Lördag i landet Halland ...
En gammal bild, men den togs det här datumet, men för nio år sedan. Det var då jag hade fått min nya vänstra knäled och vyn är från salsfönstret på Halmstad sjukhus. Så pigg jag var! Väl på salen hade jag slumrat till .., och när jag vaknade satt chefens fru Bodil vid sidan av sängen. Inte ett ord hade hon sagt .,. bara satt där och väntade på att jag skulle vakna. Jag glömmer det aldrig. Så omtänksamt.
Det har varit en fin dag idag. Som vanligt när det blir vår eller sommar, är vi ute mest hela tiden. Går in för att ordna med kaffe eller göra lunch, men snabbt ut igen. Rengör det stora betongfatet som används som såväl fågelbad som vatten att dricka för småfåglarna. Några små dun simmar omkring i vattnet.
Vattnar även i rabatten. Upptäcker att nu har alla tre klematis börjat växa. Först ut var den närmast ytterdörren (rejält först!), därefter kom den intill och nu - idag - den som blir störst av dem alla, kom nummer tre. Härligt!
Pv har - tillsammans med två andra män och den enes son - röjt i omgivningarna, ja, det som faller under Vägföreningens ansvar. Inte många veckor kvar nu som ordförande och oj, så lättad han ska vara när detta är över. (Men nu har han blivit vald till Kammarkörens kassör ....).
Ja, så här såg det ut när jag vaknade och Bodil satt där vid sjukhussängen. Tänk, att man så många år efteråt kan bli så varm i hjärtat bara vid tanken på det hela.
Nu blir det till att titta på hockey. Första matchen av sju mellan Skellefteå AIK och Växjö Lakers.
Och om några timmar middag hos vännerna i Haverdal.
Solen strålar ännu!
4 kommentarer:
Full fart hos er som vanligt!
Så fint med besök under sjukhusvistelse. Jag tror faktiskt att sådant bidrar till tillfrisknande.
mossfolk: Det tror faktiskt jag med! Särskilt när man inte har någon släkt på orten. Det betydde så mkt det där …, även om inte besöket är långt, så detta att någon har gjort sig ”omaket”att leta parkeringsplats och komma. Tänk, så hemskt under pandemin när människor låg svårt sjuka och kanske slutade sina dagar utan att ha fått ha någon anhörig hos sig! / Elisabet
Ja, både du och jag låg ju inlagda under pandemin. Nästan två veckor utan besök och fantastiska undersköterskor som gjorde sitt yttersta för att räcka till på fullbelagd avdelning. Vid två tillfällen under denna tid drog sköterskan fram en stol och satte sig vid sängen när hon kollade av läget. Kanske stannade de inte längre än någon annan, men det kändes ändå som om de tog sig tid. En av dem kom också senare in med varm choklad med grädde i. Jag glömmer det aldrig!
mossfolk: Precis! Vi låg två på salen (en byttes ut, en annan dödssjuk kom i hennes ställe) och jag har nog aldrig känt mig så ensam. I motsats till dig (antar jag) så kunde jag efter ett par dagar gå själv i salen, även om jag var kopplad till syrgasslang och droppställning. Jag kunde sitta vid fönstret och titta ut på friska människor som pick-nickade i slänten utanför. Men oj, vad jag saknade pv eller någon intill sängen som höll ens hand. Och minsta vänlighet/omtanke från personalen betyder så oändligt mycket.
Skicka en kommentar