla varor ska registeras i kassan, för annars blir det fel i lagersaldot. Men värre än fel i det saldot är ju att kunderna tackar för sig och går och inte återvänder!
sportigajenny: hahaha .., allt känns igen!
Skicka en kommentar