Ett sånt här blått ljus var det ofta hemmavid (ja, ni vet var ...), särskilt på vårvintern.
Men så här var det alltså idag, den 2 januari när jag körde från Slöinge och hem, längs små och större vägar och med vitpudrade åkrar och fält på ömse sidor om vägen.
Igår grön gräsmatta. Idag snö, men inga mängder.
Däremot vansinnigt halt.
I en snäv kurva där vägen var pyttesmal, mötte jag en stor skåpbil med hög hastighet och jag tänkte att nu är det kört, men det var det inte. Att bromsa var ingen idé, jag försökte styra närmare sidan av vägen (det var liksom ingen prutmån) och staketet intill klarade sig, men inte plogpinnen och skåpbilen susade förbi och jag blev alldeles darrig.
Tänk, att man kan bli så rädd, så där så att kroppen blir alldeles mörbultad efteråt. Oj, så mycket spänning, men enbart under några sekunder bara!
Ingen skidåkning idag.
Pv tittar på hockeymatcher .. , själv somnade jag på soffan - men inte länge - vi har ätit dillstuvad potatis med gravad lax, alternativt lammstek med potatisgratäng .., rester alltså.
Den flaska med julmust som jag letat förgäves efter, jag visste ju att den följde med från affären, den hittade pv under rumsbordet och så glad jag blev!
Bäst idag: Besöket på Vårdcentralen i Slöinge och mötet med lillkillen Wilhelm i väntrummet, han som hejade så glatt och glatt presenterade sig och som med spretiga fingrar visade att han nått tre års ålder!
Ett möte som tog några minuter.
Glädjen sitter i längre än så.
2 kommentarer:
Somliga kör precis som om de vore ensamma på vägarna. Tyvärr. Vet inte vad de har för diagnos.
Bert Bodin: Vägen är såååå smal just där vi möttes, så det är för mig obegripligt hur någon kan komma susande - i halt väglag dessutom - i den farten!
Skicka en kommentar