Om lille Robin, Rolf och en humla.

Hemma i Malå bor Inger Andersson; en gång hade jag henne som lärare i tyska, men det var då det. Som så många andra finns Inger på Facebook och under en tid har vi malåbor och andra kunnat följa hennes äventyr tillsammans med en liten rödhake. 

Det är den som syns på bilden här ovanför (och nedanför). Inger tog bilderna.

Rödhaken, som fick namnet Robin,  har mer eller mindre bosatt sig under en gran på Ingers  snörika tomt och där - liksom på andra ställen - har den fått mat, för att sedan flyga in under granens grenverk.

Foto: Inger.

Ofta har den även suttit på hennes altan och nej, det var inte meningen att få den tam, men oändligt roligt har vi förstått att det varit. Det har flera gånger hänt att jag på dagarna kommit att tänka på den här fågeln och funderat över om den alls skulle klara vintern med kylan hemmavid?

Idag skrev Inger så här på sin facebooksida: 

"NÅGOT FATTAS, när jag tittar ut genom köksfönstret. Den lille rödhaken Robin finns inte mer. I morse när solen just visat sig o ljuset var på väg tillbaka möttes jag av en tråkig syn, när jag öppnade ytterdörren. Resterna av en liten fågel låg på altanen. Robin."

Så gick det alltså.

Foto: Anders, sonen.

Alldeles naturligt är det förstås att en fågel blir mat till en sparvhök eller någon annan hungrig typ och vi är många som verkligen inte är veganer utan glatt kalasar på hårt drivna/uppfödda kycklingar eller äter kotletter och inte vet vi hur den slakten av kossan gick till (men man hoppas ju att det inte var som det som visades på tv), men en liten rödhakes död .., den får många av oss läsare att bli lite ledsna, mig (jag) själv inräknad.

Det finns liksom ingen logik i det hela.

För så är det ju, att inte det minsta kände jag den arma humlan vilken i somras dråsat ner i vattenkannan och var nära att drunkna .., tills jag lyckades fiska upp den och därefter ägnade säkert en timme åt att försiktigt, försiktigt torka av den våta "pälsen". 

Och med mina knotiga fingrar strök jag - så varsamt jag bara förmådde -

humlan över huvudet.

Till sist flög den iväg och jag kände mig såå glad - men där fanns också en känsla av att ha förlorat en liten kamrat. 

Nej, det är inte mycket man förstår av det mänskliga psyket. 

På Ingers facebooksida räknar jag i skrivande stund till tjugoen kommentarer. 

Några ser ut så här: 

"Nej, men så sorgligt! Jag pratade om dig och Robin igår. Må han vila i frid på sin sista flygtur mot evigheten!"

"Nej, men så trist! Och jag som nämnde dig och din rödhake idag! Den var nog ett lätt byte för sparvhöken som förstås också är hungrig. Tack för att vi fick se den!"

Och apropå den lille rödhakens död och detta med hamstern Rolfs gravplats, skriver Inger själv så här: 

"Jag blev riktigt ledsen när jag kom ut på altanen.

Såg en hel kyrkogård i Vuoggatjålme för många år sedan, full med små, små kors och stenar. Det visade sig att barnen hade begravt fjällämlar och andra smådjur där". 

Så tack till dig lille Robin vill jag säga, för den glädje du gav oss under en för övrigt tämligen covid-deppig tid i januari år 2020.

Måndagsfönstret ...

.... fångades i ett gult hus - men inte på en kulle - utan nere vid bäcken, den som mynnar i havet en bit bort.

Det brinner! 

Bild: från en tidigare brand utanför Adelaide.

Utdrag ur morgonmejl från min syster i Australien: 

"Det hann bli 43 grader som mest igår och då var det naturligtvis en dåre som startade en gräsbrand i Hillarna. Den spred sig snabbt och flera hus brann ner. Vinden låg på  åt vårt håll, så brandröken låg tjock över nejden. Fortfarande brinner det okontrollerat, men man säger att regn är på väg. 

Jag gick ut och vattnade krukväxter och annat nödvändigt, men gick in ganska snabbt, för det luktar rök något hemskt! 

