Tänk, att se havet nästan hela tiden när man kör till jobbet!
Bilden togs i Steninge.
... och havet på höger sida och där är tofsvipor och kajor och det doftar övermåttan ljuvligt.
Stannar till vid vägrenen och släpper förbi några bilar .., tar fram kameran .., tänker på pv som cyklar den här sträckan varje dag och vilken glädje det måste vara för honom - dessutom är det ju alldeles tyst -!
Ler åt bonden Stigs ensillagebalar, ja, det var ju av honom vi köpte rådjursmaten som blev till ett sådant veritabelt elände!
Sen raka spåret till jobbet.
Det är enormt många sommarboende som nu kommer för att ha långledigt i landet Halland och alla kassor är i gång och det är full fart precis hela tiden!
Emmeline, Johanna och jag själv har kassorna, Mattias är på golvet, Carina springer mellan brödet/mejeriet/osten och mellan varven tar Magnus - som är chef - hand om tipset/hästspelet.
Kundkorgsstaplarna växer raskt mot himlen.
"Snälla Magnus, kan du hjälpa oss med dem?" gullber jag och det gör han.
Ja, det fungerar jättebra alltsammans!
Vid femtiden kör jag hemåt .., nu är jag uppe i 60 km/timmen och känner mig trygg.
Jag möts av pElle som snirklar sig runt mina ben .., det blir lite småprat och kelande och sen kokar jag choklad och äter limpmacka med ost (barndomsminnen och sååå gott!) och solen strålar för fullt och pElle är sååå glad att matte är hemma och grannen har besök av sina barn och barnbarn - jag såg pappan i huset omfamna dottern och jag tänkte att åååå, detta att ha sina barn inom rimligt avstånd, vilken glädje det måtte vara -!
Å andra sidan finns det ju många som har sina barn eller föräldrar utomlands och det går det med.
Nu är det kväller och dags att vila upp sig inför morgondagens maratonpass.
Men s e n - åååå - halleluja för lediga helger!
4 kommentarer:
Du har hamnat helt rätt du, som får titta på havet hela vägen till jobbet :-)
Pv är liksom grädden på moset. Eller tvärtom :-)
Christina: det var det värsta vad du var uppe sent ,-) Själv gick jag isäng halv tio .., totalt slut på.
Och ja, det är som paradiset. Men det tyckte jag om Ystad också ,-)
Barnen kan bo nära men syns alltför sällan ändå. De har aldrig tid att bry sig om sina "gamla" föräldrar. Speciellt våra tre grabbar med familjer.
Hälsning från Marianne R.
Marianne: nej, jag vet, det finns dom som har sina syskon och föräldrar nästgårds och nästan aldrig träffas. Jag upplevde sällan något större avstånd när mamma var borta i Sydamerika, för vi höll kontakt med brev hela tiden ..,. och då menar jag varje vecka .., ibland flera brev i veckan.
Men nog hade det ju varit mer än underbart att bo så där så man hade kunnat ringa barn och barnbarn och säga ..."kom hit och ät middag ikväll!", utan att det skulle vara så märkvärdigt.
Bara i all enkelhet.
Det hade jag älskat.
Skicka en kommentar