fredag 3 juni 2011

En dag på jobbet ...


Aldrig i hela mitt liv har jag arbetat i en butik, där charkavdelningen är så exemplariskt ren och fin! Där ligger aldrig en enda onödig pryl framme .., bänkarna är skinande blanka och där råder en makalös ordning och reda!

Här står Anne-Marie och ordnar med festbrickor, just detta var mest ost.

Hennes festfat är fantastiska (ja, här står överorden som spön i backen, men det är ni ju vana vid sedan tidigare ...) och när vi i juli får besök av bloggvänner, då ska det bjudas på just ett festfat!


Lite närmare bara.



Den rara Emmeline kommer med stora baguetter (plus 6544) som ska gräddas.
Vi har en egen kyl för bara djupfryst bröd och det är ett oräkneligt antal olika sorter att välja på.
Wienerbröden (plu 7257 .., jag tänker på dr Böhlanders födelseår 1972 och lägger till 3 år till mitt eget ... ååå, äntligen sitter det!! ) får tina upp lite och gräddas sedan i 18 minuter (om jag minns rätt), mindre bröd går på 5 minuter.

Döm om min förvåning när jag i Ystad upptäckte att Möllers Bageri fick leverans av just djupfrysta wienerbröd, ja, det var när jag passerade och lastbilen kom med varor.!



Här står Peter och pratar lite med Emmeline.
Peter arbetar i charken och har haft pv som mattelärare.


Om man råkar nynna på en sång, så kan Gunilla hela alltet!
Man hör henne ofta småsjunga där inne i charken.
Och hon är duktig på att "slänga käft" med alla byggjobbare som kommer och handlar.
"Ja, men ska det inte vara lite nygräddad potatisgratäng till biffarna ...?" säger hon.
Och så blir det.

Gunilla är också i charken och hon är nog den bästa säljaren av oss alla i affären.

Det gäller ju att inte enbart expediera kunderna, utan även att få dem att köpa något som dom kanske inte alls hade tänkt sig, merköp alltså, och just det är hon så duktig på.

På en kurs anordnad av Ica i Ystad, frågade kursledaren hur många av oss som var säljare?
Det var inte många händer som sträcktes mot skyn, men så är det ju onekligen, arbetar man i butik, då ÄR man säljare.

Eller: bör vara.

Egentligen tror jag att detta är en medfödd gåva.
Antingen är man säljare eller inte.
Själv är jag det inte.
Inte på det viset.


På hyllan i omklädningsrummet ligger min hjälm och väntar.

Att köra hem vid halvåttatiden är en dröm.

Nu blommar lupinerna vid vägkanten .., just före Steninge ser jag en skata och en kaja som bråkar våldsamt .. solen är på väg ner i horisonten .., och här och där möter jag människor som är ute och rastar sina hundar.
(I morse mötte jag fem joggande människor).

Det är en helt ljuvlig kväll.

Och nu stundar tre dagar i frihet.

Amen.

3 kommentarer:

mossfolk sa...

Ja men tack för presentationen ;)
Vilken härlig bild på Gunilla!
Jag skulle absolut inte vara en bra säljare, inte det minsta.

Jenny sa...

alla dessa plu-nummer! jag försöker få in dem i huvudet, men se det går inte! ;) 1275 vet jag dock är plastringar! och 90 är entré pensionär (till museet). eller om det är "övriga/fria museet"... ja det var dem jag kom på just nu.

Elisabet. sa...

mossfolk och jenny: har man en mamma som drabbades av Alzheimers sjukdom, så är det en ren och skär lycka att lära sig kanske fyrtio nya fyrsiffriga plu-nummer!

Bara detta att det g å r.

Wow ...!