Idag är det vanlig måndag, men i morgon är det Australia Day, alltså vår nationaldag och allmän helgdag. På onsdag är sommarlovet slut för alla elever och nu skall de tillbaka till skolorna och inte studera hemma via datorn."

Söndagkväll ....

Hade jag nu arbetat som tidigare, så hade jag förstås berättat om nån rar arbetskamrat och trevliga kunder och hur ont jag kanske hade i mitt knä och att inga paket kom idag och det var ju skönt och säkert hade någon extra vänlig människa kommit till kassan och då hade jag nog skrivit om det mötet också. 

Bilden: när jag tackade för mig på Ica Supermarket. 

Det var i mitten av juli 2010.

Detta lämnades på chefens kontorsbord.

Men nu är det andra tider. 

Nu är det söndag och vi får besök av Hilda och lille Edvin som igår blev 2,5 år - till en början väldigt blyg och försiktig - men efter ett par timmar lossnar det minsann och då är det full fart. Han som är morfar tar ner det jättelika dockskåp han en gång tillverkat till en liten Hilda och där är möbler också och en pytteliten toalettstol, men det roligaste är nog ändå att köra med en traktor med släp på dockskåpstaket - så där om och om och om igen -. 

"Boys will be boys", tror jag mig ha hört någon gång. 

Och det har varit skidskytte mest hela dagen och jag har läst DN (som vi återigen inte fick; vi köpte ett ex idag, ska i morgon ringa morgontidningarnas distributionstjänst så dom får veta hur det går till .. , ja det var även andra grannar som blivit utan och inte bara i helgen!) .., fått tips om nya kommande serier hos SVT och jag har läst dödsannonser i parti och minut. 

Mest det förstnämnda. 

Pv har gjort kväll (ännu en heltidsvecka stundar för honom) .. harry har gjort honom sällskap upp och jag  k a n s k e  ska titta på en Wallanderfilm, men bara kanske. Läser en födelsedagsbok av Tina Frennstedt - "Cold Case" -. 

Vi får väl se. Jag har inte fallit pladask ännu. Det jag inte är så förtjust i, är att författaren målar upp en bild av så många vilka kanske skulle kunna vara mördare. Den ena efter den andra personen som tycker upp, visar sig ha varit aningen eller mycket våldsam. Lite som Morden i Midsomer. Ds.

Olikheter ....

Några rader från min syster i Australien: 

"Detta blir ett kort mail för vi har 41C och jag har ingen AC i datarummet.  Kan berätta att

klockan är 9.57 och jag har nyss pratat med Fredrik som var på beachen."

Dagens fönster ...

... fångades av sonen, Anders. 

Det var för ganska många år sedan, men bilden tjoppade upp när jag letade en annan bild, i ett helt annat sammanhang. 

Så bra fångat! (Ja, han tänkte sig nog inte vara fönsterfångare, jag förmodar att det var anden som var det viktiga).

Sammanfattning ...

Nej, så här iskallt var det inte i havet idag; helt otroligt var det att sedan förra helgen var skillnaden fyra grader! Och tänk vad det betyder! Nåja, det hinner säkert hamna på minus igen, det är inte så att jag tror att det har vänt nu.

Friherrinnan gjorde oss sällskap och tyckte att det var lika skönt hon! Efteråt kaffe och hennes tämligen nybakade chokladbiskvier - så goda -!

För övrigt en stillsam dag. 

Mycket skidskytte och ännu mera skidskytte.

Blodkorv till middag - eller om det var blodpudding - med russin i. 

Nej, blodkorv. 

Gjorde en jätteladdning med strimlad rödkål, pressad citron på, lite olivolja, flingsalt, små apelsinbitar och solrosfrön .., sååå smarrigt! Och så mättande. 

I morgon  m å s t e  vi ta oss an en stek med karré i ugnen. 

Det var väl allt för nu, som dom säger i tv. 

Och järnspisen fanns där friherrinnan bodde tidigare, i det hus där hon vuxit upp och bodde i under så många år.

Ps. Läser Hanne Kjöllers krönika i DN. Tycker att hon skriver så bra! Ds.

Dagens fönster ...

Fönstret speglar sig i kaminluckan och klockan var kanske kring åtta, när bilden togs.