Från min syster i Skåne kommer ett stort, brunt kuvert, innehållande en tidningsartikel.
Ett urklipp.
Ååå, det handlar om Tiina Sarap, en gång i tiden trogen sommarbesökare i Malå, då hennes pappa arbetade åt SGU.
Själv kom jag som tolvåring att hälsa på i Stenhamra (åkte tåg ned med hennes pappa och kräktes rakt över bordet i Lapplandspilens restaurangvagn ..., fick uppleva en "hippa" tillsammans med hennes klasskamrater - som till vardags hade skotskrutiga byxor och arméjackor, själv kom jag i elastabyxor med hällor - och hon var bara så innerligt snäll mot mig!) och jag minns ormbunkarna i Tiinas systers rum .., så vackert där var!
Kuvertet där urklippet låg och ett litet-litet-brev
Min syster skrev nog tusen vykort till mamma, under hennes tid på Ejdern.
Omåttligt idrottsintresserad är hon.
När det är OS sitter hon klistrad i soffan från första till sista tävlingsdagen.
Att Ingemar Stenmark blev Mästarnas Mästare gillar hon skarpt.
Nu har åren gått.
Jag är affärsbiträde och Tiina är professor i landskapsarkitektur i Alnarp.
Det går det med.
Och jag slår en signal - det är många år sedan sist - och pratet bara fortsätter, så där som det gör med vissa människor.
När Anders var nästan nyfödd, kom Tiina på besök till Malå.
Hon satt i trädgården ("trädgården" = på gräsmattan!) och höll den lille gossen i famnen och plötsligt sa hon: "å, Elisabet, han har samma vackra huvudform som din pappa hade!"
Jag minns att jag nästan föll baklänges!
Hur kom det sig att en elva-tolvårig flicka hade lagt märke till huvudformen på sin kamrats pappa?
Nu, långt senare, förstår man ju .., blir man arkitekt - av vilket slag det månde vara -, ser man säkert saker på ett annat sätt, mera formmässigt.
Och den lediga förmiddagen fortsätter.
Från utsiktsplatsen i soffan Ektorp ser jag en "långbeneskrank".
Den sitter på det öppna fönstret och vilar sig.
Sex ben har den.
Vilket sjå att hålla reda på dem alla!
Bara några centimeter från friheten sitter sexbeningen och får slutligen hjälp att flyga iväg.
Inför operationen.
Läser DN.
Kulturminiser Lena Adelsohn som är gravt hörselskadad ska opereras och om det vill sig väl, - om operationen lyckas - kommer hon nu att kunna lyssna till pilfinkstjatter och koltrastsång.
Och till näktergalen.
Kanske var det förra söndagen som jag i något satirprogram i radions P4 hörde hur man gjorde sig rolig över hennes sätt att tala.
Man härmade henne, helt enkelt.
Rent ut osmakligt tyckte jag att det var.
5 kommentarer:
Jag hoppas SÅ för Lenas skull att hon kommer att gilla det hon hör. Jag delar inte alla åsikter men hon verkar vara en genuint varm och intresserad person. Slagfärdig och snabb, det är som det står i artikeln att man inte förstår hur dåligt hon egentligen hör.
Det är på gränsen att göra sig lustig över ett handikapp på det viset. Å andra sidan tror jag det faller ganska platt, för hon är som sagt så dynamisk och levande så hennes lilla talegenhet märks liksom inte för den som är i närheten.
cruella: ja, det är så jag uppfattar henne också, som en oerhört varm människa. Och rolig.
Så där ja, nu har jag läst ifatt mig lite. Hinner inte riktigt med bloggläsandet i allt flyttbestyr.
Hur som helst. Det jag ville säga var att "Åh, vad du skriver bra, Elisabet. Och åh, vilken trevlig människa du verkar vara. Egensinnig och allt!" ;)
Jahapp. Då återgår jag till min att-göra-innan-flytten-lista då ...
anna of sweden: nej, det är inte många som hinner med att läsa här inte ,-)))
Lycka till med husförsäljningen nu! Hoppas att det löser sig.
Dom hade så spännande namn dom där SGU:arna som ibland hade sina familjer med på sommaren. Sarap, Kautsky, Back och allt vad det nu var. Inte alls som våra Johansson och Stenberg. För att inte tala om af Klinteberg, men han blev ju bofast han.
Skicka en kommentar